Jag måste bara säga att du betyder så himla mycket för oss i cyberspace! Du är verkligen som den där kloka, roliga, snälla storasystern som man ser upp till och jag gillar dina ge-råd-videos.

Jag var i Stockholm och hälsade på vänner och familj förra veckan och såg dig gå förbi när jag satt ute på dionysos med en vän nån av de sista dagarna, jag kom så av mig (starstruck) att jag bara stirrade..
Vet att jag först såg din kille gå förbi o ba hmmm det där ser ut som Sandras pojkvän sen kom du en liten bit efter och jag visste inte hur jag skulle reagera för det kändes ju som att se ’a long lost friend’ o samtidigt vet jag att du inte har någon aning om att jag existerar så det blev bara konstigt och efteråt kände jag att meh, jag kunde iallafall ha lett eller vinkat hahaha så förlåt om du kände dig utstirrad av nån där!

Någonting jag såg fram emot hela Sverigeresan var att gå in på pocket shop på Arlanda och handla böcker skrivna på svenska, hoppades verkligen att din bok skulle finnas där då jag velat läsa den hur länge som helst och i en av butikerna fann jag den – lycka!
Läste den på flyget hem till Norge och åh vad jag inte blev besviken, du har skrivit så himla fint och jag älskar att du tänkt på att vissa meningar är så fina att de behöver utrymme nog att fotas och skickas till andra/läggas upp på nätet.

Mer sånt här. JA, TACK.

Hej Sandra och alla ni där ute! Skulle behöva hjälp för just nu känns det som jag går sönder. Är i ett ett låååångt förhållande med det många som skulle beskriva som drömpartnern. Vi bor ihop, jag älskar hans familj och vi har även pratat om barn och allt. Men på sistone känns det som något som skaver. Vi grälar av att bara göra mat ihop, fäller syrliga sårande kommentarer och vi har diskuterat det här om och om igen men inget händer. Ibland tittar jag bara på honom och undrar om det verkligen ska vara såhär. Samtidigt kan jag inte tänka mitt liv utan honom, bara tanken på att ens diskutera att göra slut känns alldeles för stor och skrämmande. Jag är så rädd för att bara stanna av bekvämlighetsskäl eller rädsla och så rädd för att riskera mannen i mitt liv över lite tvivel. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill älska honom och bli älskad, men hur läker ett förhållande efter så många sårande gräl? Förlåt för svammel men jag vet ingenting längre tror jag

Hej Sandra!
Jag har en fråga till nästa frågestund. Det är nämligen så att jag till hösten ska bege mig till USA, mer specifikt California, för att plugga i ett år. Jag har drömt om att bo i USA så himla länge, mycket efter att ha följt din blogg i flera år och därmed blivit galet inspirerad. Men nu när det börjar närma sig har jag blivit så otroligt nervös och ångestfylld. Är väldigt familje- och hemmakär och börjar undra om detta verkligen var rätt beslut, samtidigt måste jag verkligen lämna staden jag bor i för jag är så uttråkad här. Hur hanterar man bäst att flytta till ett annat land när hela ens familj är på andra sidan jorden? Är kulturkrocken jobbig? Har hört att amerikanare är väldigt olika svenskar och att det kan bli lite jobbigt i början. Har du några tips på hur man ska tänka/vad man kan göra där för att känna sig mer hemma och pepp på att vara där?
Tack för övrigt för en grym blogg, har läst den praktiskt taget varje dag i 8 år och blir aldrig besviken! Puss!

Hej Sandra! Du ger så himla bra tips och råd angående kärlekskrångel så nu tänkte jag försöka mig på en fråga själv. (ska försöka hålla det kort). För 2 mån sen gjorde jag och min sambo slut efter två år tillsammans. Det var ett gemensamt beslut, ledsamt förstås, men vi passade inte riktigt ihop. Jag var rätt deppig över det ett tag, men redan en vecka efteråt var jag ute och festade på krogen. Jag började flörta med en kille, vi synkade väldigt bra så vi fortsatte att snacka & umgås, och det hela ledde till ett ligg. Han hörde av sig ett par dagar efteråt och ville fortsätta ses, vilket jag svarade att jag också ville.

Sedan dess har vi träffats nästan varje dag: gått på dejter, snackat, hånglat, festat, umgåtts med hans vänner osv. Vi trivs i varandras sällskap och jag gillar verkligen honom, men jag var ju inte egentligen beredd på att det skulle bli mer än ett engångsligg liksom. Han vet visserligen att jag är nybliven singel, men i början sa jag även att jag inte var intresserad av något seriöst förhållande på en lång tid, samt att jag vill leva för mig själv osv. Det var ok för honom, men nu har ju detta ändrats totalt – Jag har blivit totalt förälskad i den här killen, jag vill vara med honom och jag önskar jag vågade berätta det för honom och fråga om han känner likadant. Det känns bara som jag sabbat det redan p.g.a. vad jag sade tidigare? samt hur vet jag ens om jag är redo såhär snabbt efter en break-up? (borde jag försöka?) Tack på förhand, du är bäst ♥

Men å. dör. för du är bäst, Sandra. Don’t ever leave me.

kärleksakuten aka sandra! jag har distansförhållande med en kille vilket kan vara krångligt: var på fest inatt, såg en kille som är jättefin (sett innan) men som jag inte känner, tittade lite på varandra, log mot varann ibland, dansade i samma grupp. men sen försvann han. tänkte på honom resten av kvällen. vet inte om jag ska tolka det här som att jag inte vill vara med min kille längre eller som att jag är en person som får små crushes lätt pga av att jag inte ser min pojkvän så ofta (detta har hänt innan). är det normalt? säg att jag inte hade pojkvän, vad skulle jag göra med killen jag såg som jag aldrig har pratat med? skriva till på fb även fast han inte vet vem jag är?? springa efter honom och säga ’hej vad heter du?’ känns som att jag missar möjligheter men samtidigt som att jag bara vill ha det bästa från två världar.. kram

Herlige Sandra! Har du sett dette? http://veckorevyn.com/livsstil/hakan-hellstrom-citat/ Håkan Hellström <3

Hej Sandra.
Gillar den här grejen, så tänkte pröva mig på en fråga jag med:
Jag är 18 år och har hela det senaste halvåret varit kär i en kille i min parallelklass. Vi hånglade några gånger i våras och han fattade att jag gillade honom, men mer blev det aldrig. Jag vet att han inte vill ha mig och att jag måste komma över det, men jag vet inte hur?!
Vi ses hela tiden pga av att vi jag umgås med hans gäng som jag tycker så mycket om och är beroende av att ha kvar. Om det inte hade varit så hade jag nog raderat allt som hade med honom att göra, men jag vill inte förlora vännerna. Just nu låtsas jag som att jag inte bryr mig alls, samtidigt som det hugger till i bröstet varje gång jag ser honom och en liten, förrädisk del av mig hoppas fortfarande på något. Går det att komma över någon trots att man ses hela tiden? Hur? Är så dålig på det här med kärlek. Hjälp snälla.

Livet springer på. Bokstavligen. Vintergator blir till sommarängar och löven blir till snöflingor. Du säger att det måste finnas något mer med allt. Jag känner att ångesten bara byggs på med livet. Vad ska det bli av en 23 åring som tror att hon kan vara med om bubbliga fester och tror nog snart att hon har hitta det som ska hittas. Meningen med livet. Hur ser du på livet ur ett perspektiv med att 1) bli äldre 2) våga leva efter dina drömmar 3) njuta av livet? Jag känner inte av att jag hinner. För mestandels av tiden sitter jag och drömmer mig bort till större städer, varmare breddgrader, engelsk accenter eller utbildningen som aldrig blir av.

Hej Sandra. Min fråga var den andra. Jag vill bara berätta att han svarade, han svarade att det inte fingerade något mer och sen stängde han av allt. Och så är livet ibland. Helt hemskt alltså. Jag är nog skitledsen. Men jag frågade mig själv vad du hade sagt till mig om jag hade varit med dig och kom fram till att du nog hade svarat ”his fucking loss” och sen hade du väl sagt att det är viktigt att jag är ledsen endå. Så det är jag förstås med. Jag vågar framförallt berätta för andra att jag har fått hjärtat krossat. Andra hjälper mig. Jag dricker vin och hånglar med vackra personer och nu ska jag jobba på Sandhamns värdshus hela himla sommaren och det känns _underbart_ (snälla kom och hälsa på föresten). Och jag mår faktiskt helt himla okej. Precis fem minuter innan jag klickade in här och upptäckte ditt fina svar så tog jag steget att blocka honom överallt. Det föll sig naturligt att jag bara ”nej nu vill jag inte mer.” Tack för att du finns iaf. Verkligen.

MEEEEEEEER av detta tack!!

<3 <3 <3

Är du och Joakim inte kompisar längre? Känns som att det har något att göra med hans flickvän? Eller din pojkvän?
Är ni bara kompisar när ni är singlar?

Saknar honom på bloggen!

Hej Sandra! Behöver verkligen råd, för jag går runt och tänker på det här alldeles för mycket. Jag är 19, snart 20 och tillsammans med en 8 år äldre kille sedan ett halvår tillbaka. Vi har det hur bra som helst, jag är superkär och han är jättesnäll, empatisk, rolig och allt det där. Men han är väldigt bestämd på hur han vill ha ett förhållande och har gjort en tidsplan i sitt huvud över när allt ska ske. Typ att om ett och ett halvt år vill han gifta sig, om tre år vill han ha barn etc… Jag blir så stressad av det. Jag känner mig inte riktigt redo för att bo ihop och ha barn, men jag vill samtidigt vara med honom. Kan inte ens föreställa mig tanken att vara utan honom.

Han är rädd för att jag helt plötsligt ska känna lusten att upptäcka världen, festa m.m. och lämna honom, eftersom att man utvecklas mycket i min ålder. Jag är såklart rädd för det också. Jag vill ju bara vara kär och njuta av vårt förhållande just nu, men allt jag kan tänka på är framtiden och att vi typ har ett bäst-före-datum. Både vänner och familj skulle ju tycka att jag var helt knäpp om jag gifte mig så ung och i mitt första förhållande. Vad ska jag göra?

Åh Sandra du är så bra så tänkte att du kanske kunde hjälpa mig med? Detta kommer låta urlöjligt och superknas men jag undrar hur man vet när man är tillsammans med någon?? Jag är snart sexton år och har aldrig varit ihop med någon förut, inte ens varit kär. Nu är jag det, och han är kär i mig också, men vet inte om jag kan kalla honom pojkvän (även om jag hemskt gärna vill det). När vet man att det är okej att kalla någon pojkvän/flickvän? Hur frågar man, hur gör du för att veta? Hoppas du förstår mina virriga funderingar. Kram!

Skulle inte du kunna visa dina vackraste badkläder? Känner mig peppig på sommaren men har inga bra badkläder,du kanske kan tipsa?

Blir så glad av videoane dine! det er litt som sånne spørsmålsspalter i jenteblad fra 90-talet, berre betre.

Så himla gullig i videos är vad du är, bara så du vet!

Hej Sandra! Jag har under våren träffat en asgullig kille som gör stora och romantiska gester, är bäst på att hångla och som jag har kärat ner mig i. Vi pluggar på samma ort men under sommaren kommer vi vara i andra städer. Han föreslog att vi skulle ta ”sommarlov från vår romans” och det krossade verkligen mitt hjärta. Men trots det har vi behållt kontakten och kommunicerar varje dag. Nu har jag blivit medbjuden av kompisar på en tvådagarsfest ca 1140 km bort, där även han kommer vara. Jag är pepp på att åka men livrädd över att han inte alls kommer bli glad av att ha mig där. Jag vill inte åka ca 12 timmar till en grabb som kanske inte ens vill ha en. HUR ska jag göra? Jag tycker så mycket om honom!

Härlig video.precis som förra 😀
Angående första frågan. När hon skrev ”varför skulle en som han gilla en som mig? ” då är det för att hon kan inte se sig själv från andras ögon, hur härlig o fin hon är.
Så jag tror att hon är bättre o roligare än vad hon tror själv 🙂