I augusti när jag skrev min årliga födelsedagsönskelista på bloggen önskade jag mig bland annat Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa. Och tänk! Författaren herself skickade hem mig ett ex.
Signerat så här fint <3
Boken handlar om en sommar och lite mer i nittonåriga Olivias liv. Hon har just gått ut gymnasiet, jobbar extra i en kiosk och tillbringar nätterna på olika barer längs med Götgatsbacken. Hela hennes vakna tid upptas av Josef, ett fram- och tillbakaförhållande som är i tillbakastadiet när boken tar vid.
Han har en flickvän och har tid för Olivia ibland, när han har lust. Olivia har alltid lust.
Parallellt med Josef handlar det även om kompistrion Olivia och hennes bästa vänner Pascal och Chris. De följer med på alla de nattliga äventyren och har även sina egna problem som flätas in i Olivias.
Det här är en bok med otroligt fint språk. Det skulle lätt kunna bli pretentiöst men det blir det aldrig. Det känns istället som att varje ord är väl avvägt och metaforerna och beskrivningarna om hur saker smakar och känns är så fint uttänkta. Hennes språk påminner mig en del om Kristofer Ahlströms i Ett liv för lite på något vis. Denna handlar dock om tonårsdekadens och blödande hjärtan vilket passar min boksmak ännu bättre. : ) Rekommenderas starkt. Finns exempelvis att köpa här.
Translation. A Swedish book called ”Nattsagor för sömnlösa” I recently finished reading.
åååh den vill jag läsa
Otroligt bra bok!!!
Världens bästa bok.
åh, bara titeln tilltalar mig något enormt!! http://singmyspring.blogspot.com
Roligt att du skriver att det känns som att författaren varit väldigt noggrann med språket och orden, för det var precis vad jag tänkte när jag läste om din bok i förra veckan.
Åh, den vill jag gärna läsa. Ska skriva upp den på min boklista direkt!
Så sjukt. Läste detta och blev sugen på att läsa boken. En timme senare hittar jag den på stadsmisdionen. Ödet?
Hej! jag har en fråga och vill ställa den till dig för tycker att du har så fina å förstående svar till dina läsare.
För ett tag sen var jag väldigt god vän med en tjej som inte gick i samma skola som mig men vi hade andra kontakter och träffades ofta på helger och så för att hänga. Vi hade känt varandra ganska länge och var tajta i 2-3 år. En tid i mitt liv tänkte jag mycket på vilka av mina vänner som gav mig energi och gjorde mig lycklig. Denna vän tog rätt mycket energi av mig och när jag stannade upp och tänkte på hur hon betedde sig så märkte jag att hon oftast babblade på om sig själv. Jag ville hänga på tu man hand med henne, men hon undrade ofta om jag inte visste vad mina andra kompisar gjorde från min skola och jag kände mig efter ett tag åsidosatt och att hon utnyttjade mig för att få nya vänner. Jag drog mig undan och ville inte umgås med henne lika ofta vilket antagligen ledde till att hon drog sig undan. Nu mera träffas vi typ aldrig. Inte vi två på över 2 år. Vi växte ifrån varandra men ändå inte. Hur tänker du om att ”sluta vara vän” med någon? Borde en alltid prata om det med varandra? Eller kan det bara bli så? Jag har dåligt samvete för att jag valde att ”undvika” henne, samtidigt som jag känner mig dissad. Jag känner mig sårad för att jag inte längre är en självklar del av hennes liv. Men jag måste ju skylla mig själv eller? Det som känns extra jobbigt är att se att henne umgås med mina andra vänner men inte med mig. Det gör ont och är tvungen att se detta p.g.a att vi har gemensamma vänner.
Jag har ju trots allt klarat mig bra utan henne en längre tid, kanske det var meningen att det skulle bli så här?
Skulle vara så glad för ett svara av dig!
Tack för en vettig blogg!
Han heter Kristofer Ahlström 🙂
så rart av henne!
haha, har du fått fler stolliga kommentarer sedan flytten till Metro eller inbillar jag mig?