Jag har en idé om att ungefär var femte bok jag läser ska vara en klassiker. För det första: är det en klassiker så måste den rimligtvis vara bra. Dessutom känns det som att man borde ha läst dem, jag vill ha de avcheckade helt enkelt.
I april plockade jag åt mig den här flygplatsen: George Orwells dystopi-roman 1984. Den är skriven 1948 och handlar om en potentiell framtid (år 1984 då) där allt helt enkelt gått åt helvete.
Boken handlar om Winston Smith som lever i ett samhälle som är helt kontrollerat av regeringen. Livet består av konstant övervakning och det går inte att lita på någon. Det ledande partiet heter rätt och slätt ”Partiet”. Där styr Storebror (begreppet uppkom från denna bok) och de är helt öppna med sin manipulation och sin styrning. Människovärdet är inte längre intressant, staten är det enda viktiga. Winston arbetar på ett kontor där han skriver om historien genom att ändra siffror och namn i gamla nummer av tidningar och böcker. Det är för att Partiet konstant ska ha rätt, vad som har hänt på riktigt är inte intressant, finns det inga andra bevis utom det som går att läsa är det den enda sanningen.
Boken tar avstamp i en dag i Winstons grå liv där han har börjat tveka på om det alltid sett ut såhär. Tänk om det funnits en tid i mänskligheten då man fått tillåtelse att vara kär, en tid när man fått äta sig mätt eller till och med inte blivit övervakad dygnet runt? Winston vet inte, men han har en känsla av att det borde ha gjort det.
Samtidigt möter han och förälskar sig i Julia, en ung och rebellisk kvinna som hatar partiet. De börjar ses under försiktiga möten på dolda platser, börjar fundera tillsammans på om det finns någon väg ut.
Boken gavs ut strax efter andra världskrigets slut och beskriver på många sätt en potentiell framtidsvärld, så som det faktiskt hade kunnat bli efter Hitler och Stalin.
Vad jag inte var beredd på när jag slog upp boken är att den är sjukt läskig. Alltså läskig på ett kan-ej-släcka-min-lampa-kommer-drömma-mardrömmar-hela-natten-läskig. Kanske borde jag ha förstått det, men trodde framförallt att den skulle vara politisk. Hur som helst, blev väldigt berörd av denna hemska sorgsamma roman som fortfarande känns väldigt relevant. Vilket är så otroligt ledsamt.
Minuspoäng är kvinnoporträtteringen (den är ju då skriven på fyrtiotalet), där kvinnor genomgående beskrivs ut efter sina kroppar och är ofta ganska dumma. Minuspoäng nummer två är dialogen som ibland känns som från en pilsnerfilm med Åsa-Nisse. Julia kallar Winston ”gulle-dej” genom hela boken vilket fick mig att gnissla tänder. Vem säger ens så. Antar att den är långt mycket bättre under de sektionerna om man läser den på engelska, men jag tror den språkmässigt hade varit för komplicerad för mig då.
En läsvärd mardröm med ett knippe gulle-dej för mycket helt enkelt.
.
Translation. Finished the classic 1984 by George Orwell recently. A dystopian novel set in a possible future world of tyranny, dictating and public manipulation. Read more here.
