Veckans krönika i Metro finns idag på webben och i papperstidningen. Jag ville skriva om favoritmusik på något sätt, den där känslan när man liksom blir ett med låten och känner sig helt oövervinnerlig. En av mina bästa känslor om man måste välja.
LÄS HÄR eller här i sin helhet:
→ → → → → → →
Hårtestarna klistrar sig över ansiktet när jag springer. Det höga gräset sticker mot benen, jeansjackans knappar slår mot väskan, låter: klack klack klack. Men jag hör inte det nu, jag har en ny favoritlåt som susar i öronen, basen som slår in mot revbenen och jag klappar takten med vänsterhanden mot höften.
Min vän några meter framför mig, hon rundar varje sten och träd med lätthet, galopperar över Gärdet, skrattar rakt ut och upp över himlen. Jag har en gul minidisc med bara ett spår på. En låt, tre minuter och sjutton sekunder på repeat. Det är försommar, gräset redan gulnat av värmen, sommarlovet bakom nästa hörn, ett bleknat sugmärke under mitt behåband.
Låten består av popslingor och smattrande trummor och allt det jag inte är men snart kommer att bli. Jag vet det, jag känner det. Texten fyller örongångarna, visslar sig in i de mest gömda hjärtkamrarna. Ett visset tonårshjärta som snart ska slå ut, en sommar där en oskuld ska tas. Kanske fler.
Hon vänder sig om och ropar efter mig, jag ser hur bokstäverna formas men har ingen aning om vad hon säger. Istället skrattar jag bara, bränner huden när vi genar genom en dunge nässlor, klickar play igen.
Dubbelt så många år senare, en majfredag tvåtusenfemton, går jag på gatan med en spellista på shuffle och högsta volym i öronen. Jag släntrar över cykelbanor, häggdoften inkilad i näsan och det där vårljuset som aldrig vill ta slut. En kväll som väntar, vänner som väntar, festen som väntar.
Och helt plötsligt slumpas låten fram. Jag kastas tillbaka till kapplöpningen på Gärdet och mina oknutna tuschklottrade tygskor. Känner hur ryggen rätas upp, hur axlarna skjuts bakåt och hur jag gör tresteg på trottoaren.
En femtonårig version av mig själv som strömmar genom blodet, brusar in i öronen. Och hon börjar springa, tar tag i mina ben och parerar bilar och förbipasserande, Götgatan som omformas till en öppen äng där Kaknästornet tornar upp längst där borta. Gräset mot mina smalben igen, hundar utan koppel och min vän några meter framför mig med händerna upp mot molnen.
Hon skriker följ med, skynda dig, snabbare, kom kom kom. Jag är femton år för några minuter och lika odödlig som då, lika sommarsprittande. Blundar, låter musiken leda mig framåt, tar mig och tonåringen inuti till vilken plats som helst, vart som helst, vart du vill.
Totalt oförstörbar, totalt evig i tre minuter och sjutton sekunder. Och Håkan sjunger VISA MIG DEN MAXIMALA HASTIGHETEN
VART DU VILL SÅ FORT DU KAN
.
.
Translation. My column in the Metro newspaper, about finding your favorite songs.
Det här var nog det finaste jag har läst.
asså dettta var nått av det finaste jag läst på länge! Håkan är ju lite av min gud med! <3
Underbar text. Känner den i min egen kropp. Känslan av att vilja och kunna springa. Glädjen. Igenkänningen. Hur vi faktiskt bär med oss också 15-åringen inom oss… Tänker på alla äldre människor jag mött, som berättar om just det. Och hoppas att jag själv aldrig ska glömma hur det var och hur det är nu – när jag själv sitter där om kanske 30 år…
men åh vad lycklig jag blev, håkan får mig att känna precis så!!
så himla fint skrivet, blev tårögd. musik, musik, musik <3
Men hallå!!!!!! Du skriver ju så jävla bra!! Fick energi av den här texten. Tack
Nydelig tekst! Måtte sette på albumet nå. Husker godt Roskilde-festivalen 2001, da jeg tilfeldig ramlet inn på Håkan-konsert og øyeblikkelig ble bergtatt. Verdens søteste fyr i matrosdrakt og tusenvis av syngende svensker. <3
ramlar <3 . Håkan så mycket sommar känsla i hela kroppen när jag läste verkligen fint!
Hej Sandra, nu vet jag att oddsen för att du ser detta antagligen är ganska liten men jag är villig att försöka mig på en fråga ändå. Jag har (likt många andra som kommenterar här) börjat prata med en kille, han är två år äldre än mig och gick i min skola när jag började gymnasiet, han är snäll och rolig och gör planer för vad vi ska göra när han kommer hem till Stockholm och som grädde på moset snygg som tusan. Men jag vågar inte tro på att han ska vara så snäll utan att ha en baktanke eller bara vara ute efter ett ligg… Sedan har jag även tendensen att tänka ”varför skulle en kille som honom vilja ha en tjej som mig?”. Jag har blivit sårad så pass många gånger nu att jag inte riktigt vet vad jag ska göra, ska jag träffa honom, ha det kul och se vad det leder till med risk för att bli sårad eller bara hålla mig borta?
Tack på förhand, Ida.
Ryste i slutet. Fint, i vanlig ordning! Precis som Håkan.
Hej Sandra!
Jjag tänkte att jag chansar att kommentera. För jag hänger inte med? För typ… Förra hösten var det en superfin kille som jag liksom hånglade upp på en fest en gång, och efter det dejtade vi ett tag, och han var en sån där som gav en fjärilar i magen och hjärtklappning och hela ansiktet blev så rött och jag bara fnissade hela tiden och jag tänkte att nu nu blir jag snart kär och vi blir ihop och jag slipper vara ensam. Men så tog det slut ganska abrupt. Inte för att någon avslutade det, men vi slutade bara prata och det ebbade ut i sanden så att säga. Needless to say att jag aldrig fick något riktigt closure. Och så trodde jag att äh, det var en fling, I’m over it.Men så hörde han av sig ikväll. Full, och glad, ringde han upp mig och pratade som om inget hänt och när jag såg att det var han på displayen kände jag att hjärtat höll på att hoppa ur bröstet innan jag ens hann svara. (VAD BETYDER DET ENS. JAG KAN JU FORTFARANDE INTE HA EN CRUSH PÅ NÅGON SOM JAG ALDRIG KOM NÅGONSTANS MED?! AAAAH JAG ÄR SÅ FÖRVIRRAD). Och sen när han la på sa han typ ”puss hej”. Det var ett sådant alldagligt och normalt samtal och hela tiden pirrade det i magen och jag visste inte vad jag skulle säga. Och nu vet jag inte vad jag ska göra heller. Ta upp kontakten igen? Ringa/smsa/facebooka imorgon och höra om han vill hitta på något? Hela det här territoriet, hela dejtandet, hela vara kär/förälskad/gilla-någon är så outforskat för mig och jag håller på att bli tokig. Och när det gäller honom blir jag en sån himla fegis också. Blä.
Sandra, om du inte har sett filmen Her så borde du verkligen se den. Tänker att det är exakt din filmsmak; knäppt och romantiskt.
Är det inte fint hur Håkan ALLTID är relevant? Hur en låt kan älskas av generation på generation. Jag är född i början på nittiotalet och missade väl precis den där riktiga håkan-hypen, även om jag hade massor av kompisar som lyssnade sönder hans låtar. Jag förstod inte riktigt grejen med hans falsksång. Men jag har istället fått en relation till honom på senare år, nu som tjugotvååring på universitetet. På Uppsalas nationer (och många andra ställen såklart) spelas hans låtar ofta ofta. Speciellt sådär mot slutet av kvällen. Då spelas ALLTID Ramlar på vissa dansgolv. Och det är något så himla magiskt med sekunden när ”det finns en gata..” börjar och alla euforiska studenter skriksjunger varenda ord i kör, hoppdansar som om det inte finns någon morgondag, på det nedslitna parkettgolvet i 1800-talshuset där oljemålningar i guldramar och gamla bokhyllor kantar väggarna, och tusentals studenter har gjort samma sak i århundraden. Inte alltid till samma låt. Men Ramlar har nog spelats de senaste tio åren i alla fall. Och det är ett fint exempel på en låt som förenar, knyter samman, och peppar nästan varenda tentatrött själ på dansgolvet till att dansa de där sista minutrarna. Så jag kommer alltid förknippa Ramlar med universitetstiden istället för en tonårsperiod. Och det är minst lika fint tycker jag. Den är alltid är lika lätt att relatera till, vare sig du är femton eller tjugofem – eller trettio år på götgatan – bara du känner ungdomens rastlöshet i dig 🙂
Vilken fin text! (Och Sandras, såklart)
Här är en trettiofemåring (!) som plötsligt kände sig som tjugotvå igen när jag läste dina rader. Det var ungefär så gammal jag var när låten kom och jag hängde på nationerna i Lund, eller KB i Malmö, och folk blev lika galna när den låten spelades.
Håkan Hellström har funnits med i hela mitt vuxna liv, från klubbliv till samboliv till småbarnsliv. En helt fantastisk musikresa!
Hej Sandra,
Det här är nog en fråga till dina answers to last week’s comments-inlägg: HJÄLP! Min kille fyller år snart och han skulle bara älska det där guldpläterade cocktailsetet du köpte till Magnus. Har googlat sönder fingrarna men kan inte hitta ngt liknande. Var har du köpt det?
Tack för finaste bloggen.
Kram
Alex
coctail kingdom! en sajt online. finns även på grandpa isthlm. puss.
Mycket fin text. Och klockren. Tack för den!
Alltså det låter så himla härligt men tyvärr jag jag cirka noll igenkänningsfaktor. Jag är sexton år och har läst böcker hela mitt liv och har delvis därför på nåt sätt missat det här med musik, jag har aldrig hittat nåt som jag gillar. Men det känns så himla tråkigt att gå miste om bland de bästa känslorna i världen ju. Kanske kan du hjälpa mig med nåt tips på artister/band/musikstil eller vadsom som är lite ”lättare” men ändå inte typ Avicii?
Kram och tack för en superfin blogg
Sam Smith! Verkligen helt lagom nivå, inte för krångligt liksom 🙂
kan tipsa om nån gång med Ulrik munther! svårt att inte bli glad av den. sen är ju typ gyllene tider, sam cooke och håkan världens bästa glädjespridare
så himla fint sandra! <3
Himla himla fint!!
altså <3
Jag fullkomligt älskar ditt sätt att skriva. Så bra. Så fint.
Vi har varit tillsammans i ett år. Han har sagt att han aldrig blir kär i någon, att han aldrig kommer bli kär i mig. Jag har tänkt att han är rädd, att jag ska ge honom all min kärlek och han kommer inte vara rädd längre. Jag har gråtit och klagat och skällt också men jag har stannat kvar och trott att han en dag ändå ska känna det pirret i magen jag känner när jag ser på honom. Nu ett år och jag inser att om det inte hänt nu så kommer det väl aldrig hända? Jag kan inte tvinga honom att vara kär i mig. Vi pratade igår och han sa att han inte är kär i mig men att det inte är viktigt för honom. Att jag är det bästa och viktigaste som hänt honom på så himla länge. Att han inte tyckt om någon som han tycker om mig på så länge men att han inte är kär i mig.
Jag är kär i en människa som inte är kär i mig men som ändå vill ha mig. Ska jag försöka upprätthålla någon slags självbevarelsedrift i det här och gå? fast han är det bästa som hänt mig också och jag kan inte tänka mitt liv utan honom. Vi mår så bra tillsammans, men det är också för att jag hela tiden tryckt undan det här. Igår frågade jag rakt ut om han är kär i mig och han sa nej. Det har aldrig varit så definitivt och jag har hela tiden lyckats inbilla mig att han tittar på mig på ett annat sätt nu än förut. Vad ska jag göra nu?? Kan man vara kär och tillsammans med någon som inte är kär i en tillbaka utan att gå sönder?
Hej! Älskar dina krönikor och dina noveller (och även din bok såklart!) och undrar om du har något tips på hur en börjar/avslutar noveller/krönikor? Vill börja skriva igen men känns som att jag liksom..glömt språket? Kanske beror det på att skolan drar all min kreativitet men jag känner bara att jag inte har svenskan med mig tidigare som förut. Vilket jag tycker är synd, eftersom jag älskar att skriva.
Den låten är så fantastisk på just det viset du beskriver. Därför har den fått plats på min vägg: https://instagram.com/p/1aJ7YCOaIs/
puss!
BRA!!!!
Du skriver så himla fint Sandra!
Alltså just precis sådär!! <3
gåshud + tårar
asså SANDRA, började gråta när jag läste detta <3 <3 <3 fy fan vad FINT!!!!!!
Så fint skrivet Sandra <3
men åh, så fint!
Sitter på en uteservering i Paris, ätit min andra croissant till frukost medan jag väntar på att han ska landa med planet och läser din krönika. Bra morgon!
H e r r e g u u u så fantastiskt skrivet! Alla dessa krönikor för Metro har varit fenomenala och jag har därmed blivit smått kär i ditt sätt att forma och leka med orden. Hatten av förej helt enkelt!
Så otroligt fint!
Shit, vilken härlig text! Av någon anledning så kom jag att tänkande på Håkan Hellströms låt Ramlar tidigt i texten. Den lyssnade jag på jämt jämt och oftast på helger som då var fyllda av besök på billiga ölhak för att sedan ramla in och ut på stans klubbar. Minnen!
Fick gåshud. Musik är ändå topp 5 -saker som är det bästa i livet. Enligt mig.
Älskar känslan du beskriver. Hur musiken kan ta en överallt. Ta en bakåt, framåt, uppåt.
Hur den kan plocka fram minnen som man inte ens visste att man hade.
Och den där bubblande, härligt peppiga känslan man får när man hör en riktigt riktigt bra låt för första gången och vet att man hittat ett guldkorn.
ÄLSKAR DET!!!