Idag hittar du min andra krönika för Metro i tidningen eller på nätet.
LÄS HÄR eller här i sin helhet:
→
Storgatan är kantat av gråa snödrivor men kvällsljuset pockar ändå om en stundande vår. Jag har på mig en ny jeansjacka och om några månader slutar vi nian. Från Seven Eleven några kvarter bort har vi köpt folköl i ett sexpack som snart är slut. Vi har gått gatan fram och tillbaka. Upp och ner, flera gånger, men inte upptäckt en enda fest. Vi har lyssnat invid bottenvåningarnas fönster och sms:at alla vi känner. Nu sitter vi på en trottoarkant och delar på en cigarett, skickar en halvfull ölburk mellan oss och väntar ut ännu en fredag.
– Hur länge ska det behöva vara såhär? frågar jag min kompis. Jag vet egentligen svaret. Vi är femton år, dömda att vanka planlöst längst med gator i minst tusen år till. I alla fall känns det så. Men istället pekar hon på huset mittemot, lägenheten högst upp och en tänd lampa i ett fönster.
– Jag gick i samma mellanstadieklass som hon som bor där. Hon heter Vibeke och om vi ropar hennes namn tillräckligt högt kanske något händer.
Att något ska hända är det enda jag drömmer om, varje fredag, jämt jämt jämt, och därför ställer vi oss upp och skriker. VIBEKE skriker vi, en gång två gånger tre gånger.
Till slut öppnas fönstret och någon i röd munktröja tittar ner.
– Vilka är ni? ropar hon mot oss.
Sedan blir vi inbjudna hem till Vibeke. Vi springer de fyra trapporna upp till hennes familjs våning som är stor med sirlig stuckatur i taket i alla rum. Utom i Vibekes. I Vibekes rum är knöliga affischer på Jim Morrison tejpade över stuckaturen och väggarna målade röda. På ett bord brinner fyra olika rökelser och luktar sött ända ut i hallen. Vibeke sitter på golvet, röker cigaretter och målar stjärnor på sina jeans med tuschpenna.
– Hej, säger hon. Kom in.
Jag står i dörröppningen, känner hur min strama hårtofs dras åt ytterligare, att tillknäpptheten studsar över Vibekes väggar. Samtidigt måste jag hålla ett hårt tag om knapparna på min jacka för att inte allt som händer inuti ska bubbla över. Det känns som att jag kommer kräkas glitter och konfetti över Vibekes matta av ren upphetsning. Härinne börjar inte bara fredagen, här börjar allt. Jag har blivit inbjuden till en hemlig portal, en egen Narnia-garderob.
Vi sätter oss i en ring på golvet. Vibeke ritar likadana stjärnor på mina nyinköpta byxor. Jag tänker att jag vill att hon ska rita stjärnor på alla mina kläder. När klockan slår efter midnatt går vi därifrån höga av rökelsedoft och nya musikupptäckter. Jag får låna en vinylskiva och vågar inte säga att jag bara har CD-spelare hemma.
Dagen efter är allt förändrat och jag släpper ut håret och sätter aldrig upp det igen. Ligger i sängen, stryker Jim Morrisons kinder på omslaget till The Doors första album och förstår att nya världar finns överallt. Man måste bara skrika tillräckligt högt för att hitta dem.
.
Translation. My second column in the Metro newspaper. About being 15 and searching for bigger things and adventures.
Åh, så fint skrivet <3
Jättefint författat. Puss!
Men! Alltså detta är så mitt-i-prick och fint skrivet.
Dina texter är så freaking bra att jag dör. Du lyckas varenda gång plus att du typ räddar mina dagar. Puss
Sandra, du verkar ha mycket erfarenhet utav mycket så jag vänder mig till dig. Det är så att jag var tillsammans med en kille av och på i ett år ungefär. Vi var kära ett tag men sen så var vi bara ihop för att vi en gång var kära liksom. Vi ville inte ha varandra men kunde inte heller klara oss utan varandra.
Men iallafall så har vi inte varit tillsammans nu på ett tag och jag känner att jag håller på att gå vidare, att jag kan släppa taget om honom nu. För det är så att jag har träffat en ny kille som verkligen tycker om mig och jag han. Men nu har mitt ex fått reda på oss och är jättejätteledsen. Och alltid när han vill ha mig och är ledsen så får han mig också. För jag bryr mig fortfarande om honom och då blir det som att jag känner mig skyldig till att gå tillbaka till honom.
Jag vill bara att vi ska glömma varandra och gå vidare med våra liv, men det är lättare sagt än gjort. Sen vill jag kunna vara med den nya killen utan att känna skuldkänslor men vet bara inte hur. Vad skulle du ha gjort i min situation?
WOWWOWWOWWOWOW
Så fint skrevet. Love it <3
Att du lyckas, varenda freaking gång.
Alltså det här var det finaste jag läst på länge, mer än så går liksom inte att säga.
Jättefin text! Hög igenkänningsfaktor. Fint på något sätt att nog många kan relatera till denna text och hur tonåren var, trots att man kommer från olika bakgrunder.
Åhhhhhhhhhh fint.
Så himla fint!!
Hej Sandra! Gillar krönikan och väntar med SPÄNNING PÅ NÄSTA BREVVÄXLINGSINLÄGG!
Puss och kram
Världsbäst text som vanligt :)) Vill bara skicka en liten fredagshälsning att din blogg är superduper bra och att dina kärlekskrönikor har hjälpt mig att våga dra mig ur ett dåligt förhållande och sedan vågat kyssa min bästa kompis som är så himla fin. Puzz
Jag har sådan mensvärk och mitt ex vägrar prata med mig? What to do? Tycker så synd om mig att jag vill förfölja hela världen för att ge igen! ARrrrrg!
Lyssnar på Martin Sextons In the Journey och läste detta.. så himla fint. Kram!
Åh, du skriver SÅ BRA!! <3
Älskar din blogg och allt du gör och skriver, men ville bara ge feedback att jag tycker Garnier reklamen här på metro är lite väl ”all over the place”, nästan så de blir störande och tar bort koncentrationen från din blogg.. vilket säkert är meningen med reklamen men jag vill ju läsa ditt och inte ha massa shampoo på rutan. Annars fortsätt som du är 🙂 hejs
Alltså åh så fint<3
Så.Jävla.Bra.
Men nu räcker det, Sandra. GÅSHUD! Så fin du är <3 vilka är dina topp tre Doorslåtar? Mina är Peace Frog, The End och Love Me Two Times.
Så fint! Jag kan verkligen känna igen det där… Det var ju inte längesedan jag kände precis samma sak; Att kan det inte hända något snart? Och det har det gjort.
så fin krönika sandra!
Från en sak till en annan, jag behöver hjälp och kanske kan du ta upp detta i frågor och svar till nästa gång?
Jag vet att du får tusen sånnahär frågor och kanske är det tröttsamt men jag vet varken ut eller in med detta.
Det finns en kille i min parallellklass som är dööfin. Jag blir alldeles varm i hjärtat när han pratar med sin gulliga dialekt och när han kommer till skolan med sin hipsterportfölj. Problemet är bara att aaaaalllla tjejer i högstadiet på min skola gillar honom och frågat jämt hans kompisar om han är singel osv. Jag vill så gärna ta kontakt med honom på ett sätt eller annat men vem är jag liksom? Jag är inte snygg och jag är inte populär, jag hänger inte med de som hänger med honom och vi här aldrig pratat. Mina kompisar tycker att han är en douch och gör spygrimaser när de ser honom och jag fattar verkligen inte varför. Han är superväluppfostrad och verkar så himla fin. Men jag kan inte berätta för mina kompisar att jag gillar honom och jag vet inte heller om han ens skulle intressera sig det minsta för mig. Han umgås med assnygga roliga människor liksom. Dessutom har han inte ask och han uppdaterar aldrig insta eller fb så jag vet inte om det är någon idé att ta kontakt där. Hur ska jag göra? Jag vet inte ens om jag är kär eller bara intresserad och varför skulle han ens bry sig om mig? Vad har jag liksom?
titeln/avslutningen på den här krönikan är så jvla magisk/a. HERREJE. plus: i meningen ”Jag får låna en vinylskiva och vågar inte säga att jag bara har CD-spelare hemma.” sammanfattar du typ högstadiet på ett sådant unikt men ändå sjävklart sätt. åtminstone mitt. PUSS