Haruki Murakami är (trots att vissa hävdar att det är lite fantasilöst) en av mina favoritförfattare. Hittills har jag ännu inte stött på någon annan som tar mig rakt in i berättelserna som han. Det är en särskild stämning och känsla som återkommer i alla hans böcker och som jag älskar att befinna mig i. Ofta utspelar sig hans historier på tomma barer sent om nätterna och ungefär så känns det att läsa honom tycker jag. Som att man har all tid i världen och kanske beställer ytterligare ett glas vin och ingen alls stör en och utanför dundrar Tokyo förbi.
Jag pratade med en kompis, jag minns inte vem, som sa att hen inte tyckte om Murakami för att varje bok handlar om samma person, och att denne person är gubbsjuk och ointressant.
Och det är nog delvis sant, att han skriver om samma person om och om igen. Men jag tycker inte det gör så mycket, jag tycker om den personen. Och gubbsjukan är tydligen något jag lärt mig att handskas med, för den har inte stört mig nämnvärt innan hen påpekade det. Men borde iofs stämma, Murakami är både gammal + bor i ett av världens mest ojämställda länder.
Det verkar som att jag står ut med det mesta så länge jag får florera mig i Murakamis sagovärld där det jämt är natt och alla på något sätt letar efter platser att vara ifred i.

Män utan kvinnor är en novellsamling om sju berättelser som alla handlar om män och kvinnor i olika relationsformer. Det handlar exempelvis om en man som blir kär i en kvinna som älskar hissmusik, en annan man som säger upp sig och öppnar en bar efter att hans fru varit otrogen och om en man som är inlåst i sitt hem utan att förstå varför, men varje vecka får besök av en kvinna som berättar historier från sitt liv för honom.  Tycker detta lilla stycke om ett skägg fint komprimerar Murakamis sätt att berätta historier – sakligt, konstigt och mycket mellan raderna.

Hade två favoriter ur novellsamlingen. Den ena var mannen som öppnade en bar efter att frun varit otrogen. Baren har få gäster med udda personligheter och i samband med ett bråk börjar det dyka upp ormar under ett träd utanför. Finns det ett samband? Den andra var den här historien om en flicka som är så förälskad i en pojke i sin klass att hon bryter sig in i hans hem för att lukta på linjalerna och saxarna på hans skrivbord.

Gillar du Murakami kommer du gilla den här också. Det är inte hans bästa, men jag klunkade i mig den fort. Har du inte läst Murakami föreslår jag att du börjar med Norwegian Wood.

Annat jag skrivit om Haruki Murakami:
1Q84 & After the Quake
Den färglöse herr Tazaki
Fågeln som vrider upp världen
Sputnikälskling
Norwegian Wood
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
The Strange Library

.

Translation. I’ve read Haruki Murakami’s ”Men Without Women” (not sure if that is the english title though, but that is what it is called in Sweden). It’s a book of short stories. I liked it very much, not his best, but perfectly weird as always.