Den här boken läste jag ut i förra veckan och nu vill jag mega-rekommendera till er. Jag hade den liggandes i en låda alldeles för länge för att jag trodde att det var en chick lit, baserat på det något märkliga valet av omslag. Inget ont om chick lits om man gillar sånt, men det är inte min typ av böcker alls. Men never judge a book by it’s cover säger man ju och det stämmer till hundra procent med den här lilla pärlan.

Kalmars Jägarinnor handlar om ett kickersgäng i Kalmar på nittiotalet. De är stans livsfarligaste med sylvassa naglar, glansiga kjolar och eastpak-ryggsäckar. De tjuvkopplar bilar, dricker ambulansvin och hånglar med allt de vill ha. Tillsammans är det okrossbara och Kalmars glittrigaste. De kallar sig själva ”KJ”: Kalmars Jägarinnor.

I KJ ingår Jenna, Linden, Jossan, Sudden och till sist Eva, bokens huvudperson. En brokig skara från rätt trasiga familjer i radhusen bredvid varandra. Hade jag gått i deras klass hade jag varit fullkomligt livrädd för dem och i smyg inte önskat något högre än att få följa med dem ut på deras äventyr.
KJ enas om alla andra tjejer i Kalmars totala v ä r d e l ö s h e t. Handbollstjejerna som alltid spelar handboll och bor med båda föräldrar i villor utan för stan. De vandrade pinnarna i samhällsprogrammet i Filippa K-jeans och hästsvansar: värdelösa. KJ har vita spaghettilinnen och går efter mantrat Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

Vi får följa KJ genom andra och tredje ring på gymnasiet, de där sista åren när man nästan smälter ihop med sina bästisar, innan man slutar skolan och måste klara sig på egen hand.
I början av boken kände jag att det var lite väl mycket droppande av nittiotalsreferenser, men efter ett tag in anade jag att det kanske ändå var meningen. Att det kanske var livsviktigt just då att det var just Absolut Vanilla på soffbordet, Caterpillar på fötterna och Max Factor Soft Beige på kinderna.

Kalmars Jägarinnor är precis på gränsen hela tiden. De utmanar varandra konstant, drar det alltid lite för långt, letar konstant efter hjärklappningen i bröstet och att bara något ska hända.

Killar kommer och går men jägarinnorna består.
När Eva börjar blicka bort mot det där indiegänget i svarta kläder och lika svart kajal, när hon börjar längta efter något annat utbyte, till och med då inser hon att hon är låst i sitt jägarinnegäng, på gott och ont.

Älskade språket i boken. Så himla fint är det, som en enda lång poetisk hyllningslåttext till tjejgänget.
Kan också tänka mig att många känner igen sig i den där känslan att ta vad man har, när man fortfarande är fast i sin omyndiga kropp och längtar så himla mycket till något större än staden man bor i.

Läs läs!
.
.

Translation. A review of a Swedish book called Kalmars Jägarinnor by Tove Folkesson. Not translated to english.