Min första krönika i Metro för hösten är ute idag. Läs här eller här:
→
♡♡♡♡♡♡♡♡
Hon säger det så enkelt. I förbifarten, som att be om en påtår: kan du fylla på här?
Utan att höja ett ögonbryn, utan ens något prövande i blicken berättar hon,
– Jag såg honom på gatan igår. Han drog på en barnvagn.
Jag håller för andan. Måste blunda, ställer ner mitt glas, sväljer två gånger. Sedan svarar jag att det inte är möjligt. Han var ju sexton år alldeles nyss, satt bredvid mig på kemilektionen, orsakade svettningar och andnöd.
Hon skakar på huvudet,
– Det var femton år sedan. Kemilektionerna tog slut.
Jag har ett speciellt fack i mitt huvud för alla de namn som stått med brinnande tusch och inringade i blyertshjärtan i min dagbok. Jag katalogiserar smaker och dofter och sörjer då och då. Har fiktiva altare i särskilda hörn av staden. Där pågår enskilda scener om och om igen, jag kan dem utantill.
Det är gängliga tonårspojkar som skjutit i höjden men inte i vikten än, som lutar sig fram i Gamla Stans gränder och viskar att de förälskade nu. Det är tjugotvååriga indiekillar med svart lugg som beställer McFish på nattöppna hamburgerkedjor och delar med sig av sina pommes frites. Det är trettioåriga art directors som kan koder in till hemliga rum i nattklubbslokaler och tar mig med. Det är korta ögonblick som blivit till skarpa fotografier inuti, de återspelas som på film när jag passerar platserna.
Jag sparar ner dem för att de måste få fortsätta leva. I mitt huvud har till och med de allra olyckligaste uppbrotten ett lyckligt stillastående. Där växer aldrig sextonåriga pojkar upp, där skriver de på samma kemiprov, vänder sig mot mig, fyrar av ett leende.
Så när min vän fyller på sitt kaffe och byter ämne sker ett mycket litet jordskalv på uteserveringen där vi sitter. Hon vet inte om det, men det är min värld som vibrerar. Det är jag som måste strukturera om, byta plats i mitt bibliotek av pojknamn för att en sextonåring jag en gång kände numera drar en barnvagn på en gata här bredvid.
Och efteråt har jag separationsångest i två veckor, vältrar mig i känslan av att låna hans suddgummi vid tabellen av ett periodiskt system, minns exakt hur hans tonårsrygg var kurvad.
Det finns så många parallella världar, sådana som hade kunnat bli. Varje förälskelse är ett frö till ett helt liv med bebisar och sommarställe och nyårsafton på en tropisk ö. Varje ögonkast en lång roman, ett potentiellt lycklig slut.
Och det borde inte vara så konstigt. Jag vill ta tag i min vän och fråga, Varför? Varför är det just kärlek som ska skrivas över och bytas ut? Var i kroppen förflyttas i sådant fall den explosionsartade känslan av en första kyss? Kanske är det inte alls meningen att det ska bli förträngt. Kanske är det meningen att där nya minnen tar vid svajar de äldre lika ståtligt bredvid.
Vi borde bygga altare över hela stan, sörja i alla gränder, nåla upp varenda fjäril i varenda mage och kapsla in i lufttäta lådor. Vad är annars poängen, med allt ihop – med hela livet – om man glömmer bort hur det kändes, egentligen?
.
Translation. A column in the Metro newspaper today. About love.
Letar i kärleksarkivet efter något att luta mig mot. Så dyker detta upp. Mitt i prick.
Jag tänker tillbaka på gamla pojkar, från åttan, från nian, och det känns som om det var nu. Jag läser gamla meddelanden på Facebook från början till slut. Det är så himla mycket. Letar efter anledningar till varför? Varför tog det slut? Anledningen vet jag inte ens. Den fanns inte. Det bara gjorde det. Nu vill jag tillbaka. Bör man eller bör man kanske inte alls ge det ett försök?
Så otroligt fin krönika!
Jag ser att andra redan skrivit det, och tyckt precis som mig, men vissa saker bör nog sägas igen – det här är enligt mig din bästa krönika hittills. Den tog tag. Tänk va roligt det är med känslor, hur lika man kan känna fast man är nån helt annan. Att nån annan kan beskriva just det man själv bär inom sig. Det är fint.
Kram Karin (en som läst din blogg sen starten, men faktiskt aldrig kommenterat för ens nu)
Hej Sandra, har typ aldrig kommenterat men måste bara säga hur ruskigt bra den här krönikan var, som många redan sagt, nog något av det bästa du skrivit! Ville bara säga typ ja, exakt så, tror du har landat helt briljant och rätt i ordval och uppbyggnader och allting! kram.
Finaste jag läst på länge. Fick gåshud, på riktigt. Mitt ex har en ny tjej. Det är i höst sex år det tog slut mellan oss. Han får inte ha en ny tjej. I mitt huvud är han min, fortfarande bara min. Vår första kyss, jag minns den som att den hände alldeles nyss. Det är fucking 17 år sedan. Hur är det möjligt.? Nu börjat jag nog grina. Fan att det skall vara såhär. Kommer aldrig att bli kär igen för vill inte att ngn annan ska komma och ta hans plats. Han som var MIN i så många år. Vad gör man, vad finns det att leva för?
älskar älskar älskar det.
Nä fy fan vad fint!!!!!
Gråter. Fy fan vad vackert.
Åh det här var precis vad jag behövde idag, tack!
Oj himmel så bra! ojojojojojoj. Så bra att jag nu ska läsa den igen. Tack!
herregud så bra. det bästa du skrivit.
yes yes jag rekommenderar att göra egen gnocchi! tar lite tid och så men är väldigt enkelt. tips på pastasås till: vitlök+svamp+spenat+grädde. kram!
Sandra…Alltså dina texter träffar mig rakt in i hjärtat, jag började gråta när jag läste den här. För det är precis så där jag känner just nu.
Ääääe fyfaaaan SÅ bra. Varje mening… så himla bra. Du är grym. Exakt så är det.
RAKT in i magen, och hjärnan, och hjärtat. Som vanligt!
Beste så langt! 🙂
”Det finns så många parallella världar, sådana som hade kunnat bli. Varje förälskelse är ett frö till ett helt liv med bebisar och sommarställe och nyårsafton på en tropisk ö. Varje ögonkast en lång roman, ett potentiellt lycklig slut.”
^^ hamnade direkt i min Evernote bland andra fina och viktiga och vettiga citat <3
ämen jag dör vad fint skrivet!!
Njuter av dina ord och relaterar. Ja, vad är det för mening om man glömmer hur det kändes..?
Du är absolut den bästa jag vet på att skriva!!
Hej fina du!
Jag är i en dryg situation och tänkte att du kanske kan relatera litegrann möjligtvis.
I vintras blev jag tillsammans med en superfin kille som jag trånat efter i ca ett år more or less. Nackdelen var att det redan var planerat att jag skulle åka till Japan ett halvår och plugga japanska (vilket var enormt för mig då jag knappt vågat sova hemifrån de senaste åren) bara 4 månader efter. Det blev med andra ord lite hackigt direkt eftersom vi båda var väldigt frustrerade. Han var dock noga med att poängtera hur mycket han förstod vad det betydde för mig och att han aldrig skulle be mig stanna hemma. <- obs. Men ändå blev det så att han gjorde slut ett par dagar innan jag åkte, kröp tillbaka via whatsapp ett par dagar senare och gjorde slut igen efter ca 3 månader. Första gången panikade han tror jag. Andra gången var det för att det gjorde för ont. Och eftersom jag hade stor respekt för hur jobbigt det var för honom så ville jag verkligen försöka. Men smärtan satt ändå i bakgrunden och när jag började trivas i Japan på riktigt så bestämde jag mig för att sätta mig själv först och förlänga med två-tre månader till vilket gjorde att han gav upp på riktigt. Hans anledning var ungefär att han själv mår dåligt av att vara den som är kvar i Sverige och trampar vatten och att han måste fokusera på att bygga upp sitt eget liv utan smärtan av saknad. Vet att man gärna får hålla kommentarerna korta men det känns ändå lite bättre att skriva av mig för allt gör så jävla ont bara. Pendlar mellan att ångra förlängningen till att känna att jag hade blivit så arg på mig själv om jag åkte hem och det ändå inte fungerade eftersom vi var så nya ihop. Om någon har några bra tankar får ni gärna kommentera, puss.
Jag och min pojkvän har ett distansförhållande (olika länder), har haft det så sedan dag1, och kommer att ha det så i flera år framöver. Jag har haft distansförhållanden tidigare och de har alla hotat med att göra slut om jag inte flyttar hem, trots att de visste förutsättningarna redan från börja = inte ok. Nuvarande pojkvännen säger att jag måste få bestämma själv, och att jag bara skulle bli bitter om han tvingade hem mig.♡ Vi kan ses ca 1 g per månad så det är inte riktigt samma sak, men jag tycker du gjorde helt rätt som förlängde, han hade ju redan gett upp då och avslutat det. Lev ditt liv som du vill leva det – rätt person kommer att förstå och acceptera det. Är det meningen att det ska bli ni så löser ni det när du kommer hem, och 2-3 månader extra spelar ingen roll. Om det inte löser sig är han inte ditt livs kärlek – hårt men sant. Stor kram och grymt gjort att flytta till Japan!
Tack fina du, precis vad jag behövde höra. <3
en utav dina finaste krönikor!! så sorligt finurlig och personlig
Helt fantastiskt vackert skrivet! Vill ha det sista stycket tryckt som en affisch!
Men något så otroligt bra skrivet!
Fint! Exakt så!!!
<3
Nu är det nog med mitt ältande för ikväll, jag har en sambo i min småstad. Nu får det räcka med att lipa över män. Jag har det bra jag bara fattar INTE!
Det här var en mycket välskriven text. Den är originell och vacker och stark och häftig, jag känner igen mig både visuellt och emotionellt och att lyckas skriva fram det är svårt. Du gör det med bravur. Puss!
åh, känner verkligen igen mig i det här. fortfarande när jag ser eller hör talas om gamla kärlekar blir jag så ledsen, men jag önskar att jag inte blev det. det blir alltid tungt och nästan obehagligt i mig. alla hörn av min hemstad har kopplingar till någon (ibland olycklig) romans. jag insåg häromdagen att jag till och med genom åren bytt ut min ursprungsväg hem från stan för att jag velat gå förbi nån killes hem eller nån killes kompis hem eller nån killes mataffär etc. vissa vägar bytte jag för så längesen att de liksom blivit ingrodda i mig så att jag inte ens kommit ihåg att jag förr aldrig brukade ta den vägen. känns också deppigt egentligen. tror inte jag mår bra av att bli så fäst vid killar jag blir kär i, men hittills har det verkat oundvikligt. nån som har lyckats komma ifrån detta eller är det bara att acceptera att jag är sån?
Jag är sådan själv. Kan aldrig sluta gå in på min första pojkväns Instagram och se vad han gör och när jag ser att han är i en stabil relation sedan flera år tillbaka – trots att det var han som krossade mitt hjärta och jag inte är det så känns det bara krasch inom mig. En förfärlig känsla.
Sandra med läsare! Vasas flora och fauna spelar på Södra Teatern i slutet av september! tips tips! https://www.facebook.com/events/392100480988450/
Din bästa hittills!
Jag funderar mycket över någonting som gör mig så osäker och ledsen. Det är nämligen så att jag alltid känt mig känslomässigt ensam. Jag har mycket människor omkring mig, en pojkvän och goda vänner, men ändå kan jag känna mig så ensam. Jag har alltid känt mig annorlunda (är 28 år idag) är ganska så tillbakadragen men ändå väldigt social rent allmänt. Jag tycker själv att jag utstrålar en öppenhet till skillnad från många andra. Jag kan exempelvis komma till en fest där jag är en av få som tar initiativ, ställer frågor och är allmänt trevlig, men att jag senare blir den som ingen pratar med. Jag har alltid känt mig lite utanför trots att jag har många vänner och bekanta. Det är som att jag visar andra så mycket intresse, men att jag själv inte får något tillbaka. Jag har ett stort socialt behov och känner mig sällan tillfredsställd då jag inte känner mig riktigt respekterad och sedd. Självkänslan blir sämre för varje år och det händer att jag i perioder drar mig tillbaka och känner att jag inte vill prata då det känns som att jag ger uttryck till att vara tråkig och ointressant vad jag än säger. Tror att detta kanske är en vanlig känsla men den gör liksom att jag inte kan vara mig själv fullt ut då det känns som att jag inte blir riktigt omtyckt då. Känner mig aldrig socialt tillfredsställd och blir så olycklig av det. Vad ska jag göra? Känns så svårt att bara vara sig själv och lita på att man får vara med lika mycket som alla andra. Vill känna tillhörighet och gemenskap. Jobbar sedan två år tillbaka på ett företag där jag sedan dag ett känt mig mer eller mindre utanför, kanske för att jag med tiden blivit mer och mer introvert.
Vad tror du om mitt problem, kloka Sandra?
Det här med parallella världar är så sant! Fast jag tänker så mer i nuläget, att tänk hur det kunde bli, om man gör vissa val och tar beslut, så många liv man potentiellt kunde leva beroende på vad man väljer. Älskar hur du träffar mitt i hjärtat med dina ord!
Oj, vilken igenkänningsfaktor och du skriver verkligen helt fantastiskt. <3
Så fint! Exakt så känner jag också, men har inte kunnat sätta ord på det.
För mig var krönikan din bästa text. Tack! 🙂
Svårt att beskriva hur explosionsartad och filmisk och soundtrack-ig denna text är. Har läst din blogg sen 08, sen jag själv satt där på kemilektioner och dog. Det finns ju inget som då. Trots det nya livet oc allt som är bra. Det finns ingen tröst för det där. Alltså fattar precis! Fick så mycket rysningar, grät av den här texten.
Dom försvinner aldrig, beröringen stannar som invärtes tatueringar. Bilderna fast i ett nät i hjärtat.
Jag var så jävla kär i en kille som inte var kär i mig tillbaks, jag skrev tusen dikter och hela världen skakade när vi sågs. Mitt naiva jag är så bedrövad över hur ingen kommer att älska honom så, varför fattade han inte? Varför tog han första bästa snygga brud och kysste henne i gräset på profilbilden på Facebook. Jag sörjer honom än. Blev helt snurrig av att se bilden på ultraljudet han publicerade i somras.
Det borde finnas seriösa hjälplinjer för sånt här.
Älskade beskrivningen av altare runt om i stan och hur varje fjäril ska nålas, och detta”kemilektionerna tog slut” . Gråta tusen år-feeling. du är fantastisk
jag sörjer också fortfarande, jag sörjer fortfarande min första kille. blir alltid helt matt i kroppen om jag råkar se honom. tycker det känns så sjukt att det aldrig verkar gå över. eller så är 3 år av sorg bara inte långt nog.
oh herremin. Sista stycket dog så bra
Det här är din bästa krönika någonsin. Fick all the feels när jag läste den på tunnelbanan i morse. Kram <3
alltså satan i gatan! det här va fint som snus!
helvete vad bra skrivet!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sandra, du är så jävla grym!
Din bästa text, utan tvekan. Grymt!!
Som Mr nobody
Så himla fint och bra!!
Detta kan vara det bästa du skrivit. Känner igen mig såsås mycket, har små altare för allt som kunde blivit men aldrig blev, och ibland tycker jag om att tända ett ljus och nostalgisk sörja alla förlorade möjligheter.
Wow herregud vad denna var bra. Dina ord ger mig rysningar. Åh
Åh så bra skrivet! Du fångar känslan så härligt! Håller helt med!
Detta var så bra!!
Klockrent. Åh <3
Började grina. Så bra. Du är verkligen en av mina favoritförfattare.
OMG, OMG, OMG!!!!!!! Gåshud över hela kroppen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Gåshud!!!!!!
Åh Sandra, så fantastiskt bra.
Whoa! Så bra krönika! Älskar speciellt ”Varje ögonkast en lång roman, ett potentiellt lyckligt slut.”. Denna text borde verkligen omarbetas till en låttext, jag hade lyssnat och lyssnat och lyssnat på den låten.
Mycket bra!
Oerhört fint. Förstår precis känslan.
Jäklar vad bra! Rakt in i hjärtat och ut i tårkanalerna.
Wow. Bland det finaste du skrivit!
Älskar tanken på att ha mentala altare härochvar i stan där brinnande minnen upplevts. Och skönt att läsa att fler än jag vältrar mig i gamla minnen och förälskelser dåochdå, trots att man gått vidare med sitt liv.
Vackert skrivet! 🙂 ska tilläggas!
Wow. Snacka om att sätta ord på känslor och tankar. Tack.
(jag måste nog köpa din bok)
Fan vad fint skrivit. Läste några rader i tidningen och fastnade. Jävlar vad fängslande! Man känner igen sig. Som att de man lärde känna är främlingar i framtiden.
Sånn har jeg det også! Dette var en super tekst, Sandra.
Hur kommer det sig att du minns så mkt från din skolgång, högstadietiden. Tänker själv i stort sett aldrig på människor. Speciellt inte killar från den tiden. Under flera år funderat på hur det kommer sig att du lever då mkt kvar i den där världen. Jag snarare tvärtom, tänker aldrig medvetet bakåt om ingen drar mig tillbaka,. Tror det också kam bero på att jag flyttat, har inga gamla vänner kvar från den tiden. Ingen kontakt med någon i stan eller familjen. Därav känns inget vört att tånka på. Om jag hade dyrkat människorna från den tiden kanske det hade varit annorlunda. Tror du att det är därför? Att du umgås med samma människor nu som då?
Jag känner heller inte igen mig i texten, även om den är fin att läsa. När jag hör om gamla pojkvänner känner jag ett milt intresse, inget mer. Är inte det minsta nostalgisk. Nuet och framtiden är så mycket intressantare än det som redan hänt och inte går att ändra på eller få tillbaka.
Det är inte ovanligt att man minns sådant som hände långt tillbaka. Det blir automatiskt en del av en vare sig man vill det eller inte. Jag umgås inte med någon från min tid på högstadiet eller gymnasiet men jag kommer ändå inte ifrån alla minnen. Jag minns de som var elaka mot mig och jag minns alla gånger jag var ensam i korridoren. Jag minns min allra första kyss från den speciella killen och jag har ännu inte glömt honom.
Jag blir fortfarande förvånad när jag får reda på information om tidigare ex eller tidigare vänner och deras nya liv med pojkvänner och flickvänner och barn. Det blir som någon slår en hårt i bröstet trots att man egentligen inte borde bry sig om dem.
”Det finns så många parallella världar, sådana som hade kunnat bli. Varje förälskelse är ett frö till ett helt liv med bebisar och sommarställe och nyårsafton på en tropisk ö. Varje ögonkast en lång roman, ett potentiellt lycklig slut.” Fy vad bra. Alltså precis så är det ju. Man förlorar inte bara en person utan en hel eventuell framtid. Hårt är det!!
Detta är den bästa krönikan du skrivit.
Jättejättefint! Har ibland funderat på typ detta.
Wow denna var bra
JAG ÄLSKAR DETTA!
De parallella världarna följer med överallt. Ibland fantiserar jag om hur det hade varit. Kanske det som ger livet djup och mening? Att kunna tänka på hur det hade varit och även veta hur man vill ha det nu. Alla vägar bär ju ändå till den du vandrar på idag.
Åhh, exakt! så många om i tankarna. Alltihop har ju ändå lett mig precis hit. Kringelkrokar av känslor i gränder, främmande länder, bergochdalbanor med ett mål med så många olika slut.