♡
Hej Sandra!
Jag ska snart göra en väldigt jobbig sak som jag gruvat mig för i flera månader. Jag ska nämligen flytta hemifrån på riktigt för allra första gången. 30 mil bort pga kärleken. Lämnar min trygghetszon totalt och känner ingen i det som kommer bli min nya stad. Jag är 19 år och har precis tagit studenten och är livrädd. Vet inte om jag kommer få varken jobb eller vänner direkt och det skrämmer mig något fruktansvärt. Har du eller någon annan tips på saker som kan underlätta min rädsla? Eller bara peppa lite så jag slipper ligga vaken på kvällarna och tänka dåliga tankar om det här. Kan även passa på att nämna att jag och pojkvännen varit tillsammans i drygt 3 år och haft världens deppigaste distansförhållande det senaste året, så därför ”måste” jag liksom flytta till honom nu om det ska funka för distans går inte. Och anledningen att jag flyttar till honom och inte tvärtom är pga att han pluggar 3 år till… Lite rörig kommentar kanske men vill bara ha lite pepp och uppmuntrande ord <3
→ Hej! Det är läskigt att flytta särskilt direkt efter gymnasiet förstås, då blir allt så himla nytt eftersom jag antar att du har bott hemma fram tills nu och så. Jag vill säga att heja dig! Du är modig. De allra läskigaste sakerna brukar oftast bli de allra bästa. Angående vänner så uppmuntrar jag dig att gå in på mitt brevvänsinlägg. Där kan du verkligen hitta folk från hela himla Sverige och säkert många från staden dit du flyttar. Ang jobb så löser det sig nog också, man får kämpa på, skriva cv och ge till många många, bereda sig på att ta vilket jobb som helst och sedan jobba sig därifrån. När jag slutade gymnasiet så gick jag runt till massor av olika ställen och lämnade mitt cv för att liksom visa upp mig och säga ”hej hej här är jag och jag vill verkligen jobba här”. Det är ett litet tips. Ang killen så är det fint att du flyttar för att vara med honom, det är bra. Man ska göra grejer för kärleken tycker jag. Har man inte provat ångrar man sig. Funkar det är det inte hela världen, då kan du bara flytta hem igen och då har du både varit modig, vågat och kämpat, och för det är du värd en guldmedalj.
♡
Sandra eller nån annan, vad gör man om man är på fest och flera idiotkillar vill börja diskutera feminism? När alla går på en på samma gång, man tappar bort tankar och ord, kan inte formulera sig och måste gråta lite på toan av frustration. Hur styr man bort en diskussion som inte passar där och då? Vill alltid diskutera feminism annars (såklart!), men inte på fest när man vill ha kul ju! Puss
→ Man går därifrån. Simple as that. Man säger ”är inte intresserad av att prata med er, google finns.” eller ”är ni intresserade av feminism kan jag rekommendera x bok eller x blogg.”. Asså snubbar? Hatar dom ibland. En sak som verkar ha gått folk över huvudet är att bara för man är feminist behöver man EJ ta fajten att ”utbilda” idioter jämt och ständigt. SÄRSKILT inte på en fest när du är där för att ha kul. Och särskilt inte när de gaddar ihop sig som en grupp mot en person. Gå därifrån bara. Säg att du inte vill hänga med dom, än mindre prata med dem. Är du dock intresserad av att diskutera vid något annat tillfälle rekommenderar jag HejBlekks inlägg: Behöver du ett argument snabbt? Kolla hit!
♡
Sandra. Jag kommer verkligen precis hem från min första fest ever och det var helt okej. Men alltså det var ju liksom bara okej, och min bild har varit helt annorlunda innan. Hursomhelst är min fråga/fundering vad det är som är så himla speciellt med festandet och allt sånt?? Jag tycker det hade varit mycket roligare att göra picknick med ett gäng kompisar och dra till nån park typ och spendera kvällen så.
Vill inte skriva värsta superlånga inlägget men basic fakta som jag kan tänka mig spela roll (gud kan inget om det här hehe): det var en hemmafest, tror många hade skoj, drack ej, kände många, minglade en del, dansade ej (ingen gjorde det i princip). Supersnällt om du ville bara förklara för en oerfaren som inte fattar grejen med det här festandet och om du kan så hade det varit najs med kanske nån bok el film el så där man fattar lite mer vad det hela går ut på, där det verkligen ser kul ut liksom. Kanske har det mycket med just alkoholen att göra men ärligt fattar jag ej det heller??? Har liksom aldrig lockat mig pga känns som man bara tappar kontrollen. Aja om du hade svarat i ett frågeinlägg hade det varit supermegadupersnällt. KRAM <3
→ Hej gulliga du. Herremingud var jag har gått på mycket värdelösa fester genom min tonår. Alla fester är verkligen inte roliga bara för att de är ”fest”. Du kommer märka senare att vad som är roligt med fest är ju just det du beskriver som en mysig picknick: man är människor man tycker om och man har roligt med. Det är precis det som i alla fall jag tycker om när jag går på fest. Därför går jag till exempel sällan på ”events” pga känner ingen där och vill inte festa med dom, och därför var festerna i högstadiet där man kände nån som kände nån sällan roliga pga: ens bästisar var inte där? Dessutom brukar tonårsfester oftast spåra ur, saker går sönder, folk spyr och polisen kommer och sådant ASjobbigt. Herregud, häng med dina polare istället! Utsätt dig inte för saker som är tråkigt. Du fick en kommentar av Julia som jag tyckte var så himla bra:
Nu vet jag inte hur gammal du är, men själv ”festdebuterade” jag i 15, 16-årsåldern. Såhär: festande är inte kul när man är tonåring. Det kanske bara är några få excentriska personer eller alfahonor som gillar det på riktigt. De allra flesta låtsas bara, spelar spelet för det här skulle ju vara de roligaste åren i livet, eller hur? Men festerna i tonåren är fula, högljudda och otrygga. Nån spyr i en förälders säng, skillnader i hierarki och status blir tydliga, ens vänner försöker frigöra sig (fast vet inte från vad) och folk är överlag lite bittra och besvikna. Jag är en ganska normalsocial person som alltid haft ett tydligt kompisgäng, men för mig började livet (och de roliga festerna) när jag var 20, 21. När man kanske börjat plugga eller hittat nya ”vuxenvänner” och fått en chans att omdefiniera sig själv. Omvärlden, inklusive en själv, måste mogna in i festandet och fram till dess låtsas alla att de lever life. Myten om gymnasietiden som livets guldår måste dö. Fortsätt kämpa! : )
♡
Hej Sandra
Nu vänder jag mig till dig för jag tycks inte finna några svar någonstans.
Har du nånsin varit involverad med någon du är kär i – som i sin tur är kär i någon annan? Jag har legat med honom flera gånger, och jag är så kär i honom vilket är så nytt och skrämmande för mig. Men han är inte kär i mig, han är kär i någon annan, i en tjej som flyttat långt bort men han kommer ändå inte över det. Så det kommer aldrig bli vi på riktigt och det kommer alltid vara på hans villkor. Han ringer mig när han är ledsen eller behöver närhet och jag släpper allt och kommer direkt för jag blir hellre utnyttjad än att inte vara med honom alls. Jag vet att han tycker om mig men inte så, inte som han tycker om henne. Hela grejen gör mig så outhärdligt ledsen, jag vaknar av att jag gråter flera gånger i veckan men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det för jag vill ju inte sluta. Jag vill ju vara med honom alltid. Det värsta är kanske att det tänds ett hopp i mig varje gång vi ses som säger att han kommer bli kär i mig snart och glömma den där tjejen. Men hoppet dör lika ofta som det tänds, och det är det som gör allra mest ont.
Har du, eller någon annan, tips på vad jag kan göra för att ta mig ur detta? För att komma till insikt på riktigt liksom.
→ Hej! Jag tycker att du svarar på din egen fråga på många sätt. Du blir olycklig av att vara med honom, och därför ska du absolut inte vara det. Klipp alla band, ta bort honom från alla sociala medier. Radera honom ur din telefonbok. Gör ”slut” med honom nu tycker jag. Alltså i detta nu som du läser det här. Skicka ett sms och förklara att du inte kan träffa honom mer. Att det funkar inte när han tycker om någon annan och att du inte mår bra av den här relationen.
SLUTA genast, han utnyttjar dina känslor för närhet. Han är en douchebag och förtjänar inte ditt hångel. Ta bort honom från ditt liv, gör en rejäl detox. Hångla med andra. Och svara aldrig aldrig mer på hans sms och samtal. På riktigt alltså, man behöver klippa totalt för att komma över någon. Och det är inte synd om honom, få inte för dig det ens lite. Det kommer vara asjobbigt i några veckor, kanske månader till och med. Det är inte lätt att inse nederlag. Men sedan kommer det bli bättre, och till slut kommer du se tillbaka på det här och tänka ”vad sjutton höll jag på med?”. Ta hjälp av dina vänner och folk nära. Skicka sms:et nu.
puss.
♡
Det är såhär det ligger till. Det finns en kille i det gänget jag umgås med, han har dem finaste ögonen jag någonsin har sätt och ett vackert leende. När vi träffas är vi alltid flera personer och jag kan inte minnas att vi har haft en riktigt konversation någonsin, kanske någon gång på fyllan? Sedan tre veckor tillbaka när vi sågs senast tillsammans med våra gemensamma kompisar har jag velat träffa honom igen. Hoppats på att vår gemensamma kompis ska ta med honom när vi ska träffas osv. Men det har inte hänt.
Jag vill verkligen lära känna honom för han verkar var en snäll och rolig kille som dessutom ser otroligt bra ut. Jag vet inte vad jag ska göra nu ?!, vänta på att vi ska ses när vi träffar våra gemensamma vänner eller ta kontakt med honom själv (vet inte om jag vågar, eftersom jag inte vet hur han skulle reagera). Jag står inte ut med att inte veta när vi kommer ses igen eller när jag ska få möjlighet att prata med honom på riktigt.
→ Hej! Adda honom genast på fejjan. Ni hänger ju i samma gäng? Klart ni kan bli kompisar där utan att det är konstigt. Prata med er gemensamma kompis, fråga om hen kan bjuda ditt span nästa gång? Alltså, det är inte pinsamt eller så om man tycker någon är fin. Det är bara charmerande. Du skulle också kunna ha din egen fest eller bjuda in ett stort gäng till en bar eller så, och lägga in honom i gruppmeddelandet. Se till att du får träffa honom igen och om du är modig (vilket jag tycker du kan va!) så skriv ett hej till honom på facebook, fråga vad som händer i helgen eller så. Lycka till puss.
♡
hej. Jag är 15 år och har nyss fått min hjärta så jävla krossat. Min pojkvän gjorde slut med mig via typ sms (!!?) helt utan att ha någon anledning. Jag förstår att känslor bara kan ta slut, men han vill inte ens träffas (inte ringa/skriva etc. heller för den delen) och prata om det. Han vill inte förklara hur eller varför. Mindre än ett dygn efter att han plötsligt gjorde slut så var vi på samma ”festival”, han asfull och jag helt förstörd. Han försökte hångla med min kompis och en av mina bästa kompisar instagramma en bild när hon kysser honom på kinden samma natt. Han tog på andra tjejer och kysste flera stycken bara när han visste att jag såg. Och det gör så jävla ont. Jag grät fem timmar i sträck och tänkte att nu finns det inga tårar kvar, men när jag såg honom så märkte jag att det visst gjorde det. Det finns tårar kvar efter femton timmar också. Han dränker sina sorger i billig sprit medan jag dränker mig själv i tårar. Vi går dessutom i samma klass, börjar sista året i grundskolan imorgon. Grejen är den att jag tror jag dör snart om han inte säger att han älskar mig och vill ha mig tillbaka. Jag är så jävla jävla kär fast jag vet att han beter sig som en idiot. Allt gör så helvetes fucking ont inuti att jag tror jag spricker om någon rör mig. Snälla säg att du vet känslan för jag känner mig ensammast i universum.
→ Men gudars skymning. Stackars stackars dig. Den här killen verkar inte riktigt vara något bra på break-ups alls. Och det kanske inte är så himla konstigt om man är femton år och aldrig gjort något sådant här förut. Tonårskillar är tyvärr ganska ofta idioter och tänker sällan fler steg åt gången. Jag förstår att det gör otroligt ont, särskilt om du fortfarande är kär i honom och han inte vill träffas eller ses och prata överhuvudtaget. Det är respektlöst mot dig, vill typ ringa upp hans mamma och säga ifrån.
Det gör så himla ont när saker ta slut, tro mig jag vet. Men jag vet också att känslan går över. Även om det känns som att den aldrig ska göra det. Jag lovar och svär. Ta hjälp av dina kompisar, låt dom krama på dig. Säg till din bästa kompis att hon inte kan göra sådär på instagram, att hon måste förstå att det är ditt ex som gjorde slut på sms och att du är sjukt ledsen över det här. Här är mina bästa knep för att komma över någon (eller bara stå ut när man ska komma över någon). Lycka till puss tänker på dig <33333
♡
För några veckor sen började jag umgås mer med en snubbe jag var bekant med. Han är snäll och jättekul att vara med. Vi har typ verkligen klickat, men som kompisar. Häromkvällen var vi på fest och nu är typ allt konstigt. Vi förfestar hos hans kompisar och är ganska packade när vi kommer till festen.
Efter ett tag ringer min bästa kompis som är bortrest. Hennes kille känner sig nere och vill inte va ensam och hon frågar om jag kan sova där så han slipper det. Vid det här laget är jag riktigt packad och vill inte göra det. Har redan bestämt att jag ska slagga hos killkompisen jag gick dit med och mår bra för första gången på väldigt länge och då vill jag inte tvinga mig själv till nåt jag vet kommer ge mig ångest.
Jag pratar om det med några fina på festen och alla säger att jag ska tänka på mig själv och inte sova där, så jag ringer min bästis och säger det. Hon blir såklart stressad och besviken vilket jag förstår, men vill inte riktigt lyssna när jag ska förklara varför. Nu är hon jättearg på mig och vägrar prata. För första gången vi har känt varandra är jag på riktigt rädd att jag sabbat allt vi har.
Låter löjligt kanske men jag känner ju henne bra och vet att det skulle kunna va slut mellan oss nu. Till råga på det så råkar jag ligga med min killkompis när vi kommer hem till honom. Nästa dag sa så sa vi inte ett ord om det alls, vilket blev lite konstigt när det var väldigt uppenbart eftersom vi liksom vaknade ihopslingrade och nakna. Det är typ stelt mellan oss nu och jag är jätterädd att vår kompisrelation är sabbad den också.
Vet inte vad jag ska göra, dom är liksom två av mina absolut finaste vänner, men nu vågar jag inte höra av mig till honom och det enda min bästis sa när jag ringde henne morgonen efter var nåt nedlåtande om att jag var självisk som sket i det hon bad mig om för att jag trodde att nåt skulle hända mellan mig och min killkompis, vilket jag inte borde göra. Trodde verkligen inte det men nu gjorde det ju det och har inte vågat säga att jag låg med honom. Grejen är att jag alltid varit väldigt osäker med killar och hon vet att hon får mig att känna att jag inte är värd honom (eller nån annan bra snubbe) genom att säga så. Vet inte vad jag ska göra nu, är helt ensam det är ju liksom dom två jag hade frågat om råd annars och nu kan jag inte det.
→ Hej! Alltså, det första jag tänker på att är att det är så himla konstigt att du ska sova hos din kompis pojkvän för att han har ångest? Har aldrig hört om något sånt. Jag skulle verkligen inte vilja att någon tjejkompis sov över hos min kille när jag inte var där, särskilt om hon var onykter. Jag har inte hört om detta beteende innan. Men hur som helst kan inte din kompis förvänta sig att du ska ta hand om hennes kille. Och om ni nu har en så nära relation, alltså du och pojkvännen, då får väl han ringa? Asså vad är grejen med att tjejer jämt ska babysitta killar? SÅ trött på att vi ska ta hand om killar hela tiden. DE KAN REDA SIG SJÄLVA. Du måste vara ärlig med din tjejkompis och säga hur du känner. Jag skulle ringa upp henne, be om en fika och på fikan skulle jag be om ursäkt för att det blev som det blev. Att du var onykter, mådde bra för första gången på länge och kände att du behövde ta hand om dig själv. Ibland måste man få ta hand om sig själv.
Sedan tycker jag att du ska säga att nästa gång den där killen ”känner sig ensam” så får kanske de lösa det tillsammans, hon och killen. Du kan inte ta hand om din kompis kille när du behöver ta hand om dig själv. Var tydlig med detta, men var snäll på rösten. Det behöver inte bli ett ytterligare bråk, utan försök liksom säga ”att du förstår hur hon tänker men just den här kvällen var situationen som den var”. Säg att du är mån om er vänskap och ledsen att du sårade henne, men att du inte vill att hon ber dig om det här igen.
Ang killkompisen är det som att riva av ett plåster. Jag har också ”råkat” ligga med killkompisar, och också haft grov ångest över den stela stämningen och längtat tillbaka till hur det var förut. Så här gör man för att få tillbaka det som förut: man ses på en öl, säger att ”va fulla vi var, men det var ändå kul och tydligen något vi ville då. Men jag tycker så himla mycket om dig som vän och vill inte förlora dig. så kan vi bara göra allt till som förut ikväll och ha så jäkla kul?” och sedan går man ut och typ wingman-ar varandra och dansar och skrattar och raggar EJ på varandra. Det är inte så mycket svårare än så. Det stora är, som alltid i vänskap, att visa hur viktig den personen är för en. För oftast är en själv precis lika viktig tillbaka. Lycka till. <3
.
Translation. Q&A about love and stuff. Read it in google translator (link to the right below my profile).
Skrev till dig för ett par veckor sen, då jag va nervös att ta kontakt med en kille! Efter peppande svar från dig gjorde jag det! Eloge till mig! Vi tog en öl tillsammans och har sen setts ganska ofta, mest sex och gos. Vi beter oss verkligen som vi är ett par när vi umgås. Nyligen sa han till mig att han inte är ute efter ngt seriöst lr långsiktigt. Jag tog det hårt. Inte för att jag tänkt att vi ska bli tillsammans inom en snar framtid, vi har vara setts ett par veckor, men för att det kändes som rejäl diss. Han vill fortsätta ses som vi gör, men vad är vi då? Kks + mys kompisar? Har så svårt att förstå sådana relationer. Aldrig haft det. Han gillar mig men inte tillräckligt att blir ett par? Som han är nu gentemot mot mig känns det ju verkligen som att han gillar mig. Ska jag fortsätta träffa honom? Se hur det utvecklas? Eller sluta nu för slippa bli kär och hjärtekrossad.
Hej Sandra, du verkar ha så bra svar på det mesta så därför tänkte jag skriva till dig.
Jag o min kille har varit tillsammans i över 1,5 år. Jag är 17, och nu i somras fyllde han 18. Jag bor i en liten stad som jag känner mig rätt instängd i, och vill helst flytta härifrån så snart som möjligt.
Han har alltid varit ganska beroende av mig eftersom att han inte haft så många vänner. Men nu på senaste tiden har han börjat få det, mest genom sociala medier, folk som bor i andra städer och speciellt i Sthlm. Jag är såklart jätteglad för hans skull för jag vet att han behöver vänner.
Samtidigt gör det ont i mig och jag är rädd saker kommer förändras i vårt förhållande och att han inte kommer känna att han behöver mig lika mycket, att jag kommer betyda mindre, behöva stanna här medans han åker till Stockholm o festar o har kul. Och jag kommer ligga här i min säng och inte kunna göra någonting och må så dåligt. Jag har redan en tendens att vara ganska avundsjuk av mig.
Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka? Jag vill bara att allt ska vara som det alltid varit.
Jättetacksam för svar<3
Hej bästa himla visaste du! Jag har haft någon typ av relation med världens finaste kille i snart ett år. Han är så himla fin och gör mig jättelycklig. Men pga olika omständigheter så har vi gått igenom en del, han har ljugit och undanhållit en massa saker, som han nu varit ärlig med, och verkar genuint bara vilja att allt ska vara bra, out in the open och ärligt liksom. Jag tror att jag känner att jag kan förlåta och komma över, det är bara det att det har varit väldigt mycket, mycket sånt där som gör att ens kompisar ber en att bara skita i honom och dra. Jag har en historia av att vara väldigt förlåtande och låta snubbar göra dumma grejer som man sedan kommer över, endast för att låta samma sak hända igen. Det jag helt enkelt är rädd för är; ifall jag kanske gör mig själv till en dörrmatta? Dock så är man ju så himla kär, vad gör man?
Hej och tack så himla mycket för ett av de härligaste ställena på hela internet!
In desperate need of advice.
Jag har gått och kärat ner mig. Har alltid haft overklig otur i kärlek, och nu har det alltså hänt igen. Jag är 25 år gammal, men har alltid varit ”mogen” för min ålder. Har pluggat klart och vet precis vad jag vill göra i livet, har flyttat runt massor men äntligen hittat mitt hem, går i terapi och är på god väg med mina issues. Och nu har jag alltså kärat ner mig, i en kollega som är dubbelt så gammal som mig.
Inte nog med att han är snyggast på planeten, han är den finaste, mest godhjärtade och knäppaste människa jag träffat. Vi har dessutom oerhörd personkemi. Jag är så kär att jag spricker, och får tydliga signaler att han känner likadant även om ingen av oss liksom gjort slag i saken än.
Är jag galen?! Kan det här någonsin funka? Borde jag skita i alla tvivel och bara kasta mig ut? KRAM
Bonsoir Sandra!
Jag å min bästis har exakt samma killtyp. Det är något vi annars bara skrattat åt när båda lixzom dreglat över Matthew McConaughey och grabbar i highscoolfilmer men nu har det blivit allvar. När vi var på tågluff blev vi båda hooked på samma kille på matkedjan Nandos (förävrigt sjukt god mat). Det är så jobbigt. Jag kände lixzom att han å ja hade en connection men hon har känt likadant. Båda vill ta upp kontakten med honom men det vore ju sjukt wierd att träffar samma kille. Asså vad skulle du gjort?! Jag är ingen idiot, ja vet hur världen funkar men..ja är bara för insyltad i detta för att kunna se klart nu. Vill inte bara släppa honom för han va så random awesome jävla fu underbar! It doesnt make any sense, but thats why i trust it. Hjälp! Läser alltid dina Q&A, du har alltid de rätta svaren!
Gud tack så himla mycket för svaret om feminism på fest, det behövdes verkligen! Ska bara stå på mig nästa gång och gå därifrån. Och tack för tipset om bloggen, ibland kan det va skönt att ha nåt att säga tillbaka. 🙂
Alltså ditt svar på sista frågan är SÅ bra! TACK för det!
+1 Blev glad när jag läste det!
Hej Sandra!
Har en fråga som jag gått och tänkt på och Tycker är ganska jobbig; hur vet man om en kille är ute efter att bara få ligga eller verkligen vill träffas för att träffa mig och inte bara för sexet?
Snackar med några killar på diverse forum som snapchat osv. Och när de frågor om jag vill ses vill jag inte att de bara ska vara för att ligga. Jag vill inte heller åka dit och bli bortgjord när de bara var ute efter en viss sak och jag efter en annan. hur vet man vad de är ute efter? Kan man undvika att bli bortgjord?
Kan ni inte ses och ta en fika ist för att du åker hem till dem? Då vet du att de inte bara
Hei, elsker din blogg!!
Jeg håper du kan komme med en kommentar på hva du synes om dette, du er så klar i grumsete medmenneskelige spørsmål 🙂
Min beste venninne, fra siden vi var 12 år har såret meg. Og jeg vet ikke om jeg bare er overfølsom? (ifølge henne) Jeg bor i Oslo og hun bor i en annen stor norsk by. De siste 7 årene har hun vært singel, og er ganske så panisk og intens/redd (ego) når det kommer til gutter. Hun har bare villet snakke om sine gutte-historier og avbryter eller overser når jeg vil fortelle om mine reiser til india, brasil eller mine eventyr med gutter. Jeg har godtatt det, men innser nå at hennes følelsesliv alltid har vært prioritet 1. i vårt forhold.
Hun møtte en gutt på ferie, han bor i en annen norsk by og da han skulle til Oslo ville hun og komme Oslo så de kunne møtes. Hun bor alltid hos meg når hun er her, hun bare informerer meg om når hun kommer, spør aldri om det er ok, og opp til nå har det vært helt fint. Jeg liker henne!
Så da hun ville komme til Oslo for å treffe han, sa jeg klart ut at da fikk de booke et hotel. (vi er 35 år)
Jeg gjentok dette to ganger til.
Hun lo bare.. og sendte sms fra flyplassen på vei inn. Jeg lagde pizza og øl, men hun skulle rett ut å treffe han. Fint og ganske naturlig. På kvelden kl 3 ringer det på døren og det er dem.
Det føltes som et slag i magen.. Og neste dag gikk jeg bare ut av leiligheten og satt meg på en cafe og kunne ikke slutte å gråte. Jeg svarte kort på mld hennes da hun tok kontakt senere på dagen.
Hun mente etterpå at min oppførsel hadde fått henne til å bli nervøs slik at han stakk… og at om det hadde vært omvendt, ville hun ha sittet klar m frokost og ventet i spenning på å få treffe han..
Har jeg grunn til å være såret eller unner jeg henne ikke kjærlighet? (noe hun påstår nå..)
Vennlig hilsen Synne
Jag undrar ifall du har några bra tips på turistiga och inte så turistiga saker att göra i Marrakech och vad man behöver tänka på och så. Har för mej att du varit dit några gånger på resa. Kram
Hej Sandra. Jag läste på din blogg att dina visdomständer gör ont. Jag undrar om du fortfarande har lika ont, eller om värken i munnen gör lite mindre ont. Just nu har jag så ont i munnen att jag gråter nästan hela tiden. Det är värst på kvällarna och morgonen. Jag äter fler värktabletter än man får, men ändå känner jag mig ständigt svag av smärtan, yr och om kvällarna kommer även febern.
Jag vet att det inte är någon dödlig sjukdom. Det gör bara så jätteont hela tiden. Jag kan inte sova, inte äta, prata eller vara trevlig. I dag är jag hemma från skolan också. Kan inte sitta på lektionen med tårarna rinnandes ner för kinden.
Jag köpte ett munskölj hos tandläkaren och dem gav mig bara rådet att ”stå ut” och om det blir värre (?) så skulle jag kanske kunna få lite antibiotika. Att operera bort tänderna är uteslutet, det finns tydligen plats i munnen för att låta dem växa ut . Men hur länge kommer det göra ont? Någon som vet? Jag behöver verkligen råd. För snart går jag hem till min gamla farmor och hämtar morfin i hennes medicinlåda.
Du måste gå till en annan tandläkare! Du får inte ha det såhär och du får absolut inte äta mer värktabletter än vad som står skrivet. Byt tandläkare och ge dig inte!
gå till annan tandläkare genast. de måste skölja ur munnen med sina tandläkarskölj-instrument och sedan måste du få antibiotika genast. antibiotika hjälper. jag fick en tiodagars kur och sedan mådde jag bättre. ring dit och gråt, ge dig ej. puss.
Jag brukar vanligtvis inte kommentera här, men nu behöver jag konkreta tips. Och eftersom både Sandra och hennes läsare är så fina så chansar jag!!
För att göra en lång historia kort. Jag har sedan högstadiet genomborrats av extrem ensamhet. Jag var utstött och långsamt försvann mina vänner åt olika håll. Det var helt enkelt svårt att vara en bokälskande drömmande indiepopare i en trångsynt småstad.. Idag är jag 23 år och mitt liv har ändrats radikalt – men jag har ännu inte lyckats skaffa fördjupande kompisrelationer. Jag är helt enkelt lika ensam nu som för 10 år sedan. Jag började universitetet nu i augusti, försökte se det som min chans att lära känna nya vänner. Men det känns så jäkla omöjligt?. Jag försökte knyta kontakter till en början, men blir svårt när jag inte är säker i situationen och bara anses som stel och avvaktande. Och nu känns det försent då alla redan grupperat sig… Hur skaffar en vänner om en inte är utåtriktad och social, utan mer en introvert människa?. Jag är så himla trött på att känna mig ensam. Jag vill också parkhänga, snacka feminism och leva med vetskapen om att det finns personer utöver min familj som bryr sig.
OJ vad jag kan relatera. egentligen är man inte den där tråkiga personen man lätt blir tagen för att va, man är så faktiskt djävulskt rolig men det är ju ingen jävel som tar sig tiden eller intresset till att lära känna en. känns plötsligt som om för att man ska klicka med nån måste det ske under första meningsutbytet? typ så.
vet inte om jag har nåt konkret tips, söker själv nya bekantskaper men det är fan inte lätt. fick för några månader sen ett nytt jobb och tänkte ”yes, nya möjligheter” – men har det blivit att jag kommit nån nära? nix. så det suger lite.
MEN, jag har lärt mig att skruva ner förväntningarna lite. det är som med kärleksrelationer; de kommer när de kommer. sen att man har taskigt tålamod är en annan sak.. hah. men det jag försöker säga är att du aldrig nånsin ska nedvärdera dig själv; för du är utan tvekan livets vän att ha och det är bara synd att ingen riktigt upptäckt dig (oss) än! 🙂
Sandra! Filmtips! ”The Kings of Summer”. Du måste se den! 🙂
Åh Sandra du är så fin! Att du tar dig tid att svara alla så utförligt och bra. Tusen stjärnor i himlen till dig. (Förresten, vet att många frågat om din Annika Norlin print, den finns att köpa här http://drella.com/product/annika-norlin-allt-som-%C3%A4r-ditt-grafiskt-blad) Kram!
sandra! läst fredrik backmans novell/miniroman? här http://www.fredrikbackman.com/2015/08/24/och-varje-morgon-blir-vagen-hem-langre-och-langre/
tycker den var fin men lite klyschig. tips i alla fall. kram.
hej fina! behöver hjälp. jag har kommit en bit in i det som är mitt första förhållande någonsin, han är min första a.l.l.t och det allra bästa jag vet. men (!) jag har alltid varit världens gladaste människa men nu känner jag mig liksom inte lika peppad längre och jag vet inte om det beror på oss typ. han beskrev (utan att jag riktigt sagt något om hur jag mår) att han mår typ exakt likadant som mig. gråter oftare när han är ensam, känner sig lite vilsen, deppigare än vanligt i allmänhet, som en tristare människa och såntdära. jag undrar om det är något fel i vårat förhållande liksom? har det med förhållandet att göra? vi verkar älska varandra så sabla mycket så man spricker typ varje gång man kysss, men ibland känns det som att något skarvar för att vi är osäkra eller något. äe jag vet inte, och behövde kanske mest skriva av mig. men har du eller någon annan liksom upplevt något sånt här tidigare, för jag vet ej vad jag ska göra? eller tips för att liva upp hela tillvaron? puss.
Jag hade exakt samma känsla under en period när jag var tillsammans med min första pojkvän som jag var så himla dunderkär i! Kände mig ofta nere och kunde börja gråta utan att veta varför. Jag tror såhär: när man blir sådär himlastormande kär och verkligen ÄLSKAR någon för första gången så blir det lite som en känslomässig overload i hjärtat. Man blir helt enkelt väldigt, väldigt skör. Jag tror även att man, omedvetet, kan gå och bära på någon slags ångestfylld rädsla över att det kan ta slut, eller att någonting hemskt ska hända den man älskar, även om denna rädsla givetvis är helt obefogad. Så var det i alla fall för mig. Man kan även få väldigt svårt för att vara ensam vilket ju bara är logiskt, klart att man inte vill vara själv när man har någon som man vill pussa på 24/7 istället, liksom! Måste dock poängtera en sak: GLÖM INTE att umgås med dina kompisar också!!! Det kanske du redan gör, men jag var jättedålig på det när jag hade min pojkvän och vet av erfarenhet att de där ledsamheten bara blir värre då 🙁 Kompisar är ALLT! Puss och lycka till <3
håller helt klart med det josefine skriver! sen har jag tänkt mycket på en sak som också hänger med min första kille på riktigt, eller det är åtminstone mitt första förhållande som är normalt.
att när jag mår dåligt, har ångest över något som jag inte vet vad det är och ja går runt med en allmänt dålig känsla bara. så kopplar jag det DIREKT till mitt förhållande. eftersom, särskilt vi som tjejer men killar också till viss del, har lärt oss att ett förhållande är det som ska göra dig komplett och totalt lycklig. så om du är i ett förhållande men fortfarande inte känner dig lycklig – ja då är det klart att det är förhållandet som det är fel på. sån JÄVLA tröttsam grej som jag aldrig har tänkt på innan men hade liksom du och din pojkvän liknande tankar, och har fortfarande, gällande mitt eget förhållande och försökte hitta ursprunget och tror att det här var en stor del.
hoppas du förstår hur jag menar! sen måste jag också tillägga att ett förhållande inte är 100% lyckligt varje stund av varje dag. det är tvivel och tjaffs och gråt också. men i den här jävla tiden vi lever i nu där det enda människor lägger upp är *brunch med min älskling* och *2 år med dig jag älskar dig* är det lite svårt att förstå det tycker jag.
kram!
Okej kanske är lite pms:ig nu men ÅÅH börjar typ gråta för att du är så fin Sandra <333 Du är som den finaste vännen som bara kommer med de bästa råden, peppar och och säger exakt vad jag tror alla som hört av sig behöver höra. Så himla härligt när du bara "ta ingen skit, du förtjänar bättre, go for it du vågar och kan!". Alla behöver en som du i sitt liv.
Finns det någon påhittig själ i kommentarsfältet som har nån superbra idé om vad en kan skriva gymnasiearbetet om, samhäll-beteende?? Tänker kanske någon intressant vinkel på genus eller så, men vill gärna att det inte ska kännas så förutsägbart och tråkigt liksom. Tips uppskattas HIMLA mycket (OBS behöver inte nödvändigtvis vara något om genus)
När jag hade gymnasiearbete startade en blogg där jag skrev debattinlägg om lite allt möjligt aktuellt som hände i världen just då (mycket feminism). Testa det kanske? 🙂 jag gjorde upp med min handledare att jag skulle skriva till exempel två inlägg i veckan, jag ville skriva men jag ville inte skriva ett vanligt arbete och inte heller om bara ett och samma ämne helahela tiden, utan ha det lite mer fritt. Så du kanske kan göra en informationsblogg om psykiska sjukdomar? Eller en blogg där du tar del i den feministiska debatten som pågår på internet, hitta till exempel två artiklar om genus/feminism i veckan och kommentera dom. 🙂 lite rörit pga att jag är trött, men hoppas något tips hjälpte <3
Jag skrev om svordomar och varför de finns och varför de ser ut just som de gör. Supermegaintressant. Man får verkligen in allt möjligt i den diskussionen. Religion, moralpanik, diskriminering, you name it. Var mycket nöjd med detta och började trycka egna kassar med svordomar också i samma veva.
Hej! Gick också samhäll-beteende och skrev ett arbete om varför man blir kriminell. Hur mycket arvet, miljön och samhället påverkar osv. Intervjuade även personer på KRIS för att få personliga berättelser samt se om informationen jag fått fram stämde överens med deras livshistorier. Handlar ju inte om genus, men jag tyckte iallafall att det var sjukt intressant så tänkte tipsa ändå!! Kram 🙂
Hej! Jag har ett litet kärleksproblem som jag gärna vill att någon klok person tar sig en titt på:
Jag och en kille har gått i samma klass under tre år på gymnasiet. Vi har umgåtts i samma kompiskrets, hånglat nån gång på fest, sovit över efter efterfester som hållit på till långt efter gryningen och så. Men vi har alltid varit bara vänner, han har dejtat en av mina vänner ett tag och vi har kunnat prata kärleksproblem. Efter studenten dröjde det ett tag innan vi sågs, vilket var på en fest. Då pratade vi bara med varandra och var som i en bubbla hela kvällen, tills han hånglade upp mig och vi gick hem och sov hos honom. Efter den gången har vi i princip varje helg den här sommaren sovit över och hånglat, haft sex, pratat om livet, rökt på balkongen, fyllekäkat. Vi har smsat och tvingat varandra att gå på den där festen/gå ut o dansa/följa med och dricka öl, med baktankar om natten som följer. Jag började bli kär i honom, men försökte att inte tänka så för att:
Jag precis har flyttat utomlands, till Paris. För att plugga i ett år, något jag har drömt om länge länge och verkligen vill. Och för några dagar sedan vaknade jag av ett sms, där denna kille erkände att han var kär i mig. Jag svarade ärligt att jag jag var kär i honom också. Och vi har pratat om hur mycket vi saknar varandra/längtar efter varandra osv. Igår skrev han att han vill komma och hälsa på och se om vi kanske ska satsa på oss. Okej detta är väl ganska tydligt problematiskt. Min fråga är:
Tror du att två personer kan vara ifrån varandra så länge innan det ens hunnit bli ett vi? Är det dumt att satsa på något sådant när jag borde sitta på uteserveringar och pussas med franska killar? Kommer jag slösa bort mitt år här om jag ska kunna hålla kontakt med honom hela tiden?
Det är aldrig aldrig ALDRIG fel val att följa hjärtat! När nu ni båda är kära i varandra, så ba kör kör köööör! Ta chansen, ärligt talat. Tror du kommer ångra dig om du ger upp på honom nu och istället sitter och pussar på fransmän på uteserveringar. Sen så, 1 år är ändå en bestämd tid och egentligen inte alls speciellt långt om han ändå verkar vilja resa 🙂 KÖR, lev nu, var kär nuuu <3
Verkligen så himla fina, kloka och bra svar på alla frågorna!! Önskar nästan att jag också hade något liknande problem (men man ska vara försiktig med vad man önskar sig, hatar kärlekstrassel osv) för att få ett sånt här fint svar jag med. kram till dig och till alla som skrev frågorna, och fuck jobbiga snubbar alltså, usch!
Ang snubbar: håller med. våga vägra snubbar. Man är inte skyldig dem ett skit så lyft på rumpan och dra! De vill antagligen inte lära sig något så dumt att lägga energin på sånna miffon
Fråga till nästa frågestund (eller bara hjälp i kommentarerna om någon är gullig och vill läsa). Träffade en kille i Australien, var ihop ett halvt år, sen flyttade jag hem och vi var ihop på distans i 3 månader. Sen låg han med en annan tjej och jag dumpade. Detta var i juni. Har sedan dess träffat en annan kille som är väldigt gullig men det sprakar inte ALLS på samma sätt som förra gången men vet att han gillar mig. Nu har mitt x hört av sig och säger att han tänker flytta till Sverige (nyss fått europeiskt medborgarskap) för att vara med mig. Och jag vet inte vad jag ska göra!! Kan man förlåta svinigt beteende om han är beredd att lämna allt (jobb familj vänner studier) för att vara med mig? Väger det upp liksom? Och vad ska jag säga till den andra killen (vi har bara träffats några veckor)? 🙁 🙁 🙁 får sån ångest av det här att det är inte sant alltså.
Jag har själv ett distansförhållande med min kille i Australien och tycker personligen att om killen inte kunde hålla sig från att vara med någon annan efter 3 MÅNADER (vilket inte är speciellt lång tid), är han ingenting att ha. Du är värd en kille som är dig trogen och älskar dig och bara dig även fast ni är långt ifrån varandra.
Heja dig som orkar skriva så långa och fina och bra svar! Douze points!
Tack för Hej.blekk rekommendationen! Himla bra blogg.
Jag har dock lite frågor om din nya hårfärg, som du passar så bra i dessutom! Du nämnde att ni gjorde 3 blekningar, var det på en och samma dag? Om så är fallet, hur delades de upp, dvs hur gjorde ni exakt? Jag har själv blekt håret, i 2 omgångar, men ändå har håret gått av på flera ställen
fyfan. jag har gått och kärat ner mig i nån som jag inte tror är kär i mig tillbaka. till råga på allt är han dessutom lite äldre än mig, vilket gör att jag känner mig ganska osäker runt honom (tror dock att det har mest att göra med mina mindervärdskomplex ). från början var vi väl bara kompisar (fast iaf jag har alltid tyckt att det varit något mer i luften), men sen nåt år senare (dvs typ i våras) hånglade vi för första gången och sen dess har det varit ganska on and off. jag känner att om inget mer har hänt hittills lär det inte heller hända. ändå kan jag inte släppa honom. hatar att va olyckligt kär. kram till alla er andra som också är det.
Ååååh vad klumpen i magen lättade när jag läste ditt svar om fester. Mina kompisar verkar älska när saker spårar lite på fest?? Och det gör verkligen inte jag så jag har alltid trott att jag var konstig och att en fest bara var rolig om det var lite kaos och man var stupfull. Hoppas jag kan gå på riktigt roliga fester i framtiden (och hoppas att min första gång på krogen kommande fredag blir rolig, har samma ångest känslor inför den) <3
Så jäkla bra svar till hon som inte kände för att diskutera feminism på festen. Kommer fortfarande ihåg för många år sen när jag var fjorton år och full och glad på en fest och ett lite äldre, tufft killgäng skulle ställa mig till svars för feminismen typ… De krävde massa statistik som jag såklart inte kunde rabbla upp där och då och jag kände mig helt bortgjord. Hade varit så skönt att kunnat ha självförtroendet att bara skita i dom, gå därifrån och fortsätta ha kul.
Hej!
Alltså herregud vad fint att du svarar på dina läsares kommentarer så grundligt. Att du tar dig tid att läsa och ge svar. Blev alldeles rörd. Det är det som gör dig till en så sjukt bra bloggare och medmänniska med för den delen. Modebloggarna som gör exakt samma sak och skriver samma inlägg är ju inte ens i närheten av dig. Fortsätt!!!
Tack för att du svarade Sandra (fråga nr 5).
Efter sex veckor träffades vi en fredagskväll tillsammans med alla våra vänner på en uteservering. Jag försöker ge honom blickar under kvällen, men hamnade aldrig bredvid honom så att vi kunde prata. Hela gänget splittrades under kvällen och vi ”tappade” bort varandra. Senare under kvällen pratar min bästa vän med hans bästa vän, hon berättar att jag tycker om honom och då får jag reda på att han ska flytta till en annan stad för att plugga dagen efter.
Det gjorde så ont att få reda på det när jag har tänkt på honom varje dag i flera veckor och sätt fram emot att lära känna honom och nu känns det helt omöjligt att något av det kommer att hända. Dessutom vet jag inte om han är intresserad av mig och jag tror inte att han kommer att ta första steget för han är lite blyg innan man lär känna honom.
Just nu känns det bara enklast att glömma honom, för jag orkar inte tänka på någon som kanske inte ens tänker på mig.
Samtidigt som jag hoppas på att han kommer till vår hemstad ofta, för att hälsa på.
Tänker att jag kan prata med hans bästa kompis nästa gång vi ses, fråga om jag kan få hans snapchat. Situationer blev mycket jobbigare nu när vi inte bor i samma stad.
Kände bara för att berätta & skriva av mig ..
Hoppas du har en bra dag & tack för att du har världens bästa blogg.
Heeej! Jag vet att du haft en massa liknande såna här frågor förr men jag frågar igen! Det är så att jag flyttade till Stockholm i somras, har precis börjat läsa på SU och känner inte så jättemycket folk. Skulle vilja ha nån ny mysig och trevlig tjejkompis, och hade varit kul om du kunde göra nåt brevvänsinlägg/hitta kompis eller liknande och så kan man typ skriva till varandra i kommentarerna? Hehe detta blev flummigt men jag tror du förstår. Kram på dig fina Sandra!
Finns här. http://sandrabeijer.se/2015/08/12/en-brevvan-eller-tva-till-hosten/
Hej, så många bra frågor och svar här att jag hoppas/tror att nån kommer att kunna hjälpa mig med mitt eget ”kärleksproblem”. Okej, så här är det:
Jag och en killkompis har varit involverade med varann i över ett år. Det har varit on/off på grund av boende utomlands och båda har dejtat andra ibland, men på nåt sätt kommer vi alltid tillbaka till varann (jag tror det beror på att vi är så bra vänner i grunden). I maj i år flyttade jag till Stockholm och då bestämde vi att vår grej skulle vara över, men sen har det ju inte blivit så. Varje helg som jag varit hemma (i alla fall en gång i månaden) har vi träffats och varje gång vi träffats har vi hooked up. Och jag gillar det, men vill egentligen ha mer än ett Friends with Benefits-förhållande. Liksom jag är 22 år, jag vill ha en pojkvän som jag kan introducera till min familj och liksom leva tillsammans med. Och jag tror att min kompis ville samma sak före jag flyttade och sen valde att avsluta det mest på grund av stolthet.
MEN nu är jag ganska säker på att jag kommer att flytta hem igen på våren? Är det inte då värt att fortsätta det här underliga halvförhållandet den här hösten, trots att det är jobbigt för mig att tvingas spela cool och vara ”chill” med att det inte finns några garantier? Jag skulle verkligen bli helt förstörd om han började något seriöst med någon annan, speciellt om det hände före vi ens fått en riktig chans (vilket vi kanske får på våren). För han är liksom allt jag vill ha i en pojkvän; rolig, charmig, smart, söt (han ser faktiskt lite ut som Magnus Sandras pojkvän) och sen dessutom min vän så jag vill ju inte förlora honom alls.
Så sjukt komplicerat och jag vet inte alls vad jag ska göra?
håller med maja, prata med honom!!! bättre att få veta ju. tänk om det skulle bli skitbra men så får du aldrig veta eftersom du inte pratade med honom liksom. go!
Prata med honom om det! Nu! Det är lika bra. För även om det är ett obekvämt asläskigt samtal så måste ni ju ha det förr eller senare om det ska bli nåt. Och sjukt ovärt om ni fortsätter ha ”halvförhållandet” i ett halvår till och sen när ni väl har snacket kanske han inte är intresserad? Fast det hoppas jag att han är! Men ingen mening att dra ut på det, ta snacket nu. Det behöver ju inte betyda att ni blir ihop direkt och måste köra långdistans, men bara så ni reder ut vad ni egentligen tycker om varandra… Eller så tänker jag! Lycka till!
Skulle vilja tipsa tjejen som ska flytta till en ny stad om att söka jobb på EspressoHouse. Kedjan finns i princip i alla städer och det är mestadels unga och superroliga tjejer som jobbar där! Jag har lärt känna så många roliga människor tack vare det jobbet. Dessutom så tar de in en himla massa personal till vintern, så det är ett tips på vart hon kan söka jobb! Hoppas du kan föra det vidare.
HEJ! Tack för tipset!
De hade faktiskt en annons ute nu om att de behövde fler medarbetare på EspressoHouse i Örebro (staden jag flyttar till) som jag sökt, så vi får hålla tummarna! 😀
Vill bara varna. Jag har också jobbat på Espresso House, flera olika under en längre period och skulle aldrig rekommendera någon att göra det samma om man verkligen inte måste. Visst är det många unga supertrevliga tjejer som jobbar där men det är så inte värt det. Ruttnaste företaget jag jobbat för. Men kaféjobb kan vara fantastiskt! Sök på andra ställen också!