Sandra Beijer

När detta publiceras sitter jag på ett flyg på väg mot våren i New York och det känns ju helt magiskt på prick alla sätt. Fem månader sedan jag var där och har längtat så! Ska florera mig med staden onsdag till söndag och sedan bär det av hem igen. Långhelgpeppen är så stor inuti min mage förtillfället.
Vi hörs där!
<3

.

Translation. I’m off to New York for five days. See you there!

Här kommer lite olika mat jag tuggat och svalt.

En kväll gjorde jag och Magnus en upphottad version av klassikern tunnbrödrulle. Med chorizo, klippt gräslök, picklad rödlök, rostad lök och några skvättar limesaft över. Och majskolv som side.

Här är en lunch jag äter väldigt ofta: champinjoncrêpes från Picard. De är så HIMLA goda. Just den här dagen blev det med äggröra, ärtor och philadelphia cremoso som smakar typ som boursinost. Gott alltså. Är inte så där jätte-fantasifull kring mina luncher, snor mest ihop något av det jag har hemma.

Oliver i sängen en eftermiddag.

Här en nudelsoppa med kokosmjölk efter detta recept, men med nudlar istället för räkor.

Förra veckan testade jag att äta det här nya bönpasta. Det är alltså ”pasta”, men helt gjort på edamamebönor. Jag ger det ändå helt okej betyg, 3 av 5. Men man får nog tänka på det som något annat än just pasta, mer som ett roligare sätt att äta bönor typ. Jag gjorde min med massa pesto, soltorkade tomater, gräslök och parmesan.

Här är en somrig bas som är lika god till pasta som risotto eller kanske matvete. Jag tog i varje fall spaghetti pga spaghetti är det godaste vi har här i världen. Så: Hacka en klyfta vitlök, en schalottenlök, en näve färsk salvia, bladen från en kvist rosmarin och en näve persilja och fräs på ganska låg värme i massa god olivolja och salt tills allt mjuknat. Blanda ihop i exempelvis spaghetti då och addera lite getost och salta & peppra. Salvia är en underskattad krydda som ger en väldigt fin och speciell smak.

Det här lagade Magnus till mig i förrgår till middag. Hembakta bao-bröd, revbensspjäll med barbequesås, koriander, chilipicklad gurka, sesamfrön och sjögräs. Som att äta på någon slags flott restaurang en helt vanlig måndag. Otroligt gott.

I lördags var jag trött som ett litet djur i och med att det var öppningen av Trädgården kvällen innan. Men vid femton var det ändå läge att släntra ner till Babylon och möta upp mina kompisar. Jag beställde en bloody mary.

De här två finingarna var där, Nina och Sara.

Och Joakim som hade en ny favoritlåt som han satt och lyssnade på repeat.

Efter någon timme promenerade vi mot Elsa och Pontus innegård.

Där det var vårig kärleksfest! E & P firade att de varit gifta i hela fem år. Heja heja bra jobbat.

Det här lilla gulliga djuret var också lite Trädgårdentrött.

Pontus och Joakim.

jag och Elsa. De hade kirrat en bartender som blandade finfina vårdrinkar med rosenblad i.

Lizzie.

Josefin och hennes fina Kinks-tatuering.

Devi var som vanligt vårigast av oss alla.

Presentutdelning.

Så fint med kärlek och vår hörrni.

När det föll skuggor över hela gården gick vi upp till Elsa och Pontus istället.

Elsa sopar skräp under mattan like a pro.

Jag hittade en kille med likadan tröja!

Var orimligt peppad över detta.

Slog mig ner med golvgänget.

Viktor och Nina.

Vi vilade lite i sängen när eftermiddagströttheten slog till.

Men sedan var det bara att ruska upp sig, det var dags för musikquiz! Jag var i lag med Gustav, Viktor och Nina och vi var två poäng ifrån att ta hem hela kalaset. Attans. Det är min fina handstil btw. : /

Vi blev peppade av att leka lekar iaf.

och så uppstod det dansgolv av musikquiz-listan.

Vid tio bestämde jag och de här tre att det var dags för nya anhalter.

Vi promenerade såklart till Trädgården. Trädgården alltså! <3 Bästa klubb i världen ungefär.

Målade glitternagellack på kinderna för att komma i stämning.

Pussades och dansade.

Och blev photobombade.

En himla bra lördag.

 .

Translation. My Saturday! Picnic to celebrate Elsa and Pontus five years of marriage and then dancing at Trädgården.

Här kommer novellen jag skrev till buss 73 och läste högt i helgen. Handlar om att växa ifrån varandra skulle man nog kunna säga. Om kärlek och när det tar slut. Jag döpte den till ’Igår’.

♡

Du sätter dig på platsen bredvid min och det har aldrig varit så tyst mellan oss. Faktum är att det nog aldrig varit så tyst någonstans någonsin, du kniper bort alla ljud genom att stirra ut genom fönstret, genom mig. Det finns ingenting där utanför. Ingenting vi inte redan sett i alla fall. Det är blaskiga snöhögar som aldrig smälter, knoppiga träd som aldrig slår ut, grus och höghus. Det är stadsduvor och lekparker och mammor med barnvagnar, urdruckna kaffekoppar och fimpar.  Jag tittar ner på dina jeans istället, känner igen två av tre fläckar. Den tredje är ny, ljusröd och ser fortfarande kladdig ut. Kanske jordgubbarna i din yoghurt om morgnarna, en missbedömning med skeden men ett tydligare sommartecken än allt annat där ute.

Du har på dig arméjackan du fick på din födelsedag, den Martina råkade göra ett cigarettmärke i när vi var på den där festen vid Gullmarsplan. Du blev så arg, vi stod på balkongen, tyget som glödde och Martinas panikslagna blick när hon upptäckte vad hon hade gjort. Hon bara vände på klacken och gick in, ingen vågar möta din svarta hajblick. Det är som om pupillerna helt flyter ut över iris, som att du glömmer att blinka.
–       Det löser sig, hade jag sagt.
Fast nu sitter vi här och inget löste sig och jackan har ett litet runt brunkantat märke vid armbågen.

.
Igår kväll låg jag ännu i din säng, bland sköljmedelsparfymerade lakan, den där doften jag känner igen från dina kläder också. Fast då var du utan någonting, dina kalsonger i en slarvig hög på golvet med min klänning underst. Du låg på mage med mitt finger i din mun, tittade på en nerladdad film på datorn. Jag bredvid dig utsträckt över dina kuddar, din mamma som slamrade med kastruller i bakgrunden några rum bort. Då pratade vi fortfarande med varandra, om scenerna i filmen vi såg, en känd skådespelare i huvudrollen. Den hade premiär på bio för bara några dagar sedan men vi valde ändå en trehundrafemtio megabytesversion filmad med handkamera i någon biograf i ett annat land. Jag gick på toaletten under en särskilt blodig scen. Stod i badrumsspegeln och kände mig vuxen i utsmetad mascara och knullrufs. När jag stack ner näsan i t-shirtens stora halsringning luktade det bara du.

.
Bussen passerar flera hållplatser utan att vi säger något till varandra. Du knäcker med knogarna och andas varm luft över rutan. Stora runda blöta ringar över fönstret och jag vill skriva våra initialer i dem för att vi gör sådant ibland men nu vågar jag inte. Jag känner mig fånig i mitt lockiga hår och överdimensionerade lösögonfransar. Flera andra på bussen har också klätt upp sig, jag ser att Adnan från Natur har prydliga pressveck på sina byxor och Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak i ett vitt litet spetsfodral. Du ser inte ens ut att ha kammat håret. Jag lägger en hand längs med fjunen kring din nacke utan att tänka mig för och då rycker du till. Du rycker och hukar dig som ett djur, kurar in dig till en boll, lämnar mig utanför.
.

Igår, när jag kom tillbaka från badrummet, kände jag genast igen ögonen, de hajaktiga svarta, som blanka knappar.
–       Vad är det här?
Du höll upp min mobiltelefon. Jag förstod inte direkt, klättrade tillbaka ner i sängen och du drog dig bort.
–       Förklara, sa du.
När du pressade upp skärmen i mitt ansikte var det en sms-konversation mellan Martina och mig. Inte för dig att se, men inte heller avgörande och livsfarlig. Jag kom till och med ihåg att jag hade skrattat när jag skrev det.
Jag tog mobilen ur din hand, försökte smeka bort situationen med nya ord.
–       Det där var bara skoj. Mellan mig och Martina. Inget särskilt.
Du ville veta exakt vad i sms:et som i sådant fall var på skoj och jag svarade att allt var det. Allt var på skoj. Det gick inte att plocka ut enskilda stavelser. Din kropp var fortfarande flammig och varm efter oss under täcket men någonting blev ändå försent då. Hela ditt minspel signalerade vilselett och bedraget, fört bakom ljuset och kränkt.
–       Tar du inte oss på allvar? viskade du.
Och jag visste inte vad det betydde.

.
Nu svänger bussen in mot rätt stadsdel. Jag vågar inte ta upp mobiltelefon när du sitter bredvid. Den ligger och glöder i min klänningsficka, bränner hål genom huden, jag kan nästan känna hur det vibrerar mot skelettet. Du gömmer fortfarande ansiktet i händerna, ett litet grönjackedjur på platsen bredvid min. Jag sneglar mot dig – vågar för en sekund – och noterar att din axlar rycker. Nästan osynligt, men jo, de rycker. Gråter du?

.
Efteråt blev det en scen i ditt sovrum. Jag kände mig naken så fort du höjde rösten, samlade ihop tyget på din t-shirt om min midja, la armarna om kroppen. Du spände blicken i mig och sa att för dig var inget mellan oss på skoj. För dig var det på blodigt allvar, Romeo och Julia, Jack och Rose, Ross och Rachel. Tills döden skiljer oss åt.
–        Jag fyller mitt skåp och mina matteböcker med ditt namn, fattar du inte, hade du sagt.
Du ställde dig upp. Mobilen svängde runt i luften när du gestikulerade. Du visade mig skärmen igen men då hade den släckts och pinkoden låst sig. Du blev galen, skrek öppna mobilen då! Och jag skrev in de fyra siffrorna för att du skulle kunna peka med hela handen på hela meningen. Det knöt sig överallt nu, pupillerna utvidgades i rekordfart.
Men sedan föll plötsligt dina axlar, mobiltelefonen gled ur greppet ner i sängen och du efter. Du blundade.
–       Fattar du inte, sa du efter en stund. Fattar du inte att jag inte ens kan skriva sådant där på skoj.
Och jag svarade istället,
–       Men vad menar du med tills döden skiljer oss åt? Det är ju sommar utomhus.

.
Du trycker in den gula knappen när vi närmar oss nästa hållplats. Jag vill säga till dig att vi inte är framme förrän om ytterligare en. Jag vill säga det och sedan vill jag säga att jag vill gå av med dig då, gå bredvid dig upp till skolan, in i klassrummet. Jag vill att du ska skriva i min studentmössa, hångla ner min nya vita klänning. Jag vill säga att jag har en flaska mousserande vin gömd i min ryggsäck. Att vi kan dricka upp den och att vi inte behöver bestämma så mycket mer.
Men istället säger jag ingenting.  Istället klättrar du över och förbi mig när bussen stannar och möter inte min blick. När du kommer ut i gången stöter du till min höft – jag tror inte att det är med mening – men mobilen faller ur klänningsfickan. Den studsar genom bussen, du springer efter, fångar upp den.

När du räcker mig den får vi ögonkontakt och då nickar du. Du nickar mot mig för att du vet att du inte kan göra något annat. För att vi varken är Romeo och Julia eller Ross och Rachel. Du nickar mot mig för att små ord på en skärm kan öppna upp, besvara och sedan rasera vad som helst på under tjugofyra timmar. I alla fall när rosévinet klunkar i ryggsäcken och mina naglar är målade i studentblått. Till slut finns bara artighetsfraserna kvar.
Du vänder dig ljudlöst om utan ord, dörrarna öppnas och när du försvinner håller jag andan. Jag håller andan tills bussen tar fart igen för jag vet inte vilken slags tystnad som kommer byta av den du och jag just upplevde. Men när jag andas ut blir det inte tystare. Tvärtom. Istället hör jag hur träden slår ut där utanför, hur knuten i magen innanför studentklänningen släpper. Istället hör jag ur fåglarna broderar ut sina fjäderfärger, hur trottoarerna sopas rena och hur Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak och sjunger.

Och sommarhjärtat slår, det slår och slår och det är bara mitt.

.

Translation. A short story I’ve written.

photo source.

Inte nu i helgen men förra var jag i Paris som ni vet! Jag klippte ihop en liten film på två minuter om våra upptåg torsdag till lördag. Promenader, mat och vin ungefär. Och lite dans förstås. Spana här vetja,

music: vincent delerm – il fait si beau

.

Translation. A movie of our weekend in paris.