Båda backpackers i Sydney. Båda absolutely smashed (som han skulle ha uttryckt det med sin skotska dialekt). Jag drar med honom ut från krogen och deklarerar att jag vill bada. Skit i hamnen tänker han och tar med mig på en färja 30 min bort, till havet och vågorna som är så starka att de stjäl min plånbok ur BH:n. Vi missar sista färjan hem, spenderar 7 timmar hånglande på en stängd uteservering, innan vi stapplar in till hans 5 rumskompisar 8 på morgonen och får sova två timmar innan jag måste gå upp och byta rum. Senare samma eftermiddag väntar han på mig i receptionen och vi fattar automatiskt varandras händer så fort vi kommer ut på gatan. Nu är jag hemma i Sverige och han skriver ”jag älskar dig” och jag svarar ”I love you too” varje dag. En dag ska vi aldrig vakna upp utan varandra.

Sista bästa kvällen på Way Out West. Ösregn, min mobil dog o tappade bort mina kompisar. men jag visste att han vart på samma konsert som mig och efter en stund hittade jag honom, hade aldrig sett honom så full. stod i en ring med hans kompisar och dansade i tre timmar, och han är jättejätteblyg och hans kompisar gjorde det lite awkward men när XOV spelade (som jag aldrig hört förut) hade han sin arm runt mig och kysste mig då och då på halsen. det mysigaste jag varit med om!!!! sen cyklade vi hem till honom klockan fem och nu spelar det ingen roll att det var en sommarfling som är över nu för jag kan inte lyssna på XOVs låtar utan att känna mig nästan som jag är kär och exakt som om jag är tillbaka i den klubblokalen med fuktiga kläder och massa människor och hans hand under min tröja och det är så himla fint att känna så igen

Den 17:e juni klockan 17.58 kom hon äntligen. Hon som bott i min mage i nio månader. Trodde inte man kunde älska en människa så.

Mina minnen handlar inte om någon kille och knappt en enda minut har jag lagt på killar denna sommaren. Istället har jag haft den värsta men även den bästa sommaren i hela mitt liv. Utan att överdriva överhuvudtaget. Det är nästa till och med en underdrift.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft så mycket ångest och känt så starka panikkänslor som jag känt denna sommaren. För min mamma har dött och hon va den som jag älskade mest i hela livet. Och det sjönk in i mig denna sommaren att hon aldrig skulle komma tillbaka och det gjorde mig så rädd och ledsen att jag aldrig någonsin förstod hur jag skulle kunna gå i vidare och bli lycklig och hel igen.

Men i stunderna då jag sträckte mig ut till mina vänner och in familj och då ljuset sken så där himla starkt igen. Då va jag så lycklig. Så förbannat in i helvetes lycklig över att jag levde.

Jag tog med mig min pojkvän hem till min familj nu i sommar och fick visa honom mina smultronställen och barndomsminnen. Det var första gången jag presenterade en pojkvän för min familj

Vi har varit tillsammans hela kvällen. Dansat, shotat och hånglat. Vi har knappt känt varandra i två veckor men vi ställer oss där med varsin öl och pratar vant. En massa liv runt om men inget stör. Han säger ”du pratar mycket med ögonen”.

Som så många andras minnen handlar mitt om en kille, den bästa killen i hela världen visserligen och det är ju inte fy skam. När det kommer till kärlek och relationer har jag alltid varit skeptisk och knullat runt exakt så mycket som jag känt för utan att ta hänsyn till någon annan eller folks uppfattning om mig (fuck deras snäva normer). Men så dök han plötsligt upp, a ghost from the past som det inte funkade med för några år sedan pga timing, och hela världen föll helt plötsligt på plats och vändes uppochner på en och samma gång. Han är min bästa vän och den enda jag någonsin planerat barn, bröllop och framtid tillsammans med. Efter bara 5 månader tillsammans så sade jag upp min lägenhet, vi fick den drömmigaste nya fina lägenheten någonsin och vi fick en katt (som är min lilla bebis). Och det bästa av allt är att jag inte ens är rädd för hur snabbt allt har gått, som jag hade blivit förr. Jag är bara så genomjävlalycklig.

Jag blev totalt överraskande uppringd som reserv till utbildningen jag drömt om och kämpat för i flera år och bodde ett dygn senare i min nya stad. Nu består mitt liv av cykelturer mitt i natten längs kringelikrokiga gator, schlagerkvällar med fina/vettiga/roliga/villhaernäraföralltid människor, oslagbar falafel och snöfria vintrar. Och en relativt god försäkran om att jag i framtiden kommer att ha mitt drömjobb. Jag är precis just där jag vill vara just nu och det är det finaste som hänt mig på väldigt länge.

Jag har mått dåligt under en tid och fick min första panikångestattack en varm försommarkväll och det var helt vidrigt just då. Men nu i efterhand är det fint, på något sätt, att det hände just när jag var hos en av mina närmsta vänner. Jag har aldrig brutit ihop så totalt framför henne, sällan framför någon i min närhet, förut. Och därför var det så fint att hon reagerade alldeles lugnt och bäddade ner mig under en filt och bara la sig bredvid mig helt självklart och höll om mig tills jag slutade skaka. Sedan åt vi choklad och jag tänker idag att det är en ynnest att få ha människor i min närhet som pusslar ihop skärvorna från livet med mig.

Sista sommarfestkvällen mitt i veckan på största nattklubben i stan var jag och mina vänner på extra bra humör. Sol, värme och bubbel på balkongen i slutet av augusti. Brunbrända och i somriga kläder cykla vi ner mot stan för att äta god mat på uteserveringen och dricka gott innan alla människor kom på några minuter kändes det som. Skratta, träffa vänner o bekanta till jag tillslut står och pratar med en kompis och hennes två killkompisar. Ena killen höll om den andra och såg väldigt gulliga ut och jag stod hoppade att jag ville gå o dansa. Ena killen var på och vi sprang upp och dansa. Helt plötsligt kysser han mig till min stora förvåning, då min tanke var att det hade varit hans pojkvän som stod där nere. Helt plötsligt befinner vi oss på toaletten på nattklubben (ops) och har sex, springer ner till våra cyklar och börja cykla hem tillsammans, kan inte vänta.. har sex i några buskar, kommer hem till mig, har sex hela natten. Vaknar upp, sjukanmäler mig för första gången av icke sjuka så att säga för att ligga hela mulna dagen i sängen varvat med fantastiskt sex, chips, mer sex och gammal James Bond film.

Efter tumult med dåvarande boendet står jag med väskorna packade på Uppsalas gator utan någonstans att ta vägen eller ett jobb att ta mig till. Jag lägger upp en annons på blocket om någonstans att bo och den första som ringer Fatemeh – en varm iransk kvinna vars lägenhet slingrar av växter, tänder ljus på kvällarna, som lär mig persiska, alltid har en tekanna redo för alla tillfällen, doftar jasmin, och matar mig fikon. När jag tittar på henne genom växterna och ljusen känns det självklart att här ska jag stanna, så länge hon vill ha mig.

Hela sommaren har varit så jäkla fin pga. att jag bröt med min pojkvän och sa upp mig från mitt jobb och tog två månaders sommarlov. För första gången på flera år har jag VELAT leva och göra saker OCH DET KÄNNS SÅ JÄKLA BRA! Har ätit vad jag vill, sovit hur mycket jag vill, hånglat med vem jag vill, rest vart jag vill… Är SÅ nöjd med den här sommaren!

jag har varit sjukt hela sommaren, och är fortfarande det nu in på hösten. Men imorgon ska jag träffa en läkare och det är det enda jag tänker på. räknas det som en fin händelse jag hoppas att det kommer göra det. jag vill inte vakna varje morgon och det enda som känns närmast är tanken på att ta mitt liv. Jag känner mig dessutom så ensam att hela kroppen skriker ut i varenda lilla nervtråd, cell, skelett, organ. Hjärtat slår inte som det ska, jag går inte som jag ska.

Mitt allra finaste sommarminne är från en helg i mitten av juli. Jag och några vänner var på semester nere i Falsterbo och vi hade just druckit massa goda drinkar och dansat som galningar hela natten, när jag på vägen ut från nattklubben bokstavligt talat går rakt in i en galet snygg 30-årig man. Vi börjar prata lite och bara efter 10 min så frågar han om jag ville gå och nattbada med honom. Jag som aldrig gör något galet annars sveptes med av stämningen och svarade ”JA!” utan att tveka. Så vi gick iväg till stranden och pratade om allt mellan himmel och jord, vi klickade så jäkla bra alltså.. väl vid stranden klädde vi av oss till bara underkläderna och gick i. Det var helt stjärnklart ute och vattnet var ljummet. Han kysste mig hårt och sa ”Fan, vad snygg du är”.

När vi sedan kom tillbaka till mitt tält så frågade han vad jag hade för efternamn och om han kunde få mitt mobilnummer. Han kysste mig igen och sedan gick han. Jag fick ett sms bara 10 min efter där han skrev godnatt och tackade för nattbadet.

Det var nog det allra finaste, galnaste, sjukaste, mest fantastiska och bästa som hände mig denna sommaren!

Mitt bästa sommarminne är nog alla nätter jag spenderat ihopslingrad i en säng med den finaste personen jag vet.Jag som aldrig aldrig blir kär, har blivit så himla jäkla galet skitmycket kär.

Jag hade jobbat till 22 en kall tisdagskväll i juli, var helt slut och vill egentligen bara hem. Precis när jag hoppat på cykeln ringde min bror och sa att han och hans kompisar skulle ordna poolparty och att jag måste komma. Något motvillig tog jag mig dit, och väl framme visade det sig att min bror och hans kompisar hade fyllt två renovacontainrar med kokhett vatten och ordnat världens soundsystem. I dessa containrar trängdes vi sammanlagt tio pers, blev fulla på gin och folköl och lyckades på något sätt dessutom dansa. Bästa poolpartyt ever!

A Monday in August this beautiful man walks into the café, I work in here in Paris. He sits outside, he has a cappuccino and a pasta salad. I ask where he’s from, he says Cape Town and asks me where to get good coffee in Paris. Before he leaves I give him a little note with the address for my favorite café and my name and my number.
Later we meet up at Place des Vosges, he’s wearing a dark blue t-shirt and his beard feels softs against my cheeks when he kisses them. We drink white wine and eat delicious food in the bar of one of my favorite restaurants. Our legs are already wrapped up in each other. On his iPhone he shows me all the projects he’s got going on and I start to fall in love with every wood he says, his quiet laugh and his big smile. I lean in to whisper him something and he kisses me. I ask him to stay and we go back to his hotel room. White sheets and loads of them.
So he changes his train ticket to Amsterdam and stay an extra day to be with me. The second night I’m watching him from a distant and I can’t think anything else but here he is. This is him. And he’s so damn fine and he oughta stay mine.
Next morning we say bye at Gare du Nord. I tell him he’s wonderful, he says so are you and caresses my cheek. Later that night I can’t help but crying.
He goes to Amsterdam and then to Lisbon. I ask him what if I want to come and see him before he flies home to Cape Town. He says what if I come to Paris again.
A Friday evening in September I am standing nervous in Orly Airport and waiting for him. And then, there he is. He embraces me and I sneeze in the fragrance of him like it was candy. Can’t stop kissing him again, won’t. We eat chêvre chaud and drink red wine, we make love in my small bed and talk about everything. He makes me dance and laugh and blush. I feel like I’ve known him forever and at the same time he’s brand new.
Monday morning we take a shower and a taxa to Gare du Nord. This time the sun shines so beautifully as we’re looking out over trains to depart. We say bye because we must and we kiss.

Ever since I’ve been a big confident smile, crazy about the guy, feeling dizzy whenever I think about him, having long phone conversations with a 14.000 km distance between Paris and Cape Town. I don’t care. I just wanna go to Cape Town and nothing else.

Åh jag önskar jag hade något amazing sommarminne, men tyvärr har mesta delen av min sommar spenderats hemma sjuk, på sjukhus och sen hemma för förbättring igen. (Har fått en kronisk sjukdom som heter SLE men slut på det tråkiga.) Men mitt ljus i allt detta kaos och lite ledsamma var min mamma, som alltid fanns där – att gråta med när det blev extra jobbigt men framförallt att skratta med. Första gången jag fick gå ut på 2 veckor körde hon runt mig i rullstol i Malmö, vi åt glass och skrattade åt prick allt. Hon är mitt finaste sommarminne.

Ja, och i början av min misär så ringde dem från en av Sveriges bästa fotoskolor och sa att jag kommit in – så jag flyttade till Småland i slutet av Augusti och följer min dröm och livspassion.

ett fint minne från i sommar var nog midsommar, som jag spenderade med mina vänner ute i skogen. vi drack vin ur plastglas, shottade tequila och sa hejdå eftersom jag skulle flytta till norge några dagar senare. på kvällen när de flesta somnat, hamnade jag och han jag alltid hamnar hos när det är fest, i en alldeles för liten solstol på verandan. jag var lite ledsen pga ett tråkigt hejdå till en kille jag gillade så han pekade ut olika stjärnbilder – trots att det var alldeles molnigt och man inte kunde se nånting. och när jag låg där med honom och lyssnade på hans hjärtslag och kollade på hans inbillade stjärnbilder så sa han att killen som tyckte det var för komplicerat att jag skulle dra, var ett pucko och att jag var finast på festen. sen hånglade vi och sov tillsammans, och dagen efter så fick jag massa kramar av alla som önskade mig lycka till på mitt nya jobb. och i bilen hem insåg jag vilka himlans fina vänner jag har fått.

Augusti är precis inne på sista versen när jag packar ned ungefär hela mitt liv i ett par väskor och flyttar hemifrån, tvåtusen kilometer bort. Jag möter nya vackra landskap, nya människor och nya kulturer. Och så möter jag honom. Och det är ett sådant möte där blickar möts för första gången och man direkt vet att den här personen på något sätt kommer att förändra ens liv. Han spelar trummor i ett band, han rullar sina cigaretter och hans skratt är så glatt och varmt och tryggt. Och det pirrar så i hjärtgropen.

(försökte posta den här tidigare men tror inte den kom fram? aja:) Han var sommarflörten jag råkade falla så jäkla hårt för. Vi båda jobbade hela sommaren och när lönen kom så gick vi ut och skålade i prosecco. Det var på vägen hem, när vi gick hand i hand längst hamnen och sjöng på gamla melodifestivallåtar, som jag sa ”hallå jag tror att jag är kär i dig, på riktigt”. Och han sa att han nog var kär i mig med.

Jag och min bästa vän gav en konsert i en av de vackraste trädgårdar jag sett. Spaljéer med rosor, små labyrinter och lusthus. Hela grannskapet var samlat och alla var så himla trevliga.
Efteråt åkte han och jag till min favoritsjö och badade mitt i den knäpptysta natten, som om vi var ensamma på jorden. Vi lovade att inte tjuvkika på varandra men det gjorde vi kanske ändå.
Nedfrusna satte vi oss i den varma bilen när sommarens värsta regnoväder kom. Sikten var obefintlig så vi körde helt vilse mitt ute på landet. Hans hand på mitt knä gjorde mig yr och jag hoppades nästan att bensinen skulle ta slut och att vi skulle fastna på något fält hela natten, bara han och jag i den där bilen. I slutändan blev det en fyrtio minuters omväg och jag har aldrig i hela mitt liv varit så glad för en felkörning.

Vi står utanför busshållplatsen som om vi vore ett par. Solen är på väg ner och det är ett melankoliskt, drömskt ljus som vilar över oss. Vi står där som om vi vore ett par för vi är mitt uppe i en diskussion. Det har varit en ultimat sommardag. Brunch på en balkong och glass som smälter för snabbt i solen innan ett avsvalkande dopp och att äta jordgubbar med blött hår och soltrötta ögon. Han väntar med mig tills tunnelbanan ska gå. Han säger att det inte är någon fara, att han gärna står och väntar med mig. “Du är inte helt lätt att förstå sig på”, säger han med ett snett leende. “Lite av ett mysterium.” Det är en märklig känsla, hur någonting kan vara så nära och verkligt men samtidigt så långt bort. Vi har badat, skrattat, öppnat upp oss, druckit kaffe i hans kök, handlat, bråkat, haft sex, sovit ihop, lagat mat tillsammans och kysst varandra ömsint och djupt. Och om elva minuter ska jag kliva på tunnelbanan än en gång och så ses vi kanske aldrig igen för sommaren är snart slut och skolan börjar om några veckor och så blir det höst och det gamla livet fortsätter igen medan han fortfarande befinner sig två tåg och två bussresor bort. Men det här beroendet som har fötts av att ha honom i mina armar, det är ett rus jag skulle kunna leva på.

Det var svårt att välja ett enda sommarminne att skriva om eftersom denna sommaren har varit helt fantastisk mest hela tiden. Men så kom jag att tänka på midsommarafton (det känns så längesedan nu). Jag var på fest med min pojkvän och hans kompisar, men jag körde så jag drack inte. Brukar inte dricka heller, blir stressad av alkoholkulturen. Jag minns hur han sa att ”jag ska inte dricka så mycket, det vore ju respektlöst mot dig som är nykter. Du ska inte behöva ta hand om mig liksom” vilket jag tyckte var så himla fint. Men det finaste var nog ändå när han höll mitt huvud i sina händer, tittade mig i ögonen och sa:
”Du vet när du sa ’jag älskar dig’ till mig första gången? Jag kunde typ inte somna för jag blev så himla glad.”

Jag insåg hur det kändes att känna något. Det var fint när jag grät för första gången på 8 månader och innan det minns jag inte ens när jag grät. Jag var en kall människa men inte längre. Och det känns bra!

När jag efter tre år av ständig ångest och kvällar fyllda med tårar och sena inlämningar så stod jag där med den vita mössan på huvudet och champangebubbel i kroppen. Jag gjorde det. Jag tog studenten. Det var den finaste känslan i min kropp på många, många år.

Jag och mitt tjejgäng har alla fyllt 18 i sommar. Och vi är helt oslagbara. Varje måndagslunch skrattar vi högt åt historierna vi dragit på oss under helgen från diverse hångel, hemsläp, lögner om att vi är äldre än vad vi är och hur ”Hej har du tändare” ALLTID funkar och hur vi alla har varsin tändare i fickan ifall någon skulle fråga oss detsamma. Vi är 18 år och det är 130% hela tiden och JAG ÄLSKAR DET.

Jag åkte till mina drömmars stad Seoul i en månad med mina bästa kompisar. Vi dansade på gatan inför stor publik och lärde känna en hel drös med människor. Vi bjöd hem dem och köpte Koreansk sprit som smakade blåbär och apelsin som vi hällde upp i kaffemuggar för det fanns inget annat i lägenheten från airbnb. Vi satt uppe till klockan 5 på natten och sen delade vi på de få täckena som fanns och vaknade upp fortfarande i lyckorus och gjorde om allt igen. Det var det bästa jag gjort, och när vi gråtandes sa farväl till våra nya vänner lovade vi att komma tillbaka nästa sommar. Nu lever jag på minnena av den varma asfalten, bibimbap i stålskålar och kallt te med godis i.

dagen då jag för första gången var på dejt med en tjej, som blev kvällen då jag för första gången kysste en tjej och morgonen då jag för första gången vaknade bredvid en tjej. allt var så himla himla perfekt och jag ler fortfarande av bara tanken.

Jag gick in med kvällsmackan, kaffet och tabletterna som vanligt till damen längst ner i korridoren. Cigarettlukten och mörkret mötte mig där hon satt i sin fåtölj och väntade. ”Kommer du redan? Vem är det”, sa hon bitskt. När jag sa mitt namn mjuknade ansiktsmusklerna och hon log. Hon suckade och sa, ”det är så synd att vi ska träffas när jag är i det här tillståndet, du vet, ledsen och så. Jag tror att vi hade kunnat bli vänner du och jag”. Jag småpratade om lunchen i ett försök att muntra upp henne, och vi enades om att makaronipuddingen med skurna korvbitar hade även fått den glupskaste av hundar att fnysa. Jag ville leda in henne på ett annat spår så jag frågade henne vad hennes favoriträtt var, om hon fick välja vad som helst. Eftersom hon var född och uppvuxen på västkusten trodde jag att hon skulle svara kräftor, hummer, torskrygg med smält smör eller dylikt. Istället log hon och svarade ”äppelkräm”. Jag trodde inte att det var sant. Hjärtat slog och adrenalinet pumpade i kroppen. Jag ursäktade mig och gick ut ur rummet och in i personalrummet. Där värmde jag upp halva min matlåda för kvällen, hemlagad äppelkräm som jag hade testat att göra för första gången dagen innan. När jag kom in med skålen tappade hon hakan. ”Har du gjort den?” frågade hon med tårar i ögonen, ”Hur ska jag någonsin kunna tacka dig?” tillade hon och höll om mina händer, hårt. Så glad hade jag aldrig sett denna djupt deprimerade kvinna förut, och så glad var jag inte på hela sommaren.

Den här sommaren gjorde jag något jag inte visste att jag kunde, jag släppte någon nära. Min mamma är psykiskt sjuk och hon krossade mitt hjärta första gången när jag var 16 år. Så en suddig fredagskväll i Augusti satt han plötsligt i min soffa på en efterfest. Vi pratade så mycket att vi inte märkte att alla andra gått hem och solen gått upp. Veckorna gått och vi fortsätter hamna på efterfester tillsammans, nu hand i hand. Vi fortsätter prata hål i huvudet på varandra men pausar för kyssar såklart. Han har tagit bättre hand om mitt hjärta på tre veckor än vad min mamma gjort på 21 år.

En dag på jobbet i hemtjänsten för dementa hade jag promenadtid med en av mina favorittanter. Vi gick sakta sakta till den närliggande parken och väl där pausade vi på varenda parkbänk som stod framme. Någonstans under dessa pauser glömde vi nog bort att vi båda var där för att någon annan bestämt det. Istället pratade vi förtroligt, fnittrade och till slut sade tanten ” det är fint att ha en vän som du” och mitt hjärta gick sönder en aning.

Har många råfina minnen denna sommaren men bästa minnet no doubt var när jag och pojken min som jag nu varit med i snart 3 år var på varmare breddgrader. Vi drack Strawberry Daiquris på balkongen tills solen gick ner, avslöjade hemlisar för varandra, fnissade som två 12 åringar och kedjerökte till svenska sommarlåtar

Han lutade sig fram och sa att jag inte bara är hans stora kärlek utan också hans absolut bästa kompis. Diskuterade vilka som ska bli våra bridesmaids och groomsmen när vi sen gifter oss, tog fula och superfina selfies och tiden bara rann iväg.

Sen så slog klockan 4 och vi smet ut och hade världsbäst sex på en fotbollsplan

#Livet

När jag stod längst fram i publiken på Emmaboda och sjunger med i Little Jinders texter och hon hoppar ner från scenkanten , kramar mig och säger att jag är söt :’)

I början på juni fick jag äntligen ligga med han jag trånat efter hela våren. Han som verkat ointresserad och enbart vänskaplig, han som ändå skulle flytta efter terminen slut och aldrig komma tillbaka. Han flörtade med mig hela kvällen. Spelade musik jag gillade, rörde vid mig och höll kvar min blick över alla andra. Plötsligt drog han mig nära, kysste mig hårt och sa ”vi går hem till dig.” Jag har inte sett honom sen dess men vi pratar ibland och jag ler fortfarande när jag tänker på hur vacker han var när han sov där bredvid mig.

Det finaste jag och min pojkvän gjorde i somras var att vi tog in två hemlösa katter i vårat hem och i våra liv. I början var de blyga och svåra att få kontakt med, vilket ledde till råångest över att vi kanske var sämst kattägare. Men vi gav dem tid och då gick det som tur över. Och nu har vi de mysigaste och tacksammaste katterna som finns. När den ena jamar låter det som att han säger ”hello” och mitt hjärta blir överbelastat av kärlek varenda gång han gör det. Funderar någon på att skaffa katt? Adoptera från katthem! Bästa vi gjort.

Mitt starkaste sommarminne är ifrån den där sjuka sommarfesten vi anordnade uppe på ett vattentornstak. Alla man någonsin tyckt om eller hatat, bekanta som barndomsvänner dyk upp den kvällen och vi festade som om det inte fanns någon morgondag. Allt gick bara så jävla fort och nu sitter man i en ny stad långt ifrån alla dem där man tycker om. Det känns både jobbigt och så jävla rätt.

Det finaste som hände mig i sommar var, att jag slutade gråta och började skratta helhjärtat igen. Någonstans mellan en lunchrast på jobbet och ett smutsigt campingområde på Emmaboda kände jag att jag var lycklig.

I Juli i ett jättevarmt land- natten innan vi skulle resa hem kom vi överens om att vi skulle bli föräldrar. Inte med en gång-
Men sen, snart. Det var så fint och jag log hela dagen efter och hela vägen hem. Det kändes inte ens tråkigt att semestern var slut för det kändes som att nåt, extremt bra och fint bara hade börjat. <3 mitt bästa sommaren 2015

Jag träffade ett nytt äventyr en utekväll i början av sommaren som uppfyllde alla mina drömmars man. Efter en vår av hjärtekross som jag aldrig trodde jag skulle komma ifrån blev han lite som en räddare i nöden. Vi hann bara ses 30 minuter den kvällen och det sprakade under varenda sekund. Vi hördes inget mer under sommaren förens slutet av juli. Det slutade med att vi sågs i hans studentetta och hade passionerat sex hela natten, rökte från hans fönster och åt pizza på golvet. Det var som i en film, och jag som tror att jag aldrig kan bli kärare än vad jag varit faller bara djupare varje gång. Och jag tror inte att vi kommer bli något men det spelar ingen roll, för det fina jag fick känna sparar jag som ett litet minne från denna sommar.

Sista sensommardagen kanske. 15 år och har precis kommit till någons trädgård ute i förorten. Vet inte om exakt adress, men fylla, musik och hejarop hörs långt ut på gatan och gör det lätt att hitta.
Alla är redan fulla sedan länge. Hänger och flänger omkring, lutar sig mot axlar, fumlar i famnar och skriker lovord och jag älskar dig.

Vi har känt varandra i en vecka. För en vecka sedan började vi gymnasiet och vi är på fest i någon tvåas trädgård. De äldre har supit ner alla oss yngre, men är minst lika dyngraka själva.

Spriten är slut och folk brottas i det fuktiga gräset och röker från balkongen. Högtalaren är på vift och likaså är två klasskompisar bakom någon lekstuga.
Jag vet inte vart jag ska, står och flimrar med blicken över trädgården och iakttar mina nyblivna vänners desperata rop på uppmärksamhet och kärlek.

Blicken fastnar.

I mitten sitter du med bruna ögon och röd tröja. Du skrattar åt något världsligt med någon jag känner igen bredvid dig. Vågar jag? Hjärtat styr. Allt går snabbt men tar tusen år.

På ostadiga ben närmar jag mig dig, böjer mig ner och sätter mig i ditt knä. Vi behöver inte ens hälsa för du vet vad jag vill.
Vi flätar fingrar och jag ger dig komplimanger och du nosar i min nacke, kysser mig bakom örsnibben.
Vi pratar och din arm vilar mot min rumpa. Vi sitter nära men jag vågar inte titta dig i ögonen.

Alla andra runt omkring oss hånglar nu, sådär intensivt och för mycket som bara tonåringar kan.
Du är ett år äldre och jag är livrädd men du får röra vid mina läppar. Jag känner hur jag fullkomligt rubbas ur balans när min tunga träder in i ditt tomrum och dina läppar dansar vals med mina. Du är på och alldeles för på, drar med din hand genom mitt hår, håller om min midja och börjar rytmiskt komma nära min kropp.
Hand innanför tröjan vid ryggslutet. Panik. Vad händer nu? Inte beredd. För din hand ner mot mitt lår, gick för fort. Andas.

Vi kysser och smeker och pratar om vartannat. Mina ord fastnar i din mun och jag vet att du vill ha mer men jag vill inte verka vara för lätt att få ta del av. Pratar i din mun samtidigt som du svarar på något annat. Du frågar mig om hur dagen har varit men jag svarar bara med att sticka ner min tunga i din hals.

Dina händer letar sig uppåt och fram till mina bröst, hemlig oskuldsfull mark. ”Får jag gå innanför?”. Nej. ”Nej”. Inte än.
Men ju längre tiden går, desto mer kommer våra kroppar i balans och jag vill våga. Allt i mig skriker efter ditt bröst och det mesta är snurrigt men det är så det ska vara. Jag fnissar åt vad som egentligen händer men du förstår ingenting och fortsätter bara kyssa mig.

Jag väser ”halsen”. ”Halsen”. Du kysser mig ömt och häftigt, jag flämtar och blundar och kränger fram och tillbaka.
Du fortsätter ner mot nyckelbenet, rör med fingrarna vid mitt halsband. Känns fint och det pirrar i magen.
Du är framme med din mun vid mitt bröst nu, jag lutar huvudet över så att håret täcker vad som försiggår. Alla runtomkring- finns inte.

”Får jag gå innanför?”. Din hand någonstans vid min midja. Jag nickar och din hand slinker in under min tröja och letar sig fram till min bh. Dina varma händer, leker och upptäcker. Faller under marken tusen mil och kommer tillbaka när någon nämner klockan.
Du kysser mina fingrar och flätar med mitt hår. Jag drar med min hand längs din mage och knäpper upp en knapp eller två. Kysser dig över kinden och känner skäggstubb. Ovant.

Jag måste gå och du vill inte släppa taget om mina läppar. Du är vid slutstation Mina bröst och jag viskar att ”jag måste gå nu”. Håller din hand och släpper men vänder mig om och ropar efter dig. Hjärtat rusar i 180 och jag letar efter min väska i buskarna bland ölburkar och tomma vodkaflaskor. Vinkar generat hejdå till de andra som fnissar och hoppas att jag inte är totalt bortgjord.

Dina händer sitter kvar på min rygg och mitt bröst resten av natten. Läpparna har tappat all känsel och området runt min mun är rosarött och sargat. Räknar ut hur länge våra läppar dansade tillsammans den kvällen. Timme, timmar.

Kan inte koncentrera mig på något och undrar när vi ses igen. Ingens händer har någonsin tidigare fått komma innanför min tröja tidigare och jag är glad att det blev du. Pirrig i magen resten av veckan, undrar vad som kommer härnäst.

Mitt sommarminne om första unga mannen som fick min värld att snurra och mitt hjärta att slå i 180- trots att jag sitter alldeles stilla.

Vi var nykära och han bodde 60 mil norrut. En helg tog jag tåget upp till honom där han bor i vår vackra huvudstad och fick äntligen kyssa hans läppar igen. Fem veckors väntan och längtan. Vi gick på konstmuseum och höll varandra i handen. Studerade naturfotografier och åt lyxlunch. Grovhånglade i en tom buss. Promenerade runt i Hagaparken. Åt glass. Låg i gräset och slumrade till i den soliga söndagseftermiddagen. Det var sommarens bästa helg. En helg med rosaskimrande filter.

Nu bor vi äntligen i samma stad. Och jag är fortfarande nykär.

När han och jag fick reda på att vi fick lägenheten vi ville bo i, och jag fick somna i hans famn med vetskapen om att vi ska leva ett liv tillsammans.

Något jag aldrig kommer glömma från sommaren är när jag träffade den fina, tystlåtna killen med isblå ögon. Jag åkte och fjällvandrade med min mamma och syster på en lördag, och på kvällen när vi hade kommit hem så blev jag sugen på en festival som hölls lite avlägset i en by. Jag hade inte tänkt åka dit, men det blev så ändå. Min syster hade två gratisbiljetter och tänkte inte gå, så jag tog dem. Förfesten ägde rum hos kompis kusin, och det var där som jag såg honom. Han satt lite för sig själv och var så. himla. snygg.
Efteråt drog vi alla till festivalen, och tiden där gick och jag träffade inte honom förrän vid slutet av natten, då han kom och satte sig med mig. Han var så himla gullig. Vi gick till efterfesten tillsammans, och efter det, när jag skulle åka hem igen, följde han med till bilen. Vi stannade till vid en kyrka för att ”be om syndernas förlåtelse”. Han bad mig skriva in mina initialer i kyrkboken, och jag gjorde det. Han skrev sina initialer under mina, och ritade ett hjärta runt. Det var så gulligt att jag nästan dog.
Sedan skjutsade jag hem honom och det enda jag hade i tankarna var att det där var ödet, att vi träffades. Jag åkte 20 mil för en festival jag inte ens hade tänkt gå på, och träffade honom. Jag hoppas att vi träffas igen.

Skall vi ta en weekend på Fårö kanske? Nu när vi ändå har en hel helg tillsammans där båda två är lediga!

Får ett sms av honom. Han den fina dansken med käkbenet och läpparna.
– What are you doing?
– Nothing, just trying to plan me and Carolinas two days off together! Thinking about going to Fårö.
– Come to Roskilde! Just for the day!

– Carolina, skall vi åka till Fårö eller Roskilde?
– Roskilde låter kul?!

Vi åkte två dagar senare – Till Roskilde!
Sex timmars körning så var vi i vårt vackra grannland. Kan man annat än att älska Danmark?
Efter en natt på en parkering där vi blev väckta av en argsint kvinna vi inte förstod ett ord av vad hon sa åkte vi sista biten och klev in på festivalen med dagspass-armbandet runt handleden.
Kyssar, skratt, Timbuktu, dans, vodka, Öl-bowling och Pharrell.
Att få känna hans hud igen efter ett och ett halvt år ifrån varandra.
Att få flina åt hans söta min när han inte förstår svenska.
Att få dansa i en ljummen festivalnatt.
Att få somna i ett för litet tält näsa mot näsa med honom.

Det är sommar!

Jag träffade en person som allt var så oerhört fint med. I två månaders tid hördes vi varenda dag, från dagen i juni då allt det fina började, till dagen när han sa att han nog visst inte var redo för något. Hade han kommit på. Trots alla saker han sagt och gjort. Jag var så glad hela sommaren, för han fick det att pirra i mig med alla fantastiska och fina ord han beskrev mig med. Två månader kanske låter som kort tid, men det var det inte.
Och jag som var på väg att falla, på ett sätt jag aldrig gjort förut. Ni vet när det bara känns helt rätt på ett vis som man nog inte var säker på att det kunde. Vågat låta mig känna så för en gångs skull, för han kände ju så uppenbart så. Trodde jag.
I fredags fyllde jag år. Big 25. Han skrev grattis tidigt på morgonen. Och min dag slutade i tårar.
Men trots det, gjorde han min sommar helt fantastisk.

när jag släppte in honom i mina tankar för första gången och jag förstod att han förstod när jag sa att ingenting jag säger låter som det känns. sen tog han min hand och vi var en självklarhet.

Tog äntligen körkort. Kom hem till en tom lägenhet som snabbt fylldes med musik. Earth, Wind & Fire, Spice Girls och Donna Summers sprängde nästan hörlurarna och jag bara dansade. Dansade sådär fånigt lyckligt, hoppade runt och kände mig ostoppbar. Spenderades kvällen tillsammans med finaste föräldrar och småsyskon, drack bubbel och headbangade till rockklassiker så jag fick nackspärr dagen därpå.

När killen jag gillar tittade på mig med sina gröna ögon och tog tag i min axel och sa att jag var fin.
Bara sådär.
Och jag glömde, för en liten stund, att han har flickvän.

Den 30 juni var det min sista jobbdag på förskolan, som jag cyklat fram och tillbaka till varje veckodag i 6 månader.
Personalen hade samlat ihop till ett silverhalsband som de gav till mig när jag satt i sandlådan och grävde med ett av barnen. ”Vi brukar inte göra så här till vikarier, men du har varit något aldelles extra” viskade en av lärarna bredvid mig.

Halsbandet har suttit runt min hals hela sommaren. Och varje gång jag rör vid den sprider sig en våg av värme i kroppen. Fy sjutton vad jag saknar barnen.

Sommaren 2015. Vilken sommar, kanske den mesta sommaren i mitt liv… Ytterligheternas sommar.
Jag har jobbat 60 timmar i veckan, jag har ätit bästa maten tillagad av en så oerhört fin kille, jag har låtit lediga dagar försvinna liggandes i en säng med hans armar runt mig, jag har cyklat på mormors röda cykel från 50-talet, jag har sett Köpenhamns ärgade kopparstatyer, tenterat och blivit godkänd på tentan från helvetet som också var en spärrkurs till sista året på min utbildning, jag har hjälpt söta tanter och gubbar, jag har simmat i iskallt sjövatten, blivit kallad pungråtta av min kille, kysst honom hejdå en sommarmorgon på Arlanda vetandes att vi inte kommer ses förrän till jul, jag har skurat mattor, sovit i lakan som hängt ute i solen, haft panik över tenta och spärrkurs, övervägt att skita i allt och dra till Australien, blivit totalt sågad av mina kollegor trots att jag faktiskt haft rätt, skrivit ”jag älskar dig” med mitt finger på en naken skuldra, jag har ätit långa middagar som övergår nattliga samtal med syskonen, stått i en konsumbutik och skrikit av lycka för att min syster ska gifta sig efter ett 13 år långt förhållande, insett att jag kvalar in till VM i distansförhållande- 16 000 km är tydligen tillräckligt, ätit vattenmelon och jordgubbar nästan varje dag, sovit två personer i en 90-säng, blivit frågad om jag kan tänka mig att åldras tillsammans med honom, jag har slitit i att sova för att varje vaken stund är så värdefull, jag har gråtit som aldrig förr, sprungit rundor i skogen med en best till hund, ätit egenskap potatis, skrattat så att jag inte kunnat anda, väckts av kyssar…
Vilken sommar!
Men mest av allt har jag insett att jag, envisa, stolta, osäkra, klumpiga jag, är nog trots allt ganska bra. Och att jag kan vara sådär vacker i någon annans ögon. Det hade jag aldrig kunnat tro.

Vet inte vad det här egentligen är men jag känner att jag måste skriva ut det från mig.

De blev så att de hjälpte mig att flytta i början på augusti. De nyfunna och väldigt rara vännerna. En av dem är den längsta jag träffat. Väldigt fin är han. Svart hår. Breda axlar. En fin kroppshållning. Avslappnad och så trygg. Ljusbruna ögon. Lugna händer. Lite som en klippa, skulle jag kunna beskriva honom som.
Vid ett tillfälle under allt kartong- och möbelbärande så blev det så att jag tog tag i hans arm på ett sånt där sätt man gör när man undrar något och visar det med sin hand. Liksom ömt och varsamt, på ovansidan av den nedre delen av armen. Då kände jag, precis när jag gjorde det, att han frös till av det. Att han blev lite ur balans av det. Men att han ändå inte ville visa det. Och det var så fint bara? Att jag kände det fastän han försökte hålla det inne.
Senare bar vi in grejer i nya lägenheten och han sa någonting om att han tyckte att vi skulle ställa in alla grejer i ett rum. Jag stod precis med mina ögon i kvällssolen som lyste ganska starkt in genom fönstret och jag kände att mina ögon brann. När han sagt så, sin idé om att bära in alla grejer i ett rum, så förstod jag inte vad han menade så jag sa något i stil med ”va, varför det?” med ganska undrande ögon. Jag tittade honom rakt i ögonen, och han svarade också med sina ögon rakt in i mina. Och då blev det precis likadant, att han liksom kom av sig, men ändå skulle han försöka att inte visa det. Han blev så mjuk och såg rakt in i mig och nästan viskade fram svaret ”ja men det blir ju lättare, så att vi får in allt på en gång”. Han sa de orden på ett vackert sätt, med en vacker melodi, och jag förstod att han egentligen ville komma fram till mig. Vara nära mig. Men både han och jag vet att det inte går, att det aldrig kommer att gå. Och det föder bara mer beundran i mig över honom när jag tänker på att han respekterar det. Att han respekterar varför det inte går och att han håller fast vid det och inte försöker ändå. För vi dras till varandra, det gör vi. Men vi kommer aldrig kunna låta oss gå ihop.

Efter fyra veckor i New York spenderade jag och min kärlek tre dagar i Miami. Jag hade aldrig varit så söderut i hela mitt liv. Efter att två år tidigare bara levt i depression och skit i New York var det underbart att bara kunna andas där och kunna uppleva det otroliga med den staden. Och ur all den där skiten där i New York för två år sedan kom ju faktiskt den människa jag nu vill gifta mig med. Så de sista timmarna i Miami satt vi på en vit strand framför ett turkost hav, och när vi just var tvugna att gå så steg jag ut i det turkosa havet en sista gång för den här gången och tänkte att det här kommer jag att leva på länge. Och jag lever på det fortfarande.

Blev kysst på en festival. Trodde att han och jag bara skulle ses den kvällen men morgonen efter vaknar jag av ett sms ifrån honom och sen var det han och jag varje kväll. Nu har det gått typ två månader och jag går sönder för han bor 400 kilometer härifrån. Jag var i flera olika städer och länder i sommar och fick upptäcka så mycket nytt och fint. Men ändå är det bara festivalkvällarna med honom som jag kan tänka på.

(När man läser det kanske man inte tar det som ett minne med lycka, men det var stort för mig)

Jag minns när jag låg där, trasig och omhållen av någon som inte älskade mig tillbaka att jag undrade hur många andra hjärtan som blivit skadade samma stund som mitt. Då kände jag mig inte så ensam längre, för innan det var jag själv fastän han höll om mig, det var som om hans armar runtom mig bara var ett skal och att hans själ hade flugit bort till henne. Det gjorde så jävla ont när jag ensam var där med honom, suktandes efter hans läppar som kvällen innan kysste mina egna varsamt, men som nu drömde om att kyssa en annan.

Hans ögon som har förmågan att byta färg har förändrats från gråa till isblå, han är iskall, stenad på insidan av för mycket sorg som inte klarar av mer. Ansiktet är rött och ögonen ger känslan av skuld. ”Men det är fortfarande du och jag eller hur?” frågar han, så medlidande gripad av stunden men fortfarande så kontrollerad över hans ord för att inte låta förudmjukad om jag svarar oriktigt. Jag tittar in i hans valpögon fyllda med kärlek och förstår att jag aldrig kommer kunna jämföra mig med honom, för det spelar ingen roll att han inte låter någon komma nära nog för att förstöra honom igen. Jag är fortfarande hårdare, jämfört med honom har jag inte bara kontroll, jag lyssnar på mig själv och vad jag själv vill. Vad min karaktär kräver och vad som är rättvist, för mig. Så jag ljög, ”ja, du behöver inte vara orolig för något annat” sen kysste jag honom och gick, log hela vägen hem, jag hade lyckats vara ego.

Efter att ha varit svårt deprimerad i mer än ett år, vände allt i sommar. Jag tog min examen, jag fick mitt första riktiga jobb, där jag får betalt för att göra det jag tycker är roligt. Jag ska flytta från staden jag har pluggat till min hemstad, där min familj och alla mina kompisar bor, som jag har saknat så mycket under de fem åren jag inte har varit där. De som faktiskt kan hjälpa mig och stötta mig att bli frisk tillslut på riktigt. Men bäst av allt är att min fina pojkvän ska flytta med mig. Han som har kramat mig, torkat tårar och tröstat mig när jag bara har velat dö. Jag fattar inte riktigt hur han har klarat det, men jag är så himla glad att vi är påväg ut ur detta. Jag är honom evigt tacksam att han har gett mig livet och alla färger tillbaka. Det är det finaste som har hänt mig i sommar.

När jag i Augusti skulle flytta ner till min nya hemstad Köpenhamn hade min kille (som blir kvar i Stockholm) packat ner en sprillans ny rost och en mixer i min resväska. För han vet hur mycket jag älskar rostat danskt rågbröd. Blev så glad och ledsen på samma gång för att jag inte kunde packa ner honom också. Det var första gången jag grät en skvätt för att ha fått en rost <3

Jag tog sjuksköterskeexamen och fick trippa runt på Kungsholmen med en grön klänning med vita prickar med en stor vippig kjol, vita högklackade pumps och en florhatt, tillsammans med min kille som var så stolt över mig. Tre dagar senare skrev vi på kontraktet till vår trea som vi köpt så nu VET jag att det här jävla distansförhållandet som vi har haft i 1,5 år kommer ta slut, om ynka två veckor. Och jag är så lycklig. <3

Ett av mina sommarminnen 2015:

Det är i början på augusti på en ungersk festival och det har äntligen blivit svalare. Det är natt och vi dansar bland massa andra och jag pratar och dansar längst fram vid scenen med en så söt liten spinkig tjej. Jag på mina 165 cm känner mig stor och trygg bredvid henne. Tänk att man aldrig får vara den stora personen någon måste titta upp på, med killar. Jag gillar känslan, som är ny för mig. Skäms nu i efterhand men jag sa ”you´re cute like a teddybear” till henne, för det var så det var, ville bara krama henne. Hon ler så brett, är så hoppig och full av energi. Hon är säkert mycket yngre än jag men så himla himla söt och det spelar liksom ingen roll för vi har så skojsigt ihop. Jag frågar min kille om det är okej att jag kysser henne och han bara skrattar och säger, ”visst, om du vill det så”. Jag frågar henne om jag får kyssa henne och hon nickar allvarligt. Hon är så mjuk att kyssas med, vi dansar och skrattar och allt är så himla enkelt och festivaligt och roligt. Glada nätter är det bästa jag vet.

Av en tillfällighet hånglade jag med en av mina bästa kompisars storebror. Sen insåg vi att vi båda var kära i varandra. Så nu har han varit min pojkvän i över två månader. Min mage har pirrat konstant i nästan tre månader nu och han är det finaste jag vet. Allt känns så rätt, har aldrig varit så här lycklig.

Jag hade bestämt mig och det pirrade i magen. Det måste hända nu, annars kommer jag fega ur. När jag kom hem från stan med magen full av fjärilar låg han småsjuk i soffan, han log och sa ”Hej”. Fjärilarna blev fler när jag visade vad som införskaffats på stan. ”Just det, jag hittade denna till dig.” Jag gav honom lådan till hans nördiga kortspel och han hörde hur det skramlade i den. Han frågade vad som var i och jag svarade att han fick öppna och se. Svamlade fram att jag älskar honom och vill leva hela mitt liv med honom vid min sida. Fick en stor blöt kyss mitt på munnen som svar. Jag frågade och han svarade ja.

Att efter två hemska månader ifrån varandra få besöka honom i hans land och förstås vara tvungen att stanna i varje rulltrappa och pussa sönder hans ansikte. Har aldrig varit så kär tidigare jösses

Det finaste och bästa var lyckoruset när sista låten, på en perfekt och spontan utekväll med mina allra bästa personer, blev en Håkan Hellström-låt. Hur allt bara började koka och blev totalt euforiskt. Mitt emot mig på dansgolvet står den finaste människan jag sett på länge och konfettin gör luften mellan oss alldeles guldig. När jag vaknar dagen efter hittar jag guldkonfetti i hela min lilla lägenhet. Jag har nu flyttat till Stockholm för ett halvår och känner mig smått vilsen och ensam, då är detta ett fint minne att plocka fram. Göteborg, sommar, bästa vänner, fina män och Håkan Hellström.

Jag träffade den finaste killen i sommar och det är nog det absolut bästa med denna sommar, och ja, kanske det bästa i hela livet hittills.

-Regarder le ciel rose!
Alla passagerare tittade förvirrat omkring sig, när busschauffören plötsligt pratade franska i högtalarna.
-Titta på den rosa himlen, upprepade hon, denna gång på svenska.
Jag tittade ut och såg en vacker rosa himmel sprida ut sig, över hela Västerbron.
-Och ser ni dem som går på bron? Ser ni vad som fattas? Jo, reflexer! Alla katter blir gråa på kvällen, som man säger, så gå och köp reflexer, sa busschauffören och fortsatte därefter att prata för sig själv på franska.
Jag satt kvar på bussen i några stationer och kunde inte sluta le för mig själv förrän långt efter avstigning.

När vi låg i hans säng en natt i slutet av juni och jag tog mod till mig att säga att jag vill att han ska vara min och bara min och han svarade ”but i’m already yours” och log sitt finaste leende och vi pussades och det var bäst. Har haft världens bästa månader med honom. Är så himla glad och ledsen på samma gång eftersom han måste åka tillbaka till Australien på tisdag och jag vet inte om vi kommer ses igen. Men är så stolt över mig själv att jag faktiskt vågade säga det till honom, det är nog det bästa sommarminnet jag har.

på emmabodafestivalen klockan 4 på morgonen. hos mormor när hon bara haltade lite och såg riktigt frisk ut. i havet i frankrike. i solen i båstad. i solen i uppsala. i en bäddsoffa i uppsala med en random killes armar runt mig, så där som det blir när alla är unga och man bara vill ha någon att sova med, så håller man krampaktigt fast i varandra en hel natt, och när dagen kommer är vi inte så intresserade av varandra. att träffa en vän man tycker om och se att han inte är lika ledsen över sitt ex som senast vi sågs.

Jag hade varit i Paris med ett gäng vänner en vecka och när jag kommer hem så spelas min favoritlåt av Queen på hög volym och han hade tänt ljus längst hela hallen och sen dök han upp i sin finaste outfit med en stor blombukett i famnen. Det var typ det finaste jag har varit med om <3

Sista helgen med mamma men framförallt sista söndagen tillsammans på stranden i Åhus. 27 juni och vi var lätt bakis, det var liksom varmt i luften men moln på himlen. Vi satt tysta i timmar på en mysig uteservering med lugn vänlig musik i högtalarna och sand från stranden hela vägen upp till dörren. Allt var ljust, tyst, lugnt och så himla bra. Inga krav att säga någonting. Bara chill i varandras sällskap några timmar innan jag skulle ta tåget tillbaka till Stockholm.
Söndagen därpå fanns hon plötsligt inte mer. Hennes hjärta slutade bara slå och hon vaknade aldrig mer.

Hur jävligt det än är så är jag så himla tacksam för den där sista söndagen, att vi fick den och att allt var så fint.

Jag gick på dejt för första gången någonsin i början av sommaren. Min dejt var så nervös att han knappt vågade titta på mig och spillde te över bordet. Sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på honom och sommaren har varit en enda känslostorm med toppar och dalar. Nu har vi legat och allt känns så himla spännande.

Jag satt ensam nere vid sjön och tänkte på att efter sex år av slit, psykbryt, självmordstankar och överväldigande känslor så har jag äntligen nått mitt mål. Ett mål som jag har satt, ett mål som är bara mitt, och som jag har tagit mig till. Ingen annan. Jag har gjort mig själv till den person jag alltid har velat vara. Jag klarade det. Jag klarade det! Sjön har aldrig varit så vacker.

Han tog med mig hem från krogen. På vägen drog han in mig i en buske och hånglade upp mig så vi nästan trillade omkull.

Det var så himla fint.

Vi har träffats för första gången för fyra år sedan. Den här kvällen är han på stället jag brukar hänga på. Den kvällen är det första gången vi pratar och skrattar ordentligt ihop. Vi öppnar oss, skrattar och leker. Han säger hur fin jag är och jag säger att jag älskar hans göteborgska. I den nästan kalla sensommarnatten blir det varmare när vi sedan hånglar upp varandra så hett att flera bilar tutar. Det här var fyra veckor sedan. Nu är han min pojkvän för att vi är så jädra kära och skiter i att det kanske gått lite för fort vilket det faktiskt inte gjorde eftersom vi ändå har varit i varandras liv i fyra år.

När vi satt på en balkong en natt i Spanien och drack sangria och kom fram till att visst vi är bara 22 men fy i helvete vad vi alltid alltid alltid vill vara ihop med varandra. Han är det vackraste ting som funnits

Jag har jobbat på pricken hela sommaren. Och vet ni vad? När ens jobb innebär att träffa små gulliga valpar, lurviga hundar och söta kaniner gör det inget. Trivs så jäkla bra där.

När jag fick åka bak på hans pakethållare längsmed andra långgatan, mitt i natten mitt i Göteborgssommaren.

Sommarens första dag, sista kvällen på jobbet för säsongen. Människor från alla avdelningar stannade kvar och drack bubbel, det hölls improviserade tal och alla pratade med alla. Sen vidare till en utomhusklubb, med mina fantastiska kollegor: både mina gamla vänner och nya som idag är värda sin vikt i guld för mig. Jag som inte har ett jättestort nät av vänner blev en knytpunkt, blev tillfrågad vart vi skulle och bjöd med andra. Och innan kvällen var slut så hade 20-30 pers från jobbet dykt upp på klubben och jag fick dansa hela natten med alla de vackraste människorna i stan. <3
När klubben stängde så gick vi vidare och för att äta, vi såg solen gå upp och sen på morgonen när jag satt på t-banan hem kunde jag inte sluta le för att jag är så jäkla lyckligt lottad som har dessa fantastiska människor från hela världen runt mig.

Det allra finaste var när jag skulle göra en abort och plötsligt så kände jag att så många fanns där för mig och hjälpte till. Det var så fint att när jag skulle göra nåt läskigt tvekade inte människor att komma halv åtta på morgonen med frukost, erbjuda sina gamla gosedjur, ta ledigt från jobbet, sitta i sex timmar utan att få äta något bara för att jag behövde någon som höll i mig, till och med taxichauffören till akuten pratade snällt med mig. Jag bara kände vilket jäkla crew jag hade bakom mig. På kvällen somnade jag i sked med en av mina finaste vänner och allt gick bra. Det är det finaste med den här sommaren, nu känns det som att jag kan brytas ner helt och det kommer ändå gå bra, de finns ju där för mig.

Mitt finaste minne var i början av sommaren. Vi hade vart på Port Du Solei i Göteborg, jag och alla mina bästastaste tjejer. När kvällen var slut åkte vi alla hem till en och samma tjej och hade sleepover. På natten ringde killen som ja har vart kär i i flera år och jag berättade allt om hur jag kände för honom. Verkligen lämnade ute mig, för en kille jag visste att jag aldrig riktigt kommer att få. När vi hade lagt på fick jag sådan panik att jag satte mig på min väns köksgolv och grät. Då kom alla tjejer och kramade om mig och höll mig så hårt så jag bara inte kunde gå sönder. Jag försökte göra så att händerna och armarna räckte till så jag kunde hålla om dom lika hårt. Dom är de dyrbaraste jag kan få.

Första sommarkvällen när jag och min kille stannar kvar längst på klubben och promenerar hemåt hand i hand för att äta ostmackor i soluppgången. Kändes lika nykära som vår första kväll fast den var för fyra år sen.

Hade sex med en kille. Första gången fucking äntligen (alltså är 20+). Och det var så jäkla nice.

Att förlova sig på en liten grön bro i en trädgård fylld av näckrosor i Frankrike .

Min bästa vän kom hem. Egentligen räcker det där men vi satt på en parkbänk i solen i flera timmar och bara pratade. Jag älskar honom så mycket att jag går sönder.

Dagen före midsommarafton bestämde sig kaossnubben (som varit en alldeles för stor del i mitt de senaste året) för att helt plötsligt bryta all kontakt utan förklaring. I slutet av sommaren kunde jag äntligen inse att han gjorde mig en stor tjänst och jag känner mig så jäkla redo att gå på pirriga och mysiga dejter med fina pojkar.

Jag fick körtelfeber på min födelsedag. En av mina vänner kom då över och höll i mitt hår när jag spydde. Dagen därpå kom min snygga snubbe hem tidigare från jobbet med en påse presenter.
Alltså – för folk som vill hänga med en när en bara spyr eller sover. Det var fan det finaste.

På festival till tonerna av Kent och Winnerbäck föll jag stenhårt för den finaste kille jag träffat. Även om det var fel och förbjudet så kändes det alldeles från början självklart att det skulle vara vi, och vi lämnade knappt varandras sida på tre dagar. Jag åkte hem och försökte länge övertyga mig själv om att han bara varit en festivalflört och ett fint minne men att mitt liv skulle gå vidare som det var. Men insåg tillslut att den här killen hade tagit sig in i mitt hjärta på riktigt, och att mitt hjärta inte hade några planer på att släppa ut honom därifrån på länge. Sommaren tog därmed en oväntad vändning och mina minnen från den är nu fyllda av ett nykärt virrvarr av äventyr, underbara konserter, såpbubblor, nakenbad och hångel.

När han gjorde slut med mig på alla hjärtans dag spydde jag av chock. När han gjorde slut med mig igen en månad senare spydde jag igen. När det hände för en tredje gång (shame on me) kunde jag inte äta och gick ner fem kilo. Jag kunde inte ens säga hans namn högt, utan jag sa mitt ex eller familjen borta i England. Igår skrev jag hans namn utan att ha insett det, utan först i efterhand märkte jag att det inte hade gjort ont alls. Idag sa jag hans namn högt och kände en lättnad. Det gör inte ont längre. Sen har jag magiskt sex med en kanadensare också, och sånt är ju inte så tokigt.

Jag och min pappa besöker Stockholm första helgen i Augusti. Vi går på restauranger, pratar länge och mycket och spenderar kvällarna på Skeppsholmen där Stockholm Music and Arts äger rum. På lördagskvällen spelar Anna Ternheim i en lite kyrka högst uppe på ön. Hon spelar själv, akustiskt och det är så vackert att mitt hjärta nästan går sönder. Och sen spelar hon min och pappas favoritlåt och pappa tar min hand och kramar den hårt. När låten är slut tittar jag på pappa som har tårar i ögonen. Och jag tänker att vem behöver pojkar som krossar ens hjärta eller vänner som sviker en så länge man har en pappa.

Jag vågade fråga om han ville ta en promenad. Det ville han så genom Stockholm promenerade vi, bara vi. Våra tre och en halv timme blev arton sidor i min anteckningsbok.
Sedan kunde jag inte sluta tänka på oss.
Nu är vi tysta, det enda som finns kvar av vår gång, mitt enda bevis på då, är en papperslapp med våra namn i mitt solglasögonfodral.
Men jag tycker annars om hösten.

Jag lämnade min pojkvän i början av sommaren och mitt i min förvillelse av att vara singel och tagit studenten dök en ny person upp. Och jag fick inleda sommaren med långa samtal om nätterna i hans fönster, har aldrig känt mig så trygg. Jag fick en ny vän. Efter någon månad hade vi vår första kyss, min mest intensiva hångelupplevelse hittills, den byggdes upp en hel dag av små försiktiga smekningar, långa kramar och blyga ögonkast. Tills vi till slut inte kunde hålla oss mer. Sens dess har det varit vi. Ibland försöker vi återskapa vår första kyss för den var så satans perfekt.

I juli flyttade jag över atlanten och skriver just nu detta inlägg från en trång lägenhet i San Francisco. En stad jag blivit himlans förälskad i efter bara några få månader, men en månad innan jag lämnade lilla sverige träffade jag den där killen som får mitt hjärta att slå lite extra slag. och igår skrev han till mig ”jag vet inte hur jag ska klara ett år utan dig” och ärligt talat vet jag inte heller hur jag ska klara det.

ps. finaste bloggen du har.

En natt kysste han mig helt öppet på gatan, fast att det var förbjudet. Han kysste mig hela vägen hem till mig och mitt huvud snurrade av både honom och alkohol. Väl innanför dörren ville jag bara kyssas mer men alla drinkar gjorde sig påminda och jag kunde bara ligga helt still. Jag somnade med honom nära och när jag vaknade var min telefon fylld av meddelande med allt han ville säga men inte kunde för att jag sov.

När killen jag har en crush på fastän han e två år yngre än mig skriver ”jag är hemma nu” och vill träffa mig och sen lägger huvudet mot min axel när vi ses

Jag blev lämnad. Chockad, förkrossad och med ett litet barn i famnen fick jag flytta in hos min syster i en liten lägenhet.
Upptäckte hur det är att lära sig gå igen. Stod upp med ryggen rak och mötte mitt nya liv med ett leende till slut. Tack vare min fantastiska familj. Vad hade jag gjort utan dem?

Telefonen ringde och rösten på andra sidan sa att jag har fått jobbet. Blev sådär superlycklig så att jag knappt kunde vara still. Packade ner det sista i ryggsäcken, satte mig på bussen och åkte ner till stan för att möta upp min pojkvän. Det var nämligen dags för min julklapp som jag hade fått från honom; äta på restaurang, gå på musikal och sen bo på hotell över natten. Så, med vad som kändes som ett helt zoo i magen, gick vi mot restaurangen, hand i hand. När vi hade ätit upp huvudrätten beställde vi varsin kaffe och chokladtryffel. Helt plötsligt, utan att ha verkat det minsta nervös tidigare, så böjer han sig ner och fiskar upp en liten ask ur jackfickan. Frågar sedan ”vill du gifta dig med mig?” och allt jag kan göra är att fnissa och säga ”såklart!”

jag gifte mig med mitt livs kärlek och bästa vän den varmaste dagen på hela sommaren. När vi skulle dansa första dansen (han som aldrig dansar) till Ray LaMontagnes ”you are the best thing” och han höll om mig och han sjöng med (Han som är sämst på att lära sig låttexter) fick mig att få det största leendet på hela dagen ❤️

2015 är en sommar jag alltid kommer minnas, sommaren när jag för första gången blev kär. På riktigt-kär, inte trånar efter nån som jag inte kan få-kär. Vi träffades på en fest, och det första jag såg när jag klev in genom dörren var honom. Jag kan inte förklara det men allting stämde direkt. Vi pratade om allting på balkongen och hånglade utanför hans port. Nu är det vi. Jag har aldrig varit såhär glad.

Jag jobbade i Göteborg under sommaren men min man var kvar hemma i Jönköping. Så kom min födelsedag och jag visste att jag skulle vara själv för ingen hade råd att hälsa på. Med gråten i halsen pratade jag med min lillasyster som pratade om livet som om det inte alls var min födelsedag och allting var som vanligt.
Jag åkte iväg på några ärenden och när jag kom tillbaka stod hon och min fantastiska man i köket på min arbetsplats och sjöng. De hade gjort en pannkakstårta under tiden jag var borta och planerat allt med mina arbetskollegor. De sjöng och jag grät. Det var det finaste någonsin. <3

Åh! har längtat efter att berätta detta för er/dig!
En kille som jag träffade för första gången på en bar på andra lång… Hans kollega skulle gå hem och vi gick ut från baren som stängde och gick runt i stan. Han höll min hand, hånglade upp mig mot väggen och vi gick och gick, sedan kom vi till en park och han la sig ner under ett träd och jag la mig bredvid honom och han berättade om sin mamma som dött någon månad tidigare. Vi hade inte pratat mycket innan vi sågs men han var så öppen. Han pratade om sin mamma och jag om min, som också dött men för många år sen. Han frågade sånt där som ingen frågar om min mamma, som till exempel om jag kommer ihåg hur hennes röst låter. Det var så himla fint att ligga där under en drömmig ek och prata om våra mammor. Sen hånglade vi. Hånglade till klockan sex på morgonen. I en park… och jag frös inte förens han ställde sig upp och sa att han behövde åka hem.

Jag var på födelsedagsfest en kväll i juli. Hade precis breakat med min pojkvän och orkade inte bry mig om vad jag gjorde för en gångs skull. Jag och en tjej började flörta och det slutade med att vi cyklade ner till vattnet för att se soluppgången. Det vad dimma över sjön- sån där som är helt sagolik och typ innefattar älvor. vi lyssnade på musik och hånglade. Soluppgången hann vi inte vänta på, den såg vi från mitt sovrumsfönster.
En värdelös kväll från början som blev så himla fin bara för att jag vågade.

När jag var på mitt livs första konsert vilket var något av de bästa sakerna jag varit med om.
Och jag blev helt full av tända tomtebloss. Riktigt jävla stora tomtebloss. Det var M A G I

Att vi har varit tillsammans i tre år nu men att vi fortfarande är sådär löjligt nykära tillsammans när vi får vara bara vi två. Och att jag fortfarande kan titta på honom och känna att jag inte kan förstå hur jag kan få ha det såhär bra, det är de absolut bästa med denna sommaren.

Mamma var hos mig varje gång när jag var ledsen. Hon sa: ”jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dig” och sedan lade hon sig bara bredvid mig i sängen och låg där tyst tills jag slutade gråta. Sedan gick vi för att plocka blåbär eller spela spel. Oftast frågesport.

Jag vågade göra slut på mitt fem år långa destruktiva förhållande och sommaren som följde var det närmsta jag kommit magi. Det fanns inget annat än systerskap, skäggiga killar att hångla upp och eviga vibrerande nätter. Agerade kuliss gjorde mitt glittrande London och mitt hjärta slog minst tre lyckovolter per dag. Tack livet.

För mig passade distans bra. Det var perfekt. Om veckan hann jag med det jag skulle och på helgen var jag med honom.
Det var i Maj månad han lämnade mig. Jag förstod direkt när jag hörde han prata att det snart skulle ta slut. Jag stod där i trosor och BH när han förklarade för mig att distansen inte fungerade för honom längre. Han behövde någon, någon som behövde honom. Där stod vi. Gråtandes.
Tills slutet av sommaren. Det var en sen festival. Musiken hade åren innan fört oss samman. Och så var det nu. Mitt i mitt xtc rus får jag sms, sms jag minns som suddiga. Jag trodde jag drömde. Jag bad min vän att kolla åt mig, för skärmen bara rörde på sig. Glittrade. Ja, där stod det. ”Kom till grön camping. Jag vill vara hos dig nu” och där satt vi. På fältet, omringade av musik och plaskande regn. Vi kramades. Doften jag så väl kände igen nuddade mitt luktsinne. Tårarna kom. Vi var ett igen….
Glömmer ALDRIG DETTA!!!!

När jag åkte upp till norr och han skrev ”nu är det natt och du är alldeles för långt bort från mig”. Efter en månad var det över, även om det sticker i hjärtat var det nog bäst så. Måste vara bäst så.

Min bästa bästa vän hade berättat för mig om depressionen som tog upp hela hennes liv, att den var allt hon kunde tänka på och att hon hade svårt att andas för alla panikattacker. Vi grät tillsammans eftersom det inte fanns något att säga och efteråt kände jag att jag måste bara krama och finnas och hjälpa. Så jag satte henne på pakethållaren på min cykel och så cyklade vi genom hela söder hem till mig i solskenet och hon skrattade där bak på pakethållaren för första gången på så himla länge. Och det kändes så himla himla bra i allt det svåra, att det här kanske var en vändpunkt, att det kanske skulle bli bättre nu. Det var sommar och vi skulle börja gymnasiet i höst, men ingen skola ägde oss just då. Ingen i hela världen ägde oss där och då på cykeln, jag cyklade snabbt och det kändes som att vi var oövervinneliga. Att vi kunde ta oss igenom det här, att vi kunde klara fucking allting tillsammans.

när den svenska sommaren egentligen var iskall men vi cyklade ut mitt i natten, satte oss ute på ängen, hoppade på höbalarna, och gjorde absolut ingenting.

efter en alldeles för stressig vinter och vår var jag helt slut när sommaren kom. så förutom att sova och vara förkyld är det ett tydligt minne som sticker ut: en lördagsnatt med min ena syster och kompisar jag inte känner jätteväl resulterade i en sjujäkla fin kväll som innehöll öl och stökiga konserter i källare med halvnakna gitarrister med efterföljande promenad hem i soluppgången.

jag hade huset för mig själv i en hel månad och mina allra bästa personer ungefär bodde på min altan hela tiden. där drack vi smuggelöl, åt egenlagad mat och kände oss ganska vuxna ändå. vi pratade om pojkar och flickor som vi hade hånglat med och om den kommande way out west-oskulden som skulle tas några veckor efter (nu såhär i efterhand kan jag ju meddela mitt sommar-jag att det inte alls var något att oroa sig över). jag glömde inte att äta en enda dag under sommaren, vilket var himla bra. jag tog liksom hand om mig och när jag inte orkade så hade jag vänner där som orkade åt mig. jag hade också min första fest. det var ganska najs. jag hånglade med hon jag ville hångla med.
/ida

jag tog studenten, flyttade till stockholm igen efter 13 år och bodde med honom en månad. det var svårt och mindre kul ibland när vi varit instängda i samma rum i tre dygn för att regnet öste ner. men så bra att vara borta från varandra i fyra timmar efter de där tre dagarna och sen vara så glada att se varandra att man är som två magneter, plåster, karborrband mot varandra i minst en kvart efter hemkomst. att ha varandra som hem ett tag. att veta att han kommer hem till mig och jag hem till honom. hem till oss. det är så jävla nice att vara kär bara, även fast det är så himla svårt ibland.

Jag skriver till Alfred klockan tio på kvällen. Det har redan börjat skymma. ”Hallå vi ska inte dra med bil till någon mörk plats för att se meteorerna?” Den här veckan passerar meteorregnet Geminiderna jorden och sikten ska vara som bäst just ikväll. Vi ordar ett tag fram och tillbaka, det är ju redan ganska sent och jag ska ta bussen klockan åtta morgonen därpå. Det plingar till i mobilen igen. ”Kollade med David, han verkar vara på”. Den lilla bilen packas full med solstolar, 9 filtar och en lätt matsäck. Det är precis så att jag ryms i baksätet när Alfred tar över ratten och tar oss ut på de dunkla skogsvägarna. Jag trycker näsan mot rutan. Följer helljusen med blicken medan de sveper över raderna av knotig tall. Vi åker ut till Axamosjön. Sätter oss längst ut på bryggan, lutar bak stolarna och virar in oss så gott det går. Knaprar på torra mariekex och sippar varmt kaffe med muggen fastlåst i händerna. Diskuterar kärlek. Religion. Och timmarna försvinner. Sjok av dimma har rullat in över sjön nu. Jag andas in under filtarna för att hålla mig varm. Efter ett tag slumrar David till och Alfred räknar till 120 stjärnfall som ljudlöst passerar över våra huvuden.

Det bästa var att jag fick 2 nya bästa vänner och att vi gjorde så idylliska saker hela tiden. Vi gick upp 03.30 för att kolla på soluppgången, tältade på en åker, körde till en sommarstuga 2 h bort med bil för natten, gick på massa fester, läkte varandras sår. Nu har jag flyttat många mil bort och de andra 2 ska åka till Asien över hela hösten + vintern. Men jag vet att när de kommer tillbaka så kommer det ändå vara vi 3.

Jag firade att jag varit depressionsfri i hela 365 dagar, vilket jag inte varit på tio år. Det hängde serpentiner från balkongtaket, och jag hade fiskedamm från köksöppningen där gästerna fick godis i gula små papperspåsar. När nästan alla gäster hade gått hem, tog jag och två kompisar taxin ner på stan, drack öl och konstaterade att killar är skit och att allt som räknas är girl power. Vi gick hem i soluppgången med varsin subwaymacka i handen.

Att jag fyllde arton och kunde följa med mina bästisar ut och dansa på trånga dansgolv. Och sen hånglade jag för första gången någonsin!

Hej Sandra, jag älskar när du göra sådana här inlägg, det är så fint att få läsa igenom allas fina kommentarer!

Jag tänkte att jag själv skulle kommentera också, då det första som slog mig var att jag har fått ett helt fantastiskt jobb som flygvärdinna och därmed flyttat till ett nytt land. Jag har träffat så många fantastiska människor sen jag kom hit och sett så många platser som jag inte ens drömt om att åka till annars. Hur fint allt det här än är så var det inte de som jag ville berätta om. Istället har jag insett mer och mer hur mycket jag saknar hem, min kära familj och vänner. Så de finaste ögonblicken den här sommaren har inte varit när jag såg fyrverkeriet i en park i Hamburg. Det var inte när jag sov med öppet fönster en natt i Vienna och riktigt kunde höra sommaren utanför. De var inte ens när vi flög över något hav en gryning efter ett oerhört långt och krävande flyg och såg en helt magnifik soluppgång.
Stunderna jag istället uppskattar och värderar mer har varit de då jag fått känna mig nära de jag saknar.
När jag legat sömnlös i Perth och whats’appat med min syster, planerandes vår framtida lägenhet och alla små detaljer om hur fint de ska bli att få bo ihop. Insikten om att hon är den personen jag vill bo med och få umgås med mest är helt hjärtskärande när hon är så långt borta!
Den gången jag snapchattade med min 15 åriga bror för att han är för upptagen och cool för att skypa med sin storasyster.. och han screen shotade en bild för att lägga upp på sin instagram med texten; ”det gör ont i hela mig att vara utan någon som betyder så mycket, så länge”Jag grät floder när jag såg det och kan inte hjälpa att göra de nu igen när jag skriver om det.
När jag fick 100 fria internationella minuter och visste direkt att den jag ville ringa var min morfar som jag inte pratat med sen i julas, så fort jag hörde hans röst började jag gråta… jag var tvungen att lägga på för jag ville inte att han skulle märka något. Men sen kände jag mig hemsk och ringde upp några minuter senare när jag kunde lita på min röst och vi pratade i en hel timme efteråt.
Jag kan inte tänka mig att bo hemma på lilla Öland, jag skulle bli galen av inskränkthet.. men samtidigt så går de inte en dag utan att jag funderar på att flytta hem igen för att få vara nära dem allihop. Dilemmat i mitt liv helt bestämt.

Du får ursäkta den långa texten som egentligen var mycket mer än bara ett fint ögonblick men när jag väl började så kunde jag inte sluta.. tack för en fin blogg och för ett oerhört inspirerande sätt!

Jag hade sex för första gången in life med världens himla finaste och det ägde.

Jag lovar mig själv att vad än hända skall så kommer jag bada varje dag, hela sommaren.
Och det gör jag också, hela jäkla sommaren. Under kalla dagar, varma dagar, lagom dagar.
Iskalla, kalla vatten. Med kvinnor i alla åldrar med kroppar av muskler, av mjuka magar, av
flottiga lår och hängiga bröst. Alltid dessa kvinnor. Några gubbar också men när jag funderar
över deras konstiga, hängiga badbyxor som nästan visar kuken så tittar min kompis på mig lite snett.
Med ett snett leende förklarar hon bestämt för mig att jag under dessa sommardagar träffat mina första blåttare.

Jag är inte alkoholist längre.

Det höll på att bli den värsta sommaren i mitt liv när killen jag älskar gjorde slut och jag fick ta mitt pick och pack och flytta hem till mina föräldrar. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva. Speciellt inte Way Out West som jag och mitt ex tillsammans planerat in i minsta detalj. Hur skulle jag kunna stå där på Lorentz utan hans armar runt min midja?!
Men det blev inte den värsta sommaren och allt tack vare mina fantastiska vänner. Jag gick på Lorentz, utan killen. Istället hade jag min bästa väns armar runt min midja och just i det ögonblicket fattade jag på riktigt att jag inte behöver någon jävla kille.

När jag, två dagar efter studenten, tog mina två finaste vänner under armen och tågluffade Europa med dom i 3 veckor. Vi upptäckte storstäder, hånglade med främlingar på ruinbarer, badade på steniga stränder i Kroatien, åt billig och god mat och somnade skavfötters längs långa tågsträckor. Friheten har aldrig känts mer på riktigt än den gjorde då och livet har aldrig levts så mycket som under dessa 21 dagar.

Jag satt på färjan påväg ut till skärgårdsön där jag jobbade i somras och det var varmt och vackert, hav, salt, solnedgång i guld och smält silver. jag sms:ar, hintar, något med underton av att kanske vill du sova hos mig inatt? du svarar, hintar, säger något som lutar åt ”isåfall får du inte ha t-shirt på” och om jag kommer kommer vi nog inte sova så mycket. jag tror vi båda ser framför oss hud och hud och närhet och värme och delade lakan. Jag tror båda ser framför oss varma läppar och händer och armar och delade lakan. Men sen säger du, hintar, att det är nog bäst att jag inte kommer för då förstörs kanske något, en vänskap avslutas, vi går ut i för djupt vatten. Jag svarar ja det är nog rätt och trots att vinden vände och solen gått ner känns det varmt ändå.

Jag, min mamma och min storasyster lämnade våra karlar hemma och åkte till Spanien i somras. Där åkte vi runt till små byar, badade från klippor, läste samma böcker, pratade om sånt vi kanske inte gör annars, drack alla sorters vin och skrattade minst fem gånger per dag. Vi är bäst. Så jävla bäst <3

Efter 4 år av jobbande och resande på alla andra ställen än min lilla hemstad, stannade jag 3,5 månad i mitt föräldrahem, och blev nyförälskad i denna småstad, trots skavanker, och mitt landskap. I väntan på ett helt nytt äventyr som student i Uppsala, såg jag det man inte ser när man är trulig tonåring och bara vill ut i världen. Mina bästa vänner var hemma, hela familjen var samlad, och det är ju så vackert!
Nu sträcker jag på mig lite extra när jag säger att jag kommer från Värmland. Det känns skönt att vara stolt över mina rötter.

Kan inte bestämma mig om jag tycker det är fint egentligen. Men det är liksom ett stort minne som satt spår från sommaren. Det var på Bråvalla. Jag skulle se kent med några av mina nya bekantskaper men jag blev av med dem. Så där stod jag själv, på ett fält med massa människor och kände mig som den enda personen i världen. Och när Jocke sjöng var det som rakt till mig. Efter en vinter där det kändes som hjärtat gick sönder & en vår där jag träffade min nya finaste så stod jag plötsligt där & kände allt. Och jag grät, grät, grät & grät. Då, mitt i tårarna, lämnar tjejen bredvid killens famn och lägger armen om mig med orden ”You ok? You don’t have to cry”. Jag bara log & nickade. Hon gick tillbaka & jag fortsatte låta tårarna rinna. Till 747 kommer två tjejer fram till mig, lägger armarna om mig och säger ”detta är en fin låt, du ska inte stå själv, du står med oss”. Där stod vi, främlingar för varandra & gungade till tonerna av kent.

Jag hade velat tacka dem nu. För att de var så fina och såg mig.

Min älskade morfar dog den här sommaren. Efter att ha fått veta att han var sjuk precis överallt nästan i kroppen fick han spendera sommaren inomhus och bara titta ut – utan att kunna resa sig själv eller gå eller nånting. Ändå var han så ofantligt stark och pratade med mig om vår resa till Öland för massa år sedan och skojade som han alltid gjort. Till slut bestämde han sig för att han ville lämna sin kropp innan den lämnade honom – och en och en halv dag efter att de slutat behandla honom så dog han. jag är glad att jag fick hålla hans hand på slutet.

På begravningen spelade min starka, vackra mormor piano och sjöng ”Bara om min älskade väntar” med sorgbruten röst och det var det vackraste och sorgligaste jag någonsin varit med om.

Morfar har en del av sitt älskade Gotland med sig i bröstfickan. En sten, en blomma, några löv.

Den här sommaren har fått mig att inse sanningen i alla klyschor om att leva i nuet, se allt omkring sig, säga allt fint en vill säga till sina nära. Liksom komma ihåg magin i allt. Livet är ju liksom förjävla fint ändå.

Tack för allt morfar <3

jag tog studenten & fast alla sa att nu har jag ju alla möjligheter i världen var det så svårt att tro på det. var ute en kväll med en vän för att dricka vin o dansa några veckor senare och där är någon av de finaste jag sett men jag tänker att han är för snygg för mig. shottar jäger och sen bestämmer jag mig för att det är en bra idé att dansa med honom när han är på dansgolvet två meter ifrån mig. vi dansar hånglar och sedan är jag tvungen att gå åka de tio milen hem. vi fortsätter prata på sms och två veckor senare träffas vi går från café till café pratar & pratar inte och det bara känns så rätt i magen. veckan därpå ses vi på wow och jag vill så gärna hålla hans hand men vågar inte. frågar om vi ska ses på söndagen och han säger ja och sen dagen därpå sitter vi tätt tätt bredvid varandra och till slut så kysser vi varandra. sen dess har jag fått kyssa honom fler gånger gått på konsert gått på museum med honom vakna bredvid honom höra honom säga att han är kär i mig. jag hatar klyschor och detta är det klyschigaste jag varit med om men det är så fint och jag börjar tro att alla möjligheter i världen är mina.

jag tog studenten och var lycklig med hela livet framför sig, som alla sa. Var ute en kväll och såg en av de finaste jag sett. Vågade tillslut börja dansa med honom hångla med honom. Vi skiljdes åt jag åkte de tio milen hem och fortsatte prata på sms. Efter två veckor träffades vi och hängde i flera timmar pratade var tysta gick från café till café och det bara kändes rätt i magen. Veckan därpå hängde vi på wow och jag ville så gärna hålla hans hand men vågade inte. Frågade om han ville ses på söndagen och det ville han. Vi satt tätt tätt bredvid varandra och slutligen kysste vi varandra. Sen dess har jag fått kyssa honom flera gånger till gått på konsert gått på museum vaknat bredvid honom höra honom säga att han är kär i mig och fast jag hatar klyschor egentligen är detta det finaste någonsin fast det är så himla klyschigt och det känns så rätt i magen.

Vi hånglade på en fotbollsplan, och han fick mig att inse att det är just här jag ska vara just nu.

Jag och några nära, bästa, vänner hade druckit öl hemma. Fyra veckors semester var precis slut och trots att juli inte ens var till ända kändes det som sommaren var över och allt var höst. När vi diskuterade fördelar och nackdelar med att gå ut på gatan med krogarna på i vår stad så fick någon idén att nattbad i ån var att föredra, trots den inbillade hösten. Det allra bästa var att när vi simmade omkring nakna i den kalla ån, i ett becksvart mörker, fanns ingen höst. Allt var bara sommar, alltid, trots att semestern var över och att det skulle dröja ett helt år tills nästa semester.

Han och jag blev vi denna sommar. Något jag aldrig vågat hoppas på, allt har varit så himla komplicerat, men nu bor vi ihop, lever ihop och jag vill aldrig sluta leva. Nu är det äntligen vi. Äntligen. <3

En sommar, för fyra år sen träffade jag en person som bor i ett land som inte är Sverige. Det var en sån ”första ögonkastet”-sak. Vi höll kontakt och träffades igen två månader senare. Jag var inte redo för den formen av kärlek. Så jag lämnade honom. Gick tillbaka till en annan kärlek. Led så mycket att min mage gick sönder. Fyra år och en himla massa saker hann hända. Hjärtesorg, operationer, vilda festnätter och annat. Och så träffades vi igen denna sommar på en konsert. Som om det aldrig varit slut hånglade vi i ca 6 timmar. Så mycket att jag luktade som han i flera dagar efteråt. Lite förstörda båda två men det var okej vi skulle hångla och sen skulle vi gå isär igen. Och han åkte till sin stad och jag stannade i min. Sen kom han tillbaka. Och vi bråkade, älskade, drack, rökte, åt, skrattade tillsammans. Och där satt vi efter tre veckor på min gata i ett land som inte är Sverige och jag skulle åka åt ett håll han åt ett annat. Under dessa fyra år har ett billigt direktflyg mellan oss uppkommit, Viber har utvecklats och vi har på ett eller annat sätt haft kontakt… Vad jag än har gjort, hur jag än har gjort det har det till slut lett mig till en kärlek som denna. Så om tre veckor ska vi äta nybakat bröd i min säng. För att det går ett billigt direktflyg mellan våra städer.

Jag var tillsammans med min dåvarande pojkvän som gjorde mig så ledsen och osäker. Och träffade jag honom och han tog med mig storm. Fast vi talat olika språk, han japanska och jag svenska, så förstod vi varandra på direkten. Jag gjorde slut med pojkvännen som fick mig att må dåligt, men jag sa ingenting till honom. Jag vågade inte säga till honom att det var han som var katalysatorn. Dagen innan vår första kyss så frågade han om mitt ex, och jag sa att han gått från pojkvän till ex-pojkvän.
Så träffades vi på midsommar, på en standing-bar i närheten av Malins sharehouse. Det var Malins avskedsfest för hon skulle lämna Tokyo för den svenska sommaren.
Jag och han stod bredvid varann, och hade armbågarna tryckta mot varann. Elektricitet.
”Jag ville verkligen kyssa dig när vi gick omkring i Koenji, men trodde att du fortfarande var tillsammans med honom och inte ville.” sa han tillslut, och tittade på mig under sina stiliga glasögon.
”Jag vill nu” svarade jag, fast jag hade velat hela tiden. Det blev en explosion, atombom, av känslor när vi kysste varandra för första gången.
Jag har aldrig känt mig så säker som jag gör, när jag håller honom i handen.

En sensommarlördag i augusti hade vi överraskningsfest för min vän. Jag och en gemensam vän till oss körde en lång bit för att komma dit. Det var mycket som firades den kvällen, att han fyllde år, att vi tre varit vänner i nio år & att vi nu reser på olika håll i världen och inte kommer ses förän nästa sensommar. Vi befann oss på en liten ö, mitt ute i en sjö & när klockan slagit sent & mörkret fallit lämnade han sin egen fest för att visa oss något vackert. Vi promenerade ner genom en kolsvart skog tills vi kom till en liten strand med en liten brygga. Vi gick längst ut på bryggan och han uppmanade oss att lägga oss ner på rygg. När jag tittar upp är det alldeles stjärnklart & jag ser så många nya stjärnor jag aldrig sett förut. Vi ligger där i en timme och pratar om livet, njuter av att få vara med varandra & känner hur lyckliga vi är.

det var en tisdag i mitten av juli, den 14e närmare bestämt. Jag var på Hawaii och hängde med min bästa barndomsvän för första gången på ett helt himla år. Där och då slog drömmarnas dröm in, plötsligt simmade vi runt i havet med vilda lekande delfiner och det är det mäktigaste jag upplevt i hela mitt liv. Vi. Simmade. Med. Vilda. Delfiner. Hör. Ni. Ens. <3

Kära sommar,
Du kom som en storm och tog mig i ett enda fång. Jag var som i ett rus när du äntligen kom. Mina dagar var glädje och kärlek. Tog bort min hunger på allt som jag drömt om. Men lika fort som du svepte in valde du att avta. Sluta. Du tog med dig inte bara dig själv utan även hela mig. Jag förlorade något som jag inte visste att jag ville ha. Men kan jag skulle på dig sommar? Jag tog ju ändå beslutet själv att ebba ut i intet. Om jag ändå vore en storm..

Vi hade en perfekt och idyllisk sommar jag och min pojkvän. Vi vaknade sent, drack kaffe halvnakna i soffan, hade sex, åkte och badade, var med min familj, var med hans familj. Vi plockade blåbär, bakade pajer, lagade våra favoriträtter trots att det var tisdag, myste med katter, promenerade med hundar. Vi drack otaliga boxar rosevin med våra gemensamma vänner, vi skrattade och fnissade. Vi spelade monopol och vi gick promenader mitt i natten. Vi älskade varandra.

Efter 2 års förhållande och en perfekt sommar tog det slut. Han älskar mig inte längre. Jag har gråtit och gråtit. Nu har jag träffat en annan. Jag gråter fortfarande och det enda som finns mellan mig och den nya är sex. Men det börjar ändå, dag för dag kännas bättre.

Och framförallt, vi kommer alltid ha vår perfekta sommar.

Han började. Gick försiktigt in i vattnet, huttrade till då och då. Jag behövde byta om. Kort efter var vi båda inne. Jag frågade hur länge han kunde andas under ytan, han sa: inte så länge. Efter en stund skulle vi tillbaka in på land- när han stod stabilt på grunden framför mig och tog sig för håret stirrade jag bara. Han hade en gyllene kant längs med hela överkroppen, skymningen reflekterade- jag kunde inte se hans ansikte, allting var i kontrast. Jag sa: du har en gloria över dig. Han skrattade.

Bröllopet i Tjeckien! Att ha fått vara med när dem två bästa killarna jag känner sa ja till varandra, en lummig slottsträdgård att upptäcka, matchande bröllopsoutfits (så gulligt!), fina kompisar och dans i en lada. Helt klart det bästa som hänt denna sommar <3

Det var en regnig sommarnatt. Vi hamnade tätt intill framför en film. När alla andra somnat viskade jag att jag inte vill ha en framtid utan dig. Min bästa vän blev min pojkvän. Jag har inte ens ångest för att sommar går mot höst. Allting bara äger. Det går bara beskriva med världens finaste citat ”det som vi är, är så mycket bättre än alla andras vi.”

När ja för första gång sov över hos honom och på morgonen spoonade vi lite och han viskade i mitt öra ”nu ska jag inte släppa dig.”

Det finaste på hela min sommar var på min morbrors bröllop när ALLA på hela festen dansar till någon tecno/trance låt. Alla är så himla genuint glada och ingen bryr sig om hur den dansar det viktigaste är liksom att man är med på dansgolvet. Jag har gråten i halsen när jag dansar för det är det absolut vackraste jag sett. Efteråt blir det eldshow och fyrverkerier och jag fattar liksom inte hur en dag kunde bli så perfekt?!

Att det gått ett år sedan jag lämnade honom. Att jag nu kan tänka ”den här dagen förra året..” utan att få ångest, för han fanns inte kvar i mitt liv då längre. Att jag börjat hitta tillbaka till mig själv, en ny jag. Att jag är fri.

I augusti flyttade jag 300 mil hemifrån och nu tar det prick 32 minuter från min dörr till hans dörr, för att vi bor i samma stad äntligen. Efter ett halvår av INGENTING för att vi bott så långt ifrån varandra och inte haft råd med flygresor fram och tillbaka bor jag här nu. Och det bästa av allt var att jag inte ens flyttade på grund av honom, det blev bara världens bonus!

Det bästa med sommaren var att spela krocket i en trödgård uppe i Luleå. Första gången jag träffade hans familj. Jag fick 15 myggbett och blir bara mer och mer kär i honom.

Jag klippte mitt nästan midjelånga hår. Kort. Så kort så kort så kort. Och när jag tittade mig i spegeln så grät jag. Av lättnad.

Äntligen finns det en del av mig, som inte har dina fingeravtryck på sig.

min pappa flyttade till Kina. I många år har jag haft en hemsk relation med honom, vi har knappt sagt godmorgon till varandra. Men när han stod där med sin guldfärgade resväska och sa ”du kommer väl skriva till mig?” så kom allt tillbaks. Min älskade lilla pappa!! Klart jag kommer skriva <3

han är det finaste jag någonsin sett. en lördag utanför en bar i en stad jag inte känner. jag lever i en dröm värld, där våra blickar möter varandra, lite för länge, och ett leende. vi två pratar inte så mycket med varandra, men alla omkring oss pratar. vi säger hejdå, det var trevligt att träffas, ha en trevlig kväll och går vidare. men jag kan inte sluta tänka på honom, det sötaste jag sett. så jag söker upp honom på Facebook och skickar åt honom
hej, det är jag, vi sågs på en gata utanför baren, och jag ville bara säga åt dig att du är det finaste jag någon sin sett, och jag vill jätte gärna gå på en öl med dig någongång. han svarar inte under de fyra timmar som återstår av kvällen. istället står jag på ett dansgolv, med människor som har druckit en öl för mycket, och tänker att han nog inte kommer att svara. precis när jag sätter mig på nattbussen hem, skickar han.
hej, vet du, du också. tyvärr så träffar jag någon annan just nu, men vill bara säga ännu att du var så otroligt vacker.

och jag får världens största leende på läpparna. nej det slutade inte i ett lyckligt nio-till-fem slut, men vad var det värsta som hände? jag gav världens sötaste, med dom världens snällaste ögonen en fin komplimang. det tycker jag är ganska himla fint.

Jag var ensam i min stuga över dagen. Samtidigt som solen sken så kom ett plötsligt regnfall. Det bara öste ned. Då hetsbytte jag om till baddräkt och sprang till havet för att bada .

hur han på afterworken lirkade in sin hand i min under bordet. kändes som om
Hjärta och själv skulle explodera.

Det är någonting med de här inläggen, de drar till sig kärlekshistorier som en magnet. Jag har alltid tyckt att det är lite överdrivet, som om det inte fanns mer i livet än partnerkärlek, men här sitter jag nu. Det hade varit en skitsommar om det inte vore för honom. På något vis lyckades död och elände vägas upp av solnedgångskväll sittandes på hans axlar, konversationer i låttexter och att falla för någon som alltid alltid tar emot en. Nu är jag på andra sidan havet, men med mig från honom har jag 18 brev för 180 dagar. Det blir en bra höst med.

Hånglade med världens snyggaste kille på bästa festivalen. Var tvungen att springa iväg efter en stund för jag kunde typ inte andas för han var så snygg. Lite synd, men det gör inget, för det var så najs ändå

Det finaste som har hänt mig den här sommaren är att jag fick hångel i födelsedagspresent. Av han som jag har haft en crush på i fem år. Och han har så vackra knän och läspar <3.

Jag har läst din blogg i flera år och varje gång som jag har berättat om mina finaste minnen så har det alltid innefattat nervös handsvett, vackra kyssar och fräkniga pojknäsor. För det är ju så fint. Och jag har massvis med sådana historier. Jag låter män swipe me off my feet jämt. Men nu är det något annat, något som väger mer än världens alla hångel. Jag har fått en plats på en behandling för mina ätstörningar. Jag har levt med en ätstörning i en tredjedel av mitt liv och nu orkar jag inte vara osams med min kropp något mera. Väntetiden är på mellan 6-8 veckor, jag var på möte i förrgår. Idag ringde min behandlare och frågade om jag ville komma på måndag och jag sa ja utan att tveka. Det kanske inte känns så fint nu, men i framtiden kommer jag titta tillbaka på detta som mitt finaste och kanske viktigaste minne någonsin. Det måste bli så. Måste måste måste. Puss puss puss puss kram.

Jag blev kär (igen) i min gamla gymnasiekärlek och sedan juli har det varit vi. Han är helt fantastisk.

Det tog slut mellan min roomie och hennes pojkvän, så vi blev med hamster. En grå guldhamster vid namn Totoro, men vi kallar henne Toto. Vårt hus är nu en manfri zon.

Varje gång jag läser kommentarerna till sådanna här inlägg. Mår jag illa och vill spy. Har till och med spytt på riktigt några gånger. Inte för att jag tycker det är dåligt eller töntigt eller något, tycker allt är superfint osv. Har pojkvän sen 5år tillbaka som är superromantisk så förstår inte varför jag mår så dåligt av romantiken. Om någon psykologstudent/psykolog ser detta så får den gärna svara. Funderat så länge på detta.

Början av sommaren är fruktansvärd, jag jobbar med som telefonförsäljare och det är ungefär lika roligt som det låter. Sedan kommer slutet av juli och jag åker till Kroatien med mina allra bästa vänner. Vi skrattar, blir sura, badar, solar och dricker billigt äckligt vin i mängder för ingen bryr sig om åldersgränser där. Sedan kommer way out west och jag får se alla mina favoritartister och märker att min sociala ångest blivit mindre vilket är en fantastisk lättnad. Dessutom går jag på rave och hånglar loss. Nu är hösten här och jag tror att den kommer bli riktigt bra. (Jobbar som försäljare fortfarande men ska säga upp mig, det är det bästa)

När jag grät under Lorentz på Way out west. Det var något så himla fint i att gråta när min pojkvän stod bredvid.
Det va så fint på ett sätt att tårarna faktiskt kom när han frågade hur det kändes, för han är ju det finaste som finns och någon jag verkligen älskar, och att gråta framför honom kändes bara så fint.
Att bara gömma hela ansiktet i hans famn och få tårarna torkade av stora händer.
Och det var inte bara orden som va fina utan hela grejen.
Och mina tårar slutade ju inte, men han var där och torkade varenda tår, fastän han visste att det kom mer vilken sekund som helst. Och tårarna kom för han var så fin, och för att musiken gjorde allt så känslosamt, och för att min absoluta favorit person och bästis skulle lämna Sverige för Kenya hela tio månader.
Och han torkade en tår till och kysste mig.
Finaste han.

Min familj och min kompis familj firade femtio år av vänskap genom att åka på kryssning till Helsinki ihop, eftersom våra farmödrar och pappor träffades på en sådan första gången för femtio år sen. Ett fint minne var när hela gänget med tre generationer fuldansar till någon house (för det är det enda man gör på finlanssbåten, förutom att dricka billiga drinkar, sjunga kareoke och lyssna på finnar som sjunger kareoke på finska om rakkastan (=kärlek) ) och jag drog upp Farmor 82 på dansgolvet o hon bara skakade loss. Vilken stjärna hon är alltså.

Hade jobbat nonstop sen skolan tog slut. Drog till en midsommarfest ute i ingenstans med folk jag knappt kände och träffade en paniksöt kille. Vi dansade hela natten, låg, tramsade runt nakna och när solen började gå upp gick vi och nakenbadade. Sån jävla frihet.

Att jag struntade i att jobba, hängde med nya och gamla bästisar och var så lycklig att jag inte minns att det tydligen regnade hela juli.

Innan sommaren hade jag varit säker på att Du skulle vara mitt bästa sommarminne. Allt vi planerat göra ihop. Tältnätter på festival. Cykelutflykter, hångel, stanna hemma i sängen trots att solen sken och hitta Köpenhamns bästa bar. När Du helt plötsligt inte ville mer blev det vinter i juni. Jag ville bläddra förbi sommaren för den skulle inte längre vara med Dig. Men något hände. Jag fick mina tältnätter på festival. Jag gjorde cykelutflykter, jag hånglade och jag stannade hemma i sängen när solen sken och hittade mer än ett smultronställe. Utan Dig. Och jag var glad. Idag mår jag bättre än på länge, även om halsduken fick åka fram i måndags och hösten är på väg. För under sommaren blev jag stark i mig själv. Och det kommer jag vara oberoende av årstid. Jag slapp ödsla mina fantastiska sommarmånader på dig som inte var värd dem. Så tack. För ingenting. Men i efterhand inser jag att detta är det bästa som hänt mig.

En natt i maj ses vi för första gången trehundra meter från hans lägenhet i Malmö. Det första han gör är att kyssa mig. Hans hållning är rak och hans kyss är något jag aldrig känt. Han håller om mig hela natten och när vi vaknar frågar han om det finns gluten i bananpannkakor. En vecka senare frågar han om jag vill ses igen.
Han visar mig hur man åker wakeboard, hur man spelar professionell poker, väljer rätt solglasögon och vad progrock handlar om. En natt visar jag honom hur man gör sushi, hur man spelar remi, väljer rätt vin och vad kärlek handlar om. Vi pratar, håller hand, hånglar och promenerar. Jag fotar honom i smyg och tittar på honom när han sover. Jag tänker att jag vill vara som precis så. Jag dansar hela tiden.
När jag kommer hem ser jag att han har hängt upp vykortet jag skickade på sitt kylskåp. Jag ser ett halsband som inte är mitt. Ändå tittar jag på honom och säger att var jag än är och med vem så kommer mitt liv aldrig vara det samma efter oss. Han ler och säger något dumt som får mig att skratta och vilja gråta.
En dag i augusti säger jag att vi inte borde träffas mer eftersom allt jag tänker på är honom. Det blir tyst och sorgligt. Han tvingar mig inte att stanna men hans kram säger att han egentligen inte vill att jag ska gå. Men trots sorgen och tomheten känner jag mig tacksam. Min självbild har vänts uppochner, allt är levande och jag trodde aldrig att livet kunde börja med ett så förkrossande slut. Livet är skört men kanske därför vackert.

när jag åkte till han precis i sommarens början, knappt utan att känna varandra. vi umgicks, kramades, höll handen, pratade, skrattade, var allvarliga och pussades i smyg under en vecka. efter det var du min. men jag inte riktigt din. men nu, 2 månader senare, vågar jag låta du vara min. åtminstonde lite mer och mer för varje dag. jag är fortfarande livrädd för att bli lämnad, sårad och ensam, men varje gång jag hör din röst, känner dina fingrar klia mig på ryggen eller hör hur du pratar om mig inför andra förstår jag inte ens hur jag kan tveka. han är det bästa med denna sommar, tror jag.

När jag och min kompis gick, gick och gick under stjärnorna, längs med Barcelonas strand. Ibland så stannade vi och åt en bit choklad sen gick vi vidare. Vi brydde oss inte om vad klockan var, vi visste inte exakt vart vi var men vi var där med varann. Sen kom vi fram till hotellet klockan halv sju, då snodde vi frukost (eller natt mat) från bistron och smög upp på hotel rummet. Sen satt vi och åt den i det öppna fönstret. <3

Jag hade längtat hela sommaren efter honom. Saknat och längtat efter honom något så fruktansvärt. Men på Emmaboda, efter att vi tätt ihopslingrande hade raveat hela natten så gick vi sakta mot hans tält. Och så höll han om mig hela natten och på morgonen höll han om mig medan vi hånglade till ljudet av en festival som vaknade upp runt oss.

Den 19e juni träffade jag Alexander, då jag var som mest ledsen över livet. En regnig, stormig och tillslut solig dag i Varberg. Vi klättrade uppför fästningen, fikade på café Mignonne, åt glass vid kajen och kysste oss andlösa i en lekpark. När han for iväg på tåget mot Göteborg plingade det till i mobilen. ”Herregud” stod det. Sen dess har jag slutat med allt som gör mig olycklig, hoppat av min utbildning, gjort slut med människor som sårade mig gång på gång och slutat hata mig själv. Han är det bästa som hände mig i sommar för han gav mig modet att gå min egen väg, tro på mitt skrivande och framförallt gett mig modet att göra saker som gör mig lycklig.
Jag älskar dig Alexander!

Jag vaknade en morgon och kollade Facebook. Min världsfina kompis som var utomlands och full hade skrivit till mig klockan fyra på morgonen: ”du är så jävla värdefull, vet du det? SÅ fin och duktig och begåvad och värd det bästa.” Och det kändes så långt in.

När han äntligen kom efter många försök och motgångar. När han tittade på mig första gången. När han grep tag om mitt finger första gången. När han somnade i min famn första gången. Känns som mitt hjärta kommer explodera av kärlek till honom. Att man kan bli så förälskad.

Spenderade sommaren i min hemstad, där min bästa bästis fortfarande bor. Jobbade hårt båda två, men varenda ledig stund tillbringades med att älska sönder varandra. För att jag aldrig är riktig hel utan henne så måste man passa på.

Vi gjorde slut. Mitt livskärlek och bästa vän.
Vi gjorde slut på måndagen, jag grät i dagar, har aldrig haft så ont i allt förr.
På fredag ringde Berghs och sa att jag fått en plats på skolan. Så nu går min bästis på världens bästa skola i USA och jag går på världens bästa reklamskola i Stockholm.
Vi kommer klara det här.

Det hände i sommar. Efter en natt på underbara trädgården. Jag träffade Honom och så här gick det till när mitt hjärta hittade rätt: <3

I don't know what's wakes me up. It might be the sunlight which strokes my cheek trough the uneven blinds or it might be your kisses. Your soft lips gently touch my shoulder, over and over again. It feels likes butterfly wings and I shiver and move closer to you. Your arm holds me close and my fingers starts making patterns on the backside of your hand. At this very moment am at peace. I feel safer than I've done, in an other persons company, for a long time.

I lift your hand towards my face to smell your skin and it makes me shiver again. Your warm skin smells of promise of something more. As I lay in my bed I can't see your face and to be honest I can't remember the lines that makes you to yourself.

As I turn around and meet your eyes I smile and start to giggle and so do you. And then we talk. We talk like we did yesterday at the very trendy hipster club. We talk as we did on the bus to my place and at my kitchen table siping tea. But most of all, we talk like we did in my bed at 4am last night till my eyes fell shut and I slept close to you. I feel like I've found my way home after a very long trip.

"This is so crazy" says you and pull me closer again and your lips is pressed against mine.
After what feels like a hundred years and a second at the same time, I pull away to catch my breath and I say:
"I know. I don't know what this is but it feels right".

We tell each other things that you don't tell a person after knowing him for less than a day. We eat breakfast and your fingers writes my number on your phone and you end my name with "xx" because you need to add kisses to my name to make it feel complete.

When the door falls shut behind you I stand on the other side of the door and listen to the elevator moving down to the entrance level of my building. Then I run to my window just catch one last glim of you as you move to the station which will take you home. I know that this is the beginning of something special…

Detta är kanske inte en spännande och somrig berättelse, men det är det viktigaste jag kommer ta med mig. Jag sjöng för första gången på 5 år medan jag lagade mat och insåg att jag höll på att bli frisk från min depression. Jag har inte sjungit på 5 vårar, 5 höstar, 5 vintrar och 5 somrar. Det var på tiden att jag fick känna något.

Jeg møtte han i mai og var så ubegripelig betatt fra dag en. Han var morsom og dritkjekk og god i senga. Jeg var på leting etter noen som kunne bli min. Og han sa alltid ja til å henge. Så da ble det han da.

Mai ble tilbragt i senger, med TV-serier, kos og samtaler om hvem vi var og hva vi ville. Jeg kjente at hjertet mitt gjorde noe rart som det ikke har gjort på flere år. Og det var skummelt og det var godt. Jeg ville se han inn i de grønn-blå-gråe øynene og jeg ville at han skulle falle så føkkings hardt. Jeg falt så føkkings hardt. Han jobbet i barnehage og var feminist og elsket å spise potetgull. Alt jeg vil ha i en mann (nesten).

Juni var en måned av avstand. Jeg dro hjem til Nord-Norge, han var i Oslo og jobbet. Vi ringtes hver dag, flere ganger daglig. Jeg savnet han hele dagen og jeg tror han savnet meg også. Han sa jo aldri det uten at jeg spurte: ”Savner du meg?”. Rød varsellampe.
Etter to uker bortreist spurte jeg om vi kunne være eksklusive og han sa ja. Hodet mitt eksploderte inn i en ide om at nå var røde varsellamper unødvendige. Nå beveger vi oss mot å være oss to. Sant? Og jeg var så lykkelig at når han sa at han helt ikke visste hva han ville med fremtiden ignorerte jeg det. Jeg bet tennene sammen i den tredje uken vekke og gledet meg til å komme hjem.
Han sto å ventet på perrongen når jeg kom hjem og jeg tenkte: dette er slik kjærlighet skal være. Vi hang i en uke før han dro på ferie hjem til Sørlandet.

Juli startet med avstand. Han var borte i to uker og vi snakket hver dag og mitt hjerte svulmet og dunket og levde slik det aldri har gjort før. Jeg skrev dikt om håret hans som var så mykt som dun og kroppen hans som var myk og hard på alle de rette plassene. Og jeg lengtet etter nærhet og bekreftelse og at han også skulle uttrykke at han synes mitt hår var vakkert og at min kropp var bra og at jeg var morsom og smart og elskbar. Rød varsellampe.
Når han skulle komme til Oslo for å besøke meg i noen dager spurte jeg hva han ville og han sa at han ikke visste. Vi var på vei å avslutte, men det gjorde så vondt i kroppen at jeg var redd for å spy. Men jeg skjønte det da. At dette ikke kom til å gå og at nå må du faen ikke holde deg sårbar. Som en hær trakk jeg meg tilbake og prøvde å holde skjoldene framme. Ikke tro at de kommer til å funke. Ikke våg å tro det. RØDE VARSELLAMPER.

August kom og var fylt av meg som trodde og ikke trodde. Meg som fortalte venninner og følte meg dum og for tålmodig. Han var seg selv, men jeg hadde sagt at jeg var forelsket og at han måtte finne ut av hva han ville. Han sa han skulle tenke. Rød jævla varsellampe.
Jeg gikk rundt å ventet på svar. Og jeg prøvde å slappe av, slik alle chille jenter gjør. Chille jenter som ikke blir forelsket på tredje date og som ikke ser for seg hvordan han ville sett ut i dress med blomster i brystlomma. Og jeg er definitivt ikke chill. Jeg ville ha HAM.

Vi avsluttet i slutten av august og det gjorde så jævlig vondt.
Intimiteten er borte. Noen som kjenner kroppen din er borte. Noen som vet hva du synes er morsomt er borte. Noen å fortelle rare, men viktige tanker til er borte. Og han henger med eksen sin og jeg er redd jeg bare var et pauseinnslag. Vi sier vi skal prøve å være venner om noen måneder, men jeg får se om jeg klarer.

Fordi det går bra. Og sommeren var helt fantastisk. Jeg vet at jeg har noen som passer meg bedre der ute. Og at jeg har mange venner å dele livet mitt med. Jeg vet at jeg er fet som faen og at jeg fortjener noen som forelsker seg tilbake.

Ung tonåring, knappt vuxen, knappt myndig och knappt kysst. Fortfarande inte kysst på riktigt. Krossad om och om igen av både kompisar, killar och familj. Fick höra av alla möjliga sorters människor ute i arbetslivet att mina prestationer i livet överhuvudtaget var för bra, de räckte för långt, jag skulle köra slut på mig själv. Döva öron döva öron döva öron har jag alltid haft. Jag skulle lyssnat, för jag gick in i väggen, som knappt vuxen. Jag dog på alla möjliga sätt och visste inte hur jag skulle återuppliva mig själv.

Kom ikapp. Jag kom ikapp under sommaren och lyckades gråta i duschen utan att skrika på mig själv efteråt och jag lyckades stirra på mig själv i spegeln med håret droppandes och läpparna darrandes utan att känna mig äcklad, endast stolt. Jag började leva igen, som knappt vuxen och som ung tonåring och jag tänker fortsätta leva. Jag tänker aldrig dö.

På min första solsemester med killen jag älskar mest av allt, vid en sjö i Italien. Jag är snart 30 men skiträdd i vattnet, lärde mig simma jättesent i tonåren. Men här, i kristallklart turkost vatten, vågar jag låta honom lyfta upp mig, snurra runt mig och kasta ner mig i vattnet och jag njuter i skräckblandad förtjusning. Sen komma upp ovanför utan och där är han med sin famn, sitt röda skägg och sina pussar. Om jag kunde spola tillbaka tiden till ett enda tillfälle det här året skulle det vara det <3

Den där varma dagen i augusti då vi fick kolla in i mig och se enliten kaxig myra på 4,7 mm som vi hoppas vill bo i i mig ända fram till mars så att vi får bli stolta föräldrar till hen. Fyra missfall har gjort mycket med mig men det har inte tagit mitt hopp.

Att jag faktiskt fick hångla med sötaste killen på den där festen. Och att det sedan blev till en sommarfling där vi hånglade bort utomhusbion en lördag och x antal tunnelbanetåg flera dagar på rad då vi inte kunde riktigt slita oss ifrån varandra.

Lilla, osäkra, femtonåriga jag åkte till Japan i en månad med mina scoutkompisar för att delta i världens största läger. Vi dansade tills benen inte bar oss längre och grät floder på museum i Hiroshima. Jag fick en ny vän som jag saknar varje dag vi inte ses. Jag blev störtkär i en britt och hånglade under stjärnhimlen en hel kväll med honom. Saknar Japan så att det gör ont i mig.

Killen träffade min familj för första gången en dag i somras. Och inte bara mamma, pappa, storebror utan mormor, morbror, kusiner och hela alltet på en gång. Det var så himla fint att han passade in direkt. Han var väldigt nervös innan men var sitt charmigaste jag och allt klickade. Han är den första att få följa med till min mormor och när alla andra åkt satt jag och han kvar och lyssnade på mormors berättelser. När även han åkt hem sa mormor till mig: ”Det var ena fin pojke du hittat.”

När jag spelade och sjöng på min väns bröllop och kände ingen förutom bruden. På festen kommer snyggaste killen fram och berömmer mitt framträdande och undrar om han får låna min gitarr.
Självklart säger jag, bara jag får hänga på. Så hittar vi till kapellet och sitter halva natten och sjunger och spelar tillsammans.
Sånt händer bara på film i min gråa värld, men det var himla fint att få vara med i den filmen den natten. <3

När jag återvände till min gamla aupairfamilj i Italien efter fyra år och den nu 12-årige sonen byter språk på min mobil så att han också kan förstå.

När vi åkte helt ensamma till hans familjs sommarställe på landet och kunde ha på pricken precis så mycket sex på gräsmattan som vi ville.

Jag var på bilsemester i Europa och vi stannade några nätter i en österrikisk skidort. Vandrade upp på ashöga höjder, gick i nedförsbacke tills mina vader var på bristningsgränsen, hade snöbollskrig på ett berg i 30+ , åt nästan bara pasta med tomatsås som den vegetarian jag är mmmmmm. Det bästa var när vi vandrade en dag och där gick mjölkkor överallt. Dem gick fritt och betade på öppna, gröna ängar i en enorm dal med gassande sol och porlande bäckar. Kossorna var så snälla och man kunde klappa dem om man ville. De såg också så himla himla himla välmående ut. Och lyckliga. Och jag tänkte, att få vara en mjölkko i Alperna, ett av jordens finaste platser, måste vara det absolut bästa man kan vara. Livet. Saknar Det.

Jag är vegan och såg dokumentären Earthlings med min kille. Jag somnade gråtandes med en köttiskille, vaknade med en vegokille. Djur och skäggiga vegokillar <3333

När jag klippte av mitt långa hår. Han har alltid sagt att jag var ful i kort hår. Men han bestämmer inte längre.

Ungefär samma dag som sommaren började gjorde min pojkvän slut med mig. Och jag spenderade resten av alla sommardagar med att gråta, vara sjukskriven, ta långa promenader och vänta på att allt som gjorde ont skulle lämna min kropp.

Sen blev det augusti och jag satt i mitt kök med alla mina finaste vänner och skrattade mer innerligt än jag gjort någonsin förut. Och då kom han som jag alltid tyckt varit lite söt sådär och satte sig mitt emot mig och lade sin fot över min fot. Och sedan tog han min hand. Och sedan lade han armen om mig. Och sedan kysstes vi och nu sitter jag här och väntar på att det ska bli nästa vecka så att han kan komma och lägga sin fot på min fot, ta min hand och lägga armen runt mig. Och kyssa mig litegrann.

Jag mötte upp en kille från tinder på Kvarnen och drack öl. Vi avslutade kvällen mycket tidigare än vad vi hade lust med fastän klockan ändå hade slagit två. Vi kysstes hej då och sedan skuttade jag hem och hoppades att vi skulle kyssas snart igen. Nu sitter han mittemot mig, äter knäckebröd och frågar mellan tuggorna vad det är jag läser på datorn <3

Vi tog tåget till Göteborg och spenderade en dag där. Det var en sån där perfekt solig dag och vi gick hand i hand och tittade i butiker, smög in på något fik och tog sedan taxi till en ultraljudsklinik. Där såg vi vår bebis för första gången! Livlig och alldeles underbar. Det finaste vi någonsin sett. Sen firade vi med mat på Terassen och jag var världens lyckligaste trots graviditetsillamående. Han är mitt livs kärlek och nu kommer snart vår lilla bebis<3

när vi höll handen hela vägen från christiania till hotellet i ett kallt och blött köpenhamn. jag kröp ihop nära nära intill dig i den fluffiga hotellsängen och du berättade som alla andra kvällar hur mycket du älskar mig. och sedan somnade vi dödströtta till ljudet av regn och storstadssirener.

efter studenten och olika upptåg flyttade jag och mina bästisar till olika delar av sverige. även om vi pratar ofta och mycket så kanske vi bara ses några gånger om året numera. men för ungefär tre år sedan började vi med en tradition som även i år inträffade. en av tjejernas familj har en stuga mitt i en småländsk skog, vid en sjö. där finns det bastu, utedass och en enorm äng. varje midsommar så återsamlas vi där. vi vallfärdar liksom från landets alla hörn och under några dagar dricker vi as asfulla, dansar, skrattar, lagar mat, spelar spel, pratar om allt som händer i våra liv, gråter, bastar, badar och kompiskissar på dasset. det är den bästa helgen på hela året och ingen gör mig så lycklig som dem. <3

Vi gjorde båda slut med våra respektive samtidigt utan att veta om det. Veckan efter började vi av en slump prata, sen träffades vi och nu ses vi så fort vi vill. Det är bara så fint att ha någon som tar bort tomheten, även om det bara är för en stund.

Det blev natten till den nionde juli och jag grät in i kudden när jag förstod att vår bebis inte skulle komma på det beräknade datumet. Så min blondrufsiga sömndruckna kille höll om mig extra hårt hela natten och viskade nära, nära mitt öra om hur duktig och stark jag var som bar på vårt barn. Då grät jag förstås ännu mer över att han fick trösta mig när jag grät om något så dumt. Men en vecka senare kom hon. Vår älskade lilla äppelkindade dotter med en liten uppåtnäsa och en likadan frisyr som Morgan Alling. Och fan. Även om det var dödsläskigt och jag med ekorrbankade hjärta undrade hur i hela friden en tar hand om en sån liten, liten människa så är det bra mäktigt ändå. Att det utav kärlek kan komma en till liten människa med sin pappas näsa och min darrande underläpp.

Då när vi hade fest med jobbet och han skådespelaren jag tycker är bäst i hela Sverige kysste mig på kinden för att jag varit så rolig. Känns fortfarande. En ring av idolläppar fastbränd där, eller ja idol och idol, kollega nu då.

Vi gjorde slut strax innan årsskifte. Jag orkade inte mer och höll mig mest hemma. Ville inte gå på de gator vi vandrat och vara på de platser vi besökt. Men när sommarljuset letade sig fram så orkade jag inte mer. Jag gick ut över hela Stockholms stad och tog tillbaks det som var MITT!

Det va på way out west i en rökig lokal jag hörde knappt bandet vi bara hånglade

Vi delade på en flaska vin och la oss tätt bredvid varandra för att kolla på stjärnorna och jag insåg att det gör inget om det här är allt vi är för det var så jävla fint.

När jag och min pojkvän satt nervösa på den lilla kaffebaren i vår favoritstadsdel i stan, sörplade kaffe och väntade på att klockan skulle slå tolv och vi skulle gå på lägenhetsvisning. Tankarna handlar bara om alldeles för många obesvarade mejl och lägenheter som blev några andras. Kort därpå står vi i hallen i den mest perfekta lilla etta vi någonsin sett och blir blixtkära i varenda vrå, varenda takstukatur och tanken på att få bo ihop. Och när telefonen ringer ett par dagar senare med beskedet att den är vår så känns det i varenda cell!

I början på augusti hörde han som inte fick höra av sig av sig. Han kläckte fram tomma ord och spräckte min fina bubbla av jag-mår-så-jävla.bra. Sedan dess blev huden lättskrapad och alla andras läppar kändes för långt bort från mina. Tills nu. Tills en sommarkväll då jag pratade med en varelse tills caféet stängde, tills fingrarna frös i sommarkvällen och hjärtat höll på att banka ur bröstet. Tills jag hittade någon som fick det att kännas enkelt. Tills nu.

Jag insåg att det inte är så jäkla farligt att vara sårbar och fastän han inte kände lika mycket för mig var det värt det hundra gånger om.

i början av våren gick jag på mitt livs typ andra dejt. en blind date närmare bestämt. blev så totalt upp över öronen kär. och han blev kär i mig. och hela sommaren har varit en enda lång kärleksbubbla. det spelar liksom ingen roll att det har regnat lite. för hos mig har det bara varit sol.

Jag var kär på riktigt för första gången. Men det bästa var att han var kär i mig tillbaka.

När jag hade fyllt 18 och var ute med min bästa vän på krogen för första gången. Vi hade en världsbäst kväll och vi dansade halva natten med både kända och okända människor.
Precis när jag trodde att kvällen inte kunde bli bättre så kommer han som jag är kär i och vi pratade och stod näranära. Han är fortfarande inte min men jag vet att någongång kommer han att bli det.

1 juni försvann cancern ur min älskade storebror och vi bokade direktflyg till Berlin.
På Berghains klibbiga dansgolv hittade vi tillbaka till syskonkärleken vi så länge
har gömt bakom rädslan att känna för mycket. Så när vi lämnat elektromusiken,
lade vi oss i ett trassel på den trasiga bäddsoffan i skyltfönsterlägenheten och öppnade alla dörrar.
Allt vad vi hade känt genom skilsmässor, cancer, ensamhet, ångest,
hemlängtan och oro flödade ut och fick äntligen möta morgonljuset.
Det var som en champagnekork som flög upp, ljudet från en läskburk, ett sönderskrapat myggbett.

När vi lyfte hemåt höll vi hand så knogarna vitnade och hjärtat kändes igen.
Berlin var precis, absolut, just så.

När jag och min absoluta favorit kvinna och vän for till London i fyra dagar, drack vin till frukosten i Hyde park varje förmiddag och bara strosade runt och njöt av att livet var så fint trotts allt. Och när vi den sista natten innan flyget skulle ta oss hem, bjöd hem två oroligt stiliga män och smög ut på taket på hotellet och drack vin till solen gick upp. Just där och då stannade tiden och allt precis allt var möjligt!

Jag blev kär för första gången i mitt 20-åriga liv i somras. Efter en vår fylld av gråt och förtvivlan, efter ett förhållande med en kille som behandlade mig som skit, bjöd juli-augusti på VÄRLDENS. FINASTE. KILLE. Nu bor han inte kvar här där jag bor men vi båda gillar varandra så vem vet, kanske blir det vi när han flyttar hit igen? Men oavsett vad så gör det inte så mycket, för fan vad glad jag är att jag fick ligga i hans säng och bli killad på ryggen tills jag somnade. Tack livet för honom.

När jag och mina bästa vänner dansade på bryggan och det spelade ingen roll att folk såg oss. Trots att de inte alltid förstår mig så tycker de om mig och jag är så glad att jag har dem.

När jag efter en slitig sommar med jobb, uppsatsskrivande och fruktansvärt mycket tvivel på mig själv äntligen lämnade in min kandidatuppsats. Att efter all ångest få höra av examinatorn att uppsatsen var en fröjd att läsa och känna att jag har fanimej klarat av detta! Jag är varken dum eller dålig utan jävligt bra!!

älskar läsa såna här inlägg. Skriver ner ett litet sommarminne senare idag, eller imorgon, kanske 🙂

Jag träffade världens bästa pojke som plåstrar om mig när jag värker och smsar att jag är helsnygg och ganska bäst. Vi har bara känt varandra sedan början av sommaren men han är en av mina bästa personer och jag är en av hans. Det har vi bestämt. Allra bäst är vi på att kedjeröka, titta på serier, och ligga. Han är inte kär i mig, och jag är inte kär i honom, och det känns så himla bra.

När jag hade så himla kul att dansa med mig själv på klubbarna i prag att alla andra runtom blev osynliga.

Efter en varm sommardag hade jag den bästa sommarnatten. Klockan var 02.30 och vi gick över Skanstullsbron ner till vattnet, tog av oss kläderna och hoppade i. Solen gick upp igen när vi låg i vattnet och vi stod tätt ihop för att inte frysa i julinatten. Har haft en bild vi tog från bryggan som bakgrundsbild sen dess, bara för att minnas hur lyckliga och hur lätt allting var. Vi behövde aldrig gå och lägga oss, för solen gick bara upp igen.

jag var full för första gången och kysste tjejen som jag är kär i <3

En sommarnatt i juli kände jag mig som 12 år igen. Jag fann mig själv ljuga så patetiskt dåligt inför min familj när jag sa att jag skulle ut på en promenad men egentligen skulle möta upp en vän från Australien, som bara var på besök under fyra dagar, och inför honom verbalisera tre års undertryckta och outtalade känslor. Och jag är 23 år liksom!? Tydligen hade min familj dessutom småskrattat åt mig samma sekund som jag gick ut pga sämst, haha. Antar att känslor gör mycket med en. Sprittig, barnsligt nervös och med dåligt pokerface.

I juni slutade jag att vara ihop med någon som under ett års tid aldrig skrattade åt mina skämt, aldrig höll mig i handen offentligt eller någonsin sa att jag var fin eller smart eller bra.

Precis i slutet av sommaren började jag vara med någon som inte kan låta bli att röra vid mig varje minut, som pangofta berättar för mig och alla sina kompisar att jag är den bästa personen han någonsin träffat, och som vill att jag ska vara där han är jämt och hela tiden.

När jag och min bästa vän flög till England och hånglade med olika Engelskmän varje kväll.

när jag satt bakom honom på cykeln och höll hårt, hårt och trots att han hade flickvän och jag berättade om killen från skolan ville jag aldrig släppa.
1 vecka senare är man hemligt hjärtekrossad och bor hos bästa kompisen och sent på natten bestämmer vi oss för att näcka och sommaren hade nästan bara börjat

Jag och min kille hade en viskande, hetsig, diskussion i ett trapphus på andra sidan midnatt – gällande barn. Vi vill båda ha barn snart, men vad betyder snart? Jag tryckte på mina argument: de tar faktiskt ungefär ett år att framställa, det kanske tar flera månader för min kropp att ”återställa” sig efter x antal år p-piller osv, osv…. Och vi kom överens om att jag ska sluta med p-piller nästa vår! Vi ska ha barn!!!!! <3

när jag blev ledsen på min kompis och han cyklade över hela gbg mitt i natten för att göra allt bra igen

det var vid sommarens början och jag hade bestämt mig för att tonårspojkar var skräp som var otrevliga och bara brydde sig om utseende och status. hade tappat hoppet och hade tänkt skita i hela den här grejen med kärlek. tänkte att det finns bara bra killar i böcker, på film, på påhittade platser. men sen ordnade min familj en middag och dit kom bland annat en kille med blåglittrande ögon som käkade väluppfostrat med både kniv och gaffel och som tittade mig ögonen när vi pratade. och det blev inget mellan oss, det kommer det aldrig att bli, men det var bara så fint. för jag blev påmind om att det faktiskt finns femtonåriga killar som skakar hand första gången man ses.

Började hänga med en kille som var absolut förbjuden, min kompis ex. Men jag kunde inte låta bli för jag blev kär och han blev kär och vi hade en helt egen hemlig sommar ihop. Sen kom hösten och det blev kallt även för oss vilket förmodligen var lika bra. Men det är en sommar jag aldrig glömmer.

En augustikväll när jag och tre av mina bästa vänner skulle titta på solnedgången på stranden där en av dem har sommarställe. Vi hade en (halvt stulen) flaska bubbel med oss och så slutade det med att vi badade nakna i havet. Utan att bry oss ett skit om ifall någon skulle gå förbi. Det var alldeles ljust ute trots att solen gått ner, vattnet var varmt och jag kände mig så himla lycklig just då. Älskar dem så.

vi bor precis vid havet, och en kväll gick jag ner för att bada mitt i natten. det var så mörkt: att havet och himlen hade samma färg. det var så kallt: att vattnet och luften hade samma temperatur. det var en känsla av att flyga fram, att existera i ett tomrum. att göra någonting av det tomrummet. efter ett skiljetecken kommer något annat; din röst låter så annorlunda i antibes, säger jag. du svarar: jag längtar efter dig just nu.

sååå i mitten av sommaren tog jag ett spontanflyg ner till mellan Europa där mina vänner hämtade upp mig i en husbil. Vi drog ner till en större stad i ett land på västkusten där vi tänkte stanna ett tag för sol, bad, longboarding och gött häng. Väl där nere träffade jag min första sommarfling någonsin. Han kom från landet med de många kanalerna och orangea tygerna, hade långt solblekt hår, var mycket mycket längre än mig och hade en surfares kropp. Efter att ha känt honom i cirkus 15 timmar flyttade jag in hos honom resten av de dagar vi var i hans hemland. Han bodde högst upp i ett gammalt stenhus där trapporna var så branta att man fick klättra upp med händerna på trappstegen.
På nätterna klättrade vi ut från hans sovrumsfönster och satt på brandtrappan och tittade på stjärnorna. På dagarna skjutsade han runt mig på sin röda lådcykel utan låda.
Det kändes bitterljuvt i hjärtat att lämna honom efter dessa dagar för att köra hem igen till ett sommarkallt Sverige. Jag vet inte om han och jag någonsin kommer träffas igen, men även om vi inte gör det så gav han mig dessa ljusa sommarminnen att minnas tillbaka på för resten av livet.

Klockan var alldeles för sent och det var helt kolsvart ute. Vi skulle åt samma håll, han tog en omväg för att följa mig till dörren. När vi kommer till min uppfart stannar vi, pratar, kramas hejdå. Jag går mot garaget för att lämna min cykel när han ropar att han tycker sig se någon vi känner längre ner på gatan och jag skyndar mig ner igen, tittar efter. Det var bara ett falskt alarm. Jag undrar nu i efterhand om det var något han slängde ur sig utan att tänka eller om han ville försäkra sig om att jag kom ner på gatan igen. Efter det står vi båda obekvämt kvar lite till, kramas hejdå igen. Dröjer kvar. Kramas igen. Jag tror att vi gjorde det sammanlagt tre gånger innan vi kysstes godnatt för den första gången utan någon alkohol i kroppen.

Efteråt sjönk jag ihop på garagegolvet och var tvungen att lägga kinden mot den kalla betongen.

Jag gjorde slut i slutet av juni, precis när sommaren var som varmast i Gbg. Efter att ha hängt med samma person i 2 år gjorde jag slut, och flyttade hem till Stockholm. Ett inferno av att swipea på tinder började, och jag spanade på alla eventuella ragg när jag var ute. Jag har liksom aldrig i mitt liv hittills varit utan span, alltid gått runt och kikat på någon. Jag låg med ett gammalt ragg en onsdagsnatt, och det kändes bra, liksom bra att rensa kroppen från gamla minnen. Men sen började allt kännas så hetsigt, som om jag inte kunde klara mig utan någon, vem som helst bara. Så jag hånglade med en random kille som luktade köttbulle, vilket inte var så najs. Men sen, nu när jag börjat min folkhögskola, så är det som om jag känner ett lugn. Ett lugn i att inte behöva hetsa fram något spanande, ligg eller hångel, utan bara umgås med folk för att de är trevliga. Och låta mitt huvud vila lite från allt krångel. Sen om hångel händer så händer det, men det är väldigt skönt att inte tvinga mig själv. Det är så skönt att bara vara för mig själv ett tag.

Jag är nu 17 år. Jag har gått ut ettan på det absolut bästa tänkbara gymnasiet och linjen känns 110% rätt för mig. Den här sommaren var den första sommaren jag fick spendera med en tjej som jag träffade nu när vi började i samma klass på gymnasiet. Vi har klickat så himla sjukt bra. Jag kan inte tänka mig en bättre människa att få kalla min bästa vän. Hon kan få mig att känna mig som den viktigaste personen på jorden och hon dömer mig aldrig!!
Vi spenderade VARJE dag tillsammans utom när den ene var utomlands någonstans på äventyr av olika slag.
Vi har den där allra drömmigaste vänskapen av dem alla och att få spendera mina somrar som denna med min Lovisa är nog det enda jag någonsin kommer begära i mitt liv. She’s the sunshinene of my life som jag brukar säga till henne och hon förstår aldrig att jag refererar till en sång men trots det är hon den bästa människan man kan stöta på. Den här sommaren var bäst helt enkelt tack vare älskade finaste Lovisa spm jag tackar innerligt för att hon finns<3

Första gången vi sågs var på debaser slussen en sommarkväll. Jag var där med en kompis och hade varken varit där eller hört bandet tussilago tidigare, men det hade han. Vi började prata ganska direkt och jag föll pladask för hans göteborgska, runda glasögon, tunna ”tintin”-hår och det ojämna stubb-skägget. Samtalsämnena tog aldrig slut och det var som vi känt varandra i år och dar. Tillslut blev någon irriterad och bad oss att sätta oss längre ifrån. På en låda fortsatte vi konversera och långsamt drack vi upp ölen som kostade en förmögenhet. När spelningen var över, gick vi tillsammans till slussen och när vi skulle skiljas av, hånglade jag upp honom utanför ingången till tunnelbanan. Jag log som en idiot för att han var så jäkla bra på att hångla och att han hade gjort mig knäsvag, vilket inte hänt mig på evigheter. Tänk att lite hångel var mitt bästa sommarminne för i år, men ibland behövs det inte mer än så.

Jag sa lite skämtsamt till killen jag gillade att ”du kan väl göra en ordlista till mig som jag kan använda i Frankrike?”, eftersom han berättat att han kunde en del franska. Någon vecka senare låg det ett brev i mitt postfack, handskrivet med olika färgpennor, där han översatt ord och fraser relaterade till sådant jag nämnt att jag gillar och sådant vi pratat om. Det avslutades lite blygsamt med ”tu es belle” och efter det tog jag mod till mig och frågade om vi skulle ses. Vi träffas fortfarande.

Sommarens bästa händelse var när jag klantade till det någon så jävligt och råkade bli struken från den utbildning jag ville läsa. Det var den värsta dagen i mitt liv ungefär. Men nu när jag gått 3 veckor på den utbildningen jag blev antagen till istället så tänker jag bara att det var nog det bästa som hände mig i sommar. Att det kan bli så himla fel men ändå så himla himla rätt. Det var nog meningen trots allt. Och tur var väl det.

Theo. På 16 år har jag aldrig klickat med någon så enkelt och fast att vi bara hängde drygt en månad, i disken på ett sommarjobb och några kvällar med kortspel många mil härifrån, saknar jag honom minst lika mycket som den där andra killen jag snackat med en enda gång sen skolavslutningen fast att vi gick i samma klass nästan hela grundskolan. Han (Theo alltså) har tjej sen 10 000 månader och vi snackar knappt varannan vecka men när min kompis frågar vem jag helst skulle bli ihop med av alla jag känner, spelar ingen roll om hen är ihop med nån annan (för hon känner mig bättre än vad ja tror) säger jag Theo. Mest för att jag saknar honom så mycket, jag kan låtsas vara kär men egentligen vill jag bara att det ska bli sommar igen så vi kan träffas och bli bästa vänner för alltid.

Mitt finaste sommarminne är nog inte ett minne utan dem två personer jag spenderade hela sommaren med. Egentligen var vi nog ett ganska udda gäng som inte hade så mycket gemensamt, men mitt i sommaren var vi den perfekta kombinationen när alla andra kompisar var utomlands eller upptagna med att jobba. Vi drack hembränd rakia på min kompis soffa klockan fyra på nätterna och länsade hans föräldrars spritskåp. Vi skriksjöng till gamla Britney Spears-hits, gick på gratiskarnevaler och smet in på dyra konstmuseum. Vi drack öl på uteserveringar, gick på dagsrave och gick på utomhusbio även om det regnade. Men det finaste för mig var att jag alltid visste att det fanns någon som ville göra allt det jag ville göra. Vad det än gällde så ville dem testa nya saker och besöka nya platser. Dem är mitt finaste sommarminne.

Hej. I somras köpte vi en katt, och man skulle ju lätt kunna tro att det var när vi hämtade katten som liksom skulle bli det bästa sommarminnet men det är det inte. Du förstår, jag var lite avvaktande mot katten i början, jag visste inte om jag var en kattmänniska, det var min kille som köpte katten och jag var ganska orolig innan och tänkte typ vad händer om jag inte tycker om den? Mitt bästa sommarminne var när jag en dag upptäckte att jag tyckte om katten, det var en augustidag och jag hade precis börjat jobba efter semestern, och katten var själv hemma medan vi var på jobbet. Jag kände mig så orolig för den och undrade vad han gjorde hela dagen, ringde min kille och frågade om han trodde katten mådde bra och om vi inte skulle åka hem lite tidigare. Om man känner så för en katt eller någon eller något annat så är det ju för att man tycker om den eller det:-) Den dagen visste jag ju liksom att jag och katten var okej.

Jag och min bästa kompis hade pratat i flera år om att vi ville åka till Berlin, och nu i somras tog vi äntligen tummen ur och bokade spontant en resa dit. Två veckor senare åkte vi och hade den bästa resan någonsin!

Jag kommer alltid minnas dagen i juli då min unga, vackra, grymma sambo genomgick en öppen hjärtoperation. Vi var livrädda i månader innan. Sju på morgonen smsade han att nu ska de snart söva ner mig, älskar dig jättemycket, och sen gick jag hela dagen och kallsvettades och stirrade och hoppade till för minsta ljud i väntan på att telefonen skulle ringa. Och till slut ringde telefonen, och det var en man i andra änden som sa att han var thoraxkirurg på Karolinska och att de slutat operera för en timme sedan och att allt gått bra. Att min sambo levde. Att den fina sjukhuspersonalen pusslat ihop hans trasiga hjärta. Att de lagat honom. Och jag andades för första gången på veckor kändes det som och grät och skrattade och skakade och kramade min kompis som var där med mig. Och sen på kvällen när jag åt pizza med min mamma och telefonen ringde igen. Och jag var så rädd att det var från sjukhuset och att något var fel, men så hörde jag en mycket sprucken och trött liten röst i andra luren som sa hej. Det var min starka, modiga, fantastiska älskade favoritperson som ringde för att säga att han älskade mig och ville höra min röst och som var orolig att kanske sjukhuset inte fått tag på mig innan. Och han ville bara att jag skulle veta att han var okej så jag inte var rädd. Glömmer aldrig. Tänker på det varje dag för att påminna mig om hur skört livet är, hur lyckligt lottade vi är, att det viktigaste av allt i universum är att de man älskar får må bra och vara friska, att jag måste vara rädd om honom.

Det bästa med sommaren var hur oövervinnlig man kände sig på vägen hem på cykeln efter en utekväll som avslutats med nattbad i havet.

När vi satt vid Rhenfloden på en gräsmatta och andades in varm, tysk sommarluft och lyssnade på svensk musik från mobilen kändes det som om sommaren var så himlahimla bra som den bara kunde vara, just där och då.

En vän från tiden i USA kom hela vägen från Italien för att hälsa på mig i kalla Sverige. Det var som att jag fick tillbaka en liten bit av den bästa tiden i mitt liv.

När jag var hemma i Umeå och fick sniffa och snusa på mitt syskonbarn. 8 månader gammal och världens finaste varelse. När hon tittade på mig och log glömde jag klyschigt nog bort alla hemskheter i världen.

Theo

I början av augusti blev jag kär.

Springa genom folkmassor mot Linnéscenen under wayoutwest mot Galantis. Förbi fulla människor bara framåt framåt med mina fantastiska systrar och deras vänner mot den höga dunkande musiken genom den ljumna kvällen. Trycka sig in i tältet precis vid scenen och dansa dansa dansa tills svetten var överallt och huvudet dunkade. Sen springa mot utgången, kissa i skogen och sen sätta sig i en taxi och flyga genom ett nattsvart upplyst Göteborg.

5 augusti, när jag äntligen äntligen äntligen landade på flygplatsen efter ett halvår (!!!!) av längtan. Han hade köpt en bukett gigantiska solrosor och var lite sliten men ändå så fin. Jag började gråta så fort jag såg skymten av honom och när jag kom tillräckligt nära släppte jag bara alla väskor och vi blev till en enda kramande och snörvlande klump. Fatta att vi klarade sex jävla månader på olika sidor jorden och nu slipper vi det treåriga distanshelvetet för evigt, vilken grej!

Att jag fick lära mig att dansk polis kan vara snälla mot turister som kör mot enkelriktat mitt i natten, att en schweizisk brud agerade mitt bästa hångel någonsin redan nästa natt på Berlinska gator. Att uppleva Prag. Och sedan avsluta bilsemestern med chillkrök på Coffe Shops i Amsterdaaaaaaaaam!!!! Att jag fick göra allt detta med min fina vän, är så himla fint.

Förmodligen att under en av sommarens sista utgångar få reda på att en finfin jobbarkompis varit intresserad av en hela sommaren. Att 5 minuter innan stängning bestämma sig för att strunta i alla anledningar till varför ett hångel med honom vore en dålig idé och bara köra. Falla snabbt och hårt och inte bry sig om att vi numera bor i olika länder, bara pröva och se vart det leder.

mitt finaste minne är när jag stod på tågstationen och väntade på min bästa vän. hon som varit min bästis i tio år men för fem år sen flyttade till usa. nu flög hon över atlanten för att va med mig en hel sommarmånad. vi sov bredvid varandra varje natt, cyklade till stan och skrattade i alla affärer, åt kvällspicknick på stranden, hade högläsning för varandra i hängmattan, tog tåget till köpenhamn för att röka och köpa kjolar. sen tog månaden slut och hon åkte hem. nu saknar jag henne ofantligt och vi ses inte förrän nästa sommar, då jag kanske kommer till henne. hur som helst, hon är mitt bästa minne och när jag tänker på sommaren tänker jag på henne.

Det var midsommar och vi hade inga planer för det enda vi gjorde om dagarna var att jobba och vara med varandra. Så vi gjorde en lång inköpslista och handlade massor midsommarmat och sen bjöd vi in en kompis eftersom det var alldeles för mycket för två personer. Och även tre visade det sig. Sen satt vi på innergården tills det skymde, snapsade och bildade ett punkband, cyklade in till stan och smugglade ut öl ur den billigaste krogen så vi kunde dricka i kön till att dansa. När han och jag sedan cyklade hem cyklade jag omkull och skrapade upp knät och jag har aldrig, aldrig sett någon vara så rädd om mig.
Nu bor vi femhundra ljusår från varandra som han brukar säga när vi är ledsna över det(fem timmar egentligen) och jag brukar tänka på midsommar ibland när man känner att det är så jävla äckelsvårt att inte kunna röra vid honom varje dag. Och att dom allra bästa stunderna är när vi inte gör något speciellt utan bara gör det bästa av en planlös helgdag. För att vi är som allra bäst när det är bara vi.

Att träffa den där fina, fina pojken på Trädgården i maj. Och sedan några månader senare, första helgen i september och sista helgen på Trädgården för i år, stå mitt bland alla blommor på dansgolvet och rökmaskiner och hög musik och pussas med samma pojke på samma ställe där det allt började. Finaste sommaren någonsin.

Jag har ett distansförhållande, så alla dagar jag spenderat med Honom har varit underbara. Men allra bäst i sommar vår roadtrip i Norrland. Eller när vi badade i havet som var så varmt att vi aldrig ville gå upp, betedde oss som världens barnungar, skvätte, dök, skrattade och pussades om vartannat, och det kändes som om hela stranden tittade på oss. Men vi brydde oss inte.

När jag bestämde träff en kväll under mitt Stockholmsbesök med en kille jag pratat med ett tag. Han bjöd mig på varm choklad med minimarshmallows, tog tag i min hand och höll om den när vi gick genom sommaren i Stockholm, höll mig nära hans bröst när vi åkte tunnelbana, han hade världens finaste skratt och han kysste mig farväl. Efter det har vi inte pratat, och det kan låta sorgligt, men det gör inte så mycket – för det kändes som att han visade hela världen att jag var hans för en evig kväll.

Att han jag crushat på i flera månader frågade om vi skulle fika!!!! O kanske kommer d aldrig bli nåt efter d men ÄNDÅÅÅÅÅÅ

Att jag vågat visa mig svagast i världen så att jag för första gången på superlänge börjat bli stark igen.

Mitt bästa sommarminne är att jag äntligen gjorde slut med min dåvarande pojkvän som psykiskt och fysiskt på slutet misshandlat mig under det senaste året av vårt förhållande. Jag har mått skitdåligt efteråt förstås. Men det är ändå mitt bästa sommarminne. Att jag lyckades. Att jag ändå mått så himla mycket bättre sen dess. Att mina vänner verkligen funnits där. Vänner som jag trodde att jag hade försummat i all destruktivitet.

Efter att jag spenderat snart 10 månader med titeln flickvän till världens finaste så har jag för mycket fint att välja mellan. Men ett hopplock med ting som får mitt hjärta att skaka som ett asplöv av kärleksfnatt kommer här:
– vi har döpt vår framtida irländska varghund, hon ska heta Irma
– vi ska flytta ihop, för vi kan inte leva utan varandras närhet
– kommentaren ”jag är så bekväm med dig så det känns som att jag är med mig själv, och jag tröttnar inte på mig själv. Jag vill aldrig sluta vara med dig” (vilket jag skrattade så jag kiknade åt samtidigt som mitt hjärta smälte)
– när vi var på bröllop och blev helt fnittriga åt att det kanske är vi en dag som gifter oss.
– att jag har bestämt mig för att fria, vilken dag som helst nu

Vandring med mina favoritpersoner i Jämtlandsfjällen. Att gå i sol och regn, sova sex personer i ett tremannatält som kom att lukta lite för mycket svett och äta middag lagad på gasolspis men evigheten som utsikt. Bäst.

florence på way out west. den stundande hösten och ångesten inför den släppte mer och mer för varje vildsint piruett florence gjorde och jag var omringad av mina bästa vänner och det var en såndär stund när ingenting annat fanns än just det här. musiken som pumpade i blodet och det dånade i öronen och en tår rann över kinden av alla känslor som stormade inne i bröstet. så himla fint det är odödliga man kan uppleva på konsert.

Jag hade varit i ett jävla skit-usa i ett år och kom hem den här sommaren. Så fort jag såg min familj på Arlandas ankomsthall kunde jag inte hålla inne tårarna. Allt var som vanligt och allt var bäst och det kändes som att jag aldrig överhuvudtaget hade lämnat min mammas armar.

När jag och min bästis var på way out west. Efter varje festivaldag drog vi till bananpiren, där satt vi på JÄTTEstora mjuka bildäck, studsade omkring med varandra, och kollade på stjärnfall. Mycket fina kvällar, och mycket minnesvärda.

I augusti bodde min storebrors sommarflirt hos oss i en vecka och medan han jobbade nattskift så åkte vi och spanade efter älgar, badade toppless, låg på bryggan och pratade och ja, bara connectade. Är så förbannat glad över att min bror har träffat en tjej med fötterna på jorden och som till och med vill umgås med den fem år yngre lillasystern!

När jag och min bästa vän var ute och dansade på Debaser Strand, jag fick hångla med en tjej och när klockan slog tre och det var dags för stängning gick jag och min bästis till Reimersholme och naken badade. Det var ett fint och härligt minne. Minns hur lyckliga vi var och hur mycket vi skrattade när vi simmade där i vattnet fortfarande lite småfulla.

Vi räknade ut att vi hade tillbringat över 84 timmar i sträck tillsammans och man tröttnade inte ens nästan.

Jag fick hångla med en fett snygg kille på sommarens första fest. Och sedan på en fest till. Och på en till och sedan hånglade vi på bussen hem också.

My best summer memory happened on the night before I left for a racing weekend abroad. I had to get up super super early the next morning, but I was texting with the cutest guy and was too excited to sleep. So i got up again at midnight and ran into my Mum and together we went outside where the night was perfectly August-warm. We gazed into the starry sky and talked about perfect summers and I was thrilled to the top with anticipation and being in love. Right then and there it hit me – I am happy. I am so incredibly happy!

Jag och mina tre bästisar tog tåget några timmar till ett landställe. Där gjorde vi allt som en bör när sommaren snart är slut: prata in på nätterna, hänga i växthuset, äta god mat, bada, ligga på bryggan en hel dag, lyssna på musik, plocka blåbär, spela sällskapsspel och reta varandra för att alla är dåliga förlorare, spelat gitarr osv. Älskade det och älskar de.

När vi åkte tillsammans till hennes hemstad Stockholm för att fira Pride, och vi bodde hos hennes mamma och jag fick se hennes flickrum, fastän vi inte riktigt definierat vad vi egentligen var ännu. Men det gjorde inget för det kändes så naturligt att vara där. Och så var vi på väg till Trädgården en kväll, gick ända från Slussen till Skanstull, och när vi gick där så tog hon min hand. Så vi gick där genom stan, hand i hand, passerade massor av regnbågsflaggor och glada människor i ett somrigt Stockholm som visade sig från sin bästa sida klädd i regnbågsfärgerna. Och det kändes så jävla bra.

Etter den beste festivalen og den beste takk-for-sommeren-festen avsluttet vi natten og startet neste dag med å bryte oss inn i et badebasseng. Jeg var omgitt av alle vennene, de som har ansikter som betyr hjemme, og klemmer på en måte som gjør at jeg vet jeg hører til et sted, og vi var nakne, løp rundt på gresset, svømte uten å bekymre oss for noe. Der og da glemte jeg at det var slutten av sommeren. Jeg var helt tilstede, i vannet, med de beste menneskene. Og nå lever jeg på den frihetsfølelsen jeg kjente da.

Jag åkte tåg igenom nästan halva Sverige för att spendera en drömmig långweekend hemma hos en kille jag fattat tycke för. Vi spenderade en hel eftermiddag på båten och körde in till stan på kvällen för att äta ute och vid midnatt körde vi hem igen insvepta i fleecefiltar och jag satt i hans knä medan han körde. Jag har aldrig varit med om något så romantiskt i hela mitt liv. Och jag gillade det. Nästa vecka kommer han på besök hos mig <3

jag hade lovat mig själv att aldrig ha ett till distansförhållande. men så en dag i juni, när han skulle flytta hem till london igen, så bara bestämde vi. att nu är vi ihop. och nu bor vi i olika länder men ingen är gladare än jag. för att jag vågade och för att vi är ihop.

När han och jag hade älskat och det slog mig för första gången att jag är kär i honom. Jag viskade ”vill du veta en sak? Jag är kär i dig”. Han drog mig intill sig och viskade ”vill du veta en sak? Jag är kär i dig med. Vi är kära i varandra”. Efter en stund reste han sig för att gå på toaletten. När jag låg där ensam i mörkret började tårarna rinna, sådana ”JAG ÄR SÅ LYCKLIG ATT JAG BARA MÅSTE GRÅTA”-tårar. <3

När jag landade på Arlanda efter tre veckor i Brasilien. Det var den femte augusti omkring midnatt. Efter de tre längsta veckorna någonsin i mitt liv, med enbart sms- och chattkontakt kom min vackra pojkvön gåendes mot mig i mörkret. Det kändes som att mina knän vek sig samtidigt som all luft gick ur mig. Vi stod där och kramades och hånglade tills mina ben kändes någorlunda stadiga och jag hade fått talförmågan tillbaka.
Sedan åkte vi tunnelbanan hem till mig och vi bestämde att vi aldrig skulle vara borta från varandra så länge igen.

är 22 år och har aldrig egentligen fått hångla. men! så fick jag det! på ett dansgolv! och när vi hämtade andan kom alla hans kompisar och attackdansade oss, vilket var himla fint.

fick bo tillsammans med min bästa vän i mer än en vecka. varje natt skedade vi och varje morgon kokade hon pasta till oss. på kvällarna drack vi vin, cyklade ut i natten och lät männen ta emot oss men sen cyklade vi hem igen till varandra. när jag är med henne behöver jag inga andra, och det är nog det finaste jag kan känna just nu.

När vårt lilla gäng från småstaden samlades i vår kompis nya lägenhet i storastora Göteborg för att dricka vin, leka lekar och dansa. När vi, lite matta av alkoholen (för vi är så ovana att en i storstäder går ut flera timmar senare än j småstäder och därför hade börjat lite för tidigt med det roliga), allihop ligger ihopkurrade i sängen ömsom om, ömsom på varandra och bara kramar och pratar och myser precis sådär supermega-vänskapligt trots att vi inte setts på länge. Dem gör mig så lycklig, mina vänner. Den här sommaren har vänner varit huvudrollen och pojkvänner, sjukdom och jobb har varit biroller. Så får det gärna vara jämt!

Jag har jobbat stenhårt med en resttenta i sommar och det var värt varenda sekund av svett och tårar i början av augusti när jag sker långt över godkänt och verkligen kunde känna att jag och ingen annan hade tagit mig dit! Ingen känsla i världen som slår den när man kämpat för ett mål och tagit sig dit- oslagbart.

När jag gick vilse i ett jättevarmt NY någonstans bland lolita för att jag läst din guide. Så jag satte mig ner på ett café och tittade på folk.

Från att ha varit ofrivilligt singel i typ fyra år (träffade killar och sånt men blev aldrig aldrig kär) så är jag nu kär i två helt fantastiskt fina killar samtidigt. Också jobbigt på sitt sätt men ändå mest roligt och spännande. Båda två är kära i mig med och det är typ det lyxigaste jag någonsin varit med om. Låter alldeles hemskt när jag säger det så och jag förstår ju att det är hemskt jobbigt för dem men om jag får tänka bort det en stund så är jag bara så himla lycklig över att få känna mig så här totalt omgiven och innesluten av kärlek och förälskelse även om det bara är för ett kort ögonblick!!

Sensommarkvällen i augusti när jag och min vän drack öl i stan och jag hånglade med två olika män på två av Stockholms vackraste platser.

Hånglade med den snyggaste killen jag någonsin sett, och njöt av varenda sekund. Det vat inte romantiskt överhuvdtaget, inte sådär klyschigt fint som de ska vara. Vi hade aldrig sett varandra innan, folk knuffades från alla möjliga håll & hans tunga smakade vodka. Trots detta, var de länge sedan jag kände mig så uppskattad, älskad & all tomhet var som borta. Trycket i bröstet var borta, för första gången på flera månader

Midsommarnatten som jag spenderade med fina människor. Det var nakenbad, skratt och jag träffade honom, han som stal mitt hjärta. Det var hjärtslag som bankade i takt med varandra och dans tills nästkommande dag grydde. Det är den finaste midsommarnatt jag haft någonsin. En äkta midsommarnattsdröm.

Efter att ha varit olyckligt kär och besatt i flera år, bestämde jag mig i våras för att ”nej, nu är det fan nog Ida, nu ska du bara prioritera dig själv och göra sådant som gör dig lycklig”. Några dagar före midsommar fick jag reda på att jag hade kuggat en superviktig universitetstenta som behövdes för att få gå kvar till hösten, så grät och grät och bokade en resa till min studentstad i panik dagen före självaste midsommar för att hämta ut den. Mamma övertalade mig slutligen att stanna hemma för att fira med min bästa kompis, hennes kille och hans kompisgäng som skulle komma upp söderifrån istället för att sitta ensam i studentrummet. Kanske ett enkelt beslut, men jag hade pluggat så in i norden och var så besviken på mig själv och det betydde så mycket just då.

Såhär i efterhand kan jag berätta att valet att stanna hemma förändrade mitt liv på ett så fint sätt och det här med att ”han kommer när du minst anar det” verkligen stämmer. För när jag, bästisen och hennes syster klev ur bilen på finaste lantstället så stod han där. Från första stunden som vi skakade hand så har vi hängt ihop och pratat varje dag. Det bara fungerade. Som om att det skulle vara så och vara vi. Förra veckan flög jag och överraskade honom (han bor 70 mil bort nu när jag studerar), imorgon kommer han hit och inom en månad flyttar han upp till mig (!?) och jag är lycklig.

guud har världens bästa historia!! Som du verkligen skulle gilla tror jag. men jag kan inte berätta!!! Inte nu i alla fall! Om några år eller om vi ses ute! då lovar jag!
p.s den handlar inte om någon kille

Han tog med mig till han och hans kompisars hemliga ställe långt in i skogen. En stor glänta vid en å där vi kunde sola och bada. På ett par klippor mitt i ån stod vi och hånglade länge länge medan vattnet forsade runtomkring och solen värmde på våra nakna ryggar.

Att det kändes så bra att träffas igen, efter nästan ett år ifrån varandra. Spenderar somrarna på Island och förra året träffade jag en fin pojke där. Distansen gjorde sitt för oss men ändå kändes det som att vi setts förra veckan när vi väl sågs igen. Hatar dessa mil emellan..

Att jag som alltid varit så himla blyg och tråkig flyttade en timme hemifrån, för att börja gymnasiet och studera till det jag velat jobba som sen jag var 9 år. Nu ska jag bli marinbiolog och jag har nya vänner som jag faktiskt tycker om. När jag vaknar på morgonen har jag ingen ångest över skolan och mina lektioner består utav att snorkla.

En dag i juli packade jag in två av mina bästisar och min pojkvän i en hyrbil från Arlanda och körde ner till Lund och min då en månad gamla systerson. Världens rundaste, mjukaste bebis gjord av en tvärstolt svåger och den starkaste, mest fantastiska, människa jag vet – min storasyster. Det var så jävla mäktigt. Och som grädde på moset ska jag få bli hans gudmor.

Den där kyssen på dansgolvet. Vi var båda så fulla och glada. Han var varm, jag var varm och det smakade så himla bra! Bäst av allt var nog att det smakade himla bra dagen efter också.

Efter den värsta våren i hela mitt liv med uppbrott från pojkvän, misslyckade rebounds och en stenhård utbildning har jag under sommaren varit konstant på resande fot. Har inte stått stilla en enda sekund och kommit till den fantastiska insikten att det finns så himla mycket bra, vettiga, roliga människor ute i världen som väntar på att få lära känna en.

Det allra bästa var när jag och min bästis efter en längre resa med ett större kompisgäng bestämde oss för att själva dra iväg till en europeisk huvudstad och leva livet på bara vårt sätt. Det blev självklart fantastiskt. Under ett konstant lyckorus kärade vi ner oss i nya pojkar varje dag, hånglade med alla och kände oss som drottningar över världen. Ja banne mig de där dagarna var vi faktiskt det.

”you make me so… I just look over at you and I feel.. happy”

När jag vann över ätstörningsjäveln och i augusti fick tillbaka mensen efter ett år. I sommar har jag varit modigare än någonsin, ätit den där goda spagettin och tagit en extra glass för att sparka ätstörningen i ansiktet.

Berlin, själv med min älskade lillasyster. Fem dagar i augustivärme bara vi två.

När han sa ”jag älskar dig” för första gången, fast på en förfest och som i förbifarten och inför människor. Och jag blev helt paff och nästan arg för att han sa det så enkelt och jag smsar min vän nåt i stil med ”åh vad arg jag blir för att han sa det”. Och senare cyklar vi till klubben hela gänget, med sommar i våra kroppar och whiskeyflaskan går runt mellan oss och jag har glömt ilskan och tänker att han är så snygg och han säger bara: baby, baby. baby om igen och knuffar mig framåt på cykeln. Och sen är vi framme och låser cyklarna, alldeles för fulla allihop redan och han tar mitt ansikte i sina händer och säger: Jag lovar att jag ska säga det här imorgon också. Jag älskar dig. Jag blir så lycklig när du ler. Jag älskar dig. Och kvällen var ung och att jag sedan spydde ner hela Tylösand gör inte så mycket för han höll mitt hår.

Jag hade bästa hånglet i mitt liv. Trodde liksom inte hångel kunde toppas eller liksom vara bättre än urhärligt… Men my oh my- vad fel jag hade! Nu vill jag inte hångla med någon annan och förra helgen hångla vi igen. Och det va lika bra.

När jag lite småstressad kommer till förfesten då jag fått jobba över och mina bästa tjejkompis öppnar porten och säger:
”Du får inte veta detta men jag kan inte hålla mig.. Olle och Tom tycker du har blivit skitsnygg!”

När jag fick börja mysa och skeda med min bästa vän igen när han blivit dumpad. Fast att vi kanske inte borde för det blir dunderkomplicerat. Men han gör liksom att det är värt det ändå för det är så himla mysigt och trösterikt <3

Att dra en spontanare till Göteborg med en av mina bästa vänner sen trean och bo på hotell för första gången utan föräldrar och gå på Liseberg från tidig morgon till sen kväll och åka allt bara för att vi kunde och livet var bara så himla magiskt, det är en av de finaste sakerna jag gjort utav många fina saker i sommar

sommaren är lite som hoppet, det hänger kvar ända in på slutet, så det gäller att ta vara på de sista glimtarna. därför bestämde jag mig för att ta mitt pick och pack och bege mig till närmaste badplats idag, med matsäck nedpackad i väskan. att bada och få känna solen värma naken hud var det bästa jag kunde gjort idag.

Det bästa och läskigaste som hände i sommar är att jag bestämde mig för att säga upp lägenhet och fast jobb i Stockholm för att flytta ner till Tyskland och leva med han som är min kille sedan då ett halvår tillbaka. Nu är det två månader kvar till flytt och som vi längtar!

När mitt ex som alltid tog mig för givet under tiden vi var tillsammans sa att han ville ha mig tillbaka och jag sa ”nej tack, jag träffar en sjukt fin person som jag har fantastiskt sex med och som uppskattar mig och jag är mycket hellre med honom”. Så stolt över att jag äntligen insett vad jag är värd och att jag förtjänar det bästa livet har att erbjuda.

När vi var på en kompis landställe och det var sista kvällen och vi satt där i mörkret allihopa och åt jordgubbar samtidigt som någon blandade kortleken och jag sträckte mig ut för att släcka ljusen och han ropade ”nej då blir det ju mörkt, din galning!” och drog mig nära nära intill sig istället och släppte inte taget på flera timmar medans vi skrattade och sjöng så som tonåringar ska.

Jag har en sommarfinhet- och en fortsättning på en kommentar jag skrev för ett tag sen.

Jag jobbar i en matbutik och ibland kommer det in en kille som jag känner litegrann sen många år tillbaka. Han gick i min storebrors klass när de var små och vi lekte ibland alla tre för massvis med år sen. I tonåren umgicks Johan och min storebror lite mindre, men Johan gick barn och fritidsprogrammet och hade sin praktik på fritidsgården där jag hängde mycket. Åldersskillnaden på tre år hade jämnats ut lite och eftersom jag gillade honom litegrann hoppades jag att vi skulle bli mer vänner nu när han liksom inte var paxad av min bror längre. Det hände inte men det gjorde inte så mycket då. Det gick en massa år och nu är jag 27 och för ungefär ett år sen kom Johan och handlade i min affär. Vi sa inte mer än ”hej det var länge sen” typ och allmänt småprat, men jag blev överraskad över hur himla himla glad jag blev att se honom. Vi sprang på varandra på affären kanske en gång varannan månad och varje gång blev jag så himla glad att se honom- och han verkade glad att se mig med.
I början av sommaren snackade vi lite längre, jag hade inte jättemycket att göra på jobbet och han verkade inte ha bråttom. Jag tänkte- är det våran tur nu kanske? Men vågade inte säga ”ska vi ses nån dag? Ta en fika kanske?” utan det fick va. Jag tänkte att jag måste jobba upp ett mod. Det är var hans sista arbetsdag innan semestern och på semestern kom han till affären oftare än vanligt och varje gång fick jag lite lätt hjärtklappning, började rodna och sa konstiga saker och varenda gång svek modet mig och jag vågade inte säga att jag tyckte vi skulle ses på riktigt.
Tills en dag när jag fått nog på mina fånerier. Det är väl för tusan bara att klämma fram det! Så jag övade och övade på att säga ”vi borde ses. Vad har du för dig imorron?”
Då var han försståss försvunnen hur länge som helst. Jag försökte stalka honom på facebook, men han har inte facebook, han hade inget telefonnummer på eniro och jag förstod inte vilket hus som var hans via adressen. Dessutom- skulle jag gå hem till honom och knacka på eller?
Så ungefär en och en halv vecka efter jag senast sett honom bestämde jag mig. Jag skulle skicka ett brev. Jag skrev ”om man vill fråga ut dig på en dejt, vilket nummer smsar eller ringer man då? /matilda 073xxxxxxx” och postade. HERREGUD så nervös jag var sen. En vecka gick. Ingen Johan i affären och inget sms i telefonen. Jag tänkte ”han tycker jag är sjuk i huvvet. Han har sett brevet och bestämt sig för att jag är en stalker som bör undvikas. Jag är sjuk i huvvet.” en vecka till gick och jag tänkte ”äsch. Jag är inte sjuk i huvvet. Han går inte att få tag i och tycker han att jag är knäpp- ja, då är det för att jag är det och jag är hellre knäpp än tråkig!”
På fredagen fick jag ett sms. ”Hej Matilda! Jag kollar sällan brevlådan, så jag vet inte när du skickade brevet. Men, jag klarar inte av ett förhållande just nu, det lär ta ett tag för mig innan jag känner mig redo för det. Men vad sägs om en fika, eller liknande, som vänner?”
Mitt hjärta slog volter. Jag ÄR knäpp, och han vill ändå vara min vän! Vi smsade lite fram och tillbaka under kvällen och jag ville skriva KOM HIT NUUUUU! Men hade fullt upp hela den helgen, så istället skrev jag till honom på tisdagen och frågade om han hade lust att komma och ta en fika. Direkt när jag tryckt på ”sänd” blev jag asnervös och var tvungen att sätta telefonen på ljudlös och sätta igång en tvättmaskin. Han kom över lite senare samma dag, och jag höll på att spricka av var-ska-jag-göra-av-mina-händer-och-hur-ska-jag-stå-tänk-om-jag-gör-nått-fel. Men han dök upp, och det var de trevligaste, roligaste, lättaste tre timmarna jag hade varit med om den sommaren.
Dagen efter skrev jag ett sms att jag hade haft trevligt och han gärna fick höra av sig om han ville umgås. Det ville han och föreslog att ses i helgen. Jag gick hem till honom på fredagkvällen och vi snackade bort fem timmar lätt som en plätt. När jag skrev brevet till honom tyckte jag bara att han var en otroligt snygg kille som jag mindes var ganska schysst, men när vi hade setts två gånger var jag säker- Johan är min soulmate. Vi är menade att vara två för all evighet.
Jag fick hans sms den 21 augusti och nu har vi haft casual-häng sju-åtta gånger och varenda gång får jag känslan av att han och jag är ett.
Nu gäller det bara att han också fattar detta och att ” det lär ta ett tag” snart är över, det får ta sin tid för han och jag kommer att bli ett.

Hela våren och sommaren har varit magisk. Jag som aldrig varit kär, som trodde att ingen någonsin skulle vilja ha mig har gått runt med det största fjantigaste leende efter att jag har träffat honom. En eftermiddag då jag står och diskar i sommarstugan som vi har hyrt ihop kommer han upp och ställer sig bakom mig, lägger armarna om midjan på mig, borrar huvudet in under mitt hår och kysser mig i nacken och andas djupt och det är som om att världen på något sätt faller på plats just där och då, som att lägga ett pussel där alla bitar passar och vi har hittat hem hos varandra. ❤️

För fyra år sedan såg jag Veronica Maggio på Peace and Love festivalen. Soundtracket för sommaren 2011 var efter det, albumet ”satan i gatan”. Under den spelningen var jag dumpad och med ett hjärta som kändes som det krossats 1000 gånger om under våren. Fy fan för tonårskärlek.
I år under hennes spelning på ett återuppstått peace and love och en av sommarens varmaste dagar kände jag istället för heart ache en liten bebis sparka i min mage. En liten bebis som är hälften mig och hälften den i särklass bästa och mest genomsnälla person jag någonsin har träffat. Killen som skulle vara min rebound efter den där skitsommaren men som istället blev min stora kärlek och absolut bästa vän och nu blivande pappa till mitt snart väntade barn ❤❤ Efter att ha försökt undvika att höra låten ”snälla bli min” under de senaste fyra åren lyssnade jag idag med ett leende och utan en enda tår – för första gången

När jag efter 14h jobb i ett stressigt restaurangkök låg på rygg i en trädgård tillhörandes en liten stuga utanför Torekov och kollade på stjärnfall som aldrig tog slut tillsammans med en tjej från italien och en tjej från en liten by i Skåne som jag en månad tidigare aldrig träffat. Att man kan träffa så otroligt fina människor och att så mycket bra kan hända på så kort tid efter studenten <3

Såg en sån vacker man som jobbade på en restaurang i Belfast. Han fumlade med mjölken bakom disken som min kompis beställt för tydligen köper inte vuxna mjölk så ofta ute.

Jag slutade vara kär i henne. FY FAN VAD SKÖNT!!! Och när jag stod på konserter och kände basdunket i bröstkorgen och sval sommarkvällsluft på armarna och kände mig äntligen lycklig efter en helt förjävlig vår.

Jag blev kär i en av mina bästa kompisar och jag vågade leva ut mina känslor. Trots att han inte såg på mig mer än en vän så var det modigaste och bästa jag gjort.

Att jag för första gången tog initiativet att bjuda ut en kille, utan att veta om han var intresserad eller inte. Bara sådär! Vi träffades via mitt sommarjobb och han är så fin och jag blev så glad av att bara höra honom prata. En gång råkade jag ta honom på axeln när vi nästan krockade och jag var tvungen att gå bak och andas lite. Han svarade ”Absolut!”!!!

Jag tog slut på så mycket svarta tuschpennor den här sommaren för min hund dog. Hon var den finaste varelsen jag visste. Nu ritar jag bara svartsvartsvart i min dagbok men i mitt hjärta är hon nog det bästa som hänt mig. Och det är väl ändå nåt väldigt fint med att jag fick chans att rå om en fin liten person i nästan tretton år.

Att gå hem vid midnatt på dagen av skolavslutningen som också är den första varma dagen på året så man fryser inte i sina shorts och tunna kofta och Don’t Stop Believing spelas i ens hörlurar och man mimar så mycket man kan och dansar fram på gatan för att ingen ser och himlen är ljus och man är en gymnasieelev på sommarlov.

Det finaste med den här sommaren är att jag gått runt & varit sådär fnittrigt nykär i min M. Min finaste, fjantigaste, tramsigaste och helt fantastiske M. Jag kan inte förstå att han funnits där i periferin i flera år utan att jag förstått att han var menad att vara min. Men nu är han det! Och vi fick hela sommaren ihop. Det finaste av allt är nog egentligen när han i dammiga kläder med en handduk för munnen & näsan slipade, slipade, slipade & åter slipade mina sovrums väggar när det röda sovrummet skulle bli finare.

Jag ställde till med en sommarfest i mina föräldrars hus. Femton barndomsvänner sjöng ihop, pratade om hur vi alla hade olika minnen från min gräsmatta och var vi än befann oss så sa någon ”åh, kolla där på väggen det där är ju ett märke från när vi kastade pil inomhus” etc. Och han kom ensam som min plus en. Träffade alla som någonsin betytt något och var så himla modig. När mörkret kom tog han mig ut på gården och frågade om jag ville vara hans flickvän med meningen ”Belinda, du är för mig allt vad livet handlar om och jag är en tickande bomb, redo att explodera av kärlek för dig”. Herregud, min pojkvän <3

När jag satt under ett träd på min bröllopsdag och läste hans kärleksbrev till mig. Det var så fint och roligt och gulligt så jag skrattgrät hela tiden. Hela dagen var så obeskrivligt magisk, men det brevet, att få säga ja till honom och sen stänga ner dansgolvet kl 6 på morgonen var allt jag nånsin drömt om. Och nu är vi gifta och den samhörighet jag känner, sätter han tittar på mig, att han en vanlig måndag sätter på låten vi dansade till och vi dansar vår bröllopsdans på köksgolvet… Det är så vackert.

När jag fick vara med när min bästa kompis fick sitt första barn, och precis när jag slutat gråta lyckotårar när babyn kommit sa föräldrarna att hon ska få mitt namn som mellannamn. Får fortfarande tårar i ögonen varje gång jag berättar detta för någon, inklusive just nu <3

Den kvällen när stans snyggaste man plötsligt bjöd hem mej till sitt. Det var en dag då hela stan var ute och firade, första barbenta dagen. Alla var ute och ändå hittade vi varanda i vimmlet. Några korta meningar senare strosade vi hem till honom. Natten kom och gick, magpirret var konstant. Jag minns inte mycket, det står endast ett ord i dagboken, lycka. Dagens efter sa jag till min bästis att hon redan kan börja planera sitt bröllopstal till oss. ”Jag minns ännu sommarens första dag, ja det var då lyckokonfetti singlade ner över dessa två…”

hela sommaren var det så konstigt mellan oss. Skulle vi fortsätta eller skulle vi gå åt olika håll? vi försökte ha kul tillsammans. Låg, badade nakna, hängde på gagnef, drack för många öl på sunkhak, men grät och bråkade lika mycket.
Sommaren närmade sig sitt slut, jag åkte på bröllop i skåne och han till way out west. där det skulle visa sig att han i smyg träffade ett ex som han föll för på nytt.
när jag fick reda på det var sommaren nästan över, men jag kände mig så fri från allt dåligt den augustinatten. det var äntligen okej att ge upp.
jag har aldrig varit så pepp för en höst som nu.

När morfar berättade om hur mormor brukade ha på sig blå byxor med gula prickar när de var unga, och att han tyckte att hon var så snygg i dem. Samt att han alltid berömmer mina blommiga sommarklänningar. Man tänker ju inte att norländska herrar över sjuttio tycker något om kläder, men det gör de.

Det här har varit den tuffaste sommaren i mitt liv. En solig lördag stod jag på jobbet då det plötsligt inte gick längre. Jag ramlade in i den omtalade väggen. Utmattningen var ett faktum. Resultatet av att ha levt med ribban högt under hela livet och de senaste fem åren har jag dundrat fram genom livet som en ångvält utan minsta lilla paus. Jag hade planerat att börja studera till hösten, en utbildning jag drömt om sedan jag var fem år, nu vill jag inte det längre. Inte alls! Livet slogs i småbitar och jag fick börja om från noll. Men trots oräkneliga timmar av oro och tårar finns det mycket positivt i det hela. För första gången i livet har jag vänner. Bästisar. Människor som ringer för att kolla läget och hör gråten i min röst och säger: jag kommer nu genast. Som kramar, tröstar, ber och gråter tillsammans med mig. För första gången i mitt liv är jag välsignad mer relationer där inget behöver döljas. Relationer där det finns utrymme att vara svag och visa sig sårbar men också utrymme att växa sig stark. Nu har jag börjat hitta mig själv lite. Inte hitta tillbaka till den jag var för jag har upptäckt att jag inte alls är den människa jag trott att jag är. En ny person tar form. Jag vågar ha framtidsplaner och drömmar. Jag har till och med hittat en utbildning som lockar. Inom en helt annan bransch än jag siktat in mig på. Men det känns bra. Och så har jag ju mina vänner. Vi pratar, gråter, skrattar, kramas och kämpar tillsammans. Så det bästa med den här sommaren är att jag har hittar vänner som jag aldrig vill släppa. Vi vandrar tillsammans genom livet.

Sommarens finaste stund var när vi checkat in med kidsen på Gothia towers efter en heldag på Liseberg och vi hamnar på 18 våningen med utsikt över Liseberg. Barnen sitter och tittar ut över Liseberg i mörkret och är helt stumma av beundran. Där och då slog det mig att de förmodligen aldrig kommer glömma detta och det är det här som är att skapa barndom.

När jag och den där fina killen från jobbet stack till havet och badade en sen kväll efter att vi slutat jobba. Och när vi sedan ett par dagar senare träffades för en spontan picknick vid sjön, eftersom vi båda för en gångs skull var lediga. Han ristade in våra initialer och datumet i träräcket uppe i ett fågeltorn. Vi låg på golvet i fågeltornet och höll om varandra och efter den första kyssen var det så uppenbart och självklart att det skulle vara vi. <3

Det bästa var att min kille gjorde slut med mig. Väldigt otippat att det skulle bli det bästa, för det kändes ganska länge som det sämsta i hela livet. Men det gjorde att jag vågade lära känna mig själv och nya människor på nya sätt + kanske det finaste av allt: kom min bästa vän så himla nära att vi helt ärligt kunde kommunicera med enbart med blickar. FINT.

Tidigare i somras visade sig min mormor från sin sanna sida och uttryckte sig ordentligt homofobiskt (inte menat elakt, utan ’snällt’ homofobt) för mig när jag på Facebook skrev ett långt inlägg apropå att jag är queer. Detta krossade varenda centimeter av mig, samtidigt som stödet från min omgivning byggde upp hela mig igen lika snabbt. Och det blev så tydligt när mina föräldrar hälsade på i Göteborg i augusti. Vi hittade på så mycket fint och det var så himla mycket spontana kramar och pussar hit och dit. Det var även Göteborgs kulturkalas och jag gick och såg när Timo Räisänen sjöng Ted Gärdestad-låtar med Gothenburg Wind Orchestra. (Rolig kontrast att jag strax innan kollade på Beatrice Eli). I alla fall, där satt jag med mina föräldrar på vardera sida på femte bänkraden i sena augustivärmen och under ’För kärlekens skull’ tog jag ett hårt grepp om deras händer, med blicken spikrakt fram och forsande tårar längs kinderna. För herrejäklar vad lyckligt lottad jag är, kände och känner jag. Jag har föräldrar och mina kristna föräldrar älskar mig ändå oavsett vem jag älskar och det är fanimig för dem och oss som solen går opp. För trygghetens skull.

Det bästa som har hänt mig är att jag flyttade från Stockholm tillbaka till staden där jag är uppväxt. Hela sommaren bestod av spontana nattbad, sena grillkvällar och road trips mitt i natten, med hög musik och personer som jag älskar.
Jag har kommit nära och lärt känna underbara människor i sommar och jag är så glad att jag har dem i mitt liv.

När jag fick nycklarna till min första lägenhet

Att jag träffade världens gulligaste kille, som faktiskt gillar mig tillbaka.

När jag fick hem brevet att jag kommit in på skolan att läsa till bagare/konditor.

Vi bestämde att inte träffas mer precis innan sommarlovet för ingen av oss kände att vi kunde göra Oss rättvisa. Drömde om honom i princip varje natt i juni och juli, och när vi träffades igen efter sommaren och kramade om varandra förstod nog båda att det egentligen aldrig tagit slut. Två veckor senare vaknar jag upp hos honom efter en megafylla och dagen efter det är vi tillsammans igen. Nu sover jag över hos honom i princip varje natt, han går upp 45 minuter innan mig för att laga pannkakor till frukost och håller om mig sådär jättenära om nätterna.

Mycket rörigt men här:
Bästa, när jag + kompis seglade till Köpenhamn. Första natten hamnade vi och båten i Visby efter en artontimmarsseglats. Det var under Almedalsveckan och alla var så himla peppiga. Vi gick från bar till bar till klubb. På väg hem träffade vi en igelkott, gick förbi hem där folk stod och rökte genom fönstret, bjöd in oss själva till hemmafester, försökte senare återigen gå hem, jag hittade en cykel som jag cyklade iväg på, glömde att jag var med min kompis efter en kvarts trampande, inser att jag inte hittar hem till båten MEN då kommer min bästa person cyklandes på en annan cykel(<3) ropandes SAANDRA SAAAANDRA, inser att om vi tar cyklarna hinner vi precis tillbaka till barens sista beställning. Dricker sista ölen, lämnar tillbaka cyklarna, tar sovmorgon och sedan seglar vi iväg igen.

Att en kille tog en färja på två timmar bara för mig, fast vi inte ens kände varandra, bara sagt att vi ville lära känna varandra. Det hände inget mer än en liten kram, men det var också min absolut första dejt. Jättekonstigt och jättepinsamt men det gjorde inget för han tog en frickin färja bara för att jag verkade intressant.

Den här sommaren har jag ägnat åt att bygga upp något helt nytt. Jag har blivit min egen bästa vän, äntligen lärt mig att ta emot den kärlek som människor ger mig, flyttat 600 kilometer hemifrån, skrivit, träffat många fina, lyssnat på peppig soul och gjort upp planer på att rädda världen. Och allt är precis som det ska vara.

Den där dagen i början av juni när jag egentligen skulle möta min pojkvän på Arlanda efter att han varit i Australien i 4 månader och jag åkt de dryga 30 milen till Stockholm bara för det. Men istället satt jag på ögonakuten när han landade och jag kunde höra besvikelsen i hans röst när han ringde och frågade hur jag mådde. När han mötte mig vid pendeln var ändå det underbaraste som hänt på länge och lika romantiskt, om än inte lika klyschigt, som att ses på Arlanda. Och jag kände återigen de där fjärilarna i magen som man känner när man är helt nykär, trots att vi varit tillsammans i över 2 år.

Det har hänt ganska mycket fint. Men det GULLIGASTE var på Malmöfestivalen. Jag stod och lyssnade på Weeping Willows när en kvinna kom fram till mig och sade att jag såg ut som en ”gullig liten såndär man kan få tre önskningar av” med glitter på kinderna, smycke i pannan och blommor i håret. Sedan kittlade hon mig lite bakom ena örat och sade ”jag har önskat mig något nu” och sedan försvann hon.

När jag fick sommarjobb på en historisk teater i Helsingborg. Under tre veckor fick jag klä mig i gammaldags kläder, lära mig prata småländska, spela inför med publik i alla åldrar och spendera tid med andra personer som, precis som jag, är kreativa och lite barnsliga i sinnet. Det bästa av allt var att min chef tyckte jag var väldigt duktig på att spela teater. Jag har alltid velat bli skådis men aldrig, aldrig vågat prova mina vingar. Nu vet jag att jag kan.

Den gången vi va på picknick med massa andra och han snuddade mitt knä och jag trodde jag skulle svimma.

När han vände sig mot mig i sängen och viskade ”Tänk att få somna brevid man älskar så mycket”. I Januari har vi varit ihop i 10 år och mitt hjärta gör fortfarande volter när jag ser honom på håll!

Jag var ganska nybliven singel och gick långa nattpromenader där det aldrig blev riktigt mörkt med killen ”som-är-så-snygg-så-jag-dör”. I mitten av juni kysstes vi i hans soffa, han berättade att han blir helt pirrig i magen av mig, och sedan dess har vi knappt spenderat en dag ifrån varandra. Det här var sommaren då jag blev så kär att det gör ont i bröstet.

flyttade hem till mamma och pappa över sommaren för jag pluggar i annan stad. hade först ångest över att jag inte skulle jobba så mycket i sommar och skulle inte tjäna pengar och alla kompisar skulle jobba och bla bla bla. Men det var så fint att vakna varje morgon i lugn och ro, äta frukost på altanen med hundarna i knät och få lite tid att bara vara. Läsa böcker, gå på promenader och andas. Behövde verkligen unna mig lite tid att bara inte göra något speciellt.

Midsommardagen, i en pytteliten husvagn när han sa att han var kär i mig. Sen att vi spenderande hela den natten under en filt och hånglande och viskade hemligheter var ännu bättre. Och jag som inte gillar husvagnar. Det är läskigt när man vet att man hittat den man vill vara med.

Jag och min kille sen 11 månader tillbaka (kan inte förstå att det snart varit vi ett helt år) for en långhelg till paris i Augusti. Vi åt crepes och baugetter och kysstes uppe i eifeltornet och allt annat turistigt man hinner med på 3 dagar. Det var vår första riktiga resa tillsammans. Allt jag kunde tänka på på kvällarna när vi utmattade låg i hotellet och skulle sova var att jag aldrig mått så bra, och att jag bara blir kärare för varje hjärtslag.

När jag och min pojkvän åkte till London och efter några dagars flängande så bestämde vi oss för att hänga på hotellrummet för att käka chips och ha sex prick HELA dagen.

Jag flyttade till Japan. FÖRSTÅR DU SANDRA. Jag pratar japanska (ish, haha), har spenderat hela sommaren med karaoke, traditionella festivaler och nya människor. Har velat åka hit i sex år och nu är jag här efter mycket förvirring och gråt och jag är så jäkla bra.

När jag började sommaren var jag den där 24-åriga, okyssta oskulden som det liksom aldrig hade hänt för. Halvvägs igenom sommaren bestämde jag mig för att det fick vara ändring på det och gjorde något jag aldrig hade gjort förut: skaffade Tinder. Jag började prata med en kille där som verkade trevlig och vettig (och snygg!), men kände mig fullkomligt illamående av tanken på att gå på mitt livs första dejt med en främling. Jag gjorde det ändå – och hej och hå, vi dejtar fortfarande och alla tankar på ”Tänk om ingen någonsin vill ha mig?” är som bortblåsta. Alla ”första gången”-moment var lite, lite awkward men sådana stunder blir så fina ändå när man kan klura ut det tillsammans. Oavsett vad som händer med vår relation framöver är jag så HIMLA glad att jag pushade mig själv till att göra det jag tyckte var absolut läskigast i hela världen. Förutom att det gett mig en massa nya, härliga upplevelser och en ny person att tycka om, så har faktumet att jag klev ur min bekvämlighetszon gett mig så sjukt mycket mod och självförtroende på alla områden av mitt liv. Har aldrig känt mig så mycket som mig själv som jag gör precis just nu.

Jag kommer aldrig glömma den 9:e juli. Dagen då det första antagningsbeskedet till högskolan publicerades. Hela det senaste året av mitt liv har gått ut på en sak, att komma in på juristprogrammet i Lund. Den 9:e juli stod det äntligen de där gröna bokstäverna som jag så länge suktat efter bredvid min ansökan. Det spelade sedan ingen roll att sommarvädret var kass och att jag jobbade hela tiden, min dröm var uppfylld. Jag har sedan beskedet levt i eufori och går nu min 2:a vecka på juristprogrammet och allt är så himla underbart och jag är lyckligare än vad jag någonsin tidigare varit!

jag och mina kompisar bestämmer oss för att åka till Gröna Lund, som vi gjorde när vi var små. det är den där perfekta sommardagen och vi springer runt i shorts och linnen, käkar glass, spanar in snygga killar och åker allt, prick allt. vi skrattar åt de fula korten från bergochdalbanorna och vi vill aldrig åka hem. när det mörknat för länge sedan tar vi båten till Slussen och alla lamporna speglas i det bäcksvartat vattnet, lite som stjärnor, och Stockholms nattluft är varm. och jag känner det i hela kroppen: vi kommer vara vänner för alltid.

Vågade inte ens tro på att det kunde gå, men under vår enda gemensamma semestervecka hittade vi tillbaka till varandra. Och hela de två månaderna som gått sen dess har varit helt nykära igen efter tre år tillsammans. Miljöombyte, kortspel, cykelturer och flädersaft var vad vi behövde. Och varandra, förstås.

Jag träffade dig en julinatt. Vi hängde på en klubb tillsammans och pratade, drack öl och dansade med dina vänner. Det blev efterfest i en av dina polares lägenhet och du frågade om jag ville följa med dig upp på taket. Där satt vi bredvid varandra och han sa så många fina saker om mig att jag blev så generad att jag fick be honom sluta. Du lutade dig fram och kysste mig. Solen började gå upp bland hustaken och det var varmt i luften. Där i sommaren satt vi och hånglade som att tiden omkring oss stod still, som att endast vi existerade. Här ville jag stanna föralltid.

I övermorgon flyttar jag utomlands för att plugga och i förrgår flyttade du tvärs över landet för att också plugga. Jag tänker på honom konstant, för han är så himla fin. Blir det aldrig något mer mellan oss, så kommer jag ändå alltid ha minnet av oss två omslingrandes, bland hustaken en gryning i juli.

Natten jag fick somna mellan bästisar och pojkvän i ett lyxigt festivaltält medan regnet öste utanför. Precis innan vi somnade sade vi alla att vi älskar varandra.

I början av sommaren blev jag dumpad av vad jag trodde var min stora kärlek. Så har ägnat hela sommaren åt att mest försöka överleva, tårar dygnet runt och änglar till vänner som aktiverade mig hjälpte inte ens. Jag kunde inte dela stad med honom (och hans nya, min fd kompis), så jag åkte till min lilla hemstad och sa till barndomsvännerna: Nu flyttar jag hem! Vi firade och dansade hela natten. Senare samma kväll blir jag upphånglad av en kille från högstadiet, som visst blivit två meter lång och snygg som en gud. Nu har jag äntligen flyttat till hemstaden, vi dejtar och jag fnittrar igen!

Det bästa med sommarn var när jag skulle till doktorn. Där möttes jag av en stilig ung läkare med brunt hår och grönbruna ögon. Så fort våra ögon möttes kunde vi knappast slita dem från varandra. Idag är jag och läkaren på g och jag är så glad att jag blev sjuk i sommar.

Jag klarade av en kväll på festival efter månader av depression och utmattning och jag ville aldrig gå hem fast att benen skakade. Jag var så rädd att jag skulle vakna upp och må piss. Det gjorde jag, tog mig knappt ur sängen de kommande dygnen och missade resten av festivalandet. Men jag hade en bra kväll, en kväll där jag kunde känna mig frisk. Det var det värt.

jag hade träffat en kille som var underbar och hade fluga på sig varje dag. vissa saker hade fått mig att tveka lite på oss ett tag men en julidag sågs vi och fikade, pratade om filosofi och erotiska noveller och poesi, och allt kändes fantastiskt och pirrigt igen. på tåget hem lyfte jag min hand mot näsan och den doftade som honom för han höll mig i handen på vägen genom stan, till tågstationen, där vi kysstes en gång och en gång till och sen snubblade jag för han är 1,94 och jag var tvungen att stå på tå

Jag och min bästa vän sökte till samma konstskola, i flera månader satt vi i vår sunkiga ateljé utan fönster för att få till så bra arbetsprover som möjligt. Vi hade båda sagt upp oss från våra jobb och spenderade morgon till kväll i ateljén och kämpade till vi blev knäppa i huvudet.

När svaren kom så fanns det en plats till henne men inte till mig. Vi tröstade genom att en varm sommardag sitta på hennes trappa med en kopp kaffe och gnälla över jävla kasst det här var. Det kändes så hemskt att hon skulle få gå där utan mig. Lära känna nya människor, en ny stad och få plugga konst, på riktigt. Medan jag skulle vara kvar i den lilla stad vi bodde i och ta upp mitt gamla jobb igen.

När min telefon plötsligt ringde.
Det fanns en plats med mitt namn också.

Efter så mycket jobb hela sommaren helt plötsligt inse att jag har 6 dagar utan några som helst planer. 6 fantastiska dagar i början av augusti när vädret var magiskt. Och på söndagen innan det var dags för jobb igen åkte jag och personen jag är så jävla kär till stranden och åt sallad, lösgodis och läste skvallertidningar.

Mitt allra bästa sommarminne är ingen speciell stund utan mer hela sommaren. Jag skulle sommarjobba i Stockholm och det skulle min kusin också, så vi bestämde oss för att hyra lägenhet ihop. Hela vår barndom hade vi talat om att vi skulle bo tillsammans när vi flyttade hemifrån men eftersom han flyttade till Kanada för att studera blev det inte av. Men sedan råkade vi båda få jobb i samma stad samma sommar och fick bo ihop i fyra fantastiska månader. Vi skrattade, bråkade, lagade mat, såg på TV, solade, festade och talade om allt och ingenting. Och när jag låg och grät på vårt badrumsgolv kramade han mig, torkade mina snortårar och sa att han kunde slå ner killen som krossat mitt hjärta om jag ville det. Nu har han åkt tillbaka till Montreal och jag saknar honom så himla mycket.

jag var i rom med en kompis i början på juni. vi åt pizza å pasta, drack vin å mådde. sista kvällen var jag på tinderdejt med en giuseppe. jag gick till hans pappas kontor där han fällde ut en säng från väggen å jag fick massage å hade spexigt sex i fyra timmar?? han va knäpp i huvudet å väldigt rar. på morgonen var vi tvugna att gå tidigt för hans pappa skulle ju dit å jobba så vi låg en gång till å sen skjutsade han mig på sin vespa till mitt hostel. på vägen stannade vi i en apelsinträdgård å på en kyrkogård å allt var väldigt drömmigt. när vi sa hejdå skrev han mitt namn på vespan med ett blyertsstift han hade i ett hål i örat. så knäpp! å rar! vill åka tillbaka å ligga med honom oavbrutet i typ en månad. bara ligga å äta å ligga å äta

jag och mina kompisar bestämmer oss för att åka till Gröna Lund, som vi gjorde när vi var små. det är den där perfekta sommardagen och vi springer runt i shorts och linnen, käkar glass, spanar in snygga killar och åker allt, prick allt. vi skrattar åt de fula korten från bergochdalbanorna och vi vill aldrig åka hem. när det mörknat för länge sedan tar vi båten till Slussen och alla lamporna speglas i det bäcksvartat vattnet, lite som stjärnor, och Stockholms nattluft är varm. det hela är magiskt.

åkte till gotland med min gulliga pojkvän (som jag pussades med för första gången för exakt ett år sen idag. hurra!). det regnade ute hela tiden så vi var inne och hade sex hela dagarna. och klappade får.

Jag började träffa den finaste killen jag vet igen. Vi träffades hela sommaren och allt var så bra och så fint. Jag var kär. Han var kär. Nu är han min första pojkvän och jag kunde inte tänka mig någon bättre. Han är allt jag någonsin drömt om. Tack sommaren 2015 <3

Vi sa att vi borde träffas, och så gjorde vi det. Han klev av bussen, var så slående mer vacker än vad jag förstått, och så kramades vi. Det var så märkligt, att träffa någon som man pratat med så mycket, men aldrig sett hans rörelsemönster eller hört hans skratt. Man känner nästan någon, men så kliver personen in i ens fysiska verklighet. Jag tog med honom till mitt favoritcafé. Och där möblerade han om min behovstrappa bara genom att dricka kaffe. Nu vill jag bara ha honom.

Han jag har varit kär i hela den långa hösten, vintern och våren sa att han älskade mig. Finaste sommaren.

Det jag kommer ta med från denna sommar är mitt (åter)besök till mitt pappas hemland, Libanon. Sist jag var där var jag ca 6 år och var där för min fasters bröllop. Efter ca 14 år utan att ha rest tillbaka till Libanon, fick jag i i två veckor spendera mina dagar med mina farbröder, mina och pappas kusiner, mina sysslingar och hela tjocka släkten! Förutom de fantastiska bröllopen hade vi flera stora fester på taket, bus-trips, hängde på stranden och åt bara god mat. Ljuva livet! Det är något magiskt med att ha hela familjen (med släkt och allt) på en och samma plats, i vårt land. Även om jag och mina kusiner är födda i Sverige så är Libanon trots allt vårt land. Vår familj har rötter där, och på något sätt är vi sammanlänkande till landet. Något säger till mig att vi alla kanske en dag kommer att mötas där igen.

Åkte till Grekland i två veckor helt själv. Låg vid poolen och läste böcker och satt i barer och lärde känna nya människor. Cirka tre dagar innan jag skulle åka hem träffade jag världens finaste människa, avslutade resan med magiskt sex på stranden och kan numera inte koncentrera mig på någonting än att planera och drömma mig bort till nästa resa så att vi får ses igen.

Jag träffade en sjöman i våras och vi blev kära ganska så mycket på en gång. Men sommaren har varit tuff, vi har knappt setts och så var han borta hela juli. Jag trodde jag skulle gå sönder men det bästa på hela dagen var när vi kunde prata i telefon. Och sen var han äntligen hemma i två veckor och efter det visste vi att vi inte skulle ses på en månad igen. Men jag vägrade, så efter två veckor tog jag tåget klockan fem på morgonen till Göteborg och mötte upp honom när han gick av båten och så hade vi de finaste två dagarna på hela sommaren ihop. Solen var framme nästan konstant, vi var hos hans familj, badade i poolen, pussades kramades pratade och skrattade. Sen flög han till USA efter de där underbara dagarna men då visste jag att nästa gång han kommer hem stannar han hemma för nu har han fått jobb på land. Och det gör mig så varm i hela kroppen.

Mitt bästa sommarminne är midsommarafton, jag sommarjobbade på ett äldreboende och vissa av de mer friska äldre pyntade en stång, det kom ett band och alla skulle dansa. Jag var hos en av våra väldigt sjuka, dementa patienter en stor del av dagen. Han brukade inte uppfatta vad det var för dag. Men just då hade han koll på att det var midsommar och spenderade hela dagen till att berätta för mig om olika midsommrar han firat. Som om det inte var tillräckligt fint att lyssna på så berättade han tillslut att han träffat sin fru på en midsommardans. Det var en så himla fin historia, han beskrev vad hon hade på sig och hur han hade känt. Han grät, jag grät och tillslut så var det bara tvunget att jag, trots att han egentligen var sängbunden, fick leta upp en rullstol så att han skulle få komma ner och titta på stången och dansen.

Dagen efter kom han inte ihåg nånting. Men då kändes det helt fantastiskt och som nånting man bara upplever en gång i livet och att det där generationsgapet inte fanns.

Vi hade bestämt att ha tema på midsommarafton, ”white garden party”. Vi hade åkt ner till småland för att fira tillsammans ett gäng, det var föräldrar och en stor syskonskara med vänner till. Ni vet när allting är sådär idylliskt och alla vaknar och hjälper till? Det plockas blommor, dukas, lagas mat och pyntas, partytältet fixas i ordning, Självklart i spöregn, vad vore det annars på midsommar. Innan lunch försvinner alla iväg, kommer tillbaka i vita långklänningar, hattar, vita linnekostymer, frackar och hattar. Solen spricker upp och vi intar silllunch, dagen flyter på med 7kamp och dans till disney-låtar redan klockan 3 på dagen. Lekarna tas seriöst, men med en så genuin glädje från alla. Eftermiddag och jordgubbar, beger vi oss till baren. Jo det är så att mina fina vänner byggt en bar i ett av skjulen här nere, den är sådär fin så att det gör ont att kolla på den. Gamla fina ölflaskor på rad, segel i taget osv, hela baren är gjord i fina gamla plankor som dom hittat runt om när deras föräldrar köpte huset. Håkan, Lasse berghagen och Movitz! avlöser varandra, tills det liksom inte längre går. Kollar runt mig, och bara känner tårarna komma, allt är så där löjligt bra och man vill inte vara någon annanstans. Kollar på min kompis och ser hur hennes ögon också blir blanka, så dansar vi vidare in i natten.

Trots att jag har varit pank och arbetslös hela sommaren så har jag ändå firat sommaren tre veckor nere vid Medelhavet, allt tack vare min fantastiska familj som tyckte att jag var värd det efter alla år på universitet som ändå inte fucking gav något. Med en drink i handen, solens värme som studsar från husfasaderna och min pojkvän och hela min familj vid min sida började jag kunna tänka positivt igen. Tack <3 <3

Jag och min pojkvän var i Grekland tillsammans och en kväll på stranden förlovade vi oss och jag är så lycklig <3

När vi dansade vår första dans som man och fru. Alla försvann, det var bara han och jag, musiken och kärleken. Det var magiskt.

Natten till den 3e augusti, på en efterfest med bara vi två säger han: ”jag har väldigt speciella känslor för dig”. Äntligen. Jag som varit kär i honom i ett år utan att säga något alls.

jag skulle cykla jorden runt och kom 110 mil från östkusten i USA till Kentucky där jag blev påkörd av en bil och skadade min hand. Fick ändra mina planer och de blev till den mest episka road trip jag kunnat tänka mig, och jag upplevde saker jag aldrig kunnat tänka mig. Jag satt bredvid några på en baseballmatch i st Louis och blev senare hembjuden till dom i Houston, jag lärde mig surfa i Florida, jag var på UFO-museet i Roswell, och satt i bilkö i två timmar i Yellowstones nationalpark för det var bisonoxar på vägen. Vad som kunde lett till en mycket värre skada ledde till det bästa som någonsin hänt mig. Och nu är jag i Australien och fortsätter min episka sommar här. Livet är underbart (trots att min hand fortfarande gör ont.)

Minns att jag skrev en kommenrar till ett liknande inlägg för dryga två år sedan som kom med i din sammanställning om hur jag presenterat min nya kille för familjen och min farmor viskade i mitt öra ”du har gjort ett bra val”. I somras friade han till mig utan att jag anade något på förhand. Lätt det bästa i sommar. Ja, och livet kanske <3