kära sandra,
jag har precis börjat träffa 1 st kille efter att ha under låååå-å-å-ång tid varit förälskad på håll i en annan kille som bara är långt borta och otillgänglig. så det känns bra. men den nya alltså. vi har bara träffats två ggr men jag sov över första gången och vi åt pizza i sängen och vi låg två gånger. sedan kom han hem till mig och cirka samma sak hände.
för cirka ett år sedan anmälde jag ett sexuellt övergrepp och har haft cirka det jobbigaste året i hela mitt liv och fortfarande är jag INTE HELT OK. jag känner mig fortfarande lite destruktiv och undergiven vilket framförallt är farligt är det kommer typ sex. jag pratar med en kurator och jag sa till henne sist att jag inte kommer berätta för honom om vad som hänt (inte ännu i varje fall). vad tycker du? ska jag ligga lågt och bara köra på som vi gör nu? för han är ändå väldigt respektfull i sängen. frågar hela tiden vad jag vill & om det känns bra osv osv osv.

Hej fina Sandra!

Jag skrev till dig, en kommentar här på din blogg för två år sedan och kände mig som jordens mest ledsna och förstörda människa. Jag skrev för att jag hade förlorat den jag älskade på riktigt, han hade inte gjort slut, jag hade inte gjort slut – han dog, i en flygolycka. Det var ett distansförhållande style Göteborg – Texas. Hans familj flög mig in till begravningen, jag var där i en vecka. Allt gick så fort. Jag kom hem igen, åkte ner till Helsingborg där jag precis hade börjat plugga och hoppade av. Stängde in mig i mitt flickrum hos mina föräldrar och minns inte vad jag gjorde.

Men jag bestämde mig, jag skulle tillbaka dit – jag började jobba igen. Sparade pengar, gick hos en KBT-terepeut som pratade om sin jävla hund, någonstans måste det ha hjälpt, även om jag släpade fötterna efter mig varje tisdag när jag gick dit i ett halvår. Jag åkte tillbaka till Texas sommaren 2013 och stannade i en hel månad, min sista helg slutade i New York där jag träffade min bästa vän som var au pair då. Helgen innan New York gjorde jag något som ändrade mitt liv, men det visste jag inte då.

Jag åkte till grannstaden med min förra pojkväns kompis. Hon är från Mexico och jag är ganska övertygad att hon drack tequila i sin nappflaska som bebis. Hon är motsatsen till vem jag var då, hon är modig, framåt, orädd – häftig. Vi satt på en bar i ett casino i grannstaden, jag försökte bestämma mig för om jag ville ha ett glas rött eller ett glas vitt. Från ingenstans kommer en kille fram till mig. Han presenterar sig inte, frågar inte om vad jag heter eller vem jag är utan säger med sin sydstatsdialekt: ”May I buy you a drink?” och ler. Jag, utan att tänka mig för, fnyser och skrattar fram ett nej. Samtidigt som han snopet vänder sig om smäller min mexikanska vän till mig och skriker frågandes: ”varför gjorde du så?! han är ju superhunkig” hon hade rätt.

Jag gjorde nog så för att jag var så JÄVLA rädd Sandra, och till vilket pris – han visste inget om mig, vem trodde han att jag var. Bjuda på en drink, bara sådär. Min mexikanska vän ropade tillbaka honom: ”She wants a glass of red wine, could you make that happen?”. Jag skämdes ihjäl, men det var då gnistan startade inom mig igen. Den jag inte sätt maken av på 9-10 månaders tid, den jag aldrig trodde att jag skulle få se igen.

Vi hängde hela kvällen, jag, min vän, han och hans vän. Från bar till bar, jag dansade, skrattade, kunde inte slita blicken från honom. Han frågade om mitt nummer och efter några för många vinglas sluddrade jag fram: ”But I’m Swedish, I’m leaving for New York next week and after that I’m going back to school, back home!!”

Han tittade på mig och bad om att få ta med mig på lunch dagen efter, jag skulle få välja vilken flottig restaurang, eller lyxig som jag ville. Det blev hamburgare, jag sa ja.

Han frågade under lunchen varför jag var där, det här är ingen stor stad så svenska tjejer tillhör inte vardagen, knappt ens turister överhuvudtaget. Jag berättade den korta historien, han bad om ursäkt för att han frågat. Han var så fin mot mig, han fick mig att le igen, fick mig att känna något.

Jag åkte hem tillbaka till Göteborg, började plugga media och kommunikation i Jönköping och vi fortsatte prata. En dag skickade han blommor. Vi pratade varje dag, han stannade uppe mitt i natten, jag med. Vi sa att vi skulle försöka i September. Några bekanta till mig sa att det gick för fort fram, att vi gjorde det. Nu i efterhand har jag förstått att det finns ingen tidsgräns för vad som är fort och vad som är långsamt, för vad som är rätt respektive fel. Han åkte hit, till mig, i december förra året i 10 dagar.

Han träffade alla, mina vänner, min familj, mina kursare. Allting gick så bra! Så bra att jag köpte min biljett till honom för sommaren 2014.

I maj 2014 ringde han mig, helt förstörd när jag var på jobbet. Hans syster hade varit med i en bilolycka tillsammans med sin pojkvän. Hon var född 1994, de båda omkom.
Jag var så rädd, hur stöttar jag honom nu. I samma veva blev han headhuntad till ett jobb i Chicago, han ville inte ta det först kändes det som, som om att han var tvungen att stanna kvar hemma. Men jag sa att hans syster hade velat detta. Så han åkte.

Jag kom dit i juli och var med honom i en månad, allting var underbart. Vi tittade på dåliga filmer, jag fyllde år och han tog med mig på Lollapalooza festival, vi var på baseball matcher, vi drack drinkar, han grät ibland på kvällen, då höll jag om honom och sa att jag inte förstod, men jag vet ungefär hur det känns att förlora någon man älskar. Vi blev starkare.

Vi åkte på semester till New Orleans, hans favoritstad på jorden. Hans föräldrar var där och hans bästa vän från sin tid i skolan + hans fru. Vi åt och drack. Jag och Wesley, som han heter, stod utanför St. Louis Cathedral mitt emot Café du Monde och rökte en cigarett. Efter vi rökt upp och pratat en stund tittar jag mig omkring. När jag ska se tillbaka på honom och säga något är hans ansikte inte på samma latitud som det brukar vara. Han var nere på ett knä. Han friade!!

Han grät och hans röst lät så rädd och så skör, jag frågade om han skämtade och började sakta inse att han antagligen aldrig varit såhär seriös innan, jag började gråta och skratta. Han satte ringen på mitt finger, den har tillhört hans gammelmormor som hette Matilda, precis som jag heter i mellannamn. Jag hade en uppgift och det var att svara, självklart glömde jag det i all känsloexplosion, men jag sa ja. Jag är så himla lycklig och framförallt stolt över att jag vågade bli kär igen, för det är så satans läskigt.

Jag ville bara dela med mig av något fint, för jag tycker att du är så fin. Och du svarade mig så fint när jag skrev sist till dig, när jag var den mest ledsna personen. Så som ett slags tack, tack för att du orkade lyssna. Tack för att du skriver ner tanker och känslor som jag själv ibland inte kan uttrycka. Du är fantastisk!

Babasonic på mariatorget är en klassiker, dock bara öppet på onsdagar.
För helg är Ace på hötorget lite samma stuk.
Vidare så har vi även Collage, Laroy (stängt för tillfället doe), Woken vid Gallerian, Nype, Marquise, Viktoria, Klubb Blå m.m. Rekommenderar att kolla på klubbarnas respektive facebooksida/hemsida för att skriva upp sig på lista och typ kolla bilder om det känns som ett bra val.
(Dovas, Charlies, Treat, Johannes, Lion Bar osvosv är sunkiga och billiga (!!) barer med mycket ungdomar)

Men alltsååå. Detta med att vara älskarinna. Det är verkligen inte något som alla kan/vill klara av. Jag fattar att många tycker det är fel. Och jag är säkert världens svin som bara tänker på mig själv, kunde inte bry mig mindre. Men om en part i ett förhållande väljer att vara otrogen, så är det helt hens ansvar. Om inte du vill vara älskarinnan, så kommer denna person troligen hitta någon annan bara. Jag har varit älskarinnan, och jag njöt verkligen. Jag visste om att han var en douche, men allt var hela tiden på mina villkor och det är fortfarande det bästa sex jag någonsin haft. Och jag skäms inte ett dugg över att hans dåvarande flickvän är dubbelt så gammal som mig. Han var så jävla snygg, vi hade världens grymmaste sex på klippor hela sommaren, och jag valde att lämna när jag inte hade lust mer. Så länge man inte blandar in några känslor i det så funkar det alldeles utmärkt. Det är som vilken fling som helst. Och om en partner skulle vara otrogen mot mig, så kan man inte skulle något på ”den andra kvinnan”. Det var ändå den otrognes val. Så länge det inte är någon man känner och är vän med som var delaktig. Men det är en helt annan diskussion. Jag rekommenderar alla att tänka lite mer på sig själva och göra det man mår bra av helt enkelt.

Ni är så kloka de flesta av er <3 Jag förstår vad du menar Lisa men håller inte heller riktigt med dig där. I mitt fall har jag inte givit honom några signaler ALLS om att jag ville ligga/hångla whatever med honom. Han började allt, men jag tillät honom för jag tänkte ändå att det var lite oskyldigt. Det var när han hånglade upp mig efter mötet som jag förstod att han verkligen ville något och att han var villig att gå ett steg längre. Det är ju inte direkt som att jag har pressat honom till något utan det har alltid varit han som tagit steget liksom.

Håller med dig Frida, jag är jätteförvirrad över att veta att detta är så fel och dumt av mig men samtidigt så kan jag inte låta bli pga att jag är attraherad. Jag har insett att jag måste prata med honom om hur han tänker, men vet också att jag kommer ha väldigt svårt att ta upp den diskussionen. Kanske för att jag är rädd att höra svaret. Jag har också tänkt på reaktionen, tror ändå att det skulle kunna fungera normalt mellan oss på jobbet igen men att det skulle va lätt för mig att falla tillbaka igen. Det värsta vore ju om han bara, okej tråkigt tack&hej. Som att jag inte skulle betyda något. VILL du innerst inne avsluta eran relation Frida? Jag vet inte om jag vill det. Jag vet att jag borde och att jag skulle må bäst av det men det måste ju absolut inte betyda att jag vill. Kram!

Älskarinnan: Jag befinner mig i exakt samma sits som du gör just nu. Det är skönt att höra att det finns fler! Jag är förvirrad och vet inte alls hur jag ska göra. Ibland ser jag hans fru och hans barn och då mår jag så klart mycket dåligt. Sist var jag tvungen att gå in i ett provrum och sitta ned och bara andas och gråta ett tag. Samtidigt är jag så jävla attraherad.

Jag är rädd för hur han ska reagera om jag säger att jag inte vill ses mer, det är mycket därför jag inte avslutat det. Tänk om han blir arg? Eller jätteledsen? Eller att han inte skulle bry sig alls? Ni som varit där: hur var uppbrottet för er? Otroligt tacksam för svar.

Lisa: It takes two to tango? Om ena partnern i ett förhållande väljer att vara otrogen mot sin man/fru/flickvän/pojkvän så är det endast den partnerns fel och ansvar. Mannen i det här fallet kommer vara otrogen oavsett vem han ligger med och vem det blir i slutändan är totalt oväsentligt om man ska se till det svek som han åsamkar sin familj. Det krävs två för att ha sex/bli kär, men det är bara den ena i det här fallet som är otrogen. Det är på mannens ansvar att göra slut med sin flickvän för att förskona hennes känslor, det ansvaret kan aldrig ligga på ”älskarinnan”. Att lägga skuld på den här förförande älskarinnan som håvar in den oskyldige mannen som inte kan hjälpa att han faller för henne är så förlegat och uttjatat i varenda jäkla Hollywood-film och det står mig upp i halsen (för när du hävdar att otroheten inte helt och hållet är hans fel så hävdar du också att hans handlande på något sätt är ofrivilligt, att han tvingas eller råkar göra något, bara faller in i det, och därför kan det inte vara 100% hans fel. Vilket ju är ett helt sjukt sätt att se på det). Mannen (eller kvinnan om det är en kvinna som varit otrogen) har ett fritt val – antingen att vara otrogen eller inte. Älskarinnan kan välja om hon vill ha sex med honom eller inte, men hon kan aldrig välja att ”skapa” otroheten. Om du tycker det är fånigt så får vi väl komma överens om att vi har väldigt skild syn på vem som har ansvaret för en otrohet i ett förhållande och vems moral som ska klandras.

Älskarinnan: Först, jag håller med Sarah till 100 procent. Du har inga som helst förpliktelser gentemot hans familj, tycker det är helt stört att lägga det ansvaret på dig! Däremot måste jag vara krass och säga att du ju troligtvis kommer få skulden (det ser du ju i kommentarerna här..). Så jag tror att du behöver fundera på vad det här kan leda till, och vad du vill att det ska leda till? Vill du bara ligga och känner att det är okomplicerat, kör tills någon av er tröttnar. Men att gå in i en relation med någon som inte är singel är inte någon bra idé, du kommer bryta ner dig själv. Och jag funderar också på vad som kommer hända på jobbet, kommer du kunna vara kvar om/när det tar slut? Jag skulle kunna råda dig att hålla det okomplicerat, men när jag ser att du skrivit att du tror du är kär verkar det tyvärr inte som att du kan det. Isåfall tror jag att det du behöver göra är att lägga ansvaret på honom, fråga vad han tänker, vad tänker HAN om sin fru och sina barn och er? Jag vet hur det är att vara i en relation som man vet att man måste avsluta men inte klarar det själv, och även om det kanske låter dumt så är det lättaste i såna fall att pressa. Antingen får du till svar att han håller på att avsluta med familjen (då får du väl avgöra om du tror på det..) eller så kommer han dra sig bort för att det blir för mycket press. Eller så kommer han säga nåt svinigt så du inte vill veta av honom mer:) men tänk på att det är inte ditt fel om någon annan sviker någon som hen säger att hen älskar!!!
Kram

Hej, jag och min kille har varit tillsammans i lite mer än tre år nu. Det var till en början ett väldigt stormigt förhållande med både toppar och dalar. Sen tog vi tag i våra problem som skapade dalarna och nu är förhållandet lite mer alldagligt och ”vanligt”. Vi är dessutom ganska olika och det kan ibland ställa till problem som i att hitta på saker, välja ställe att äta på, film att se på bio osv. Det leder ibland till att jag blir fruktansvärt irriterad och trött, både på honom och situationen. Nu ska vi testa att jag flyttar hem till min syster och bo där på obestämd tid för att se om vi kanske kan hitta en ny gnista. Jag är inte rädd för att göra slut, jag vet att sådant går över. Men hur vet man att det fortfarande borde vara vi, eller när det är dags att ge upp? Eller ens att man fortfarande är kär och inte bara allra bästa vänner? Jag tycker alltid du ger kloka råd och just nu behöver jag precis det. Kram

Jag har en litet problem: jag är svartsjuk. Nej inte på någon pojkvän, någon sådan har jag inte. Dock har jag jätte många fina vänner, och ibland blir jag svartsjuk när dom umgås med andra än mig. Typ när dom berättar om vad dom ska göra i helgen men inte bjuder med mig. Trotts att jag var med dom idag och igår och ska vara med dom imon, så vill jag ändå blir medbjuden i helgen (även när jag vet att det inte passar att jag följer med). Är det bara jag som blir svartsjuk på vänner? Jag har i alla fall aldrig hört om någon som varit det..

Sarah: Det är väl för fasiken inte helt och hållet hans fel? Det finns en anledning till varför man säger: It takes two to tango. Älskarinnan är lika delaktig i det här som han är eftersom han inte har sex med sig själv utan han har sex med henne genom att gå bakom på sin familj. Självklart är det han som till största delen är skyldig men det är även hon och det är fånigt att säga annorlunda.

Till dig som funderar på att påbörja en affär med din äldre kollega – DU ska absolut inte tänka på hans barn och flickvän, det är överhuvudtaget inte ditt ansvar och jag blir alldeles tokig när jag ser Sandras svar (även om jag förstår att Sandra inte menar något illa med det). Om en upptagen man väljer att vara otrogen så är skadan som görs på hans familj helt och hållet hans eget fel. Det DU ska tänka på är om du vill riskera bli sårad och riskera hamna i någonting väldigt komplicerat. Utgå från dig själv i ditt beslut, och ta inte ansvar för hans otrohet och svek mot sin familj. Vill du bara ha sex med honom och then that’s it, så ha det! Du är singel och han verkar ju minst sagt villig. Som sagt, skulle det skada hans familj så är det på hans ansvar och det är en konsekvens av HANS handlande, inte ditt.

Angående det sju skrev om introvert Sandra, har du någonsin känt press från omgivningen och samhället att vara mer social?

Angående det sju skrev om introvert Sandra, har du någonsin känt press från omgivningen och samhället att vara mer social de gånger du velat vara ensam och sortera tankarna?

Bella!
jag vet inte ens vad jag ska säga. men du,
VI HÅLLER VARANDRAS HÄNDER NÄR DET BLIR LÄSKIGT.

jag tror det är så många käppar i dig som hindrar dig från att tycka om dig själv PRECIS SOM DU ÄR. det är ju svårt att tro att någon kan tycka om en, om en inte kan tycka om sig själv. Och det är BARA de FÖRBANNADE käpparnas fel.
MEN DU!
VI ÄR FLER ÄN FUCKING KÄPPARNA!!!! Hahaha! VI STÅR HÄR OCH BRYTER AV VARENDA KÄPPJÄVEL OCH BA ”PAOW! KNAK! BRAK! BOOM! STICK. OCH. BRINN. ERA. (KNAK) DUMMA. ONDA. (BRAK) ELAKINGAR!!!!” och till slut står vi där flåsande. Drar svetten från pannan och känner oss helt TOMMA, helt TÖMDA.
vet du vad vi gör DÅ? jo, då fyller vi oss själva med nåt bättre än alla elaka äckliga jävla träkäppar. alla dumma himla tankar om att det är något fel på oss. vi fyller oss med MOD, vi fyller oss med KÄRLEK, vi tänker på våra systrar och bröder, på mamma och pappa, på katten eller hamstern och alla vänner vi älskar. vi fyller oss med DERAS KÄRLEK. så som de älskar dig, så ska DU älska dig. du är värd så mycket!

när du sitter på din lunchrast på det kända amerikanska universitetet och ser på människorna runt dig. då ska du INTE tänka ”vill de verkligen att jag ska vara här?”
nej.
en dag ska du tänka
”vill JAG verkligen vara hos de här människorna???”

SÅ ska du tänka.

det handlar inte bara om DOM och deras känslor. Det handlar om DIG och DINA känslor. sluta leta efter någon som tycker om dig, börja leta efter någon som DU tycker om! (samma gäller nog egentligen kyssandet: du kommer inte kyssa någon förrän du hittar någon du vill kyssa på. fast det är lite svårare med den biten, det är nog nästa level. jag har inte kommit dit själv än heller. men du vi tar en sak i taget!)

”VAR BESVÄRLIG. TA PLATS. HÖJ DIN RÖST OCH BACKA INTE.
VI HÅLLER VARANDRAS HÄNDER NÄR DET BLIR LÄSKIGT”
(tack karins konstgrepp)

ps. du verkar vara en så himla fin bella.

pepp!

Heeej Sandra:)) När du säger att du har sett alla tv-serier så undrar jag: har du även sett game of thrones?????? Har du nånsin skrivit om den? Har jag missat det helt? Jag tycker den serien är så himla bra men hemsk och brutal men bra som sagt och jag undrar ju vad du tycker om den:):) om du har kollat på den?

Hejhej, jag älskar asiatisk mat och på min matblogg kör jag alltid vego/glutenfria versioner som tillägg till basversionen eftersom jag är glutenfri och min sambo vegetarian, kolla recept på banh mi och banh xeo utan gluten här vetja: http://svenssonsmat.blogspot.se/2014/02/vietnamesisk-rispannkaka.html samt http://svenssonsmat.blogspot.se/2014/03/vegan-banh-mi.html

Jag älskar verkligen den där gifen med Elsa. Så himla rolig och fin! Kan kolla på den i evigheter. Precis som en tecknad seriefigur hade gjort om den fick bära en jättetung ost helt plötsligt.

Frida: Hittar inte heller inlägget, men här är några andra instagramkostym-tutorials av olika svårighetsgrad att inspireras av
http://petapixel.com/2012/10/26/a-instagram-camera-halloween-costume-that-actually-takes-pictures/
http://www.thirtyhandmadedays.com/2014/09/teen-adult-halloween-costume-diy-instagram-board/
http://seekatesew.com/instagram-camera-costume-tutorial/

Hey Sandra! I have a question concerning your book. Will there be an English translated version of it? X

Hej Sandra!
Ska försöka att göra min historia så kort som möjligt och hoppas på att få något tips från dig eller någon av dina bloggläsare!
Jag hittade din blogg när jag sökte på tips om hur man klarar att bo flera mil ifrån varandra. ”Att vara 4500 kilometer ifrån varandra” räddade min rädsla för det. För då var jag tillsammans med en kille som skulle flytta utomlands i ett år. Vi funderade mycket fram och tillbaka på om vi skulle fortsätta kämpa eller inte. Dock hann vi aldrig diskutera det ordentligt och en dag gjorde han slut. Han sa att han inte ville förstöra oss genom saknaden utan ville försöka hitta tillbaka när han kom hem igen. Det är två månader sen idag. Mellan den tiden har det hänt så mycket. Han bor nu i flera mil ifrån mig och vi har ingen kontakt. Han har ingen ny tjej. Dock så höll han på väldigt mycket med andra tjejer (framför mig) innan han åkte och han ska tydligen gilla en tjej som bor i Sverige och samma stad som jag. Detta är i alla fall vad jag har hört. Vilket leder mig till min fråga..
Hur hanterar man det? Som om det inte var nog med det krossade hjärtat som är tungt av sorg. Hur hanterar man att även kanske behöva se honom med någon annan?
Kanske du inte har svaret, men jag har för mig att det var så när du och Ludvig gjorde slut.

I alla fall, stort jävla tack till dig och dina texter. De har hjälpt mig så mycket på vägen. Dina texter får mig att tro på att jag också kan få ett lyckligt slut. Att jag en dag kommer känna ren lycka i kroppen och framförallt hjärtat.

Sandra! Vad gör man med en kille man har haft kontakt med hela sommaren och sedan hånglar upp på första gymnasiefesten och han säger att jag är den vackraste/snyggaste tjejen på hela skolan och sedan dagen efter bara säger att han ”bara vill vara kompisar”? Han som häromdagen sa att han hade drömt drömmar om mig, fina drömmar. Han som får mina knän att vika sig så fort jag ser honom i skolan. HUR GÖR JAG? Ska jag skriva till honom och fråga varför han gjorde/sa så om han ändå bara ville vara kompisar? Har aldrig gått igenom något sådant här förut och önskar mig mest en regelbok om hur man ska göra. Finaste bloggen förresten <3 Kram!

Till Bella:
Jag var också lite ”äldre” när jag fick min första kyss och om jag skulle ge något tips så är det att försöka slappna av (trots att jag vet att det är SÅ svårt!) och inte tänka så mycket på det. Försök att vila i vetskapen att det KOMMER att hända (jag lovar). Tänk att nästan alla här i världen får kyssa någon förr eller senare (du också) men nästan INGEN är modig nog att uppfylla sina drömmar och flytta till andra sidan jorden för att skaffa en utbildning!

Och det där att man känner sig stel och tråkig och att ingen egentligen vill veta av en känner jag också igen. När jag började min utbildning kände jag mig som ett spöke, som att alla såg igenom mig och var totalt ointresserade av vad jag hade att säga. Jag fick liksom ingen respons när jag försökte vara trevlig, starta en konversation, verka intresserad etc. Och just den där känslan tror jag hör ganska mycket till att börja något nytt. När man slängs in i en ny miljö där ingen direkt känner någon annan tror jag alla är lite osäkra och ovana, men så småningom när folk hittar sina människor som de trivs med och blir bekväma med dem blir alla (inklusive en själv) lite säkrare och trevligare, även mot dem som de inte känner. Så var det i alla fall för mig, men jag skulle tro att det tog minst en termin eller så. Så det är ingen fara på taket, jag är helt säker på att det kommer fixa sig! Kram 🙂

Till älskarinnan: Alltså det är inte lätt, när jag beslöt mig för att sätta stopp så grät jag hur länge som helst. Gjorde det i slutet av december så hela julen och nyåret spenderades i sängen helt förkrossad. Första killen jag låg med efteråt kändes så fel, grät efter att han gått hem. Och det är så sjukt svårt att inte ringa eller smsa, eller prata när man ses. Men fastän det är så jävlamegajobbigt så får man stålsätta sig och vara iskall i korridorerna, radera smsen man får etc. Var med dina vänner, gå ut, bli full och dra hem med någon snygg kille som är singel. Kanske inte det bästa svaret men ibland är det bara skönt att gå hem till någon och lämna sina andra känslor vid dörren. Iaf ett litet tag. Det är så himla svårt, men när han hör av sig så svara inte, radera hans sms och ring en kompis, ta en promenad eller vad som helst. Jag vet precis hur det känns, det är inte lätt alls. Det är så jävla svårt. Men enklaste sättet att sluta är att ha ett ”support system”, någon eller några som du kan stötta dig på. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra, för du förtjänar bättre än hjärtesorg <3

tack för svar xyz!!! 🙂

Vill så gärna läsa den där krönikan du håller på att skriva, spännande!

Tips på julklapp (som jag tänkt ge min mamma :)) Göra en egen ”Min mamma”-bok (funkar ju även med pappa, syskon, partner etc) typ som denna http://www.bokus.com/bok/9789197875905/till-min-mamma-du-ar-viktig-for-mig/

Med fina grejer man kommer ihåg, bilder, vad hen betyder för dig etc. Finns ju massa ställen på internet där man kan få hjälp att trycka egna böcker.

Till dig som just flyttat till Uppsala och sa att du hade flera dagar när du bara låg hemma och kollade serier och åt chips, godis etc. Du frågar om tips på vad man kan göra åt det, och det får mig och undra om du ogillar det? Ligger du hemma för att du tex känner dig utmattad av att ”kasta dig ut och träffa nya människor” och av andra aktiviteter? Jag känner själv att det krävs mycket energi att vara social och ständigt hitta på saker och vara i rörelse. Då kan jag förstå att du behöver dagar för att vila upp dig. Försök att varva ner m. aktiviteter så kanske energin inte tar slut. Eller är du hemma för att du känner dig nere och deppig? Folk som är det har tendenser att gömma undan sig för omvärlden och får svårt att få saker gjort, plugg tex och tröstäter. Det har jag varit med om! I så fall är det viktigt att fundera på varför du är det, gärna prata med någon som kan ge stöd.

Älskarinnan – Jag har inte varit i din situation men jag förstår att det är jobbigt. Känslor och logik går ju aldrig ihop. Jag har dejtat en kille som var otrogen mot mig och trots hur sårad jag blev så kunde jag inte bryta upp med honom för jag var så jävla kär. Trots att alla sa att jag inte borde ha något med honom att göra så gick det inte. När jag flyttade till en annan stad och vi inte kunde ses så kunde jag äntligen bryta kontakten. Det är ju såklart ingen realistisk lösning för dig, och jag har egentligen inga tips på vad du kan göra. Du vet själv vad som är rätt och fel 🙂 Kanske kan du försöka träffa nytt folk, har du tur kanske du får upp ögonen för någon annan och kan släppa honom. Men jag tycker absolut inte du ska tänka att du är sämst! Det kan hända alla, känslor är verkligen inte lätt alltid :/

Vad är det för konstiga läsare och kommentarer du får?
om det är försent att börja skriva dagbok när man är 18??? om det är OKEJ att vara älskarinnan och tips på hur man ska förälska sig i sin bästa killkompis?? ALLTSÅ.

Gå till Fasching på lördagar! Det ligger bredvid Casino Cosmopol på kungsgatan/vasagatan. OBS! Superviktigt att det är en lördag. För då spelar de soul och motown och man går dit för att dansa järnet. Superbra! De öppnar 23.45 och innan midnatt är det 18-årsgräns så man måste vara där tidigt. Men lätt värt!

http://www.ettlivsomgris.se/

Värt att titta på för er som äter kött! Bara en påminnelse om hur skev vår köttindustri är och hur ni kan påverka och förändra detta!

Ett annat tips är också att läsa ’äta djur’ av Jonathan Safran Foer
kram!

Till älskarinnan: Jag har också varit där, varit en älskarinna. Samma historia som alla andra, otroligt kär, sjukt attraherad, han fick mig att känna mig som den snyggaste på jorden ect ect ect. DET ÄR INTE VÄRT DET. Det är det enda jag kan säga. Det positiva överväger inte. Ångesten när han inte svarar, när han åker bort med sin tjej, när hon kommer in på jobbet och han ger henne en puss. Plus att nyhetens behag verkligen går över. Ta dig ur detta NU, för din egen skull. Det är svårt, men du måste nästan. Alltså, för mig har det gått sju år och jag tänker fortfarande på honom varje dag. Bara sluta träffa honom. Det är det enda du kan göra. Skaffa dig en tidskrävande hobby, eller något annat att tänka på. Något som gör att du inte kan träffa honom liksom. Jag hejer på dig!

Till Älskarinnan: vilken fruktansvärt jobbig situation du är i just för att man kastas mellan att gå på moln och känna sig som typ världens sämsta människa. Hoppas verkligen allt blir bättre och att du typ hittar styrkan (jag vet hur new age detta låter) att vänta/leta/hitta en bättre man. Hursomhelst lite tankar:
1. Om du har en bästa kompis som du verkligen känner in i märgen att du litar på så BERÄTTA för hen. Min bästa vän var älskarinna till en upptagen man och även om jag inte gillade det så älskar jag ju henne och lyssnade, pratade, ”var där” sålänge hon behövde.
2. Sorry men han är en douche och det verkar du ju fatta så om du fortfarande är attraherad av honom är det nog svårt att ”tänka bort” attraktionen speciellt eftersom ni jobbar tsm. Så typ distrahera dig så mycket du bara kan – res till typ malmö/gbg/sthlm på långhelg, gå på bio (själv har jag gått på bio ensam 6 h i rad bara för att slippa tänka och känna), brodera ”systraskap” på en jeansjacka, laga god jävla mat till dig och ngn kompis.
3. Har själv varit singel en längre tid och känt blä vad kämpigt det är. Hade en rolig, sexig, intelligent men upptagen man raggat på mig hade det fan varit svårt att säga nej. Det är miljoner kvinnor och män som gjort samma sak och som i slutändan fått försöka förlåta sig själva. Du är inte ensam om det här.
Lycka till!

Vart är din blåa sidentunika/klänning ifrån?? så snygg ju!

Hej igen. Tack för allas svar, ni är så kloka allihopa. Jag VET ju att detta är så himlahimla fel och att det inte kommer sluta bra. Men hur gör jag? Hur får jag migsjälv att säga nejtack jag vill inte detta, du är ett svin. Han har varit hemma hos mig två gånger nu och vi har legat. Så himla jättefel. Jag har jätteångest efteråt men han verkar inte bry sig det minsta. Jag vet att han aldrig skulle lämna sin familj eller så, han vill ju bara ligga. Men han håller på och smsar varje kväll (antar att det är när hon somnat) och det gör mig så förvirrad. Jag hör ju hur jag själv låter. Det är inte okej någonstans det här. Men jag fattar inte hur jag ska kunna övertala mig själv om att sluta, säga nej. Det är ju så himla svårt när jag ändå är jävligt attraherad av honom. Jag har noll självdiciplin verkligen och är typ sämsta människan i världen. 🙁

Så fint att du tar dig tiden å svara <3

Hej Bella!
För ett år sedan var jag också tjugo år, okysst, hade flyttat till min drömstad och kände precis likadant som du gör nu. Jag har alltid haft svårt för ”ytliga” konversationer och speciellt med killar. Jag var nog omedvetet stressad att jag aldrig hade blivit kysst och det hindrade mig också för att ta initiativ (jag visste ju verkligen inte hur jag skulle göra och min osäkerhet märktes säkert utåt i killars närhet). När jag var ute med kompisar var det alltid de som blev upphånglade, aldrig jag och jag förstod inte, kunde jag verkligen vara så tråkig och oattraktiv? Tre månader innan jag fyllde tjugoett var det en kille som ville dansa med mig, mig och inte min kompis (fatta min chock där ett tag) och då passade jag på att få kyssen överstökad och efter den kvällen har jag faktiskt blivit mycket säkrare kring killar. Så om du får chansen så ta den även om det inte är mr right, första kyssen brukar ju inte vara sådär fantastisk ändå har jag hört (och upplevt…)

Ett annat tips till dig är att börja träffa en grupp av människor med liknande intresse. Hitta din typ av människor helt enkelt. För med din typ av människor är det lättare att vara avslappnad och prata. Kanske finns det en grupp med andra som inte är amerikaner, några som är intresserade av musik? Eller politik? Eller något annat! Jag hittade ”mina” människor i våras och i den gruppen är det plötsligt jag som kysser pojkar och babblar med allt och alla. Är fortfarande förvånad över att det ens är så, är så van att vara den oerfarna kompisen på sidan om.

Och slutligen tänker jag lite såhär, jag har nog inte varit redo för kyssar förrän nu och nu tar jag igen mina tonår. Du kommer få dina kyssar när du är redo för det. Både du och jag har mycket roligt framför oss så nu njuter vi av de här 20-åren tycker jag!

Hej kan du radera min förra kommentar. Bättre du inte publicerar den! För allas bästa.

Peace!

nu tar jag mig friheten att svara på några kommentarer, hoppas det är okej…

Martina: planschen finns bla här http://gnm.se/sv/Vastarvet/Verksamheter/Goteborgs-Naturhistoriska-museum/Tjanster/Tjanst/?btid=episerver_60064

Frida: du kan ju klippa ut en kvadrat där du syns (tänker typ från bröstkorg uppåt men gör vad du vill) och så har du ramen runt liksom som det är på instagram: uppe står ditt (användar)namn och när du laddade upp bilden och allt vad det står, under har du likes, din caption och kommentarer och sånt. eller har jag kanske missförstått?

Till tjejen som är kär i sin kollega:
Jag har varit ”den andra kvinnan” en gång, och helt ärligt så är det inte värt det. Jag blev dökär i en kille som pluggade i samma stad som mig, men han hade flickvän hemma i stockholm. Jag kände att det inte riktigt var ok, att det var dumt mot henne, men samtidigt var jag så upp över öronen kär i denna kille att jag struntade i allt. Vi träffades i 8 månader, alltid på kvällstid dock. Vi hade det jättemysigt, vi åt middag, kollade på film etc. sånt man gör när man är tillsammans typ. Förutom att vi inte kunde kramas ens på dagtid, för folk kanske skulle börja snacka. Han sa att jag inte fick höra av mig hur som helst för att hans flickvän kanske skulle se mina sms. Hans närmaste vänner visste om mig, men inga andra. Jag blev så frustrerad, denna kille sa att han älskade mig och att han ville flytta ihop med mig, men det hände aldrig. I åtta månader väntade jag på att han skulle lämna sin flickvän, men till slut så orkade jag inte mer. Hon började ana att han var otrogen(hittade mina hårstrån i hans lägenhet osv) och hans reaktion var att vi behövde vara mer försiktiga. Inte att ny är det dags att berätta, utan att vi skulle smyga ännu mer. Jag fick nog helt enkelt, jag hade väntat i flera månader och det såg inte ut att bli någon ändring. Jag mådde pissdåligt av allt smygande, att inte få berätta, att inte ens kunna smsa. Jag var en ”rolig grej” för honom och inget mer. Det är inte värt det, för i slutet är det DU som kommer må dåligt, det är du som kommer bli sårad. Förmodligen är du inte första tjejen han är(vill vara) otrogen med, det var inte jag. Det är inte värt att sitta och vänta på denna man, bara för att själv bli bränd.
Personligen mår jag skit över det faktum att jag låg och hade ett förhållande med en kille som faktiskt var upptagen, som jag visste var upptagen från första gången vi hade sex. Alla säger att det är killens fel, men jag känner att jag står lika mycket till svars som inte sa ”vafan håller du på med? hur kan du göra så här mot din tjej?”. Denna man vill ha dig som kk, men när han varit med dig så kommer han gå hem till sin familj. Jag förstår verkligen hur det är att vara i denna situation, jag var så jävla dunderkär att jag struntade i allt annat. Men helt ärligt, är en kille som gör så här något att ha? Bespara dig själv allt lidande och massa hjärtesorg

kanske en fråga till nästa ”past week’s comments”;
hej! 🙂 vart har du köpt din fina valaffish som är på bild nummer 4 här?
gillar valar och skulle jättegärna ha en fin valposter hemma hos mig. har letat på Society6 och lite andra ställen men har inte hittat någon som jag riktigt vill ha än.. din var himla fin!

Hej alla som tycker att livet kanske suger eller åtminstone är hemskt oglammigt för att ni bara pluggar hela tiden! Läs den här brudens blogg om hur hon pluggar i Edinburgh: http://jenniferstroud.blogg.se/
Jag tycker att hon verkar ha ett fantastiskt liv. Bara ett tips.

Tack Sandra för att du alltid skriver sa fina svar. Till dig som skrev att du varit ensam lange och att du funderar pa om du vill vara alskarinna till din kollega. Förlat men det ar verkligen inte ok. Allt kommer bara sluta daligt för alla parter. Aven om han inte kommer vara trogen i fortsattningen heller sa kommer det i alla fall inte vara du. Detta kommer bara förstöra dig och din tro pa att kunna lita pa nagon man i fortsattningen om du traffar den ratta. Spanningen med nagon upptagen finns bara i början och en person som gör som han ar bara egoistisk. Hangla med nan som ar singel om du vill ha roligt och vem vet vad som kan handa. Kram

Baba Sonic onsdagsklubb Mariatorget! Lagom fint med bra musik och fina människor. Billigt. 18 år. Öppnar 22.

Det är så fint att du tar dig tid att svara på kommentarer trots att du få supermånga. <3

Baba på onsdagar är givet!! Håkanlåtarna verkar liksom aldrig ta slut där (plus att ölen är snorigt billig också)

Snälla snälla snälla någon, eller du Sandra, hjälp mig att hitta inlägget om hen som var utklädd till Instagram. Har fixat kartong och allting nu, men behöver tips och idéer. Googlade i TVÅ timmar igår, utan resultat. Antingen är inlägget typ borta eller så har jag drömt att någon klätt ut sig till det eller så suger jag som googlare helt enkelt. Tack så himla mycket på förhand!

Åh så fint att du tar dig tid och energi att svara på så många olika sorts frågor.
Älskar verkligen detta inlägget. Det blir personligt och väldigt fint. Kram! 🙂

Till Bella:
Jag är 19, snart 20, och har heller aldrig kysst någon. Vet precis känslan av att aldrig vara förstahandsvalet. Att alltid liksom vara näst bäst. Alltså liksom ALLTID. Det finns alltid någon som är snyggare/roligare/charmigare/etc. Men vet du? En dag så dyker den där personen upp, hen som tycker du är snyggast/roligast/charmigast i hela världen. Och det finns bombsäkert massor av människor som redan tycker att du är supernice, men du kanske drar dig tillbaka när du blir osäker och tänker att du är tråkig fastän du inte alls är det, vilket de kanske tolkar som att det är du som inte vill prata? Jag tror det är så det blir med mig i alla fall. Och det blir ju inte lättare när man är i ett helt nytt land och pratar ett annat språk. Men stressa inte! Tvinga inte fram bekantskaper, det kommer komma naturligt när du börjar bli mer bekväm i din nya skola och ditt nya land. Jag lovar.

Och livet försvinner ju definitivt inte från dina händer herregud du är bara 20 år! Du har så mycket roligt framför dig! Vissa saker tar bara lite längre tid för vissa än andra, och det är okej. <3

Dansa på Ace, ligger vid Hötorget, gratis inträde fram till 23, 18-årsgräns. Sveriges största indieklubb (om jag inte fått det om bakfoten) och de spelar Håkan och najs indiemusik halva natten, mitt favoställe!! 🙂

Baba Sonic är en onsdagsklubb på mariatorget som är najs! Öppnar vid 22 tror jag o gratis inträde tills 23

Jag kan känna igen mig i det du skriver, Bella. Vet inte varför, men ibland står det verkligen still i min hjärna och hur mycket jag än scrollar runt bland mina tankar så hittar jag inget nytt samtalsämne att prata om med personen framför mig. Och då kommer tanken om att jag är stel och tråkig upp. Och jag tror att jag står och pratar med en person som inte alls vill prata med mig. Och just det hjälper ju inte precis min scrollning efter samtalsämnen.

Jag tror inte alls att du är tråkig och kall. Jag tror bara att det sitter i ditt huvud. För tänker en att alla ser en som tråkig – då blir en också så lätt lite tillbakadragen och avvaktande. När en istället bara borde prata på! Sluta tänka att du är kall och tråkig. Du är inte värd det. Du har tagit dig till andra sidan jorden och det är typ motsatsen till kall och tråkig. Det visar på att du är målinriktad, modig och nyfiken. Intala dig det istället.

Och sen blir en ju tyvärr inte bästis med något första gången en pratar med personen, det behövs upprepning. Att en träffas igen och igen. Det måste växa fram, liksom. Själv har jag fruktansvärt svårt att ta egna initiativ till detta och våga fråga om någon vill hänga med just mig. Men jag har kommit på att äta lunch tillsammans eller fika på skolan eller plugga tillsammans eller gå på stan och göra småärenden också räknas som att hänga. Det är en bra början, tycker jag. För sen måste ju den andra personen också ta initiativ. Det är inte upp till bara mig att hitta samtalsämnen och saker att göra.

Ett litet konkret tips från min sida är att hitta ett fritidsintresse! Då får en liksom en naturlig orsak till att träffa samma människor igen och igen. Gå med i något utskott/klubb ni har på skolan; det kan vara allt från schack till basket eller teater. Huvudsaken är att du trivs med det. Ja, huvudsaken är att du trivs med dig själv. Det där med att kyssa någon är ingenting i jämförelse. Kram!

Hej Sandra (och alla andra).
Jag är tjugo år. Tjugo år och har aldrig kysst något. Aldrig. Jag har liksom aldrig ens varit i närheten.
Det spelar ingen roll om jag är på stan, jobbet eller ute, men jag får helt enkelt aldrig chansen. Det är aldrig någon som tittar lite extra på mig, aldrig någon som kommer fram för att prata med mig och om jag tar initiativ så slutar det alltid med att de till slut ser bort. De inser nog att jag är för tråkig för dem. Jag är aldrig någons förstahandsval.

Och jag tänker ju att felet måste ligga hos mig. Nyligen flyttade jag tvärs över jorden för att plugga på ett känt amerikanskt universitet. Innan har jag tänkt att min brist på killar måste ha berott på att jag har varit för fokuserad på att nå mitt mål att komma hit, men nu när jag är här så inser jag ju faktiskt att det inte är det som är problemet. Trots att jag inte har känt en jäkel här tidigare så ser alla bort från mig, för det finns ju nån bättre längre ner vid bordet. Jag vet att problemet troligtvis ligger i att jag är för ’stel’ och svenskt kall. Men jag vet inte hur jag ska öppna upp mig mer? Jag ler ofta, skrattar, frågar människor saker och försöker ge mig in i olika konversationer… men jag får bara korta artiga svar och sedan ger de sig bort. Vad ska jag göra? Hur gör ni alla andra? Det känns som om livet försvinner bort från mina händer.

Gillar verkligen dina såna här inlägg, det märks att du verkligen bryr dig om dina läsare när du skriver sånt här!