I helgen publicerades min ledare i bilagan Gymnasieguiden som kom med SvD. Jag skrev den i uppdrag för Friends, som ni kanske minns är jag en av deras ambassadörer för 2014.
Bilagan är till de femtonåringar som gör sina gymnasieval, och jag ville skriva något om att välja det som känns bäst nu och inte fundera sig galen på vad man ska bli sen. Det handlar ju framförallt om att man ska må så bra som möjligt de nästföljande tre åren tror jag, det är då det också kommer gå bra i skolan.
Här är krönikan i sin helhet:
→
Några månader efter att vi har stått på skoltrapporna, viftat med vita mössor och sjungit om studentens lyckliga dagar får jag jobb på Seven Eleven. Jag har nattskiftet och står till tre på morgonen nästan varje helg och vänder på knastriga cheesebites och värmer pizza slices till fulla tjugoåringar. En fredagskväll kommer min gamla gympalärare in. Han beställer en kaffe och synar mig uppifrån och ner.
– Jaså, säger han. Så det var här du hamnade.
Och jag mumlar något otydligt tillbaka medan jag tar betalt. Ser honom gå därifrån medan ilskan pulserar i bröstet.
Jag borde förstås ha svarat:
– Ja. Här står jag idag. Men du vet inte att jag har en telefon full till brädden av sms från personer som frågar när jag slutar egentligen. Så att vi kan ses, helst genast. Personer som jag inte hade en aning om existerade när jag i nionde klass längtade ut och bort och iväg. När jag vaknade med hopsnörd mage och undrade när man skulle sluta vara så jävla ensam egentligen. När man skulle få slippa vara låst i rollen som nörd fastän man i sitt flickrum hade femhundra andra kvalitéer – som att kunna alla texter från första Kent-skivan utantill och vara jättebra på att berätta roliga historier.
En augustimorgon som sextonåring hamnade jag i samma klassrum som de personerna fastän vi kom från helt olika delar av stan och hade helt olika bakgrunder. Året var 2000 och nästan alla andra såg ut som Paris Hilton-kopior, trippade runt i små taxklackar och färgglada partytoppar fastän det var måndagsförmiddag. Killarna hade uppvikta skjortkragar och bakåtkammat stelt hår.
I myllret av Gucci-väskor fann vi varandra. Det var han som hade jeansen ut-och-in för att han var helt säker på att den trenden skulle slå in när som helst, hon som svor på franska och var besatt av Formel 1-bilar. Han som färgade sina tjocka mörka lockar kritvita och han som kom från den stökiga delen av staden och berättade historier om när hans kompis dränkte en anka ”bara för att”. En brokig skara som tillsammans smälte ihop till allt jag hade drömt om. Vi reste på musikfestivaler, satt tillsammans i klassrummet och vi åt lunch på McDonalds när det serverades fiskgryta igen och igen och igen. Vi pluggade till prov på caféer och drack folköl i trappuppgångar. Jag gick ut gymnasiet med helt okej betyg men med ett desto hoppfullare hjärta.
Det var elva år sedan idag. Nu bor en av dem i Kina. En annan jobbar som mäklare i Paris, en tredje blev sjukgymnast och den fjärde bygger om bilar. Vi gick samma linje men valde helt olika framtider. För att man kan det. För att ingen kan styra vem du är, eller vem du ska bli, vare sig du är femton eller nitton år och vänder korvar mitt i natten. För så länge man umgås runt människor som får två timmars religionslektioner att verka något lättare har man kommit hur långt som helst.
Så stirra dig inte blind på de olika gymnasievalen, de kommer inte sia din framtid. Se dem istället som en dörr till människor som är lite mer som du. Se valen som platser som gömmer de där personerna som kanske förändrar ditt liv, som du kan sätta dig bredvid den där första dagen, ett augusti 2015 och säga:
– Hej.
Hej! Dina krönikor är alltid fantastiska! Inspirerar jättemycket! Skriver själv krönikor om kärlek i min blogg.. Hade varit en ära om du tipsade om dem eller ville publicera någon ! Kram!
så fint
Sandra. efter tårar mot kudden och klump i magen och knut i hjärtat och beslutsångest upp över öronen i över ett och ett halvt år nu, så var detta vad jag behövde. Min familj och släkt försöker få mig att gå natur men jag vill inte det. jag älskar språk och att skriva och vill gå humanistiska men de tycker det är helt galet. det hade så himla fantastiskt om du kunde skriva ett till inlägg om gymnasiet, eller en podd eller dylikt för detta var verkligen så jäkla bäst. tack sandra. du är ju bara för bra.
Gymnasiet var bra, och jag blev nog absolut en säkrare och tryggare människa för det blir man ju med åren, men det var absolut inte bästa tiden i livet. Däremot har det blivit det efteråt, inte direkt och självklart upp och ner, men där jag är idag trivs jag så himla bra med. 5 år efter att jag tagit studenten. Så tänk inte att gymnasiet måste vara åren då allt faller på plats. Om du totalt vantrivs i din klass och tror att det skulle bli bättre av att byta, så gör det, men också, tro inte att allt är kört bara för att det inte är perfekt. Puss och kram!
Åh, ’hon som svor på franska och var besatt av Formel1-bilar’, det skulle lika gärna kunna vara jag det
ALLTSÅ SANDRA!? Jag börjar snyfta av prick allt du skriver! Det bara känns så himlans mycket! <3
Mikaela: jag vet hur det känns. Och sörjer att det finns så många som känner så. Man ska inte behöva det. Jag tog i studenten i våras och vet av erfarenhet att det kan vända. Det kan fortfarande bli bättre, hoppet är inte ute. Annars, om det blir odrägligt, försök se vad du kan göra för att det ska bli bättre. Men en sak vill jag att alla nyblivna eller kommande gymnasister ska veta: om gymnasiet inte blir de bästa tre åren i ditt liv så är det helt ok. Jag började med dem förväntningarna men blev besviken. Jag hade velat att någon hade sagt att det var ok att känna så. Livet fortsätter efter studenten, och kan bli så himla bra. Efter tre år av tomhet så är jag äntligen.. glad igen. Allt löser sig i slutändan.
Styrkekramar till alla som går till skolan med den där knuten i magen <3
Alltså Sandra, vad bra skrivet. Jag gick estet musik på gymnasiet och folk frågade; ”jaha, och vad kan du bli sen då?”.
Då svarade jag att jag kan bli vad som helst, för det kan man om man vill.
När jag skulle välja gymnasie stod det mellan estet och samhäll. Enligt många vuxna i min närhet var samhäll tydligen det bästa valet eftersom jag då skulle få en bättre utbildning. Jag lyssnade på deras åsikter och gjorde som de sa. Nu, fyra år, ett stort gäng mentala breakdowns pga plugghets och massor av tappad motivation senare inser jag att estet egentligen var det enda rätta. Musiken är liksom det som håller mig levande och det jag sysslar med nu, hur kunde jag välja bort den?! Vänner, söker ni till gymnasiet nu: lyssna lite på förnuftet, men mycket på hjärtat.
Ps. Sandra: du kanske kunde samla alla kommenterar med tips i ett inlägg? Som ett litet gymnasievals-tips&trix. Det hade jag uppskattat om jag gick i nian och skulle välja 🙂
Tack
Jag älskar dina krönikor. De får mej att bryta i tu, samtidigt som allt känns så jävla magiskt.
Jag gick gymnasiet med fantastiska personer och det var så kul efter tråkiga år på grundskolan. Jag önskar dock att jag hade valt samhällslinjen…för nu kommer jag inte in på mitt drömprogram 4 år senare.
Älskade verkligen min gymnasieskola och alla de vänner jag träffat där. Vi blev en grupp på uppemot 20 pers som ses regelbundet och har typ aldrig bråkat med nån av dem. Tog studenten i somras och på något vis lättade min framtidsångest en aning av att läsa det här dessutom. Tack!
tack finaste, sandra! jag har varit på öppethus och läst tusen olika saker om gymnasieval och det är en så stor beslutångest just nu. men detta hjälpte. tack, tack & tack.
Det låter så fint, det här. Att gå vidare från högstadieåren fyllda knutar av ensamhet i magen till tre år av nya vänner och en känsla av att äntligen hitta var en passar in. Men jag har gjort det klivet, jag har börjat i gymnasiet, men knutarna har inte släppt. Grupper börjar bildas och jag passar fortfarande inte riktigt in, alltid den deformerade pusselbiten som tillslut tvingas klippa till kanten för att få plats. Jag är genuint rädd, Sandra, för jag drömde om att allt skulle bli bättre men det har det inte. Det här ska vara tiden när jag växer och börjar hitta människor jag hör hemma hos men ingen i min klass är några jag kan tänka mig känna mig trygg hos en dag och jag är så rädd att jag kommer stå på det där flaket om tre år och fortfarande ha alla knutar i magen och sen vara helt ensam när verkligheten tränger sig på morgonen efter och att jag inte kommer ha något, eller någon, kvar. Alls.
så bra beskrivet! och ps. glöm inte att ha kul och må bra, livet är så mycket mer än bara studier.
Så fint Sandra <3 Vad gick du för linje och kommer det en gymnasie-pod btw??
Jag valde fel. Jag fick inte välja gymnasium själv och nu vantrivs jag. Jag hatar skolan, jag hatar vår lilla stad och jag hatar framför allt att det är ett annat land och en annan stad som lockar. 2,5 år kvar, sen ses vi, Stockholm.
Åh tack det här hjälpte så mycket <3
Men alltså SÅ på pricken hur det är och vad jag har velat säga till min lillebror men inte kunnat sätta ord på när han har haft beslutsångest för gymnasieval
Alltså va fint! Jag vet inte om jag blir lite tårögd för att jag just ikväll insjuknat i dötråkig maginfluensa och är sensitiveeeeee (!!!) eller om jag bara minns känslan du beskriver som vore den igår. Det är en tokig tid det där som känns så förbaskat mycket hur jäkla många år som än läggs emellan. Tack. Du är fin du Sandra B
Prisa gud för internet och såna som du som kan berätta för unga att det inte är sant som många av de vuxna säger. Att gymnasievalet är livsavgörande när det inte riktigt är det. Man bör välja det som verkar roligast så att man hamnar med folk som intresserar sig för ungefär samma sak som en själv. Kontakt med likasinnade människor kan hjälpa en framåt lika väl som kunskap kan. Jag hade behövt höra allt det där du skrev när jag var tonåring.
TACK sandra. Behövde verkligen höra det där.
Tycker den här texten kan stämma in på ganska mycket saker i livet. För det spelar ju egentligen ingen större roll vilka jävla val man gör, det mesta går att ångra eller ändra ändå. Man kan byta linje, jobb, relation, stad, land, stil när som helst. Folk kan tycka man är knäpp eller konstig, men låt dom tycka det då, så länge man själv är lycklig liksom. Lev ett liv som väger upp för döden!
Fint!
alltså vad fin <3 har saknat dina krönikor så
Jag valde Media som var mer som Sam-Media och hade det fantastiskt kul och fick så himla bra betyg så att jag kunde komma in på det jag ville när det var dags för att gå Universitet!
Alltså Sandra. Nu är det visserligen två år sedan jag tog studenten, men jag har läst din blogg ungefär sedan jag gjorde mitt gymnasieval och varje jävla inlägg sedan dess har betytt SÅ mycket för mig. Du är så talangfull och inspirerande, även för mig som just nu känner mig ointresserad av precis ALLT och är lite osäker på hur framtiden ska te sig.
Och till alla blivande gymnasister som läser detta: lyssna på Sandra! Om du precis som jag kände dig utanför i högstadiet -inte mobbad eller retad eller utpekad eller olycklig- men utanför, är verkligen gymnasievalet en chans, en möjlighet, att hitta en plats där du känner dig inkluderad och som en tillgång!
Ja! <3 Så skön text att läsa, även för en som redan går på högskola!
Kan ibland önska att jag valt annorlunda, men samtidigt vet jag att jag inte hade orkat mig igenom 3 år då. Började med något mer ambitiöst men hoppade av efter några månader för att jag var uttråkad och inte orkade hänga med. Började om med en linje som bara verkade KUL och som jag bedömde att jag borde klara mig igenom.
Visst blir det lite besvärligare att ”ändra sig efteråt” och det kan ta lite längre tid att nå sitt mål. Men samtidigt är det inget jag skulle vilja vara utan…att plugga upp betyg/fixa behörighet på komvux (eller folkhögskola) är ju också en erfarenhet med många värdefulla möten och upplevelser. Jag lärde mig mycket om mig själv och andra och ”växte” som person under den tiden. Dessutom finns ju ex. högskoleprovet, vilket är helt underbart eftersom en inte behöver vara fast i sin tonårings val och prestationer resten av livet.
Skit att det förväntas att en ska veta vad en vill göra RESTEN AV SITT LIV när en är 15. Samt att det inte är sant…en kan alltid ändra sig och det finns många vägar att ta för att nå sitt mål. En behöver inte ha så bråttom med att växa upp, bättre att ta tillvara på livet och låta saker ta sin tid istället 🙂
Superbra skrivet, vill göra detta obligatoriskt för alla nior att läsa NU.
Jättebra skrivet!
Precis så är det! Jag är utbildad gymnasielärare men arbetar på högstadiet och jag försöker förmedla till mina elever att de ska välja efter hjärta och intresse, inte efter vad deras föräldrar säger eller vad som ”borde” vara bäst. Jag har suttit på utvecklingssamtal där föräldrar skällt och ungdomar varit ledsna för att föräldrarna ska bestämma vad som är bra och rätt för deras 15-åringar. Precis som du skriver så bestäms inte framtiden av ens gymnasieval. Jag tycker vår studie- och yrkesvägledare säger det så bra, vi vet inte ens vilka yrken som kommer finnas i framtiden. Tänk vilka möjligheter! Kram Katarina
Jag tänker att det viktigaste med gymnasievalet är att tänka ”vart kommer jag orka gå varenda dag i tre år? Var kommer jag känna mig glad?” Du kan välja hur snart som helst men orkar du inte gå dit så spelar det liksom ingen roll. Och skulle det vara så att man har gått bild i tre år och sen kommer på att man vill bli läkare istället, ja då kan man faktiskt bli det. Man kan inte förväntas fatta beslut kring hela sitt liv när man är femton, man är ju bara en liten bebis då! Men man kam fatta beslut kring sina tre nästkommande år, och råkar man välja fel ja då kan man byta! Eller hoppa av, ta en paus eller kanske börja folkhögskola. Puss på er!
Åh fint Sandra! Jag tog studenten för snart tre år sedan och får ofta höra att jag ”borde släppa min gymnasietid och gå vidare”. Jag tycker det är så ledsamt för även om det är helt ok kul att plugga på universitetet och ha en pojkvän som älskar en så har ingenting av det räddat mig på samma sätt som gymnasiet gjorde en augustidag för fem år sedan. Och hur älskad jag än är så finns det inga som ligger mig närmre om hjärtat egentligen än mina gymnasievänner som inte förstår hur de räddade en stackars sate som trodde att det var något fel på henne eftersom ingen ville vara hennes vän. Det är ju inte att vara 16-19 i sig som jag saknar, utan det faktum att jag faktiskt på riktigt blev räddad. Jag vet inte riktigt hur man någonsin tackar någon för det.
Håller helt med. Som numera vuxen och med ett väldigt bra jobb kan jag säga att mitt gymnasieval på intet sätt indikerade var jag skulle hamna. Efter ett år på ekonomisk linje valde jag om helt och började en ny linje, fullföljde den (och hade the time of my life samtidigt) för att sedan efter gymnasiet bestämma mig för att bli något helt annat än jag hade tänkt (igen:)) och läste då in de ämnen som saknades (på folkhögskola) för att jag skulle kunna plugga till det på universitet. Nu har jag mitt drömjobb, och det är inte i närheten av vad jag hade blivit om jag hade följt mitt första gymnasieval, eller ens det andra. Livet är fullt av möjligheter! Bra skrivet Sandra.:)
åh önskar att jag hade läst detta som 15åring. eller kanske inte ens det, egentligen. Bytte linje två gånger och skola en gång under gymnasiet, hamnade på högskola direkt och är på väg att byta linje igen. Och trots att det är så jävla tröttsamt att inse att en inte valt rätt varje första gången så är det så skönt att veta ändå att man tar sig framåt och klarar det, det har jag ju gjort!
kramar 🙂
Fantastiskt bra skrivet! 🙂
Kramar
Tack Sandra. Tack, för det var verkligen det här jag behövde nu. I all denna förvirring och stress och kompisar som kanske inte är så peppande som man själv hade hoppats när man skickar iväg ett sms där det står ’Tänk om jag inte lyckas’ istället för att bara höra ’Du borde ha en plan B’. För jag är en förvirrad femtonåring som bara har en linje hon vill gå och som skolkade nästan hela åttan för att hennes pappa motvilligt lämnat henne efter en kamp med cancer. Så tack, för att just idag när livet inte känns värt att leva, lyckas du bättre med att motivera mig än de människor som jag omger mig själv med.
sandra du skriver som en gud. tänker bara hur jäkla bra det här hade varit för en femtonårig sara.
åh gudars så fint och vettigt sagt. Tog studenten förra sommaren och kommer ihåg att jag stod där på flaket och dansade sönder till Ramlar med Håkan med en klass som jag verkligen älskade. Vi hade alla följt varandras resa från 16-19 års ålder och jäklar vad bra vi hade blivit, vi var så annorlunda från varandra men shit vad bra vi var tillsammans. Högstadiet var fullt av osäkerhet, tråkiga ämnen med lärare som inte riktigt fattade grejen men gymnasiet, så jävla mycket bättre.
Så sant. Jag gjorde felvalet att välja ekonomi för att jag trodde att det var ett bra val, var totalt vilsen de tre åren, slutade med att jag pluggade naturbas efter mycket självtvivel och blev vetenskapsnörd. Älskar det!!
Så fint och klokt!
hade behövt denna
Alltså Sandra, så sjukt bra skrivet. Jag hoppas att din krönika läses av många ungdomar som ska söka till gymnasiet, för med dem orden kan man definitivt känna en trygghet och stor lättnad. Du är toppen!
Sandra, tack för detta… Jag behövde verkligen det här.
Det spelar ingen roll vad du väljer i gymnasiet, bara du går ut med iallafall godkänt om du vill läsa vidare på universitet. Det är OM du vill plugga vidare som det är så jäkla viktigt att investera tid och åtanke i vad man väljer och sen avsluta det. Ta ett år och tänk efter, ta två. Börja på ett program och hoppa av OM det inte känns rätt, även efter 2 hela terminer. MEN när du slutligen hittat något du tycker om att läsa så SKA du följa det HELA vägen till examen. Önskar att någon hade sagt det till mig innan gymnasiet, såhär som 31-åring.