Jag vet en plats där skuggorna föds och där din hand förflyktigas i min. Den ligger helt nära. Aldrig gick jag vilse som där. Där sjunger popplarna som jag har lärt dem sjunga. Och fåglarna i deras kronor vet en sång som ingen annan sång.

Jag har undervisat vindarna och dagen. Stenen under mossan har jag lärt att tiga. Stenarna i bäcken har jag lärt att klinga under vattnets plekter. Träden grönskar på ett tecken av min hand. Det är min dröm om ljuset bäcken spelar. Det är min dröm om dig som bäcken sjunger.

Jag vet en plats där skuggor föds och ingenting förändras utom skuggorna som blandas och förbyts och det klara vattnet för källans friskhets skull och molnen, dagrarna i källans spegel.

Men till intet har jag sagt mitt namn.

Och därav det rena ljuset i poppelkronan och rosens doft som rådde den rosa natten alltid.
Och därav vattensångens renhet omkring platsen där du skall föras – först vilse och sen vid min skuggas hand genom gröna snår, över bäckar som spelar mjukast i en avsides lövsal, över mattor av tystade löv

Till mig

Jag vet en plats där ingen rädsla finns och där din hand vilar i min så länge som sången varar och sedan förflyktigas din hand
Dit har jag också längtat

Men vi är här, i andras land.
Och närmare oss än rosens doft står natten som bringar dess doft
Och starkare än sången i källor och poppelkronor
Är rädslan

Jag vet ett ögonblick som liknar rosen som ingenting vet om rädsla förrän den vissnar
Och kronbladen faller och blandar sig med andra som blod
Lever vi i det ögonblicket?

– Lars Forssell

I loved you head over handles
like my first bicycle accident –
before the mouthful of gravel and blood,
I swore we were flying

– Sierra DeMulder

Hoppas inte det är för sent att lägga till en fin dikt. Det här är min absoluta favoritdikt, och jag fastnade först för den när Farbror Melker läser en bit ur den i ett Saltkråkan-avsnitt jag såg när jag var liten. Den heter ”Paradisets timma”

När människorna sova
vid sommarnattens sken
och tusen röster lova
sin fröjd från gren till gren,
då purpras lingonriset
av stilla skyars gull;
då hägrar paradiset
än över jordens mull.

Du äng, låt kalkar glimma
kring älvans lätta häl!
Du paradisets timma,
din dagg gjut i vår själ!
Än jublar fågelsången
kring gryningsljusa sund
så klar som första gången
i tidens första stund.

– Erik Alvin

Ja, kärleken är som ett tomtebloss,
som ett tomtebloss lättantändlig.
Den brinner röd när den drabbar oss.
Min själ, jag är som ett tomtebloss
och ingen glöd är oändlig.

-Cornelis Vreeswijk

My heart cannot die: I would like to kill it,
since that would please you,
but it cannot be pulled out of your breast,
where it has been dwelling for a long time;
and if I killed it, as I wish,
I know that you would die, and I would die too.

Så brutal och fantastisk på samma gång.
Den beskriver så pang utan omsvep precis hur det känns.

(Den är ursprungligen på någon slags italienska skulle jag tro (originaltitel: Morir non può il mio cuore), men jag vet inte vem som har skrivit den. Det finns dock en tonsättning av den som en 1500-talskompositör som hette Madalena Casulana har gjort)

Jag skriver lite ibland. Jag antar att man kan kalla det dikter. ni får gärna läsa, om det är någon som vill.

http://mobil.ingenpoesiprecis.devote.se

Denna är fin:
http://pinterest.com/pin/8796161747393514/

Vilken bok är den sista bilden ifrån? Alltså: Efteråt (4)
Smärtsamt tacksam för svar <3

Keaton Henson skrev fyra vackra rader en gång:
”I’ve been smoking alot
and starting to doubt
If I’m breathing you in
or smoking you out.”

http://40.media.tumblr.com/10c5ed098d44682d0d068923e921f55e/tumblr_mtlgyhf8n61rsnlvfo9_1280.jpg

http://40.media.tumblr.com/113f47c636d17906c827e7e63ffd77c3/tumblr_mlz45jpf2g1rsnlvfo6_500.jpg

http://40.media.tumblr.com/d4b481458a911135b64cc31df5cb2d15/tumblr_mld5aqnsPZ1rsnlvfo3_500.jpg

http://40.media.tumblr.com/efe409d6780b795099093330ffa25fd2/tumblr_mi2tau2aWe1rsnlvfo2_500.jpg

http://40.media.tumblr.com/598656c96e67d4ad055f98ed4209b69e/tumblr_mxli26JcE31rsnlvfo9_500.jpg

”I have sculpted your body from the dust on the doorknob. 
I hoarded your name in my mouth for months. 
I’ve been saving so many words for you. 
My throat is a beehive pitched into the river. Look! 
Look how long my love can hold its breath.”
Sierra DeMulder, från “Your Love Finds Its Way Back”

”… There is a globe welling up inside of me; 
Mountain ranges ridging my skin, 
oceans filling my mouth. If I stay still 
long enough, I could become my own world.”
Catherine Pierce, från “Because I’ll Never Swim in Every Ocean”

”Yesterday I thought of my love for you
I remembered suddenly
drops of honey on your lips
I licked the sugar off the walls of my memory”
Nizar Qabbani

“To sum up life: We’re all just walking each other home.”
Ram Dass

Finaste texten jag vet.

”Because, he said, ”I sometimes have a queer feeling with regard to you – especially when you are near me, as now: it is as if I had a string somewhere under my left ribs, tightly and inextricably knotted to a similar string situated in the corresponding quarter of your little frame. And if that boisterous channel, and two hundred miles or so of land some broad between us, I am afraid that cord of communion will be snapt; and then I’ve a nervous notion I should take to bleeding inwardly. As for you, – you’d forget me.”
― Charlotte Brontë, Jane Eyre

Tack Sandra för alla vackra orden, speciellt dikten ”I carry your heart”. Igår skrev jag ned de två sista styckena av den på en liten papperslapp, skrev till en mening, vek ihop det, skrev namn och adress, köpte frimärke på pressbyrån, och la i brevlådan. Imorgon kommer han få lappen och jag har ingen aning om han kommer att förstå att den är från mig. Jag höll hans hand för över ett år sedan, och nu har han partner och är säkert lycklig, men jag har tänkt på honom varenda dag i över ett år och kände att nä, detta går fan inte längre. Nu skickar jag iväg en bit av det jag känner, för att få nått slags avslut.

Detta är en bubblare, gillar annars såna klassiska svenska gubbar eller Bodil Malmsten typ.

“It’s 11 am and I’m sitting in a restaurant
3 beers in. Believe me, even I’m surprised
I’m still alive sometimes.
I have been drinking about you for 2 days.
Lately you remind me of a wild thing
chewing through its foot. But you
are already free and I don’t know what to do
except trace the rough line of your jaw
and try not to place blame.
Here is the truth: It is hard to be in love
with someone who is in love someone else.
I don’t know how to turn that into poetry.”

Clementine Von Radics

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Dikten kommer ur Sånger om kärlek. Det är den finländska författaren Eeva Kilpi som skrivit den.

När min mamma dog hade vi en förkortad version av Erik Lindegrens dikt Arioso i dödsannonsen. Den skänker fortfarande tröst, för någonstans inom oss är vi alltid tillsammans <3

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.
Någonstans,
o någonstans,
har alla tågen gått och alla klockor stannat.
Någonstans inom oss är vi alltid här och nu.

J.D. SALINGER

She wasn’t doing a thing I could see,
just standing there, leaning on the balcony railing,
holding the universe together

<3.

Jag har en liten samling fina meningar som jag brukar läsa när jag känner mig nere. Det är lite blandade källor men mest H. Murakami och H. Söderberg.

”De var lite lagom berusade. Ett exklusivt bourgognevin blandade sig med deras blod, cirkulerade mjukt i deras kroppar och färgade omvärlden svagt vinröd.”

”Fukaeri kisade med ögonen, knep ihop munnen till ett streck och tittade länge Tengo rakt i ansiktet. Som om hon försökte läsa ett meddelenade som stod skrivet i det med mycket liten stil. Nästan omedvetet förde Tengo handen till sitt ansikte, men han kunde inte känna att något stod skrivet där.”

”Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder…
Och vad är månskenet?
Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

”I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan – ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.”

”God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar idag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tycktes mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.”

”Men kanske vi i praktiken aldrig väljer själva, även om vi har en känsla av att vi gör det, oavsett om det gäller menyer, män eller något annat. Det kanske redan är bestämt i förväg och vi bara uppträder som om vi valde. Det här med den fria viljan är kanske bara en föreställning. Ibland tror jag att det är så.”

”När han skulle tänka på något, kom verkligheten först närmare och drog sig sedan undan igen.”

”I gamla ryska romaner är brev något man bränner under vinterkvällar i den öppna spisen. Man bränner dem inte indränkta i matolja en sommardag i sin trädgård. Men i den osköna realistiska värld vi lever i händer det faktiskt att man genomsvettig bränner brev en sommarmorgon. Det finns ett och annat man inte kan välja här i världen. Det finns gånger då man inte kan vänta till vintern.”

”Eller nej, det kanske inte ens hade funnits något sådant som en speciell situation. Livet kanske bara helt enkelt är resultatet av en räcka förnuftsvidriga och i vissa fall ytterst oprecisa händelseutvecklingar.”

A free bird leaps
on the back of the wind
and floats downstream
till the current ends
and dips his wing
in the orange sun rays
and dares to claim the sky.

But a bird that stalks
down his narrow cage
can seldom see through
his bars of rage
his wings are clipped and
his feet are tied
so he opens his throat to sing.

The caged bird sings
with a fearful trill
of things unknown
but longed for still
and his tune is heard
on the distant hill
for the caged bird
sings of freedom.

The free bird thinks of another breeze
and the trade winds soft through the sighing trees
and the fat worms waiting on a dawn bright lawn
and he names the sky his own

But a caged bird stands on the grave of dreams
his shadow shouts on a nightmare scream
his wings are clipped and his feet are tied
so he opens his throat to sing.

The caged bird sings
with a fearful trill
of things unknown
but longed for still
and his tune is heard
on the distant hill
for the caged bird
sings of freedom.

– Maya Angelou.
Det här är den vackraste dikten jag vet, och samtidigt den som gör allra mest ont i hjärtat.

Sandra! Jag behöver hjälp! Jag går i sjuan och jag vill bara hångla och kyssas med söta killar. Men hur? När? Hemmafester existerar inte hos mig och jag träffar aldrig killar utanför skolan. Ska jag bara ”Hej vill du ha picknick med mig?” till någon kille i min klass och hoppas på det bästa?

Terapi

En bekant känsla
Här har jag varit förut
Då utan karta

– Maria Pohl

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

av Eeva Kilpi.

Två korta:

Skriar bortom hörhåll
för att bli funnen
även om vårt avstånd inte mäts i kilometer

–

Glömska var en lycka undantag fick smaka
Glömska var en gåva tills dagen kom då jag själv blev glömd

Det känns lite som att
öppna upp sitt inre, att
ge dig en vass kniv och
säga gör vad du vill.

Det är ungefär som att
ge dig tändvätska och
eld och vara en eventuell
brasa, redo att brinna upp.

Det är som att du och
allt det du tänker och
känner är viktigare än
vad jag någonsin tänkt.

Det blir lite som om jag
skulle bero på dig och
vad du vill och anser och
jag vet inte om det är så

jag vill leva resten av mitt liv.

En favorit (hade varit bättre utan Gud):

“Dignity
/ˈdignitē/ noun

1. The moment you realize that the person you cared for has nothing intellectually or spiritually to offer you, but a headache.

2. The moment you realize God had greater plans for you that don’t involve crying at night or sad Pinterest quotes.

3. The moment you stop comparing yourself to others because it undermines your worth, education and your parent’s wisdom.

4. The moment you live your dreams, not because of what it will prove or get you, but because that is all you want to do. People’s opinions don’t matter.

5. The moment you realize that no one is your enemy, except yourself.

6. The moment you realize that you can have everything you want in life. However, it takes timing, the right heart, the right actions, the right passion and a willingness to risk it all. If it is not yours, it is because you really didn’t want it, need it or God prevented it.

7. The moment you realize the ghost of your ancestors stood between you and the person you loved. They really don’t want you mucking up the family line with someone that acts anything less than honorable.

8. The moment you realize that happiness was never about getting a person. They are only a helpmate towards achieving your life mission.

9. The moment you believe that love is not about losing or winning. It is just a few moments in time, followed by an eternity of situations to grow from.

10. The moment you realize that you were always the right person. Only ignorant people walk away from greatness.”

Shannon L. Alder

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.

Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.

Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.

Vad du talar om har resonans,
vad du tiger om är talande
på ett eller annat politiskt sätt.

Också när du vandrar i skogen tar du politiska steg på politisk grund.

Opolitiska dikter är också politiska, och där uppe lyser månen ett inte längre månlikt objekt. Att vara eller inte vara det är frågan. Vad då för en fråga, svara kära du. En politisk fråga.

Du behöver inte ens vara en mänsklig varelse för att växa i politisk betydelse. Det räcker om du är olja, råvara eller foderkoncentrat.

Eller ett konferensbord om vars form
det har tvistats i månader:
vid hurdant bord ska det förhandlas om liv och död, ett runt eller fyrkantigt?

Under tiden har människor gått under,
djur har dött,
hus har brunnit
och åkrar förvildats
liksom längesedan svunna tider
som var mindre politiska.

– Wislawa Szymborska

Jag älskar allt som Christopher Poindexter skriver. Men hans senaste korta lilla mening var så fint så man dör lite!

”We are all damaged,
but because of her,
I am beautifully sewn”

Stop all the clocks, cut off the telephone.
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let airplanes circle moaning overhead
Scribbling in the sky the message He is Dead,
Put crêpe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever, I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun.
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

W.H Auden ”funeral blues”

Från en stygg flicka
”Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund…
Jag hoppas du inte får en blund!”
Av: Karin Boye

Tycker verkligen att den här dikten beskriver hur det är att vara nykär.

Har egentlig aldri vært særlig glad i dikt (spesielt ikke å skrive det, da jeg ikke fikk det til) men jeg ser jo her at det finnes så utrolig mye vakkert – sikkert noe for enhver anledning, så kanskje jeg bør begynne å lese litt mer dikt i framtiden, kanskje det kan tilføre noe til ulike situasjoner og anledninger! 🙂

He folded his fear into a perfect rose. He held it out in the palm of his hand. She took it from him
and put it in her hair.

A. Roy

Åh här har ni lite Karin Boye;

”Många röster talar”

Många röster talar.
Din är som vatten.
Din är som regn,
när det faller genom natten.
Sorlar lågt
sjunker trevande,
långsam, tveksam,
kvalfullt levande.

Skälver som en grund
bakom alla ljud,
sipprar och silar,
mot min hud
sveper sig lent,
sluter mig inne
fyller mina öron
med viskande minne.

Jag vill sitta tyst
där jag inte kan störa dig.
Jag vill bo och leva
där jag kan höra dig.
Många röster talar.
Genom dem alla
hör jag bara din
som ett nattregn falla.

Haiku av Basho:

Även i Kyoto
väcker göken
min längtan till Kyoto

Sonett i alperna av Dorothy Parker:

Min hand lätt lyftad, kan en stjärna nå.
Varthän jag ser står berg i frostig glans,
långt innan ett Olympen fanns
spann invid spann av silver stod de så.

Långt for jag för att Skönhet skåda få,
nu är det som en järnhård krans
om hjärtat drogs, min dröm är ingenstans.
Och bittrare än någonsin är mina tårar då.

Den som följt Skönheten i spåren undergivet
och tillbett snåren där hon dragit fram,
och ropat hennes namn i en förstenad skog,

skall genomgå sin tyngsta stund i livet
då hon står bedjande och allvarsam
till sist hos honom. Det var inte nog.

Minne ej vem:

…”aldrig ångrar jag åren som slösades bort, som vit syrén”

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Edith Södergran

Separation

Your absence has gone through me
Like thread through a needle.
Everything I do is stitched with its color.

W.S Merwin

Det er den draumen me ber på
at noko vidunderlig skal skje,
at det må skje –
at tidi skal opna seg,
at hjarta skal opna seg,
at dører skal opna seg,
at kjeldor skal springa –
at draumen skal opna seg,
at me ei morgonstund skal glida inn
på ein våg me ikkje har visst um.

– Olav H. Hauge

In the Desert – By Stephen Crane

In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
Who, squatting upon the ground,
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said, “Is it good, friend?”
“It is bitter—bitter,” he answered;

“But I like it
“Because it is bitter,
“And because it is my heart.”

Längst inne i mitt huvud

Längst inne i mitt huvud
står hästar under träden
och molnen flyger fort
där lyser vallmon röd i säden
Det har den alltid gjort

Längst inne i mitt huvud
är livet skönt och utan slut
och göken gal varenda timma
Jag ligger stilla i en båt
och driver långsamt ut
fast det är dimma

Längst inne i mitt huvud
är allting ofattbart och svårt
och skratten dånar
som kanoner
och gräs är mjukt
men sten är hårt
och jorden rymmer millioner

Längst inne i mitt huvud
finns det en tystnad
stor och tung
och tankar som man inte orkar tänka

Längst inne i mitt huvud
är jag alltid ung
och kan se dina ögon blänka

Barbro Lindgren

D. H. Lawrence

Snake

A snake came to my water-trough
On a hot, hot day, and I in pyjamas for the heat,
To drink there.
In the deep, strange-scented shade of the great dark carob-tree
I came down the steps with my pitcher
And must wait, must stand and wait, for there he was at the trough before
me.
He reached down from a fissure in the earth-wall in the gloom
And trailed his yellow-brown slackness soft-bellied down, over the edge of
the stone trough
And rested his throat upon the stone bottom,
i o And where the water had dripped from the tap, in a small clearness,
He sipped with his straight mouth,
Softly drank through his straight gums, into his slack long body,
Silently.
Someone was before me at my water-trough,
And I, like a second comer, waiting.
He lifted his head from his drinking, as cattle do,
And looked at me vaguely, as drinking cattle do,
And flickered his two-forked tongue from his lips, and mused a moment,
And stooped and drank a little more,
Being earth-brown, earth-golden from the burning bowels of the earth
On the day of Sicilian July, with Etna smoking.
The voice of my education said to me
He must be killed,
For in Sicily the black, black snakes are innocent, the gold are venomous.
And voices in me said, If you were a man
You would take a stick and break him now, and finish him off.
But must I confess how I liked him,
How glad I was he had come like a guest in quiet, to drink at my water-trough
And depart peaceful, pacified, and thankless,
Into the burning bowels of this earth?
Was it cowardice, that I dared not kill him? Was it perversity, that I longed to talk to him? Was it humility, to feel so honoured?
I felt so honoured.
And yet those voices:
If you were not afraid, you would kill him!
And truly I was afraid, I was most afraid, But even so, honoured still more
That he should seek my hospitality
From out the dark door of the secret earth.
He drank enough
And lifted his head, dreamily, as one who has drunken,
And flickered his tongue like a forked night on the air, so black,
Seeming to lick his lips,
And looked around like a god, unseeing, into the air,
And slowly turned his head,
And slowly, very slowly, as if thrice adream,
Proceeded to draw his slow length curving round
And climb again the broken bank of my wall-face.
And as he put his head into that dreadful hole,
And as he slowly drew up, snake-easing his shoulders, and entered farther,
A sort of horror, a sort of protest against his withdrawing into that horrid black hole,
Deliberately going into the blackness, and slowly drawing himself after,
Overcame me now his back was turned.
I looked round, I put down my pitcher,
I picked up a clumsy log
And threw it at the water-trough with a clatter.
I think it did not hit him,
But suddenly that part of him that was left behind convulsed in undignified haste.
Writhed like lightning, and was gone
Into the black hole, the earth-lipped fissure in the wall-front,
At which, in the intense still noon, I stared with fascination.
And immediately I regretted it.
I thought how paltry, how vulgar, what a mean act!
I despised myself and the voices of my accursed human education.
And I thought of the albatross
And I wished he would come back, my snake.
For he seemed to me again like a king,
Like a king in exile, uncrowned in the underworld,
Now due to be crowned again.
And so, I missed my chance with one of the lords
Of life.
And I have something to expiate:
A pettiness.

Så vasst som en såg skall såga
Så rakt som skär en kniv
Så skall en människa våga
Leva sitt eget liv

Två av de mest gulliga dikter jag har beskådat. John Keats heter poeten.

I have so much of you in my heart.

I almost wish we were butterflies and lived but three summer days —
three such days with you I could fill with more delight than fifty common years could ever contain.

Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf’s a flower
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

Här kommer några.

Lite Edith Södergran, delar.

***
Vi kvinnor

[…]
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting…
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tung dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans…

***
Dagen svalnar…

II.

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte —
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

IV.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ —
du är besviken.

***

Lite Emily Dickinson.

***

Safe in their Alabaster Chambers—
Untouched by Morning And untouched by Noon—
Sleep the meek members of the Resurrection—
Rafter of satin, And Roof of stone.

Light laughs the breeze In her Castle above them—
Babbles the Bee in a stolid Ear,
Pipe the Sweet Birds in gorant cadence
Ah, what sagacity perished here!

Grand go the Years in the Crescent above them
Worlds scoop their Arcs And Firmaments row—
Diadems drop and Doges surrender—
Soundless as dots on a Disc of Snow—

***

The Soul’s Storm

It struck me every day
The lightning was as new
As if the cloud that instant slit
And let the fire through.

It burned me in the night,
It blistered in my dream;
It sickened fresh upon my sight
With every morning’s beam.

I thought that storm was brief, —
The maddes, quickest by;
But Nature lost the date of this,
And left it in the sky.

***

när saknaden bränner så där vidrigt i bröstet brukar jag mumla werups ord för mig själv:

jag har varit med om dig
jag kan aldrig förlora dig

– envoi av jaques werup

”I don’t believe in magic.”
The young boy said.
The old man smiled.
”You will, when you see her.”

– Atticus

En dikt jag fastnat för.
Annabel Lee av Edgar Allan Poe

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love—
I and my Annabel Lee—
With a love that the wingèd seraphs of Heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in Heaven,
Went envying her and me—
Yes!—that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we—
Of many far wiser than we—
And neither the angels in Heaven above
Nor the demons down under the sea
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee;

For the moon never beams, without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise, but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling—my darling—my life and my bride,
In her sepulchre there by the sea—
In her tomb by the sounding sea.

Min mormors favorit, av Viktor Rydberg –

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evigheten till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Delar med mig av mina favoriter

My World Within. Erin Hanson

How can you say you know me,
When you’ve only seen my skin,
And not the untamed world I hide,
That’s growing deep within,
You haven’t heard my ribs all creak,
Behind each plaited vine,
Or swum beneath the waterfall,
That cascades down my spine,
You’ve not been here for long enough,
To watch a new life start,
Or find the run-down castle,
Lying just inside my heart,
You haven’t climbed the branches,
That are wrapped around each lung,
Swaying with the breezes,
That come dancing past my tongue,
Don’t mark me with your footprints,
If you plan to leave too soon,
And only want to know me,
When my plants are all in bloom,
Because the birdsong might be pretty,
But it’s not for you they sing,
And if you think my winter is too cold,
You don’t deserve my spring.

Empty Spaces

If there’s empty spaces in your heart,
They’ll make you think it’s wrong,
Like having empty spaces,
Means you never can be strong,
But I’ve learnt that all these spaces,
Means there’s room enough to grow,
And the people that once filled them,
Were always meant to be let go,
And all these empty spaces,
Create a strange sort of pull,
That attract so many people,
You wouldn’t meet if they were full,
So if you’re made of empty spaces,
Don’t ever think it’s wrong,
Because maybe they’re just empty,
Until the right person comes along.

tja!
galet fin blogg du har och tack för att du delar med dig av så mycket! men ja undrar en lite konstig sak..du vet byggvaruhuset beijer, är de din familj/släkt som startat det? herregud tänk att jag frågar det men kan inte sluta undra.
kram

Denna hjälpte mycket när allt gjorde så himla ont och jorden fortsatte snurra sin bana runt solen som om inget hänt:

Do not stand at my grave and weep.
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.
– Mary Elizabeth Frye

She Walks in Beauty – Lord Byron

She walks in beauty, like the night
Of cloudless climes and starry skies;
And all that’s best of dark and bright
Mett in her aspect and her eyes:
Thus mellowed to that tender light
Which heaven to gaudy day denies.

One shade the more, one ray the less,
Had half impaired the nameless grace
Which waves in every raven tress,
Or softly lightens o’er her face;
Where thoughts serenly sweet express
How pure, how dear their dwelling place.

And on the cheek, and o’er that brow,
So soft, so calm, yet eloquent,
The smiles that win, the tints that glow,
But tell of days in goodness spent,
A mind at peace with all below,
A heart whose love is innocent.

Och min favoritkortis;

Untitled – Hafiz

Even after all this time
The Sun never says to the earth,
”You owe me.”
Look what happen with a love like that,
It lights the whole sky.

En dikt av mig:

Jag ville känna flera varv runt, men du var meningar, jag var punkt. I tanken träffade jag, i känslan missade jag. Det är alltid på det sättet, men du kittlade min längtan andlös, när du gav mig kärlek vid alla ögonkast.

Jag stod färdig men blev grus på vägen, jag borde ringt dig, borde kramat dig mer än vad jag gjorde. Jag insåg att jag behöver transportsträckor mellan allt jag vill ha, vägen får inte vara för rak, men ibland verkar det som att allt i livet handlar om samma sak. Att älska huden av någons kropp och samtidigt försöka att inte ruttna bort för tidigt.

Jag förändrade kartan men inte världen, du förändrade känslan men inte värken, av natten som ligger och vrider sig i varje kropp, av mörkret som tar en tugga av varje hopp.

Du kittlade min längtan maktlös när du gav mig kärlek vid alla ögonkast.

Fina strofer ur sånger är det bästa jag vet! Så dessa är tekniskt sett inga dikter men så himla fina ändå!

”En borde inte sova när natten faller på,
för tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla,
att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig så sällskap har jag nog.

(…)

En borde inte sova när natten faller på,
en borde se på stjärnorna, en borde vara två.”

– Jeremias i Tröstlösa (som egentligen hette Levi Rickson)

”Vem bryr sig om hur nätterna far?
Jag bryr mig inte ett spår.
Bara jag får ha mitt ansikte kvar,
dolt i min älsklings hår”

– Cornelis Vreeswijk

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

– W.H Auden

När jag gick andra året på gymnasiet, 2004 fick vi av sl en tunn bok som hette färdlektyr. Det var blandat med kända etablerade författares texter och dikter och alster från gymnasielever. Jag minns så tydligt hur jag fastnade för den här dikten, jag föll så hårt för den när jag var nästan arton att det var den första dikten som skrek till när jag började leta efter favoriter i mitt minne. Om det är den jag tycker bäst om idag vet jag inte men nog gillar jag den väldigt fortfarande. Den är skriven av en elev som gick på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan, Anna Irekvist. Om hon fått något mer publicerat efter den här samlingen vet jag inte.

Det handlar om värme

det handlar om fingertoppar
och om händer som vill bo i varandra
om att springa skrattande genom ösregn
att göra fruktsallad och fläta ord
och att dricka te tillsammans när nätterna förvandlas till morgon

det handlar om tankeläsning
och om smulpaj och bubbelskum
om att gå i mörker och titta på stjärnor
att inte behöva blunda för att våga få plats
och att blåsa luft i varandras lungor tills bara skrattet finns

det handlar om ögonskimmer
och om glitter och såpbubblor
om att ligga stilla och lyssna till varandras hjärtslag
att tala samma språk och samma tystnad
och att vara tryggt inlindad i stora luddiga närhetsfiltar

det handlar om tvåsamhet som inte river sönder
och om att minnas hur man andas
om varmfamnar och enkelhet
attt gömma sig i ett tält av mjukhet tillsammans
och att veta, att &-tecknet mellan du & jag egentligen är ett
bindestreck

Hej Sandra. Jag har de senaste dagarna läst igenom inläggen från när L gjorde slut med dig och vill bara säga tack för att du orkade skriva. Jag blev dumpad för en månad sen, från ”vill du flytta ihop?” till ”jag gör slut” på fem dagar, vilket ju är totalt jävla obegripligt. Men jag tänker ändå på något sätt att allt kommer bli bra, för det är det enda alternativet, även om det suger fett jävla mycket just nu, för att uttrycka mig milt. Men i alla fall. Tack. Superklyschigt osv etc, jag vet, men det hjälper verkligen att läsa om andra som varit med om liknande. Och din att komma över någon-guide är guld. Fuck honom liksom. Och så tänker jag på där du är nu, att jag är så glad för din skull och jag är så glad för mitt framtida jags skull, för det blir bra. Det blir bra!

hjorten som äktar höstens klöverbuske
sägs
avla ett ensamt kid
och detta mitt kid
denne ende son
ger sig ut på resa
med gräset som kudde
(Manyoshu)

Jag är inte särkilt intresserad av varken poesi eller haiku annars, tyvärr, men detta är en strof som aldrig kommer att fattas mig, jag glömmer den aldrig.

”Mad Girl’s Love Song” av Sylvia Plath

I shut my eyes and all the world drops dead;
I lift my lids and all is born again.
(I think I made you up inside my head.)

The stars go waltzing out in blue and red,
And arbitrary blackness gallops in:
I shut my eyes and all the world drops dead.

I dreamed that you bewitched me into bed
And sung me moon-struck, kissed me quite insane.
(I think I made you up inside my head.)

God topples from the sky, hell’s fires fade:
Exit seraphim and Satan’s men:
I shut my eyes and all the world drops dead.

I fancied you’d return the way you said,
But I grow old and I forget your name.
(I think I made you up inside my head.)

I should have loved a thunderbird instead;
At least when spring comes they roar back again.
I shut my eyes and all the world drops dead.
(I think I made you up inside my head.)

”may i feel said he” av e e cummings

may i feel said he
(i’ll squeal said she
just once said he)
it’s fun said she
(may i touch said he
how much said she
a lot said he)
why not said she
(let’s go said he
not too far said she
what’s too far said he
where you are said she)
may i stay said he
(which way said she
like this said he
if you kiss said she
may i move said he
is it love said she)
if you’re willing said he
(but you’re killing said she
but it’s life said he
but your wife said she
now said he)
ow said she
(tiptop said he
don’t stop said she
oh no said he)
go slow said she
(cccome?said he
ummm said she)
you’re divine!said he
(you are Mine said she)

och här är en jättevacker strof ur ”Drömmar famnas” av Birger Sjöberg:

Jag sade intet – ord jag ej behövde,
ty tanke utan ord kan tanke nå.
När viken sorlade, när vinden sövde,
två drömmar famnade varandra då.

min favorit är ”housing shortage” av naomi replansky.

Housing Shortage

I tried to live small.
I took a narrow bed.
I held my elbows to my sides.
I tried to step carefully
And to think softly
And to breathe shallowly
In my portion of air
And to disturb no one.

But see how I spread out and I cannot help it.
I take to myself more and more, and I take nothing
That I do not need, but my needs grow like weeds,
All over and invading; I clutter this place
With all the apparatus of living.
You stumble over it daily.

And then my lungs take their fill.
And then you gasp for air.

Excuse me for living,
But, since I am living,
Given inches, I take yards,
Taking yards, dream of miles
And a landscape, unbounded
And vast in abandon.
And you dreaming the same.

Pinterest är så mycket guld!

En av mina favoriter är denna (och nu när jag tänker efter påminner den lite om dig och magnus)

”The one thing I know for sure is that feelings rarely are mutual, so when they are, drop everything, forget belongings and expectations, forget the games, the two days between texts, the hard to gets because this is it, this is what the entire world is after and you’ve stumbled upon it by chance, by accident – –
So take a deep breath, take a step forward, now run, collide like planets in the, system of a dying sun, embrace each other with both arms and let the rules, the opinions and the common sense crash down around you.
Because this is love kid, and it’s all yours. Believe me, you’re in for a hell of a ride, after all – – this is the one thing I know for sure.”
– Beau Taplin

PASSING stranger! you do not know how longingly I look upon you,
You must be he I was seeking, or she I was seeking, (it comes to me, as of a dream,)
I have somewhere surely lived a life of joy with you,
All is recall’d as we flit by each other, fluid, affectionate, chaste, matured,
You grew up with me, were a boy with me, or a girl with me, 5
I ate with you, and slept with you—your body has become not yours only, nor left my body mine only,
You give me the pleasure of your eyes, face, flesh, as we pass—you take of my beard, breast, hands, in return,
I am not to speak to you—I am to think of you when I sit alone, or wake at night alone,
I am to wait—I do not doubt I am to meet you again,
I am to see to it that I do not lose you.

Walt Whitman

i like my body when it is with your
body. It is so quite new a thing.
Muscles better and nerves more.
i like your body. i like what it does,
i like its hows. i like to feel the spine
of your body and its bones,and the trembling
-firm-smooth ness and which i will
again and again and again
kiss, i like kissing this and that of you,
i like, slowly stroking the,shocking fuzz
of your electric furr,and what-is-it comes
over parting flesh….And eyes big love-crumbs,

and possibly i like the thrill

of under me you so quite new

–ee cummings <3

och så den här:

"my thighs say thunderous, my thighs say too fat for skinny jeans, say wide say open. (…) my thighs hope your thighs have a GREAT DAY"

En av mina absoluta favoriter kommer från Tove Janssons bok ”Vem ska trösta knyttet”:

Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit,
han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt borta var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

What the Living Do

Johnny, the kitchen sink has been clogged for days, some utensil probably fell down there.
And the Drano won’t work but smells dangerous, and the crusty dishes have piled up

waiting for the plumber I still haven’t called. This is the everyday we spoke of.
It’s winter again: the sky’s a deep, headstrong blue, and the sunlight pours through

the open living-room windows because the heat’s on too high in here and I can’t turn it off.
For weeks now, driving, or dropping a bag of groceries in the street, the bag breaking,

I’ve been thinking: This is what the living do. And yesterday, hurrying along those
wobbly bricks in the Cambridge sidewalk, spilling my coffee down my wrist and sleeve,

I thought it again, and again later, when buying a hairbrush: This is it.
Parking. Slamming the car door shut in the cold. What you called that yearning.

What you finally gave up. We want the spring to come and the winter to pass. We want
whoever to call or not call, a letter, a kiss–we want more and more and then more of it.

But there are moments, walking, when I catch a glimpse of myself in the window glass,
say, the window of the corner video store, and I’m gripped by a cherishing so deep

for my own blowing hair, chapped face, and unbuttoned coat that I’m speechless:
I am living. I remember you.

min absolut bästa dikt av Marie Howe <3 snart sitter de två sista meningarna förevigade på min kropp för alltid, till minne av mina allra bästa. längtar så

Mina favoriter

— Tennessee Williams
”There comes a time when you look into the mirror and you realize that what you see is all that you will ever be. And then you accept it. Or you kill yourself. Or you stop looking in mirrors.”

E.R. Frank, Life Is Funny

”Time is tricky. You have whole months, even years, when nothing changes a speck, when you don’t go anywhere or do anything or think one new thought. And then you can get hit with a day, or an hour, or a half a second when so much happens it’s almost like you got born all over again into some brand-new person you for damn sure never expected to meet.”

The Quiet World, Jeffrey McDaniel

In an effort to get people to look
into each other’s eyes more,
and also to appease the mutes,
the government has decided
to allot each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

When the phone rings, I put it to my ear
without saying hello. In the restaurant
I point at chicken noodle soup.
I am adjusting well to the new way.

Late at night, I call my long distance lover,
proudly say I only used fifty-nine today.
I saved the rest for you.

When she doesn’t respond,
I know she’s used up all her words,
so I slowly whisper I love you
thirty-two and a third times.
After that, we just sit on the line
and listen to each other breathe

Min mamma dog i början av året. Ett av dom många minnena jag har av henne är att hon tyckte dikten i Three Weddigns and a Funeral var vacker. Det tycker jag med.

Funeral Blues (W H Auden)

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

You will hear thunder and remember me,
And think: she wanted storms. The rim
Of the sky will be the colour of hard crimson,
And your heart, as it was then, will be on fire.

– Anna Akhmatova

Alltså Maya Angelous ”Phenomenal Woman” ligger i ständig kamp med denna jag gillar väldigt mycket. Av Martha Galea:
”One time I wrote a list of the Reasons Why I Love You in red ink on white receipt paper and I was going to give it to you but then we drank vodka and ate maraschino cherries on your kitchen floor and you told me something about timing and I recited one of my poems in hopes that you’d think I was deep and stop asking me why why why are you so sad.

One time you told me you loved girls who always smiled so I stitched my lips into a grin and as I sat there bleeding on the kitchen floor I wrote with red ink on dirty tile a list of the Reasons Why Things Happen in hopes that you’d come back and take it back and take me back and clean up all the broken glass.

Why why why I’m so sad is because instead of filling myself up I fill you up and it leaves me dry and angry and cracked on your kitchen floor with maraschino cherry juice running sticky down my fingers and there’s not enough ink in the world to say what I need to say.”

Åh vad fint, på min födelsedag och allt!

Min pappa lämnade denna i brevet efter sitt självmord:

Om jag lämnar er
Medan ni ännu finns här
Vet att jag lever vidare
Bakom en tunn slöja ni inte kan se
Vibrerar i annorlunda takt
Ni kommer inte se mig
Så ni måste lita på mig
Och tills den dagen vi åter svävar tillsammans i skyn
Lev ert liv till fullaste mått
Och när ni behöver mig
Viska bara mitt namn i ert hjärta
Jag kommer finnas där

Vet tyvärr inte vem som skrivit ( ): ) men tycker den är väldans fin och melankolisk.

Den absolut finaste dikten jag vet!

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen,
du bär en mörk pupil,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

av Erik Blomberg