Här är den senaste boken jag avslutat: När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Den handlar om vad som hände med en stor del av den japanska befolkningen i USA efter Pearl Harbor-attacken under andra världskriget. De skickades till fångläger i Utah där de bodde i stora baracker i taggtrådsinhägnade områden. Alltså, kanske knäppt: men jag hade verkligen ingen aning om det här? Så hemskt och vidrigt.
Boken börjar när anslagen med instruktionerna sätts upp i staden Berkeley i Kalifornien. En japansk kvinna och hennes två barn får veta att de imorgon måste stiga upp tidigt för att sedan flytta till okänd plats med tåg. De gräver ner silverbesticken i trädgården, släpper ut undulaten och packar väskorna.
I flera år bor sedan den namnlösa familjen i Utahs saltöken där inga fåglar finns. Japanska böcker är förbjudna och de som försöker rymma över taggtråden skjuts till döds. Men den amerikanska polisen är hela tiden tydlig med att detta är inget fångläger, det är för deras egen säkerhet de måste stanna kvar.
Vi får följa dagarna bland barackerna genom de två barnens ögon. Mamman blir trött och förvirrad ganska fort och de får för det mesta klara sig på helt egen hand.
Pappan blev bortförd av FBI några veckor innan resten av familjen blev flyttad till Utah, så honom lär vi bara känna genom minnesfragment. Tyckte mycket om det här textstycket : )
En väldigt fin och poetisk skildring om något väldigt hemskt som i dagens läge ändå inte känns alltför avlägset. :*( Kort är den också, runt hundrafemtio sidor. Rekommenderas!
Finns exempelvis här.
Translation. Just finished Julia Otsuka debut novel When the Emperor Was Divine. A both terrible and beautiful novel about what happened to the Japanese people in USA after the Pearl Harbor attack in 1942. Read more here.
Hej! Måste tipsa om en bok på samma tema som heter ”Snow falling on cedars”(vet ej svenska titeln eller om det finns ens) i alla fall en av mina favoritböcker men en riktig koloss alltså. Tusen fina citat plus viktigt att läsa om sådana här saker tänker jag! Puss och tack för gulligaste bloggen.
Passa på att googla lite om The Rape of Nanking när du ändå är inne på Japan under WW2, hemskt. Finns en bok från ’97 (som heter The Rape of Nanking) samt en dokumentär på Netflix (Nanking) om du är mer nyfiken sen. Helt otroligt att sådana saker inte finns med i vår historieundervisning när man ändå går igenom WW1+2 typ 3-4 ggr under grundskolan.
Sandra. Jag kommer verkligen precis hem från min första fest ever och det var helt okej. Men alltså det var ju liksom bara okej, och min bild har varit helt annorlunda innan. Hursomhelst är min fråga/fundering vad det är som är så himla speciellt med festandet och allt sånt?? Jag tycker det hade varit mycket roligare att göra picknick med ett gäng kompisar och dra till nån park typ och spendera kvällen så.
Vill inte skriva värsta superlånga inlägget men basicfakta som jag kan tänka mig spela roll (gud kan inget om det här hehe): det var en hemmafest, tror många hade skoj, drack ej, kände många, minglade en del, dansade ej (ingen gjorde det i princip). Supersnällt om du ville bara förklara för en oerfaren som inte fattar grejen med dethär festandet och om du kan så hade det varit najs med kanske nån bok el film el så där man fattar lite mer vad det hela går ut på, där det verkligen ser kul ut liksom. Kanske har det mycket med just alkoholen att göra men ärligt fattar jag ej det heller??? Har liksom aldrig lockat mig pga känns som man bara tappar kontrollen. Aja om du hade svarat i ett frågeinlägg hade det varit supermegadupersnällt. KRAM <3
Nu vet jag inte hur gammal du är, men själv ”festdebuterade” jag i 15, 16-årsåldern. Såhär: festande är inte kul när man är tonåring. Det kanske bara är några få excentriska personer eller alfahonor som gillar det på riktigt. De allra flesta låtsas bara, spelar spelet för det här skulle ju vara de roligaste åren i livet, eller hur? Men festerna i tonåren är fula, högljudda och otrygga. Nån spyr i en förälders säng, skillnader i hierarki och status blir tydliga, ens vänner försöker frigöra sig (fast vet inte från vad) och folk är överlag lite bittra och besvikna. Jag är en ganska normalsocial person som alltid haft ett tydligt kompisgäng, men för mig började livet (och de roliga festerna) när jag var 20, 21. När man kanske börjat plugga eller hittat nya ”vuxenvänner” och fått en chans att omdefiniera sig själv. Omvärlden, inklusive en själv, måste mogna in i festandet och fram till dess låtsas alla att de lever life. Myten om gymnasietiden som livets guldår måste dö. Fortsätt kämpa! 🙂
Läser denna bok just nu och imorse var jag vid stycket ”Hon sa att allt som var på riktigt hände på nätterna”. Så jag markerade det. Så fint.
Precis som de ovan så rekommenderar jag ”Vi kom över havet”. Jag läste den för några år sedan och den grep verkligen tag i mig. Mer än ”När kejsaren var gudomlig”.
Ja The Buddha in the Attic är verkligen läsvärd. Även boken Hotel on the Corner of Bitter and Sweet berör detta tema.
Finns en fantastisk, vansinnigt gripande, dokumentär som heter The Cats of Miritikani som alla borde se. Verkar inte vara så många i Sverige som känner till denna del av Japans/USAs historia – alltså vad som hände efter Pearl Harbour. Min mormor, som bodde i Seattle under denna tid, hade många vänner med japanskt påbrå – och hon har berättat om hur de gömde flera av dem hemma hos sig när de skulle skickas iväg till arbetslägret.
Jag kan varmt rekommendera The Buddha in the attic (vet ej svensk titel, eller om det finns) av samma författare, handlar om kvinnorna som reste från Japan för att gifta sig med män de aldrig träffat, även den snuddar vid lägren de utsattes för, slutar där typ. Skriven ur ett intressant perspektiv, som ett allomfattande då det inte är specifika personer vi följer utan kvinnorna överlag och hur deras liv var.
Vi kom över havet är den svenska titeln och jag håller med, den är läsvärd!
Men alltså..! Det där med att först rita en ruta och sen göra den till en tredimensionell låda gör ALLTID jag! Mitt absolut vanligaste telefonkladd. Ingen aning om varför?! Finns det fler som är som jag!!?
Hehe ja samma här. Kolla i valfritt anteckningsblock så är det sida upp och sida ner med sådana lådor. Och gud om jag ringt ett samtal med penna och papper bredvid, fullt av dem!
Jag gör det med! När jag var liten visade min pappa mig hur man gjorde, och har ritat det sedan dess haha!
Jag gör det också! 🙂