Idag hittar du en ny krönika i Metros papperstidning och på webben. Den handlar om att göra slut med en kompis.
LÄS HÄR eller här i sin helhet:
→
Vi står och tittar på varandra. Vi borde kanske kramas nu men det gör vi inte. Med pojkvänner är det enklare, då kan man använda kroppen på ett annat sätt och göra saker bra igen. Men nu står vi bara här. Jag vet inte ens om jag är arg längre. Hon står och vrider på remmen till sitt armbandsur, maniskt, fram och tillbaka. Jag har sett det förut, den där gången hon snattade en parfymflaska och blev tagen av en väktare och några år senare när hon råkade kyssa en jag var kär i.
Vi har försökt göra saker bra igen alldeles för länge, det känns som år nu men det är bara ett par månader om man börjar räkna.
Vi reste iväg till Prag för några veckor sedan, vi delade kläder och belägrade uteserveringar. Vi försökte sminka över och plåstra om vår vänskap så omsorgsfullt, som par som köper hund när förhållandet för länge sedan dött ut. Jag kom hem dränerad från resan, grät hjälplöst sängen och min pojkvän frågade vad som egentligen hade hänt. Och jag kunde inte ens svara på det. Det fanns inga specifika problem, ingen enskild händelse. Bara känslan av att det här är fel, så jävla fel och jag tillbringade större delen av vår weekend med magont och sömnlöshet.
Jag kan ju allt om henne, hon som nu står mittemot. Jag vet hur hon vinklar ögonbrynen strax innan hon ska gråta, jag vet vilka godisbitar hon plockar ur skålen. Jag kan hennes killtyp och högtflygande planer. Vi skulle flytta till London ihop. Bo i kollektiv och äta majs direkt ur konservburken. Men någonstans på vägen särades drömmarna. Hon ville inte längre, och jag ville ännu större. Det kom smygande tills det helt slukade oss, ett tjockt grått täcke vi knappt kunde andas under, där vi inte längre delade en enda dröm.
Till sist kramas vi ändå, fast avhugget och kort.
– Ta hand om dig, säger hon och jag svarar du med men vet inte om någon av oss menar det. När hon vänder sig och går står jag kvar och väntar på tårarna. För jag ska väl vara ledsen nu? Vi som var som en enda person. Men jag får inte ens fram en snyftning. Istället är känslan motsatsen: som att en vass och stenig grushög lyfts från bröstet. När jag promenerar hemåt tar jag ut svängarna och går i stora slalomkurvor längs med trottoaren, sträcker ut armarna, andas frisk luft. Borde känna mig trasig men är mer intakt än någonsin, behöver inte göra något. Jag behöver inte, fastän jag delat silverhjärta i små tunna halskedjor och lovat lovat lovat i år efter år att vi ska stå enade mot livets alla orättvisor. Man kan stå på barrikaderna alldeles ensam också. Det räcker faktiskt.
.
Translation. My third column in the Metro newspaper. About breaking up with a friend.
Åh du skriver så himla fint!
Åh, nu tänker jag på de vänner som kommit och gått. En del försvann saknaden efter ganska fort och det var faktiskt bättre att vara ensam. Andra sträckte jag ut en hand åt eller dem åt mig när sorg och besvikelse lagt sig och vi blev vänner igen efter år utan kontakt. Men den smärtan, aj!
Om man röstar på FI gör man förhoppningsvis det för att man tycker att de passar ens politiska åsikter bäst, och fi har inte bara feminism och jämställdhet på agendan, det genomsyrar såklart hela deras politik men de har ett helt partiprogram precis som vilket parti som helst, läs det! Annat lästips är hej blekks inlägg om feminism och klass.
Hej Sandra!
Jag bor i en ganska liten stad på västkusten och går i nian på världens minsta skola. Vi är 200 elever totalt. Det är aldrig någonting som når fram till oss för allting som sker, sker aldrig här – förstår du? I Stockholm och på större skolor finns ju allt men här är det mesta väldigt lokalt. Vi har inte ens H&M i stan och ingen vet riktigt vad som händer i de större städerna. Hur som helst fick jag en jättechock igår när jag gick in i biblioteket på skolan och jag såg din bok som pocket allra längst fram. ”Det handlar om dig” stod det så fint och då slog det mig verkligen hur himla bra du lyckats med din bok! ”Jag har läst den här, visst är den bra?” sa jag till bibliotekarien och hon svarade ”ja, hon där Sandra skriver verkligen helt fantastiskt. Hon är ren och skär talang.” Vi har inte ens Anne Franks dagbok i biblioteket men vi har Det handlar om dig. Till och med i denna lilla by har du fått folk att inte bara läsa din bok utan också älska den. GRATTIS TILL SUCCÉN! Jag tänker att det ändå är kul för dig att höra att din bok verkligen nått ut till hela Sverige. Vår gulliga bibliotekarie sitter och läser din bok och säger att den är fantastisk Sandra! Din bok är mer efterfrågad här än vad Anne Franks dagbok är! Tänk på det nästa gång du tvivlar på ditt skrivande, om du nu gör det (det borde du inte), för du är grym.
Tack för världens finaste bok. Kram <3
tack för världens finaste kommentar!
fett fint! gjorde slut med en vän nyss och det sög – men va så himla välbehövligt.
however! ordet barrikaderna fick mig att tänka på en grej jag funderat över. du röstar ju Fi (väl) och är feminist etc, men hur ser du på politik ”förutom” det? skulle du t.ex. kalla dig vänster rakt av? mer specifikt – hur ser du på klassfrågan?
rubriken kanske inte alls hade med det att göra men tänkte om texten skildrade en ungdomstid av aktivism, på barrikaderna då alltså… ha ha AJA…………… KRAM!!
(OCH… om barrikaderna ej hade politisk innebörd, vilka barrikader är det då du menar i texten? ”livets alla orättvisor” – vilka är dom? SÅ OKLAR KOMMENTAR HEJDÅ!!!!!!!!)
Det skär i hjärtat när jag läser den här texten… Men ibland finns det väl, precis som du säger, inget mer att göra. Man måste liksom inse att vissa saker inte går att reparera, hur gärna man än vill att allt ska vara som förr.
gillar den!
Läste den i tidningen imorse. Så fin. Och jag känner igen mig så väl. Det är så konstigt att göra slut med en kompis med ibland också en himla lättnad. Kram!
Varför tog du bort min kommentar?
Hipp vurra du är så bra!! Så bra och vackert skrivet, du är en riktig ordmästare, alltså verkligen. Känner igen mig också hemskt mycket i det där.
Hej, Är det Nathalie det handlar om?
Fint skrivit!
Vilken fantastiskt stark text. Jag bröt upp med en vän i höstas och hade verkligen behövt läsa den här texten som pepp. Att klara en sådan sak är tamejfan något beundransvärt. Kram
Det finns ingenting som drar ner än så än en dålig vänskap. Själv är jag dålig på att ”göra slut” med vänner och låter det rinna ut i sanden, men det känns nog bättre att avsluta det på riktigt. Den där lättnaden som du pratar om, den går man ju miste om. Att avsluta en dålig vänskap är att göra någonting väldigt bra för en själv.
Alltså. Så himla underbart bra skrivet! Känner så väl igen den där känslan när man sagt hejdå till en vän som tar mer än den ger och tror att man borde känna sig ledsen och trasig men aldrig känt sig helare och friare!
Utrolig fint<3 Jeg har skrevet om det samme her, i et dikt : https://bowtiemania.wordpress.com/2015/02/02/vennskap/
Jag gjorde slut med en vän för cirka en månad sedan, ett beslut jag grubblat över sen i sommras. Nu när hon inte längre finns i mitt liv känns allt så mycket lättare, och jag är så jävla glad över det beslutet. Hon blev världens sämsta vän när hon blev singel och var bland annat på min pojkvän numera ex, fy sjutton. Sen går hon runt till folk och säger att det var han som var på henne men att hon backade. Har så mycket ilska i mig när jag tänker på vilken typ av människa hon är, mest av allt stör jag mig på att hon på riktigt tror att hon är en bra person.
Alltså, tack. Jag bröt upp med en av mina bästa vänner för ungefär en månad sedan, ville så gärna att det inte skulle sluta så men hennes likgiltighet inför vår vänskap tog för mycket energi. I början kändes det rätt, sedan har det börjat kännas jobbigt. Partners kan komma och gå, men vissa vänner ska ju alltid finnas där. Trodde hon skulle vara en av dem som höll tal på mitt bröllop när den dagen kommer, bli gudmor till mina barn och fira högtider med varandras familjer när vi blev äldre. Men hon slutade bry sig någonstans på vägen och det krävs två som arbetar för ett förhållande, även bland vänner. Ibland tror jag nog att det gör nästan mer ont än att göra slut med en pojkvän.
Jag behövde den här krönikan.
Så fint skrivet, och så mitt i prick hur det kan kännas.
Herregud. Detta var en av de bästa och mest sanna texterna jag läst. Blev helt berörd, så jag nästan grät här i klassrummet. Wow. Igenkänningsfaktor 100.
Åh Sandra du skriver så himla fint och bra. Vad jag känner igen mig i den här texten!
Fint skrivet! Jag har själv aldrig brutit med en vän, men väl vuxit ifrån och känslorna är på ett sätt lite samma om än mindre intensiva.
Tack för den krönikan! Är i en väldigt liknande situation utan att riktigt ha kunnat greppa vad det är som händer, så det var skönt att se en inblick i nått liknande – kanske är det inte så fel ändå, kanske är det bara naturligt…