Dagens krönika hittar du i dag i din närmsta Metrotidning och på webben. Handlar om ordet ”nej”. Går att läsa HÄR eller här i sin helhet:
→
Jag har ingen pojkvän men ändå säger jag precis det:
– Jag kan inte, jag är ihop.
Han släpper mig då, lossar sitt grepp om min handled, låter mig gå. Jag skakar av mig hans beröring och springer in i närmaste butik. Det är en mataffär, jag står vid konserver och känner mig frihetsberövad.
Jag står bland burkar med tomatsås och inlagda gurkor och känner mig frihetsberövad trots att det inte är första gången. Trots att det har hänt flera gånger innan det och kommer att hända flera efteråt. Faktum är att nästa gång, några månader senare, spelar det inte ens någon roll att jag är ihop. Han är lång, nästan två meter med små runda glasögon och hipsterfrisyr. Stannar mig på en bar och säger:
– Gå inte, jag vill prata med dig.
Och efter ett jag kan inte måste iväg och nej jag är inte intresserad så måste jag till slut säga, för att han inte ger sig, för att han blockerar vägen och står med sin mobil i högsta hugg redo att be om mitt nummer:
– Jag har en pojkvän.
Då ler han snett, får något blänkande i blicken och ska väl försöka vara rolig:
– Men du är ju inte gift, eller hur?
Jag har märkt att det spelar nästan aldrig någon större roll när man säger nej. I domstolar under våldtäktsfall är det extra tydligt, och förstås mest uppmärksammat på grund av absurditeten och det fullkomligt genomsorgliga i situationen. Men sanningen är den att man som tjej lär sig att ens nej faktiskt nästan aldrig har någon vidare tyngd.
Man har under åren samlat på sig så många extra argument, vassa kroppsspråk och dödande blickar för att det där ordet inte klarar av att stå för sig själv. Man har lärt sig att gatorna man rör sig på och platserna man besöker sällan är ens egna. Ens privata sfär står alltid vidöppen för diverse män att kliva in i och oftast ger de sig inte därifrån förrän de inser att just det här utrymmet redan var tingat av en annan man.
Det var helt oväsentligt att jag sa släpp mig, jag är inte intresserad och jag har ingen lust just den där gången på den där gatan. Han höll tag om min arm ändå. Han ville bjuda mig på en kaffe, ett glas vin. Du är så vacker.
Han var inte vacker. Han var yngre än jag, säkert fem sex år och tittade mig inte i ögonen. Inte förrän jag hävdade att jag redan var claimad, paxad av en annan, släppte han taget.
– Jaha, du har en pojkvän. Ursäkta då.
Tänk ändå, hur sjukt det är att vi fortfarande lever i en värld där våra nej sällan väger något alls så länge en annan kille inte är inblandad. Att vi ännu måste vara någon annans ägodel för att bli lämnade ifred.
Det är nästan komiskt att något som är så oerhört lätt ska vara så svårt. Det är nämligen bara att öppna närmsta synonymordbok och titta efter: det finns inga kanske eller ja som förslag därunder. Nej betyder nix, njet, stopp och aldrig i livet.
.
Translation. A column in the Metro newspaper today.
Jag har en plan på att nästa gång, när någon säger ”hallå fina du/Hey you are beautiful osv” ska jag fucking svara ”Jag SKITER i vad du tycker faktiskt! Jag vill inte prata med dig, så gå” och så liksom viftar jag lite. Antagligen kommer jag bara så där obekväm och känna hur jag fryst fast i asfalten… men banne mig vad jag hoppas! Ska bli så jäkla förbannad!
Tack för den här texten Sandra.
Jag är i Bogotá, colombia och är exotisk mona (alltså viting, blont hår och blå ögon). Här är anledningen till så många samtal slutligen ”du är vacker, kan jag få ditt nummer?”, men på vägen dit eller fortsättningsvis kommer alltid frågan ”har du pojkvän” och hur jag räddas av att säga ja fastän det är helt irrelevant. Blir arg, eller kanske mer förlamad. I sammanhanget, är det inte jag och vad jag tänker och känner som är det eftersökta, istället för om jag redan tillhör en annan man? Blä. Tänker försöka samla kraft att bara säga nej nu.
så himla bra at du skrev det her. <3
En gång när jag stod bland grönsaker kom en man fram till mig. Drog hela denna ”grej” med att vilja bjuda ut, ha nummer etc. Jag sa nej osv, slutade med att jag fick säga jag har en pojkvän men gullit av dig att komma fram heh.
Sen gick jag med snabba steg mot russin och nötter, stod där som förlamad och hoppades att han skulle lämna butiken så att jag kunde slappna av. Varför sträcker jag inte bara på mig och gör mina inköp? Varför känns friheten så tillknycklad. 🙁
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur lågt respekterade vi kvinnor är av män och hur svårt det är för dem att ta ett nej. När jag gick på gymnasiet träffade jag världens finaste kille eller åtminstone i min värld och jag har alltid varit så blyg. Han tjatade om att vi skulle ha sex men jag sade nej och det slutade med att han hade sex med andra och sade att jag fick skylla mig själv.
Douchebag. Vad bra att du vågade säga nej iaf
It makes me sick the way that women are never taken seriously by men. It’s like we’re just a joke to them and only the word or another man means anything
det här var jag med apropå nej.
jag hade en ”kompis” i mitt förra kompisgäng där en kille taffsade på mig jätte mycket fast jag sa nej.
hade råkat (något jag ångrar då jag egentligen inte ville) strula man honom innan men sa endå nej.
alla runt omkring brukade skratta åt honom o säga ”när X blir full tar han på sig kåtglasögon o blabla”
en vanlig kväll i vårat patetiska kompisgäng där allt handlade om alcohol bli han full, taffsar och det spelar ingen roll hur arg jag är och skriker nej till jag säger: men förstår du vad du gör just nu, att det här är straffbart. medans han svara: men vadå du sa ju bara nej, inte sluta.
Jag har bytt kompisgäng nu. letar fortfarande nya vänner men det kommer
Precis så! Bara för att jag är singel så betyder det inte att jag är intresserad. Fatta.
Har tänkte så mycket på detta sen du la upp krönikan. Gör mig ledsen och förbannad att det är såhär. Har själv blivit illa behandlad/utsatt för övergrepp av olika (ganska milda men ändå inte okej) grader, och som resultat så måste jag ”testa” varenda kille jag dejtar. Jag säger nej fast jag vill, bara för att testa om han respekterar det. Jag låter honom vänta, och sen får han sova över men säger att vi inte kommer ligga. Om han accepterar det så fortsätter jag träffa honom, om jag kommer spendera hela natten till att lyssna på tjat och fortsätta säga nej så åker han ut med huvudet före. Hur vrickat är det att jag måste göra så?! Fucking testa honom för att jag är rädd?!
Bra bra BRA!
så bra skriven krönika!
Du är GRYM!
Tack för ett bra och välskrivet inlägg! Fy att det ska vara på det här sättet!!
Vilka ÄR dessa män som tror sig ha rätten till våra kroppar ? Jag förstår inte.Som kvinna skulle jag inte i min vildaste fantasi få för mig att ta på en kille för att ” jag har lust” eller ” för att jag tror han med största sannolikhet skulle gilla det för hey ho look at me im so hot!” . Nej. Respekten skall komma först. Om vi väljer att utbyta kroppsvätskor ska det ske på bådas villkor för att vi båda vill och har sagt: ja.
Detta är den bästa krönika jag någonsin läst! SÅ spot on!
Hallå och ursäkta mig! Satan i gatan vad trött jag, som kvinna, blir. Alla dessa experter på feminism, genusperspektiv och relationer. Alla ni runt 16-23 år, going on 32.
Till saken : hur många tjejer/kvinnor finns det inte som aldrig ger sig när de spanat in nån som gillas? Oavsett flickvän, fru, man? Som aldrig någonsin heller kan ta et nej för ett nej. Kaninkokerskor.
Tänker mest att debatten måste nyanseras lite. Inte minst för att jag som kvinna inte kan tänka mig att se mig själv som ett offer som lider under männens förtryck! Jag vägrar att göra det och jag har heller aldrig känt mig mindre värd. ( Fan vore väl annars. ) Nu är jag också 44 år gammal så jag har lyckats skaffa mig lite mer erfarenhet under årens gång!
Tre vackra söner har jag också och dom är alla uppfostrade av en feministisk, självständig och stark, nåja, mamma.
När jag hör ”jag hatar män” eller ”jag hatar alla pojkar och män” blir jag så jävla förbannad. Vad har mina söner gjort som är så ont att dom ska hatas pga sitt kön?
Givetvis finns det ûbervidriga slemmiga våldsamma äckliga män, jag har stött på någon sådan. Dom finns det många av.
Det finns också vidriga kränkande våldsamma kvinnor, dom har jag också stött på. Så att, ja, same same.
Jag var rädd för tjejer i grupp när jag var ung. Numera är jag rädd för människor överlag och jag är alltid livrädd när jag går själv genom stan när det är mörkt, eller ute med hunden. Jag förstår poängen och naturligtvis instämmer jag i resonemanget. Tyvärr, man ÄR rädd och det är för jävligt att det alltid har varit så och förmodligen alltid kommer att vara det. Alla flickor växer väl fortfarande upp med varningen om ”fula gubbar”. Vi får det redan med modersmjölken.
Jag kan förstå hur du känner Anette. Att man älskar sina söner och inte vill att de ska känna sig hatade. Att man som kvinna känner sig stark och tycker att man inte är något offer. Problemet är bara att de här känslorna inte förändrar vår värld. Jag önskar så att vi inte skulle vara offer, att vi kvinnor skulle vara fria. Men för att vara feminist och kämpa för lika rättigheter måste man också konstatera hur läget är. Kan du inte se hur denna oförmåga att acceptera ett NEJ från en kvinna hänger ihop med mäns kvinnosyn och syn på våra kroppar? Hur det hänger ihop med att de sedan går ännu längre och begår övergrepp, våldtar, misshandlar, köper sex (främst av kvinnor av barn), kontrollerar, mördar. Allt detta sker strukturellt. Och det är samma mekanism. Det är samma strukturer som möjliggör detta och det är samma strukturer som förblindar oss, som får oss att försvara männens handlingar. För du kan ju inte på allvar hävda att dessa problem är lika vanliga hos kvinnor? Varför kan så många fördöma våldtäkt och mord, men inte se problematiken i hur män ständigt tar sig makten över våra kroppar? Det börjar ju där.
Du har självklart rätt, det finns kvinnor som också kan vara på, inte ta ett nej. Vad är dock skillnaden? Makt, när en kille får en klängig tjej efter sig tror du att killen blir rädd? Överväger närmaste person att springa till eller försöker greppa tag i nycklarna i fickan ? Nej. För det finns en sådan extremt stor maktskillnad mellan kvinnor och män, som dels bygger mycket i just den situationen på fysiologiska skillnader. Jag har heller aldrig sett en tjej trycka in en ofrivillig kille i ett hörn, fråga om han hade en flickvän och hånlee och säga att så länge du inte är gift gör det väl ingenting. Har du på fullaste allvar varit med och sett det? Självklart handlar det inte om att pojkar som växer upp är = monster. Så klart inte men ska man få ett slut på detta strukturella(alltså övervägande del män som gör skit) förtryck måste man lyfta fram och generalisera. Och någonstans måste du väl också förstå att det är inte mest synd om alla fina killa(som det självklart finns!) som aldrig skulle göra en fluga förnär som blir felaktigt kategoriserade än alla kvinnor som för utstå längre löner, diskriminering, våldtäkter, mord m.m. Förstår hur du tänker men man måste tänka ett steg längre och inse vem det egentligen är synd om.
Oavsett flickvän, fru, man? Vad vill du egentligen säga med din kommentar? Att du är en mogen dam som är rädd för alla? Var drar du själv din egen gräns mot dina medmänniskor? Förstår inte ditt resonemang av att generalisera. Förstår inte hur du får in hat mot kön i din kommentarer snarare än människors beteende. Jag vet inte om din ålder på någotvis skulle få dig att verka mer mogen med erfarenhet med de märkliga påståendena. Snarare tvärtom, blind för verkligheten och samhällets normer tysta vanemönster. Det är väl därför just folk med ditt resonemang fördömer kvinnojourer för just argument som ”manshatare”. Avskyr människor som generaliserar, för det finns ingen som helst logik bakom sådana tankegångar.
Just där har du fullständigt fel. Egentligen helt irrelevant i sammanhanget men, eftersom du ändå drar upp det: Jag arbetar inom psykiatrin sedan 17 år tillbaka, på en låst akutpsykiatrisk avdelning. ( Kanske därav mina personliga reflektioner gällande människor över lag ) Jag arbetar mycket med våldsutsatta kvinnor och agerar som kontaktperson mellan patient / socialförvaltning / polis. Två eftermiddagar i veckan är min arbetstid förlagd till Kvinnojouren i Malmö, där jag bor. Poängen är att även män är våldsutsatta av kvinnor. Där består våldet oftast i psykiskt våld genom trakasserier, falska förlovningsannonser i lokaltidningen, förtal till chef och arbetskamrater, förtäckta hot mod vederbörandes barn.
Vägra acceptera en lägre lön. Vägra att ta ”skitjobben”. Vägra ta menande blickar, stirra tillbaka och ifrågasätt vad problemet är.
Utbildning och kunskap ger makt! Gör det och ta makten över era egna liv. Vägra ingenting mindre.
Manlig vs. kvinnligt? Vi är väl alla hen, 2015? Människa som människa, same same.
Det här är inget modernt fenomen eller en modern debatt. Redan drottning Kristina utmanade och ifrågasatte etablissemanget. Kung Byxlös, som hon kallades.
Därmed är tantens medverkan i debatten avslutad
Det där gör mig så arg. Så argargarg. För några år sen hamnade jag i ett hörn, indansad utav en främling, försökte ta mig ur, sa nej flera gånger, men han fortsatte trycka in mig. Lyckas med nöd och näppe sträcka ut en hand och hugga tag i en killkompis som går emellan och främlingen backar då, håller upp händerna och ber om ursäkt till HONOM. Jag då?
Liksom när jag går emellan när en kille försökt tvinga in min kompis på toaletten och han ville ”slå ihjäl mig” pga ”sån fitta”. Där kom som tur var hela krogen till min undsättning och drog bort denna kille. Men så himla vidrigt.
Jag hatar att gå på krogen. Jag kan räkna på mindre än mina 10 fingrar hur många gånger jag varit på nattklubb och lika många gånger kan jag räkna hur något sådant här hänt mig eller mina kompisar.
Ohja! Att behöva vara någon annans ”ägodel” för att ens nej ska ha något värde är så förnedrande! Som att det inte räcker med att vara ens egen. Och att ens behöva betraktas som någons ägodel, nej fyfan. det är inte 1930-talet. Man ska inte, som tjej/kvinna, behöva ha en man/kille för att ha ett värde. Får ständigt höra att jag borde skaffa pojkvän, även fast jag inte vill. Jag trivs alldeles utmärk med mig själv. Jag vill aldrig bli någons ägodel. Aldrig! Kränkande att folk ens påpekar att jag är utan pojkvän, som att jag skulle behöva det för att bli ”hel” eller nått i andras ögon.
När jag var på krogen senast, händer 1gång varannat år, så var det en kille som efter att vi pratat en stund, rakt ut frågade när jag hade haft se senast. Vem har ens rätten att fråga nått sånt. Han frågade även om jag hade pojkvän. Jag vägrade svara på frågorna men blev så paff att det anses okej att fråga folk sånt. Det är så obehagligt! Vad har andra med mitt sexliv att göra?
Väl talat!
Har själv begåvats med en otroligt mördande blick, men jag vet inte hur många gånger jag och mina tjejer varit ute och man typ fått ställa sig i vägen…jag har fått vara otrevlig mot killar för att de inte lyssnar när min vän säger att hon inte är intresserad. Så tråkigt att man måste vara som en iskall vägg med svart blick och hårda knytnävar för att han ska lyssna. Jävligt tråkigt att det ska vara så.
Det där med halvnej som många skriver om i kommentarerna: Man får säga nej till vad som. Man får säga ja till att pussas, men nej till att hångla. Du väljer själv. Det är helt okej!
Jag vet att när man är yngre så accepterar man mycket för man tror att ”det är så det är”. ”Om jag inte gör si eller så, så blir det inget alls.” Men: Man ska bara göra det man själv vill. Om det inte accepteras, då är Du värd någon så mycket bättre!
För de finns där också: Den där fina, underbara killen, som bara är helt perfekt.
1. Du har 100% rätt.
MEN (haha såklart), det är också problematiskt att jag ganska ofta säger nej, trots att jag egentligen vill. Ibland för att jag är rädd; kommer snubben prata om mig med sina killkompisar sen? Kommer han dra över mig och sen aldrig höra av sig? Och ibland för att jag bara vill litegrann. Jag kanske vill följa med hem och hångla, men inte ligga. Vill ut och ta en drink, men kan inte lova hångel. Och eftersom han har maktövertaget är nej lättare.
Allt det där är också patriarkatet. Men ytterligare en till aspekt, för ganska ofta säger jag nej men menar något annat.
Så sant!
SÅ BRA SKRIVET! Älskar i princip alla av dina krönikor, men denna kan vara den bästa någonsin!
Å SÅ BRA SKREVET. Tenk at det er sånn her, i 2015.
Jeg opplever ofte at det for menn er helt uhørt at to jenter skal dra ut på byen og hygge seg og IKKE har intensjoner om å bli sjekket opp av menn. ”Nei, jeg er ikke interessert, jeg er bare ute for å ta et glass vin med min venninne” – Hvor klart er ikke det? Tydeligvis ikke klart nok …argghhh
så bra skrivet! det är SKIT att det är så vanligt. det är liksom vardagligt. blir så arg och trött.
Åh sandra!!!!! Så otroligt jävla bra att du skriver om detta och sätter ord på det vi alla tänker men inte säger. Jävla skitsamhälle, jag är väl för fan inte någons ägodel.
Det där med nej tänker jag på ganska ofta. En gång räckte inte mitt nej för min dåvarande pojkvän, det var när jag grät som han tog mig på allvar och släppte taget och bad om ursäkt.
Ett nej betyder nej, hur svårt kan det vara?
Så jävla bra och viktigt skrivet, Sandra!
jag brukar inte läsa metro, men just idag råkade den ligga bredvid mig på spårvagnssätet, så jag bläddrade lite i den. Läste förstås din krönika och shit va den träffade mitt i prick vad som snurrat runt i mitt huvud de senaste dagarna, mer än vanligt. kände mig nästan deprimerad igår då jag insåg att fan, hur ska det bli bättre? din krönika kanske inte peppade mig så sätt, men det är så jäkla gött att du har möjlighet och tar den att skriva om såna här saker. så bra skrivet
!!!! ja. å gud nå ble jeg sint.
Det du skriver stämmer så väl. En annan sak jag tänkt på är, att när man (jag) visar att jag inte är intresserad, så blir en del sura och kränkta(!) och spelar offer och vill ha svar(!) på varför han inte ”duger” åt mig(!). Ytterligare ett exempel på när nej inte räcker till 🙁
Var det många år sedan du skrev denna?
Fantastiskt bra skrivet. Du är så bra bra på att sätta ord på det där som alla tänker och håller med om men kanske inte säger ändå bara för att det är så självklart tänker man, men så är det ju inte. Precis som du skriver. Absurt, sant och otroligt väl formulerat!
Sen har vi de där stjärnorna som inte bryr sig om att du har partner, oavsett om hen är påhittad som en flyktväg eller egentligen väntar på dig hemma.
Ibland är du en främlings tillfälliga ägodel oavsett. Ibland duger inga nej. Ibland blir du fasthållen på riktigt.
Det värsta är att om en går in i ett förhållande går en med på att ge sin älskade en bit av sig själv, men vid ett övergrepp blir du bestulen på allt som någon gång var ditt. Det slängs i soptunnan, du får det inte tillbaka.
Inte heller den gången höll det i rätten att jag sa nej.
Kram!
Det gör mig så arg att man inte kan få vara ifred efter att man har sagt nej! Okej om du kommer och pratar med mig eller flörtar med mig, jag blir inte förnärmad. Men om jag säger nej tack, ta det som en man och gå därifrån. Det värsta av allt är ju när dom accepterar ens nej när man säger att man har pojkvän, SOM OM MAN ÄR EN JÄVLA ÄGODEL.
alltså amen! pratade om det här med min pojkvän iförrgår. att hans existens väger tyngre än att jag inte är intresserad. så jävla stört samhälle!
Älskar dina krönikor <3 Känner igen mig så mycket!
Så sant skrivet, så bra!
Så på pricken. Om du inte har sett filmen Wild, gör det. Handlar mycket om just den känslan.
Det finns en bra grej med att använda pojkväns-undanflykten, och det är om den inte bara är en undanflykt utan även sanning. Är en fin påminnelse om att det faktiskt finns bra killar där ute.
Wow! Kan inget annat än ge dig en stående ovation och applådera!
<3<3<3<3<3
<3<3<3<3<3
so freaking true ugh
Amy Schumer har en fantastisk bra sketch om akkurat dette!
http://www.bustle.com/articles/92526-inside-amy-schumer-sketch-i-have-a-boyfriend-highlights-the-trouble-women-face-to-prove-theyre
Tenk at kvinner var sett på som menns eiendel til langt inn på 1900 tallet….. (rettslig og sosialt)
Som et møbel som tilhørte huset…..
Bra du skriver om dette!!!!
”Man har under åren samlat på sig så många extra argument, vassa kroppsspråk och dödande blickar för att det där ordet inte klarar av att stå för sig själv.”
Sved till i maggropen på mig när jag läste det här. Så hög igenkänningsfaktor och så himla vidrigt. Du har verkligen förmågan att formulera dig vackert. Oroa dig inte för nästa bok – så länge det är du som har skrivit den kommer den vara välformulerad, gripande och läsvärd. Heja heja!
Heja dig, Sandra!
Tyvärr har du bara så rätt. Viktig och bra text! Fattar inte varför folk (män) inte förstår NEJ om det inte handlar om en pojkvän.
It’s sad cause it’s true 🙁
Du skriver så jäkla bra!
Bra skrivet Sandra!!! Huvudet på spiken verkligen, så himla viktig text
Så sjukt att, precis som du skriver, en kvinnas känslor och åsikter inte respekteras överhuvudtaget utan att det alldeles för ofta behövs en annan man i ekvationen för att ett nej ska ses som ett nej.
Håller så mycket med om varenda mening här. Det är förjävligt att det ligger mer tyngd i en annan mans existens i ens liv än sitt eget nej. Skrev ett blogginlägg för ett tag sen om just sånt här, om att växa upp som tjej och allt (http://nastasja.blogg.se/2015/august/stopp-konsnormer-rader-har.html)
Du är bäst, Sandra!
Go Sandra!
Läste din text i Metro på tunnelbanan på väg till jobbet. Helt FANTASTISKT underbart sorgligt men inte minst sant!
Otroligt bra skrivet!
Många kramar
Så bra skrivet Sandra! Kram
SÅ sant!!! Tänkte på detta mycket de senaste veckorna…..är glad att du skrev om det.
Känns bättre nu. Puss!
Åh! Du är så fantastiskt duktig på att skriva. Känner igen mig precis. Heja Sandra!