Trodde aldrig jag skulle bli en av dom som spiller ut sina hjärtan här och frågar massa frågor när du bara skrev ett vanligt inlägg om ditt liv.
Men såhär är det, gjorde nyss slut med en söt kille och jag mår såklart skit. Men grejen är att vi kände inte varandra så länge, det var inget långt förhållande och jag har känt det här innan så jag vet att jag kommer komma över honom, det känns inte så nu men jag vet att han kommer inte alltid vara den vackraste som någonsin funnits. MEN något jag Inte vet om det kommer försvinna är det här med att lita igen. Innan honom va jag väl alltid liiiite svår att komma nära men med honom var allt så lätt, han sa åt mig tusen ggr att han ska va den som ska ta hand om mig, få mig må bra, jag låg i hans säng när jag sa att jag kände mig trygg och han sa att det borde jag. För i helvete, han va i min stad när han tittade på mig och sa nu är vi ihop du behöver inte oroa dig, det är du och jag punkt, sen gick det knappt en vecka innan han tog bort allt. Bara sådär.
Long story short, kommer man över sånt här?? Nästa gång en kille skulle säga snälla saker så skulle jag bara tänka att han ljuger/kommer ändra sig när som helst (det har inte bara hänt med honom utan så många gånger innan både mig och mina vänner). Och jag vill inte bli kall igen, ha svårt att lita på folk, vara en negativ person men h u r kan man återhämta sig från detta, jag fattar inte. Innan var jag rädd för att en kille skulle gå från 100 till 0 men han tog bort den rädslan och gav mig tusen anledningar att känna mig trygg.. Får sån ångest och hjärtklappningar så fort jag tänker på alla snälla ord man kan säga och sen bara ta bort det, är man dömd att vara kall och osäker fastän man inte är sån egentligen?? Vill liksom inte hålla på och tänka nästa gång ”oj tänk på vad du säger så du inte skrämmer iväg killen helt plötsligt, va lagom snäll, lagom rolig, lagom självständig” jag e inte lagom nånstans hur gör man??
→ Hej fina. Tyvärr finns det så vitt jag vet inga magiska knep för att komma över någon. Att våga lita på någon igen tar tid. Men det kommer att ske. Man blir bränd, men man reser sig upp. Man gör det, fastän det känns helt omöjligt. Man gör det för att människan är funtad så, för att man går på överlevnadsinstinkt och kroppen repar sig efter ett tag för att den måste. Det kommer din också göra. Man vågar lita på folk igen därför att en enskild individ är inte lika med alla människor och även om någon kille snackar så betyder det inte att alla gör det. Du kommer nu bygga upp dig själv som en starkare EGEN person och nästa kille behöver kanske inte alls ta hand om dig, det kan du göra bra själv. Och den känslan är ännu mer magisk. Och vet du, det är hundra gånger viktigare och härligare att våga kasta sig fritt och bli kär än att gå runt och inte våga något alls. Vad är det för liv liksom? Här är mina bästa komma över-tips. puss.
.
Hej! Du är ju fantastisk. Har precis upptäckt det här med pinterest men är väldigt vilsen i det hela. Hade för mig att du skrivit något inlägg om det men kan inte hitta det. Stämmer detta eller har jag drömt det?
→ Hej puss! Det stämmer typ, du hittar den här.
när ska du skaffa kanin igen? skulle passa så himla bra in i din lägenhet med en liten kaninis.
→ Haha tack! : ) Blir nog inga fler kaniner i mitt liv. SÅ gulliga men är lite rädd för dom..
Hej! Jag har en fråga som du kanske är bäst att svara på för du är den bästa kjolbäraren tror jag. Hur tusan lyckas en hitta en kort svart plisserad kjol? Jag har letat i evigheter och hittar ingenhimlastans. Vet du någon affär/hemsida som har en? Tacktack och älskar din blogg!
→ American Apparel har. puss och tack!
Hej Sandra. En fråga! Jag har under det senaste året haft väldigt mycket i skolan och på mitt extrajobb + skaffat pojkvän. Jag har haft väldigt lite tid att hinna träffa mina vänner och det blir inte bättre. Är uppe i varv jämt. När jag väl har ledig tid gör jag helst inget, typ tittar på serier med min pojkvän eller bara surfar runt på internet i sängen eller tom bara ligger i sängen och rensar mina tankar. Problemet är att mina vänner tar detta som att jag bortprioriterar dem. Det är ju i princip det, men jag behöver min ensamtid för att inte bli galen. De är sjukt oförstående ang. att ha både ett jobb och studera heltid och pikar mig jämt om att jag inte hinner ses utan är ”för viktig” för dem. De tycker även jag är största toffeln för jag har tid för min kille, men det är liksom för vi sover ihop och äter ihop och gör ensamgrejer ihop, typ som du och Magnus verkar göra. Vill ju bibehålla en bra relation med mina vänner men hur fan gör man? När vi väl umgås känns det som att jag gör det för att jag måste och inte vill, det är så jobbigt att känna så…
→ Hej! Kompisrelationer måste man vårda och ta hand om om man vill att de ska hålla. Om dina kompisar verkligen säger till att de saknar dig tycker jag att man ändå ska ta det på allvar. De vill ju vara med dig. Men! Med det sagt så låter det ju som att du har väldigt mycket just nu. Ibland hinner man inte allt, och det är okej. SÄRSKILT när man har ett extrajobb och studerar heltid. Gudars skymning jag fattar. Säg det till dina vänner! Man fattar! När jag har haft kompisar som haft massor under en längre period har jag varit införstådd i det och väntat på dom. Förklara för dom. Förklara på riktigt att du inte får ihop det just nu, att du är så pass stressad att när du väl är ledig vill du bara ligga i ett tyst rum och titta upp i taket. Det är helt okej, men säg det till dom liksom. Så de förstår att det inte handlar om en pojkvän/kompisgrej. Puss! Och ta det försiktigt med allt jobbande och pluggande.
Undrar var ditt genomskinliga paraply kommer ifrån?? Så fint att de e genomskinligt å så praktiskt att det liksom böjer sig runt en så man slipper blötas ner av sidoregn.
→ Tack! Det är inte mitt, det var någon som glömde det när jag hade fest en gång. Så ingen aning tyvärr.. puss.
Hej Sandra! Föreförsta, du är typ den coolaste i Sverige, på rikt asså. Så då vet du det. Hur som haver, jag hade så sjukt gärna velat ha din bok signerad av dig, vet inte ens om det är möjligt, speciellt inte då jag bor ända uppe i Luleå liksom. Är det möjligt att ordna på någe vänster? Värt att fråga iallafall
/Trogen bloggläsare sedan solglasögons-klämman var obligatorisk i ditt hår
→ Åh! Tack så mycket <3 Alltså jag önskar jag skulle kunna ha en lösning på detta problem men jag sitter ju liksom inte på mina böcker utan det gör förlaget. Och jag VET hur fullkomligt urusel jag är på att posta grejer och få iväg saker i tid. :*( felåt. Men om du någon gång är i Stockholm (eller jag i Luleå). Hör av dig till mig! Så ses vi och löser. puss.
Men här kommer den: jag minns att du skrev att mattan i ditt vardagsrum var från Marrakech. Antar att du valde ut den när du var i Marocko och sedan skickade över den. Hur gjorde du för att få den levererad till Sverige? Hur mycket kostade alltihop (själva mattan + frakt)?
→ Checkade in den som ett extra bagage!
Hej. Många bra frågor och många, många fina svar om när ens hjärta blivit krossat och om det är okey att man inte vill duscha längre. Men jag saknar bra frågor och fina svar om när man är orsaken till att en person inte vill duscha. Jag har precis gjort slut med en jättebra person. Personen i fråga är förkrossad, arg och vill inte ha någon som helst kontakt med mig. Jag mår så dåligt över detta. Vad fan gör man nu? Jag har ju också blivit av med en människa som jag har haft i mitt liv, men det är mitt fel.. Jag är så förvirrad och osäker. Kloka ord uppskattas.
→ Hej! Jag har skrivit om när jag gjorde slut en gång här. Jag tror på att låta personen man gjort slut med få vara ledsen, få ringa och fråga och undra. Att hen ska få någon slags förklaring på något vis. Eller som i ditt fall: bara få vara arg. Om hen säger att hen inte vill ha någon kontakt får man nog acceptera det till en början. Även om det gör ont i dig också. Det är så svårt med break-ups, alla gör sitt bästa för att överleva, tror kanske den som dumpat ibland får bära ett lite tyngre lass till en början. Heja heja du klarar det. puss.
Hej Sandra! Du svarar så bra på alla kärleksfrågor. De flesta handlar om att våga ta initiativ med sin crush, eller om man är i ett förhållande: om man ska göra slut, eller om man har gjort slut: hur man kommer över någon. Du har ju till exempel skrivit hjärtkramande texter om att göra slut med L och att bli ihop med M. Men du skriver sällan om killar du dejtar, som Adrian? Jag förstår att det är personligt såklart, men kan du inte skriva mer om dejtande allmänt? Eller en krönika om någon anonym erfarenhet från dejtande – det där som är mellan one-night-stand och pojkvän? Jag tycker att det är så svårt, det där jädra in-between! Ingenmanslandet. När man inte vet vad man känner än, om det är värt att satsa, hur den andra personen ser på relationen, om det är tidsfördriv eller på-g, hur man tar det till the-next-level, när man blir exklusiva, eller när man inser att det inte leder någonvart och vill avsluta det men inte riktigt vet hur man ska dumpa den man dejtar utan att det låter som att man gör slut fast man inte ens är tillsammans. Hur man släpper in någon tillräckligt för att ge det en chans, fast man knappt känner varann och det inte finns några trygga ramar av commitment. Allt sånt! please please.
→ Hej hej! Anledningen att jag inte skriver om dejtande är ju för att 1. Allt är helt nytt då och inget man pratar med för 100 000 människor. 2. Respektera privatlivet för den man dejtar. Jag har skrivit ganska många dejtkrönikor som jag sen aldrig publicerat för de känns så.. privata? Det är precis som när jag och Magnus blev ihop, gick ju inte ut med det i bloggen förrän efter flera månander. Allt är så skört då. Hemligt på något vis. Vi får se hur jag gör, hoppas du fattar. puss.
Ställt denna frågan jättemånga gånger men du svarar aldrig! Undrar bara lite kring om du haft någon erfarenhet i att vara/tro att man är kär? Är nämligen så att det är en kille på min skola som jag haft en crush på huuur länge som helst (vi snackar år). pratat någon enstaka gång men känner inte honom ALLS. Men min crush går verkligen inte över och blir så nervös när han är i närheten känner mitt hjärta dunka i öronen? Fattar inte, han kan ju vara typ världens kassaste människa hur kan jag känna såhär? Kommer typ fortfarande ihåg när jag såg honom första gången? Tror du jag inbillar mig eller något för känner ofta att jag vill ha någon du vet? Skulle vara kul att höra om du vart med om liknande eller så! kram!
→ Ibland blir man kär fastän man knappt vet vad han heter i efternamn. Herregudars det är superknäppt men på ett annat sätt helt rimligt. Jag är precis likadan. Särskilt som tonåring, kunde gå runt och tråna efter killar jag inte visste någonting om. Det kommer liksom gå över om han visar sig varje Sveriges kassaste. puss.
Angående det där men att fråga sin partner innan man köper inredningssaker har jag också funderat över. Hur gör ni Sandra?
Om det är lite större grejer som lampor/mattor frågar jag alltid min sambo men jag vet ändå att han inte har någon känsla för inredning så i slutändan blir det nog jag som bestämmer här hemma :/ om han fick inreda skulle det nog bli typ svarta väggar och hårdrock
→ Haha åh svårt :/ jag och magnus har liknande inredningssmak så vi pratar kring grejer vi köper. Ibland övertalar jag honom hehe..Men vi har liksom inte problemet att han vill gå åt rakt motsatt håll. I slutändan har jag dock sista ordet i och med att jag liksom äger lägenheten. Men jag skulle aldrig köpa något han inte tyckte om ändå. Lycka till i alla fall, kanske kan ni mötas någonstans? puss.
Translation. Read in google translator by clicking the google translator link just below my profile to the right.
Svar ang. genomskinligt paraply:
Eller ja, kanske ett tråkigt svar för det enda stället jag sett det på är i Japan. I Tokyo är det supervanligt med stora ”ordentliga” genomskinliga paraplyer, säljs överallt! Jag har själv 4 st. från olika resor till Japan. Så om du (frågeställaren) ska dit eller känner någon som ska till Tokyo så be dem köpa med hem.
Hej
Är ca världens blygaste människa som precis lyckats skaffa mig ett gött socialt liv i staden jag bor i nu. Dock har jag kommit fram till att jag vill plugga något som inte finns i den här staden utan en helt annan jäkla stad där jag känner ingen! Är så himla rädd & nervös för detta.
Hur gör man för att få kompisar? Det verkar så svårt! Har så svårt för att tala med de jag läser samma program som nu… skulle egentligen behöva gå en kurs i hur man pratar med folk, öppnar en konversation & skaffar sig vänskaper men det finns ju inte så jag frågar hör.
Tack för att du är awesome <3
Ett litet svar till personen som balanserar plugg med jobb och så vidare i all oändlighet!!
Jag har sedan i höstas pluggat 150% på ekonomilinjen på högskolan. Är för mig jättesvårt att ta in så mycket nya saker så har fått plugga plugga plugga och ibland andas och så träna lite och pussa på den jag tycker om och så jobbar jag ju en dag i veckan med. Och mina kompisar har ju såklart också undrat ”När ska VI träffas då!?”. Så jag brukar hälsa dem att jag jättegärna ses över lunch. Nu har ju inte alla lyxen att ha kompisar nära sitt plugg men om en har det är det superlyxigt om de har oregelbundna arbetstider att träffas på lunch hemma hos dem eller på stan ibland och prata. Den där lilla timmen gör ju jättemycket! Eller bjud hem dem på middag vet jag? Då får du umgås med pojkvännen och kompisar samtidigt och det är ju himla trevligt att umgås över en bit mat, och att få träffa alla sina favoriter samtidigt. Ett par av mina vänner brukar jag även träna med, då slår jag träningen och kompishäng i en smäll! Kort sagt; försök kombinera flera saker samtidigt så du får träffa dem en stund så blir det lite tidseffektivare. Kram och Lycka till!
Hej Sandra! Tack för en fin blogg. Jag har ett litet kärleksproblem och anser att du är lite av en kärleksguru så jag tänkte fråga dig. Jag undrar om jag nöjer mig för mycket i mitt förhållande, vi har varit ihop i snart 2 år och är båda 24 år. Vi är på samma plan i livet, anser samma saker, han är liksom feminist och älskar att kämpa för miljön lika mycket som jag. Han är rolig och snäll och jag kan räkna våra få och lugna bråk i vårt förhållande, vi är bästa vänner samtidigt. Problemet är bara att han har slutat att ha någon lust, han säger att han inte tänder på mig längre eller är sugen. Vilket leder till att vi inte har sex så ofta längre och jag blir förstås fruktansvärt ledsen och sårad. Vi har pratat många gånger om det här men han gör inget åt det. Jag har försökt med ALLT. Men inget händer, nu har det varit såhär i cirka ett halvår och numera funderar jag på om jag faktiskt är lyckligare utan honom. Jag är ju bara ledsen och kan inte förstå varför han inte tänder på mig. Han förklarar att han älskar mig och vi pussas och myser osv, och jag tror inte heller att han är otrogen. Är det meningen att man ska springa runt ledsen i ett förhållande? Jag får höra från mina vänner att gräset inte är grönare på andra sidan och att det är såhär i förhållanden. Men jag vet inte hur länge till jag kan stå ut med ett ömmande hjärta pga mannen jag älskar överallt annat vägrar att ta i mig och vägrar att göra något åt det.
Hej Erika, jag hoppas att det är okej att jag svarar på kommentaren också, för jag är i samma sits men tvärsom, min sambo har mycket högre sexualdrift än jag. Vi har pratat öppet om det här många gånger för att komma på bra lösningar, så för att vara konkret så brukar vi göra så att om han verkligen verkligen vill men jag inte är sugen så brukar jag ”hjälpa till med självservicen”, hehe. Det gör att jag känner att jag inte behöver övertala eller pressa mig själv men ändå så slipper han känna sig besviken av att bli ratad ”hela tiden”. Ett annat problem är att han känner att han inte får uppskattning eftersom det alltså blir han som tar de flesta initiativen. Så därför ser jag till att ta tag i saken ibland. Den här typen av grejer är skitsvårt, och jag tror att det är superviktigt att kommunicera. Det är långt ifrån ett perfekt system och vi behöver ändå prata ofta, men det är bästa vi har kommit på i nuläget.
Att hans lust har minskat kan också bero på stress. För mig är det också vikt att känna mig fysiskt och psykiskt nära med gos och mys etc för att få upp lusten. Jag hoppas att det blir bättre för dig (och mig :P)! <3
Fina Sandra, jag har några frågor: Vad använder du för parfym? Har du något att göra med Beijers bygg (någon släkting eller så?) Är du vän med Shelley Mulshine? och, hur skaffar en vänner i vuxen ålder? (akut) Tar gärna emot tips från vem som helst i den sista frågan! <3
Tja! Jag drömmer om att skaffa mig en hund, precis som du. Vilken typ av hund skulle du vilja ha? Någon speciell ras du är extra förtjust i? Själv vill jag ha en mops eller en strävhårig tax. Hälsa till Milla att hon är världsgullig! Kram!
(SÅ DU VET, denna kommentar är lik den näst sista i det förra inlägget. Ta dig tid att svara om du vill, skulle betyda mycket.)
Hej fina fina Sandra. Din blogg är så fin och den betyder verkligen mycket för mig, stor pepp till dig!
Hur som helst, jag är 15 år och har varit riktigt kär ca 2 ggr i mitt liv. Alltså sådär bubblande kär. Men det blev aldrig någonting av de två kärlekarna p.g.a. ej ömsesidigt.
För ett tag sedan stötte jag på en gammal vän (F) med ett antal kompisar som jag hälsade lite på. En var supermegajättesnyggfin (D). Han fumlade när vi hälsade, och mumlade ur sig något som: ”vi träffades förra året (!) på bla bla bla.” Jag kände då igen honom och blev så.himla.glad. att han kom ihåg mig. Jag blev alldeles varm inombords och SÅ glad.
Sedan gick jag och pratade om honom i veckor med mina kompisar. Så pratar jag med F på sms, och jag berättar för honom att jag tyckte D var så snygg. F säger att D också tyckt att jag var snygg. Då freakade det. Jag blev helt utom mig och drömmarna och tankarna drog igång. ”Vi kommer bli tillsammans!”, ”Åh, han älskar mig, vi kommer ha det underbart tillsammans! osv. osv. Låter JÄTTEego men så är det. Jag drömmer om honom på natten, drömmer om hur vi hånglar, hans hand på min bara arm osv. Och OBS! vi pratade alltså inte mer än hälsandet, sedan dess har vi inte träffats.
Hur som helst, jag får så sjukt galet höga förväntningar alltid med killar. Det bubblar i mig VARJE dag, jag tänker på honom hela tiden. Och jag vet inte ens hur han är!? Vem han är!?
Dessutom, brukar jag ofta vara alldeles för på för snabbt för att jag får för höga och snabba förväntningar. Och i dem fallen har det inte gått så bra. Hur ska jag göra där? Allt jag vill är att träffa honom nu.nu.nu. Men vill inte förstöra något, skrämma iväg honom. Jag vet ju inte om han bara tänkte ”Okej, det var en snygg tjej. Najs” typ. Eller om han var som jag (”vi kommer gifta oss jag måste ha henne!”), och i sådant fall hade han ju hört av sig. Eller hur?
Är detta normalt, friskt? Besvikelsen om det inte blir något (vilket det förmodligen inte blir) kommer bli så sjuuuuuk. Vad ska jag göra, kan man bli kär fast man inte känner personen? Hjälpmig.
Stooooor kram.
Genomskinligt paraply finns på www.ebay.co.uk sök på see through umbrella 🙂
Fröken fräken nu är det såhär att det är dags för dig och michelle att spela in podcasts igen mvh typ jättemånga. Obs detta är inte en fråga med förhoppning på ett svar utan snarare a friendly reminder att vi saknar er. (Ni har självklart era anledningar till varför det inte funkar att podda just nu, men ändåå)
En grej jag tänkte på att ni skulle kunna göra är att ni plockar ut ett par kommentarer du har fått på bloggen i veckan och så svarar/diskuterar ni svaret irl. Och sen lite längre avsnitt så ni kan gå in på fler anekdoter osv.
Många kramarr
Hej! Här kommer ytterligare en kommentar om inredning lite i stil med kommentaren ovanför. Pinterest!!! Jag oc min kille tycker lika i lite, men olika i mycket och ibland kan det vara svårt att förklara hur eller varför man gillar nåt. Vi har ett board som är bara mellan oss och där inredning åker upp, möbler, inspiration, diy, osv. Ibland en teckning som visar en stämning, färgförslag på möbler och ja du fattar. Helt plötsligt blir det så mycket enklare att hitta en kompromiss som blir vår. För det är det viktigaste, att det är vi som bor här och vi som trivs här. Du ska se att ni kommer få ert drömhem. Pusskram
Jag har så många falska vänner. Hur hittar man någon som är på riktigt? Någon som inte slutar prata med en bara för att man är lite nere pga något problem eller någon som inte lämnar en för att man råkat höja rösten. Alltså varför har jag inga bra vänner, varför kan jag inte bara få en massa vänner? Har så dåligt självförtroende och önskar att det fanns något tips för hur man hittar vänner som står vid ens sida i vått och torrt.
Du är inte ensam. Under hela min uppväxt har jag varit omringad av falska vänner. Vänner som har lovat allt men som har brutit det. Vänner som har pratat bakom ryggen. Vänner som har spridit falska rykten. Men när jag var fjorton år och konfirmerade mig mötte jag en tjej som gick i min parallellklass och som även hon blev mobbad. Vi har varit vänner sedan dess och hon är den enda jag litar på och den enda jag vet står bakom mig i allt.
Det jag har lärt mig under alla år är att inte öppna mig för fort för någon och inte lita på någon för fort för de kan vända ryggen till lika fort igen. Det råd jag egentligen kan ge dig är att du absolut inte får anklaga dig själv för att det har blivit såhär. Det är inte du som är problemet till att de beter sig som de gör. De är olyckliga och tror att de mår bättre genom att behandla andra som en disktrasa. Var den du är för det är så många som älskar dig precis som den fina människa du är. De andra är inte värda din tid!
Hej hej, när jag använder chrome så är frågan inte fetstil, men den är det på safari. Vet inte om min webbläsare är ouppdaterad eller dylikt, men det är lite svårt att läsa… kram!
Jag använder Crome och ser frågorna i fetstil så testa att uppdatera webbläsaren 🙂
Du som undrar hur man kommer överens om inredning med sambo!
Jag ska flytta ihop med min kille om exakt en månad. I hans lägenhet har han en AIK-flagga över hela väggen, en stor gamingstation med tillhörande ergonomisk stol samt en stor chingrejs i dörrposten. Jag är helt klart den med mest tycke om hur det ska se ut men därför är jag noga med att visa honom saker på exempelvis pinterest och introducera honom för min stil. Vissa saker gillar han inte alls men vissa saker har han fått upp ögonen för. Annars så måste man vara ödmjuk med att det faktiskt är en annan person man ska dela hem med och att även den personen ska känna sig hemma. Varför min kära hemskt gärna vill ha en lavalampa i vardagsrumshyllan kan jag såklart ifrågasätta men i slutändan spelar det mig ingen större roll så länge mitt hem är min pojkväns hem lika mycket.
Till dig som funderar över sambo/inredning:
Jag hade också detta ”problem” för, säg, två år sedan. Min sambo har liksom ingen smak och kunde köpa typ en gammal askkopp på loppis och ha som ”vackert fat”. Eller en sliten bönematta för att den hade *fina färger*. Det funkade så länge som vi hade varsin lägenhet, även om jag ibland la mig i hans inredning när han frågade efter smakråd. Det slutade typ alltid i gräl eftersom han har svårt att visualisera saker i huvudet och jag har väldigt lätt för det (pluggar design och har inredning som största hobby). När sängen/tavlan/lampan var på plats höll han alltid med om att jag hade haft rätt hela tiden, men nästa gång skulle han ÄNDÅ hålla på och argumentera för något som jag ”visste” skulle bli fult!
När vi skulle flytta ihop var vi tvungna att snacka, och det var då jag kom fram till varför jag blev så provocerad av att han skulle vara med och bestämma i inredningen på lika villkor: att det egentligen handlade om att han inte erkände min kunskap, och i förlängningen att min profession (typ design, färg, form) inte är verklig kompetens som kräver träning och intresse. Det är väl egentligen självklart att jag, som läser inredningsbloggar/målar/skapar och på så vis tränar mitt estetiska öga flera timmar om dagen, är mer lämpad att fatta beslut om vad som funkar i hemmet rent estetiskt? Men på nåt sätt så är det som att det inte räknas, att ”alla är inredare” och ”alla har lika mycket rätt” när det i själva verket handlar om ett yrkeskunnande (eller i alla fall stort intresse). Jag skulle t ex aldrig säga emot min pojkvän, som är pianist, om något som gällde typ musikutövande. För han har tränat och övat i åratal och jag har respekt för att han har mer kunskap där. När jag förstod detta och förklarade det för honom så fattade han direkt att han liksom ifrågasatt min kompetens och bad om ursäkt. Så: inrednings-o-intresserade partners måste förstå att det handlar om respekt inför den andras kunnande!