Nu har jag varit i New York i en vecka och har tre veckor kvar. Förutom att träffa kompisar och så vidare är jag då här för att skriva. På något längre igen alltså. Bara att säga det på bloggen känns som att jinxa det totalt men nu gjorde jag tydligen det.
Hittills har jag varit oroväckande disciplinerad. Jag går upp vid sju på morgonen (minus lördagen och söndagen) och skriver nonstop i tre timmar varje förmiddag och jag har fortfarande inte helt avfärdat den idé jag har. Efteråt är jag så trött på ord och bokstäver att allt jag gör på eftermiddagen är att titta på tv-serier eller tar en promenad till någon slumpmässig plats och tillbaka.
Ibland känns det jag skriver helt okej. Vissa meningar till och med mer än okej. Ibland, som idag, läser jag igenom det och tänker herregud sandra radera genast all denna pretentiösa strunt och gå och lägg dig någonstans. GUD DET ÄR SÅ SVÅRT ATT SKRIVA ÄNDÅ.
Det känns i alla fall skönt att vara något helt annanstans, inte sitta på samma gamla vanliga café i Stockholm utan härhärhär, i min bästa drömstad.
Men aja. Allt blir bra till slut. Och blir det inte bra blir det i alla fall något.
Japp. Det var dagens dagboksblogg. Tack för att jag fick skriva av mig. Nu ska jag titta på Glee.
Translation. Stuff. If you would like to read, use the google translator button (it’s in the right frame).
Glee <3
Det lossnar snart. Njut av New York under tiden!
vilka underbara dagar men kan förstå att det är svårt! känner samma sak när jag måste rita eller måla. ibland går det ibland men så slänger jag bara allt. sen undrar jag om du kollar på de nya glee avsnitten? tycker du de nya säsongerna är sevärda i så fall?
Linda som skrev om obryddheten:
Jag förstår vad du menar och kan tycka det är det kan vara lite kallt klimat i större städer, men då framförallt i Stockholm. Jag har bott där från och till i flera år och kan bli lite trött på oartigheten, men bara en skaffar ett superbra gäng människor att omge sig med så ordnar sig allt. För det finns jättemycket kul att göra. Stockholm blir också superhärligt på våren och sommaren, då smälter hela stan och alla är superpepp och vill dansa och dricka öl. Men om du vill åka till en annan storstad i Europa så är England ett bra tips, alla är superartiga och belevade. Var inte rädd för att upptäcka nya, roliga städer pga en grej som eventuellt blir jobbig. Just nu bor jag i Australien, och folk är så himla glada och trevliga här. Önskar jag kunde ta med mig trevligheten och solen till vinter-Stockholm – hade blivit så bra för alla inblandade.
Kämpa på sandra, you can do it! Kom och tänka på ett citat jag fick av min kurator förra månaden, kan nog vara till användning: ”Allt blir bra tillslut, och blir det inte bra, då är det inte slut än.”
Visst är det fint?? Puss på dig och ha det så jävla Nice nu!
Okej, det här har cirka inget med just det här inlägget att göra. MEN ville bara fråga; dina föräldrar vet om att du röker, antar jag, men röker du inför dem? Och hur tog du det ”steget”? Har åldern inne och allt sådant, erkänt för dom som feströkare och att en tar en cigg lite då och då, har dock inte erkänt heltidsrökandet. Och vet inte om det är ok att göra det och röka inför dem osv 🙁
Kram!
Heyhey Sandra! Maybe you’ll like this TED talk by Elizabeth Gilbert (the author of Eat Pray Love) – when I watched it, it reminded me of you because it seems to me that writing, too, is your ”home”. http://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_success_failure_and_the_drive_to_keep_creating?language=en
Hej Sandra. Din blogg är ju bara för bra. Men ditt liv verkar alltid så härligt. Jag har nyss flyttat till Uppsala för att plugga och jag älskar att kasta mig ut och träffa nya människor. Men ibland faller jag och ligger hemma i sängen i fyra dagar och äter chips, glass, godis – you name it. Jag vill inte prata med någon alls, inte plugga, inte gå ut. Jag bara ligger där och äter onyttigt och tittar på tv-serier. Min fråga till dig då är: har du någonsin sådana här dagar, och vad gör du åt dem isåfall?
Du är GRYM som ändå lyckas knåpa ihop ord i just alla drömmars huvudstad!!!!
Åh, det där klarar du! Det vet vi ju alla! Känn ingen press…. (Skoja)
heja dig njut av världens bästa stad!!!
Vad har du för mascara? Den är så lovley!
Promenader funkar i alla lägen. För mig funkar dem när jag är rastlös, ledsen, glad, funderar eller bara behöver paus.
Enligt min app i mobilen så har jag tydligen gått nästan 12 mil sedan min kusin dog för 2 månader sedan.
Det funkar och en slipper bli sådär destruktiv och festa bort det jobbiga.
Precis som alla andra skriver/ kommer skriva här: tänk på alla fina recensioner du fått! Det finns så många som ser upp till dig och exempelvis jag tycker det är himla skönt att veta att du inte är en superperfekt människa. För det är nämligen ingen.
Kram och njut av din tid i NYC!
Tycker att det låter som fantastiska dagar 🙂
puss <3
förlåt för superytlig kommentar, men är det dina egna fransar? för isf GUD <33333
gabby – nej nej, de är lösögonfransar! från benefit.
vart gör du dina gifs???
Sandra, en sak undrar jag över. Jag kommer från en liten stad i norra Sverige och bor sedan några år tillbaka i en större stad i närheten av huvudstaden. Jag har bott ett år i Nordamerika och har under min livstid hunnit besöka de flesta av de största städerna i USA, Kanada och Europa. Jag älskar storstäder. Jag älskar hur de lever sitt eget liv och sättet de suddar ut begränsningar för ens möjligheter. Men jag förmår mig ändå inte att flytta till en stad såsom Paris, New York, London eller ens Stockholm på grund av en sak. Obryddheten. Det finns säkert ett bättre ord för det, men jag väljer att beskriva det med detta ord. Känslan av att varenda människa ignorerar, eller kanske till och med avskyr eller stör sig på, varenda människa de passerar. Att ingen hälsar på en främling utan att försöka sälja något till denne. Att ingen möter en annans blick och delar ett leende för en sekund. Att ingen håller upp dörren åt personen bakom en. Att ingen ber om ursäkt när en missbedömt avståndet mellan sina och den mötande personens axlar. Det gör mig så illa berörd att stöta på det här dag ut och dag in. Hur klarar man av det? Hur njuter man av det fina och fantastiska i staden utan att slukas upp av känslokallhet och passiv aggressivitet?
Jag älskar när du uppdaterar på detta vis! Känns som din blogg åker sex-sju år tillbaka i tiden!! På bästa sättet då. Lycka till med skrivandet!
Fint att du skriver!
Ja, det kan inte vara lätt. Jag skulle också någon gång vilja skriva en bok. Men vi får se om det blir mer än en dröm!
Kram
Hej Sandra!
Jag tänkte på en fråga häromdagen apropå ditt skrivande och så 🙂 Jag i likhet med typ hela Sverige älskade Det handlar om dig, men jag undrade om du fick några dåliga recensioner? Hur skulle du isåfall reagera på dom? Och vad tänker du när du läser bra/taskiga recensioner om böcker som du hatat/älskat? Jag läste nyligen Jonathan Safran-Foers första bok, kunde inte bestämma mig vad jag tyckte och läste olika recensioner för att se vad andra hade att säga.
Tack annars för bästa bloggen, podden, livet <3
Du gör det bra. Det kommer att gå bra. Det är skrämmande och fantastiskt och farligt på en och samma gång att skriva en bok men du gör det på helt rätt sätt, det är det enda sättet man kan göra: skriva. Resten löser sig, men har du inget skrivet har du inget att slipa till perfektion sen.
Jag kör en skrivskola just nu, om allt från hur man kommer igång (vilket du redan gjort nu, hurra!) till hur man konstruerar längre berättelser och så småningom även till hur man redigerar och kontaktar förlag etc. Tar mig friheten att tipsa om den ifall du eller någon läsare är intresserade av att läsa mer om skrivande, ibland känns det ju trösterikt att det finns andra som håller på med samma sak som en själv och att det finns knep och trix att ta till. Här är första delen:
http://nettelblad.blogg.se/2014/october/skrivskolan-del-1-att-komma-igang.html
STOPP OCH BELÄGG! Var inte så hård mot dig själv. Tänk på de hundratals fina recensioner och kommentarer du fått till Det handlar om dig – påminn dig själv om att du kan!!! Hejja!<3
i really like it when you post updates like this. it’s a nice little glimpse into your work as a freelancer/writer. and also, personally, a reminder that even for someone who’s doing their dream job, not every day is always perfect and amazing. that helps keep my motivation up! also, even if reading through google translate i always feel like i’m really missing out on something, usually your beautiful writing shines through and it’s so nice to read what you have to say. that said, i’d very much love to read your book–is there any way it will be translated to other languages (namely english)? i think you mentioned awhile back that it would be dependent on how well it does. would love to know if there are any updates on that front. best of luck and enjoy your time left in new york! xx