Dagens krönika hittar du i dag i din närmsta Metrotidning och på webben. Handlar om ordet ”nej”. Går att läsa HÄR eller här i sin helhet:

→

Jag har ingen pojkvän men ändå säger jag precis det:

– Jag kan inte, jag är ihop.

Han släpper mig då, lossar sitt grepp om min handled, låter mig gå. Jag skakar av mig hans beröring och springer in i närmaste butik. Det är en mataffär, jag står vid konserver och känner mig frihetsberövad.

Jag står bland burkar med tomatsås och inlagda gurkor och känner mig frihetsberövad trots att det inte är första gången. Trots att det har hänt flera gånger innan det och kommer att hända flera efteråt. Faktum är att nästa gång, några månader senare, spelar det inte ens någon roll att jag är ihop. Han är lång, nästan två meter med små runda glasögon och hipsterfrisyr. Stannar mig på en bar och säger:

– Gå inte, jag vill prata med dig.

Och efter ett jag kan inte måste iväg och nej jag är inte intresserad så måste jag till slut säga, för att han inte ger sig, för att han blockerar vägen och står med sin mobil i högsta hugg redo att be om mitt nummer:

– Jag har en pojkvän.

Då ler han snett, får något blänkande i blicken och ska väl försöka vara rolig:

– Men du är ju inte gift, eller hur?

Jag har märkt att det spelar nästan aldrig någon större roll när man säger nej. I domstolar under våldtäktsfall är det extra tydligt, och förstås mest uppmärksammat på grund av absurditeten och det fullkomligt genomsorgliga i situationen. Men sanningen är den att man som tjej lär sig att ens nej faktiskt nästan aldrig har någon vidare tyngd.

Man har under åren samlat på sig så många extra argument, vassa kroppsspråk och dödande blickar för att det där ordet inte klarar av att stå för sig själv. Man har lärt sig att gatorna man rör sig på och platserna man besöker sällan är ens egna. Ens privata sfär står alltid vidöppen för diverse män att kliva in i och oftast ger de sig inte därifrån förrän de inser att just det här utrymmet redan var tingat av en annan man.

Det var helt oväsentligt att jag sa släpp mig, jag är inte intresserad och jag har ingen lust just den där gången på den där gatan. Han höll tag om min arm ändå. Han ville bjuda mig på en kaffe, ett glas vin. Du är så vacker.

Han var inte vacker. Han var yngre än jag, säkert fem sex år och tittade mig inte i ögonen. Inte förrän jag hävdade att jag redan var claimad, paxad av en annan, släppte han taget.

– Jaha, du har en pojkvän. Ursäkta då.

Tänk ändå, hur sjukt det är att vi fortfarande lever i en värld där våra nej sällan väger något alls så länge en annan kille inte är inblandad. Att vi ännu måste vara någon annans ägodel för att bli lämnade ifred.

Det är nästan komiskt att något som är så oerhört lätt ska vara så svårt. Det är nämligen bara att öppna närmsta synonymordbok och titta efter: det finns inga kanske eller ja som förslag därunder. Nej betyder nix, njet, stopp och aldrig i livet.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today.