Hej hej, idag är är en ny krönika ute i Metro. Jag ville skriva någonting om att det är så mycket härligare att vara pro saker istället för att vara anti och tycka grejer är fåniga. Det är ett av mina tråkigaste beteenden nämligen. Och då tänkte jag att jag kanske kunde blanda in kärlekshänglåsen i Paris som klipptes bort i veckan. Men jag vet inte, tycker texten blev lite romantiksörjig på det sättet som är den svåra balansgången när man blandar in kärlek. Oh well, ibland blir det inte hundra, bättre lycka nästa gång. Här är den i alla fall!
Och just ja, har ni förslag på krönikeidéer, do tell, sånt är bara härligt!
Går att läsa HÄR eller här:
→
Vi går över bron en ovanligt regnig aprildag. Regnar det alltid i Paris under våren? Känns som det, eller så lyckas jag pricka fel, vartenda år, igen och igen. Bron heter Pont des Arts och sedan 2008 är den täckt av hänglås. Hänglåsen är ingraverade med initialer, namn på par som visat sin eviga kärlek genom att slänga nycklarna i sjön. Det ser ut som ett stort pråligt halsband när vi passerar, metallen skimrar i Parisrusket, kastar gula skuggor över min regnjacka. Min kompis himlar med ögonen.
– Romantik på sin absolut klyschigaste nivå, fnyser han.
Vi går förbi ett brudpar under ett stort paraply. Brudens ögonskugga rinner ner över kinderna och hon säger något på ett språk jag inte förstår. Kanske ryska. En bröllopsfotograf instruerar henne att falla i mannens armar som på film och hon håller sig för pannan.
– Ja gud, svarar jag. Så kliché.
Vi fnyser och himlar tills vi är framme på den andra sidan, går in på en bistro, beställer en liten karaff rödvin och fortsätter våra liv. Genom fönstret ser jag hur brudparet står under en genomskinlig presenning, tittar på bilderna på fotografens kamera och ler.
Några veckor senare, under en annan särskilt regnig dag, ger räcket vika. Hänglåsen räknas till att vara uppemot en miljon, Pont des Arts bågnar av förälskelser. Regeringen beslutade nu i måndags att låsen ska bort. De skär av bron i breda lasagnelock av metall. Fyrtiofem ton kärlek, klipp klipp. Det ska sättas fast glasväggar istället, så att låsen blir omöjliga att fästa. Jag läser artikeln med bestörtning, tänker på mitt ensamma hänglås i min gymväska vars enda syfte hittills i livet har varit att förvara min jacka i ett skåp när jag springer på ett band. Jag tittar storögt på bilderna av brodelar som ligger staplade bakpå en lastbil och märker att jag precis i samma ögonblick förvandlas till en obotlig romantiker. Jag hann inte! Ingen lovade mig att leva lycklig i alla sina dagar på en bro i Paris. Vi kastade aldrig några nycklar i Seine, kysstes aldrig som på film.
Jag visar sorgsamt artikeln när jag träffar min kompis några timmar senare. Han fnyser på samma sätt som när vi genade över Pont des Arts.
– Lika bra, svarar han. Visste du inte att metallen från nycklarna gör fiskarna i Seine sjuka?
Jag blir tyst. Nej. Det hade jag ingen aning om.
När jag kommer hem söker jag på Google om fiskförgiftningen men får inte upp en enda sökträff. Ingenting. Det enda som visas är bild efter bild av hänglås med ingraverade namn, inristade hjärtan i metall.
Är det ickeromantikerna som känner ett behov av att dränera med fakta för att kunna himla bort de få som ännu tror på evig kärlek? Jag svär i sådant fall på fyrtiofem ton fransk metall att aldrig himla bort någonting igen. Vem vet vilka filmiska ögonblick som väntar, jag har ett SATS-lås i en gympåse som drömmer om så mycket mer än att förvaras bland svettiga strumpor. Det gör jag med förresten.
.
Translation. A column in the Metro newspaper today. About the love locks at Pont Des Arts in Paris.
Du skriver så himla fint Sandra. Det är liksom som små kortfilmer fast i textform (låter knäppt men jag ser verkligen scenerna framför mig som om jag såg på film)
LÄTT din bästa krönika hittils!!! puss
Har precis köpt hela SATC-serien som box och vet inte om det är för att jag kollat så mycket på den att jag blivit jävig, men tycker att stilen i den här krönikan påminner om det man får höra ur Carries tankar/krönikor. Gillar din krönika oavsett och tyckte mest det var en kul grej att jag kom att tänka på Carrie ; )
Det finns ju andra broar. I Prag t. ex.
Jätteharmonisk och skitsnygg krönika ju! Lite cheezy blir det fan alltid, men det är ju det som är gött. Och med tanke på att du (obvi) har talang för skrivande så är det ju inte så konstigt att du balanserar så fint.
Tips? Sovit tre timmar och jobbat tio. Men jag önskar krönika om feminism. Du kanske helst undviker politik i skrivandet men det kan finnas olika vinklingar, som… när upptäckte jag feminism? Vem var min första förebild eller vad fick mig att vakna till etc.
Annars vill jag ha en krönika om dig i framtiden, som gammalt tant i Italien som äter pasta och skriver böcker med barnbarn (eller hundar! vilket som) springandes runt skrivbordet. Tittar på ostig hollywoodfilm (The Age of Adeline) och blev töntsmittad nu.
Trevlig helg wup wup.
Du skriver så satans fint <3<3<3
Jag bor i Paris. Bron gâr sönder. Inte kärleken. Du skriver alltid vackert. Kram!!
Vad fint sagt!
Jag tyckte den var fin och fångade en känsla som jag verkligen kan relatera till. Som sann cyniker är jag väldigt snabb med att dissa det mesta vad gäller klichéer och romantiska gester. Försöker ofta verka oberörd och sätter gärna en töntstämpel på de som håller på med sånt. Sanningen är att jag egentligen drömmer om filmkyssar i regnet och att överväldigas av sådana känslor att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Skönt att jag inte är ensam.
Ääääh jag tycker du klarade dig! Men håller med om att det är skitsvårt att skriva om det ämnet utan att låta som ett paket smör.
Så fint!!! 🙂 Ha en fin helg! x
True love. Is it normal
is it serious, is it practical?
What does the world get from two people
who exist in a world of their own?
Placed on the same pedestal for no good reason,
drawn randomly from millions but convinced
it had to happen this way – in reward for what?
For nothing.
The light descends from nowhere.
Why on these two and not on others?
Doesn’t this outrage justice? Yes it does.
Doesn’t it disrupt our painstakingly erected principles,
and cast the moral from the peak? Yes on both accounts.
Look at the happy couple.
Couldn’t they at least try to hide it,
fake a little depression for their friends’ sake?
Listen to them laughing – its an insult.
The language they use – deceptively clear.
And their little celebrations, rituals,
the elaborate mutual routines –
it’s obviously a plot behind the human race’s back!
It’s hard even to guess how far things might go
if people start to follow their example.
What could religion and poetry count on?
What would be remembered? What renounced?
Who’d want to stay within bounds?
True love. Is it really necessary?
Tact and common sense tell us to pass over it in silence,
like a scandal in Life’s highest circles.
Perfectly good children are born without its help.
It couldn’t populate the planet in a million years,
it comes along so rarely.
Let the people who never find true love
keep saying that there’s no such thing.
Their faith will make it easier for them to live and die.
Hej! Förut hade du typ poesi inlägg (väldigt bra!) och så hittade jag en jättefin dikt. Den var på engelska och handlade lite om att kärlek inte behöver vara svårt utan.
Tyckte den dikten var kanon fin och skulle vilja läsa upp den på ett bröllop. Kruxet är att jag inte hittar tillbaka till den dikten. De var dikter som du valt ut, vet du vart jag kan hitta den?
Åh, så fint Sandra! Speciellt denna raden ”Hänglåsen räknas till att vara uppemot en miljon, Pont des Arts bågnar av förälskelser.” Världen känns så ond ibland. Tänk att det finns så mycket kärlek ändå. Flera ton.
Den var inte det minsta dålig! Är på något vis inte exakt din ton, kan inte sätta fingret på vad det är, men tänker att det kanske är det som skaver lite?
Jeg synes dette var skikkelig fint, jeg! 🙂
Jag tycker det var en fin text med ett fint budskap! Känner också att detta med att vara anti grejer är så himla tråkigt! Gjorde den grejen i min ängsliga tonår, jag ville så gärna vara rätt. Gilla rätt musik (så svår och otillgänglig som möjligt), avsky rätt musik (”mainstreampop”, eller allt som spelades på NRJ), klä mig rätt, läsa rätt böcker osv. osv. Så tråkigt liv! Idag njuter jag av att läsa sånt som får mig att skratta, eller tänka till, skiter i kreddigheten och lyssnar på musik som ger mig en bra känsla och struntar i om det är mainstream eller ej. Jag tror inte det här med hänglås på en bro i Paris är något för mig, men är det det för andra så gläds jag med dem av hela mitt hjärta!
Förstår inte vad du menar med att denna krönika på något sätt skulle vara mindre bra, jag tyckte den var fullkomligt fantastisk!
Hängde ett lås på den bron i Paris med mitt ex, tog slut 2,5 månad senare. Tänker att det där med evig kärlek är finare om det känns i hjärtat än att det hänger ett lås på en bro. Lite roligt att ha gjort det dock.
Jag gillade krönikan väldigt mycket, och i motsats till personen ovan ser jag krönikans poäng tydligt. En ska inte låta sin inre romantiker kväsas av vad andra anser är klyschigt eller obetydligt. Vill en manifestera sin kärlek med hänglås – gör det! (Men förhoppningsvis finns det andra broar eller platser som fyller funktionen lika väl som Pont des Arts)
Sandra – din blogg är den enda jag läser på internet, och varje gång jag ser att du uppdaterat är det som att jag får en liten, liten present. Du har byggt ett alldeles underbart universum här inne, och det är så vackert att du delar med dig av det. Tack <3
Önskar så att det fanns en gilla-knapp på dina inlägg, hade tryckt så in i bomben hårt på denna.
Älskar ditt sätt att skriva och uttrycka dig, ibland tar du orden ur munnen på mig.
Keep up the good work =)
Bästa krönikan hittills!! Superbra ju!
Jättefin ju!
Du får åka till Dublin istället. Finns också en bro med hänglås, över floden Liffey.
<3
Förstår inte din poäng med krönikan. Eller vad det viktiga är i detta destruktiva emotionella dravel.
M. Du är orättvis och ouppmärksam.
Läs om, läs rätt.
men skojar du, den är jättefin! Du gör ett superjobb, varje månad, varje krönika. No worries
Jag tyckte den var fin!