Idag är en speciell morgon! Nästan så att jag inte kunde sova inatt. Ikväll flyttar vi nämligen in i vår lägenhet igen. Sova i en egen säng, laga mat i eget kök och kanske framförallt – bara få komma hem. Sitter i och för sig lite på helspänn att jag ska få ett telefonsamtal om att det är uppskjutet igen. Men hoppas hoppas hoppas verkligen inte.
Hur som haver var det inte det som detta inlägg skulle handla om. Vad det istället ska handla om är att i helgen ska jag spela in webb-teve för bloggen, och tänkte be om er hjälp!
Jag har en tid tänkt på ett litet tv-format som skulle passa på niotillfem, och tillsammans med Metro och produktionsbolaget Anagram ska det nu bli av. Det är så roligt att det satsas lite rejälare på bloggandet, att jag helt plötsligt får hjälp av ett helt litet teve-team för att skapa innehåll till er! Mycket flott.
I helgen spelar vi in fyra avsnitt av en bokklubb med kärlekstema. Jag har bjudit in kompisar och i varje program tar vi upp en bok med en särskild kärleksvinkel, talar om boken men även om själva temat i stort. Programmen kommer vara uppdelade i 1. otrohet, 2. olycklig kärlek, 3. förälskelse samt 4. när det tar slut.
Vi kommer även ta upp en läsarfråga på varje tema och försöka svara på den.
Så. Nu undrar jag alltså om ni har något kärlekstrubbel ni vill att vi ska försöka lösa? I sådant fall är ni hemskt välkomna att ställa en i kommentarsfältet.
Och har ni andra förslag på saker ni vill att vi ska ta upp inom varje temas ramar så hit me. Sitter och skriver manus och intervjufrågor i detta nu.
Puss.
.
Translation. This weekend we’re producing a little book club series about love that will be airing in my blog during this fall!
Sandra, hjälp mig. Hur visar man en kille att man gillar honom? Det går en kille i min klass och vi pratar, skojar och skriver. På varje fest gör han saker så det verkar som han tycker om mig men när han är nykter är han helt normal. Jag vill visa honom att jag tycker om honom, att jag vill vara mer än vän men HUR?
En dikt till min kärlek, som möjligtvis inte är min kärlek men kanske ändå är min kärlek. Inte vet jag. Inte vet han. Ingen vet. Eller undra om någon vet.
”
Min älskade. Jag kan inte sluta le när jag tänker på dig. Kan inte sluta lyssna när du pratar. Kan inte sluta titta när jag ser dig. Kan bara inte. tror det är för du är du. Och jag är jag. Och för att jag älskar dig. Tror det är därför. Hoppas du lyssnar, tänker och ser mig med. för då är det inte bara jag som älskar dig, utan även du som älskar mig. Sa jag förresten att det sprätter i hela kroppen och att hjärtat gör kullerbyttor när jag är med dig. Sa jag förresten att du får allt annat i hela världen att sluta spela roll, för att så länge jag är med dig spelar inget annat någon roll. Sa jag förresten att du är som en drog för mig. Jag är heroinmissbrukare och du är mitt heroin. Precis. Min älskade. Precis som heroinet kan göra dess missbrukare till världens lyckligaste person kan de också förstöra dess missbrukare. Så min älskade. Förstör aldrig mig. Tillåt mig att alltid missbruka dig. ge mig aldrig abstinens. Likt en missbrukare har jag förlorat en del av mig själv till drogen. Du råkade få mitt hjärta. Ta hand om det. För jag har bara ett och det dröjer så länge och är så svårt att laga. Men min älskade. Tvivla aldrig för att lämna tillbaka hjärtat. Men lämna tillbaka de innan de är förstört. Så om någon förstör de är de jag själv. Så jag själv kan rädda det. För mitt hjärta är mitt. Och kommer alltid vara mitt. Även om det lite är ditt. Så är det mest mitt.
”
Hei Sandra! Dette gjelder ulykkelig kjærlighet, og unnskyld for lang kommentar:
Jeg er i et langvarig forhold med en fyr som jeg ikke vil være sammen med lenger. Vi har vært sammen i fem år, og har vært samboere nesten like lenge. Det siste året har vi hatt våre oppturer og nedturer, men mest nedturer. Han vil helst at vi skal være sammen 24/7, mens jeg er desperat etter noen timer alene i løpet av en uke. Og hver gang jeg er ute på byen med mine venner, så får jeg himla mange sms hvor han ber meg om å komme hjem fordi ”han får ikke sove uten meg”. Ellers så får jeg alltid høre at han kommer til å dø om det blir slutt mellom oss, og at han ikke klarer seg uten med. Jeg føler meg så fanget!
Sist lørdag var jeg ute med jobben for å knytte kontakter og bli bedre kjent med sjefene. Jeg hadde det så utrolig gøy! Jeg danset, jeg drakk champis, jeg fikk være meg selv. I løpet av de seks timene jeg var ute, så ringte han meg over 40(!) ganger, prøvde å få tak i meg på facechat, sendte meg sms osv. fordi han var ”bekymret for meg” til tross for at jeg sa at jeg hadde det gøy. Og det var med jobben min, så det var veldig viktig for meg å være der. Jeg ble til slutt så irritert at jeg slo av mobilen, og bestemte meg for å fortsette å danse og å drikke champis. Da møtte jeg en svensk fyr som jeg flørtet ganske uskyldig med, og jeg traff hans kompiser som jeg likte veldig godt. Vi hadde det gøy, men jeg bestemte meg til slutt for å møte virkeligheten hjemme. Jeg sa hejdå til sjefene mine, og til han svenske fyren. ”Få en puss då” sa han, og uten å tenke meg om så fikk han det (han var ikke særlig flink til å kline uansett da). Og så spurte han meg om han kunne bli med meg hjem. Alt jeg tenkte var ”FAEN JEG VIL VÆRE SINGEL”, men jeg sa selvfølgelig nei og dro hjem alene. Men han har sendt meg masse sms om at han vil treffe meg igjen fordi vi hadde det så gøy. Jeg er ikke interessert i han på den måten, men det hadde vært gøy å kunne ha muligheten til å treffe han (eller andre) igjen.
Hva faen skal jeg gjøre? Vi bor sammen, har samme vennekrets, samme interesser, samme alt. Men jeg orker ikke mer. Et annet problem er at han ikke har fast jobb og dermed har dårlig inntekt, så han kommer ikke til å kunne finne seg et ok sted å bo alene. Det gjør egentlig ikke jeg heller, og det gjør hele greia ekstra vanskelig. Skal jeg finne meg i alt dette her bare for å ha råd til å bo i byen jeg elsker?
Håper at du eller noen andre har noen råd, for jeg er helt desperat.
otrohet. Det gör så fruktansvärt ont. Det har gått ett antal månader nu och det värsta är svartsjukan. Hur fan kommer man undan den??? sluta titta på bilder på dem tillsammans, sluta snoka. Det får mig att må så fruktansvärt mycket sämre och jag kan inte släppa taget.
Hur kommer jag över denna svartsjuka? Har blivit så sårad men fattar att han har ett nytt liv nu, men det känns som han aldrig kommer försvinna ur mitt. Kan inte släppa tanken på dem två tillsammans. Älskade honom så äckligt mycket och jag gör det nog fortfarande trots att han älskar någon annan. Vill bara kunna släppa det och gå vidare, men hur fan gör man?
VARFÖR är man så jävla desperat efter något som känns??????????? alltså ingen av snubbarna jag har vart tillsammans med/dejtat har jag haft någonting gemensamt med. men ändå så försöker jag få det att funka pga DESPERAT PÅ KÄRLEK, SEX OCH FÖRHÅLLANDEMYS. blev nu dumpad av min kk, hade 0 gemensamt, var inte kär men känner mig så jääääävla kränkt av att alltid bli dumpad när det är jag som är den roliga och snygga.
snubbar suger
……
men alltså på riktigt, varför jagar man bekräftelsen så himla mycket hela tiden fast man inte får ut speciellt mycket av det?
Hej, jo angående otrohet så vore det intressant om ni pratade om huruvida det går att älska flera samtidigt? Jag älskar min sambo och tänder på hen och vi har barn, men är ändå förälskad i annan person samtidigt. Funderar mkt på varför och vad det betyder. Skulle aldrig agera på känslorna för den andra personen, men de är äkta och fina känslor.
Hur gör en när ens pojkvän är världens mest känslosamma människa och en själv är emotionellt bedövad och har svårt att visa känslor? Får jag skylla på att det hör till mitt stjärntecken som vattunman?
Distansförhållanden.
Så pepp på detta! Låter som en väldigt fin grej och välbehövd i höstliga tider. Längtar. <3
Hur kommer man över att ens ett ex har fått en ny flickvän och har gått vidare? När det känns som man kommer leva själv resten av livet.
Jag håller helt med, help me out! Ett Hjärta som kommer aldrig pusslas ihop igen.
Har precis blivit ihop med min kille. Har blivit sårad förut och varit singel flera år. Ibland skämtar han och säger t ex att han inte vet om han är kär i mig längre för att jag sa att hon borde sluta dricka folköl (han misstänker sig vara glutenintollerant men älskar folköl och dricker det ofta som måltidsdryck och jag sa att han kan inte skippa gluten i all kost men fortsätta dricka öl, då försvinner ju idén med att testa OM han inte tål det). Är så rädd för att bli lämnad då jag verkligen, verkligen vill ha kvar honom i mitt liv för han är så fin (förutom den dåliga humorn)… Hur tar man upp det på ett bra sätt utan att verka humorlös?Jag blir rädd när han gör så.
Det finns en kille på jobbet som heter Sebastian, vi har jobbat ihop i två år och äntligen börjar något hända mellan oss. Jag som är blyg när det gäller killar tycker om när killar tar initiativ och bjuder med mig på saker vilket sebbe gör. Jag bytte jobb i augusti och i september så började sebbe på mitt nya jobb också. Min spontana reaktion var ”åh vad kul att jobba tillsammans igen!” Men nu när sebbe börjat på vårt nya jobb så är han så osäker vilket är vanligt men det är tråkigt att han inte bjuder med mig på saker mer. Förut var han så populär på förra jobbet och nu är han osäker och ny, vilket jag iof också är så nu blir det inget! Jag är så ledsen över detta. Det jag är ledsen över är att jag har så dåligt självförtroende så jag vågar inte bjuda med han på grejer. För jag har ju inte en massa vänner som han har. Och jag skäms över att jag inte har lika många vänner som han. För jag vill inte verka vara en person med få vänner. Egentligen har jag många vänner men de är på olika platser just nu. Hur som helst så hade ja önskat att han beter sig som han gjorde på förra jobbet, men det kommer ta tid tror jag. Ska jag bara försöka glömma mina känslor för han?
hej Sandra!
Älskar din blogg och älskar denna idén! Nu till mitt kärlekstrubbel: Jag har precis kommit hem från Nya Zeeland efter ett års tid och jag har verkligen haft the time of my life där nere! När jag har fem månader kvar så pang bom träffar jag världens snällaste, roligaste och omtänksammaste kille och faller pladask för honom. Vi blev liksom tillsammans och hade det jättebra. men ja, mitt jobbvisa gick ut i augusti och jag var tvungen att åka hem igen utan honom med mig. Att ”göra slut” med någon mot sin vilja är bland det hemskaste jag kan tänka mig. Vi har haft kontakt på facebook och liknande och jag skrev till honom en dag att jag saknade honom väldigt mycket. Han svarade då med att det kanske är bäst att vi inte pratar med varandra på ett tag och att han inte ville stoppa mig från att göra andra saker. Jag blev förstås ledsen för det ända jag vill är att prata med honom, men tänkte att det kanske är en bra idé. Två dagar senare hörde han av sig och pratade som vanligt och sedan dess har vi pratat nästan vare dag ändå.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är heart broken och han är så långt ifrån mig som en kan komma. Ska jag fråga honom vad som hände med ”att inte prata” eller ska jag bara låta det vara som det är? Jag älskar att prata med honom men samtidigt får det ju mig att sakna honom ännu mer. Hjälp pleeease!
Tack igen för en grym blogg <3
Hejj Sandra!
Jag var utomlands isomras och blev så kär i en kille som var allt som inte min egen pojkvän är här hemma.. Känns som att jag behöver byta synvinkel och plötsligt blev min värld på nytt. Men samtidigt är jag för rädd för att förlora det trygga plus att den nya mannen som jag träffat på inte alls vill ha distansförhållande med mig.. Blev så ledsen och förvirrad. Ska resa dit igen på vintern, men Ska jag bara glömma honom och inte ta kontakten alls? Är så rädd att jag blir sårad igen. Hur ska jag göra? Vad ska jag tänka på för mitt eget bästa? Tack för dina råd!
SÅ BRA!!! älskar idén, hoppas redan på fler avsnitt med nya teman :))
Hej Sandra!
Jag har varit singel i flera år nu. Inte för att jag inte träffar killar för det gör jag, MEN jag blir aldrig kär? De där pirrande känslorna kommer aldrig och jag blir uttråkad väldigt väldigt fort. Jag har försökt intala mig så många gånger att ”Nu! Nu ska jag hålla fast vid honom och detta kommer bli SÅ bra!”, fast det blir det aldrig? Som vanligt avslutar jag det efter en månad. Hur kommer jag ur detta? Ska jag bara lägga ner killar helt och hur vet man att det är rätt? Hur vet man att det är något värt att satsa på? HJÄLP
Ser fram emot programmet såååå mycket!
Jag har en liten crush på en kille på mitt jobb som känns som det kanske är ömsesidigt. Hur hanterar man det? Vågar man försöka nåt? Och hur gör man? Det känns inte som en bra kombo att jobba tillsamnans speciellt om det inte funkar..
Ja, det här med att vara oskuld vid 24 års ålder kanske. Känns som så himla onaturligt och som att vi är en minoritet. Varje gång jag träffar en kille (det har ändå typ snittat 4 per år) som jag är intresserad av och som är intresserad av mig – så antar han alltid att jag redan haft sex och bara går rätt snabbt framåt. Jag säger inte heller att jag är oerfaren, för det är i det där stadiet då man inte säger sånt för man kanske inte ens är säkert på att det blir nåt, men sen när man har väntat efter flera av hans småförsök som i vanliga fall kanske hade lett till något så blir det ingenting. Och då tröttnar han alltid. Jämt och varje gång. För att jag inte släpper till. Min hjärna går igång direkt när han försöker med någonting och så bara blir jag antingen nervös eller distanserad. Inte bara för att det är en big deal för mig, men även för att jag tror att det är en big deal för den andra personen att jag fortfarande är oskuld. Jag fattar ju själv att jag då tolkas antingen som jättenervös eller som att jag inte vill nåt sånt med den killen och därför kanske han backar. Samtidigt som jag vill bli kär/bli kär i – eller nej, känna mig trygg och väldigt sugen/attraherad – innan jag har sex med nån för första gången, så känns det ibland som att jag ofta förväntas att ha sex först och för att det ens ska finnas en CHANS att något annat (kärlek) ska börja. Does this make ANY sense? Haha. Känns iallafall som att det borde finnas fler som jag som kanske inte vågar skriva av sig heller. Det talas så mycket om feminism, gay, och allt annat fint, men det känns som att ingen pratar om detta. Fastän det säkert är rätt många som förmodligen mår dåligt och blir deprimerade av att känna sig så annorlunda.
Alltså det här med att vara oskuld när en är typ 24 hör kanske inte till normen men jag tror ändå att det är vanligare än vad man tror. Jag blev ganska nyligen av med min oskuld (vid 25 års ålder) och har kompisar som förlorade oskulden både sent och tidigt. Det kanske låter konstigt men jag har faktiskt inte varit så intresserad eller sugen på sex innan helt enkelt. Jag har haft svårt för att bli kär och känna attraktion och när personer har visat intresse för mig har jag oftast backat. Delvis kanske detta bottnar i någon slags feghet/rädsla för intimitet eller nått, jag vet inte. Jag har dock onanerat länge och har känt att det tillfredsställer mina behov, jag har inte känt att jag behöver någon annan så att säga.
Men sen så träffade jag en kille innan sommaren som jag föll för direkt och jag blev så jäkla kär och attraherad av honom. Vi låg med varandra tillslut och det kändes så himla rätt. Jag sa inte innan att jag var oskuld men under tiden och det var inga som helst problem, han blev möjligtvis lite förvånad. Jag kände mig trygg i mig själv och med honom och vågade ta för mig och säga till om saker inte kändes bra. Det skulle jag inte ha vågat göra för några år sedan. Nu blev det inte han och jag tillslut men jag är ändå glad att jag tog chansen att att jag fick känna den där attraktionen tillslut. Och framförallt; jag skäms inte över att ha varit oskuld så länge och jag är glad över att jag väntade tills jag kände mig sugen, trygg och redo.
Många pratar om att ”spara sig till den rätta”, jag tycker snarare att det handlar om att vänta tills man känner sig tillräckligt attraherad och sugen på någon. Vissa har lätt att bli attraherade av personer och vissa har det svårare, det bara är så och det är okej.
Hvad gør en, når en har fundet den rette, bor sammen, har de bedste små perserkatte sammen. Han laver mad til mig, fortæller at han savner og elsker mig, henter et glas vand til mig når jeg behøver, alle de her ting hver dag. Men samtidig ikke har noget sexliv, overhovedet. Jeg elsker ham, er ikke i tvivl om at han elsker mig. Der er bare denne ”lille” ting i vores forhold der er ikke eksisterende, men alligevel er et stort problem for mig. Jeg er ved at miste lysten helt og jeg ved at det sårer ham, hver gang jeg prøver at bringe sex på banen, netop fordi at han selv har dårlig samvittighed over det. Han har en psykisk lidelse og er i en depression der har varet i over et år. 1,5 år uden sex. Hjælp!
Vad gör man när man gjort slut med sin pojkvän efter 3 år tillsammans och han är så ledsen och vill inte släppa taget men man märker att han kan inte vara vän med en nu som han säger att han kan och allt gör så jävulskt ont för man bryr mig så mycket men vill inte vara ihop mer. Och nu har det gått en månad och man går sönder när man ser han gråta för han är ju alltid så glad. Hur är man den personen som tar allt ifrån någon? Hur är man ett bra ex åt någon som inte klarar ett liv utan en men samtidigt börjar gråta mitt i den trevliga lunchen för att det inte längre är som förut?
Detta är den mest utdragna kärlekshistorien som aldrig hänt. Så jag gillar en kille i 2an på gymnasiet, han kollar ofta på mig, men vi är blyga och säger aldrig någonting + drama med kompisar osv = ingenting händer. Har världens crush. På sommaren skriver vi varje dag och jag tänker att det är nu det händer för han hintar hela tiden att jag är fin och bra (har alltid vetat att jag + han = bar kombination). Men nej, en dag slutar han svara och någon vecka efter blir han fb-officiell med en annan random tjej (vem gör ens så, hallå?). Är broken hearted, men säger inget. Gråter på kvällen men skrattar åt hans skämt i skolan på dagen. Mitt fel att jag tolkade fel liksom, känner mig hur dum som helst. Spola fram till studenten, jag blir jättefull och börjar gråta och säger att jag är kär i honom. Känner sen att jag nog VAR kär i honom och mer lite halvsårad vid den tidpunkt över att han skaffa flickvän och grejer. Vi smsar, han säger att om han inte var tillsammans med henne så.. SEN GÖR DE SLUT. Jag hör av mig, vi smsar och allt är frid och fröjd. Han säger sedan att jag måste sluta vara obsessed med honom (?) och jag blir sur. Vi pratar inte, börjar smsa och slutar smsa igen. Vi är allmänt on/off. Nu på en fest satt jag i hans knä och kände att NU ÄNTLIGEN HÄNDER NÅGOT. Men nej. Vi smsar, men inget mer. Han fixar fest på lördag. Jag känner mig utnyttjad, men kan liksom inte skita i honom. Vet inte ens om jag gillar honom så mycket ändå. Vill hångla, men det är väl för sent att bara hångla nu.
Okej.
Så jag har varit deppig en längre tid. Egentligen flera år, och min energi har liksom inte räckt till, till allt det där man ska, till studier, studieliv, kompisar och vara kär. Så jag har gjort det jag orkar, och det där med att vara kär har liksom inte varit prio alls de senaste åren.
När jag kom hem från en lång resa, hemhem, till mina föräldrar märkte jag att jag liksom mitt i allt var förälskad i en av mina gamla gymnasiekompisar. Jag har gått i skola hundratals mil därifrån, och har inte hängt med gymnasiegänget så där jättemycket under åren, men nu när jag tänker efter så har det alltid känts mer som om jag är en del av gänget när han vart där. Det är så självklart nu i efterhand.
Döm av min förvåning när jag i början på sommaren fick reda på att han har en flickvän, sen över ett år tillbaka, och att de flyttat ihop för en liten tid sedan. Har inte kommit upp runt mig, och helt ärligt har jag ju inte brytt mig före nu.
Och han älskar henne så mycket och jag vill verkligen att han ska ha det bra, han är värd det. Så vad gör man då, när man vet hur jävla bra allt skulle vara om vi skulle vara tillsammans, trots bråk och gräl så är han precis allt jag önskar mig. Han är rolig och snäll och lång, och han får mig att må så bra när jag är med honom. Han säger saker som ”Du är så jävla rolig, den allra bästa som finns!” Och på småtimmarna när man dricker öl tillsammans så säger han ”om vi är singlar när vi är trettio, då gifter vi oss. Blir ett sommar bröllop, för det är ju då du fyller år”. För att det inte går att vänta en dag längre, utan vi gifter oss på din födelsedag. Och jag har aldrig önskad att nån blir dumpad förut, och jag har aldrig önskat att jag var trettio mer än nu.
Vad gör man då, när man trott att fjärilar i magen vart en inbillning för det var så länge sen man kände så sist? Och han kramar en så hårt, precis så som man behöver.
Hej!
Hur gör när man när man är 25, har varit singel i 5 år och totalt gett upp hoppet om att träffa någon?
När man är van vid att vara själv, dömer ut för fort, har trust issues och tycker det hela är allmänt läskigt.
Det är inte att dejta som är problemet. Får lätt kontakt ute, tinder eller whatever men det är liksom efter. Får ej till det.
Jag vet att man ska tänka på annat och så händer det plötsligt men jag kan inte låta bli att vilja så himla mycket.
Det känns liksom som att det är dags nu.
Tack tack,
Nathalie
Visa på några normbrytande slags kärlekar också! Då får vi se att det finns flera olika sätt att leva och tänka 🙂
Om olycklig kärlek. Vad gör man när det känns alldeles omöjligt att någon skulle kunna älska en? Alltså, jag blir kär i folk som vore perfekt tillsammans med mig och de gillar mig och det är fantastiskt. Men det är aldrig jag som tar andan ur dem, det är alltid någon annan. Vad gör man för att orka fortsätta?
Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta kärleken? Jag är 19 och har aldrig haft en pojkvän. Jag vet liksom inte var man ska hitta honom? Jag vågar verkligen inte skaffa tinder pga utseendeångest och jag trivs inte så bra på dansgolv/klubbar ( typ pub och häng med vin och sånt går dock bra). Jag är inte direkt osocial, bara lugnare kanske. Känns som att alla typ vänner och sånt som gillar mig i mitt liv har börjat gilla mig genom att hänga med mig i typ skolmiljö eller liknande över tid. Men det känns liksom inte som att det kommer hända nåt med nån av snubbarna i min skola? Att jag kommer hitta my guy där. Så då känns mina chanser liksom borta? Hur gör man egentligen?
För 3 veckor sedan, skrev jag till en kille jag kollat in länge. Jag skrev ärligt att jag tyckte att han var fin, verkade trevlig och att jag ville lära känna honom. Han svarade glatt att gärna ville lära känna mig med. Så vi skrev i cirka en och en halv vecka. Men han svarade jättesegt, ibland kunde det gå dygn då han inte svarade, jag har nu fått veta av vår gemensamma kompis att han är så som person, ibland bara lägger han undan telefonen. Jag har sagt hej till honom på skolan men han svarar aldrig, han blir alltid jättegenerad och jättemysig när jag är i närheten. Jag har världens crush på honom, så fort jag ser han så vrider och vänder det sig i magen, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet att det bara gått 3 veckor, men jag vill så gärna fortsätta prata med honom, fast jag vågar inte ta kontakt ännu en gång (det är alltid jag som skrivit först), vad ska jag göra? Vad skulle ni ha gjort? Han verkar ju inte så intresserad, men när vi pratar så känns det så rätt. /en förvirrad 16 åring
Okej. Så jag har varit deppig en längre tid, flera år egentligen. Min energi har liksom inte räckt till allting, studier, studieliv, kompisar och att vara kär. Så jag har liksom kämpat på med det som jag orkar med, och att vara kär å ha killar har inte ens varit nära priolistan. Har liksom inte ens sett på samma kille fler än två gånger, fast på korgen dansat och hånglat å så, men inte orkat mer.
Kom hem från en lång resa, hem till hemhem, där mina föräldrar bor och plötsligt märke jag hur förälskad jag är i en av mina gymnasiekompisar. Kände fjärilar och jag som trott allt det var påhitt för det var så länge sen sist.Jag har studerat lååångt borta, så vi har inte hängt mycket, gymnasiegänget och jag, men alltid när han är med har det varit så mycket bättre, jag hör liksom dit då. Har aldrig tänkt på det förut, men nu i somras var det så självklart att det alltid varit så.
Döm av min förvåning när jag fick veta att han har en tjej och de har varit tillsammans i typ två år snart och just flyttat ihop. Det har liksom aldrig nämnts i min närvaro (och jag har ju inte egentligen brytt mig före nu). Vad gör man då liksom? Han är ju precis allt som jag vill ha, snäll och rolig och får mig att må jättebra. Och säger alltid så fina saker, typ ”Du är helt fantastisk, den bästa som finns” och kramar så hårt, precis så som man vill bli kramad.
Jag vet att han älskar henne, och jag vill verkligen att han ska ha de bra, det förtjänar han! Men va gör man när man dricker öl å han bara ”om vi är singlar när vi är trettio, då gifter vi oss. Blir ett sommarbröllop, du fyller ju då”. Har aldrig önskat att nån ska bli dumpad förr. Har aldrig velat vara trettio så himla mycket.
Det här med att man lever på risigt student-internet är alltid lika kul, inte. Var ju inte meningen med två liknande inlägg, men när internet försvinner var tredje sekund så blir livet lite som lotteri. Ibland går de bra, ibland dåligt.
Hej Sandra! Jag har ett distansförhållande sedan 2 år tillbaka, vi har sammanlagt varit tillsammans i 6 år. Det har varit lite upp och ner (hey distansförhållande ffs), men jag har aldrig någonsin tvivlat på vår kärlek till varandra. Har alltid kunnat lita på honom och han har alltid funnits där. Det har alltid pirrat i magen när vi inte setts på ett tag och sedan träffas. Under den senaste tiden har han inte mått så bra. Han har helt enkelt lite mycket med sig själv just nu. Vill så gärna finnas där men känner att känslorna har svalnat, han är inte längre den person jag en gång blev förälskad i. Jag vet inte om det beror på hur han mår just nu eller om det är jag som har förändrats. Gjorde en väldigt dum grej för en månad sedan. Kysste en kille som gett mig väldigt mycket uppmärksamhet, en kille som jag har mycket gemensamt med och som det pirrar i magen när jag träffar. Vill så gärna att allting ska vara som det en gång var och slippa svika någon. Kanske hände detta bara för att vi är inne i en dålig fas, kanske hände det för att jag verkligen gillar den andra killen? Hur gör man? Vill finnas där för min pojkvän som han alltid funnits där för mig, men kan inte släppa mina hjärnspöken. Pojkar alltså, varför kan man inte bara trycka på en knapp och få dem att försvinna från ens medvetande?
Hur ska man fungera på riktigt med varandra när man är så otroligt olika men det samtidigt är det som gör att vi är så bra för varandra?
När jag mår dåligt behöver jag närhet, kärlek, kyssar, kuk medan när han är ledsen behöver han vara ensam, tänka igenom varför han mår som han mår men helst ensam eller med en öl eller tv-spelskontroll i handen?
När jag är en sån som inte vet hur man älskar i annat än ord eller fysiskt medan han behöver något helt annat? Vad är det jag letar efter? Den borttappade pusselbiten eller ska jag ge upp? KRAMAR
Sandra, snälla hjälp mig. Detta är akut. Jag och min pojkvän har distans och det funkar bra förutom att jag blir galen av att inte kunna pussa och känna på honom när jag vill, utan det är alltid väntan. Han är den finaste som finns på alla sätt. Men igår var jag ute med min bästis på campus och vi blev jättefulla och dansade på en studentklubb. Det var en kille där som jag dansade med hela kvällen. Det var en sådan stark kemi och spänning emellan oss att det kändes i hela kroppen. Jag är superkär i min pojkvän men jag kunde inte sluta ta på denna killen. När krogen stängde ville min bästis ha mat och när vi gick/väntade på mat i mer än en timme så stod vi tätttätt och kramade varandra. Han pussade på mig överallt i mitt ansikte förutom på munnen för jag sa att jag har pojkvän, och hans rygg var så varm att mina händer ville vara där. Men herregud jag vet ju att detta är fel. Ska jag berätta för min pojkvän, eftersom det är ett snedsteg, och då förstöra genom att han kommer ha svårt att lita på mig i fortsättningen eller ska jag låta bli att berätta, eftersom som min bästis säger ”ni gjorde ju faktiskt ingenting”. Är så kluven, för jag vill ju vara ärlig mot honom som jag älskar så högt. Snälla snälla snälla hjälp mig Sandra.
PS du är bäst
Vad har du och din pojkvän bestämt är otrohet? Har ni dragit gränsen vid puss på munnen? Din bästis är inte i er relation och hon kan inte avgöra vad som är rätt och fel.
Jag har varit i din situation. När jag har varit på gränsen till vad som var otrohet i ett distansförhållande. Första gången valde jag att inte berätta. Jag hade dåligt samvete i evigheter och var väldigt ledsen över det. Men jag kunde ju inte säga till honom varför jag var ledsen vilket skapade en stor distans. Andra gången det hände ( en annan relation ) så cyklade jag hem på direkten och berättade på skype. Det var så himla jobbigt och jag grät en massa. Min dåvarande partner förlät mig och vi löste det.
Jag har även varit din pojkvän i det här. Då kände jag mig extremt bedragen och sviken för att jag aldrig fick veta. Kändes som att jag inte hade någonting att säga till om i min egen relation.
Skulle nog ha förlåtit honom utan problem om han bara hade sagt det men jag ville få delta i den processen. Som det blev nu var att han bestämde åt mig.
Alla är olika. Du vet nog bäst hur han kommer att ta det. Ifall det kommer gå sönder helt eller om det går att reparera.
Om du känner att du vill behålla det för dig själv det så hoppas jag att du kan gå vidare och förlåta dig själv. För distansförhållande är svårt som det är och ännu svårare om man inte kan prata om varför man mår dåligt.
Stor kram!
Åh tack snälla. Ska tänka på dina ord. Tack för du tog dig tid att läsa och svara.
Om man bor granne med sitt ex, och träffat en ny bara en månad efter att det tog slut med det exet, är det okej att ta med sin nya (som man tror att man kommer vara med ungefär jämt) hem hela tiden och gå runt och hålla handen med och pussa på, i ens och exets gemensamma kvarter?
Hej,
hur gör man när killen man är kär i plötsligt inte vet vad han känner längre (vi träffades i fem månader och var tillsammans i en)? När han inte vet om han är kär i mig för att jag är annorlunda alla han någonsin dejtat, när han blir ihop med mig för att en månad senare göra slut, när han är tjugosju år gammal och mer förvirrad än mig, när han lovat mig saker, när han varit världens finaste mot mig både psykiskt och fysiskt, när jag inte alls såg detta komma, hur gör man då?
/Jasmine
Hej Sandra! Till otrohetstemat vore det väldans intressant om ni skulle prata om situationen Att ligga/vara med någon som redan har en pojk-/flickvän, alltså att ”bidra” till någons otrohet! Har funderat fram och tillbaka över hur rätt eller fel detta är, och vill gärna höra din åsikt 😉 Tack för en bra blogg!
Jag är SÅ kär att det gör ont. Jag blir liksom lite ledsen för det känns som han aldrig kommer bry sig om mig men jag slutar aldrig tänka på honom. Vi är 16 år och varje fredag när han är full så verkar det som att han gillar mig men på måndagen igen är han helt normal. Fastän jag har världens finaste kompis så har han bara sparat mitt nummer och inte hennes. Jag själv är alltid nykter och sist på festen så skämtade han med mig, frågade om jag ville ha en kram, lade armen om mig, frågade om jag kunde hjälpa honom med läxan. Jag MÅSTE ha honom, han är det vackraste jag vet. Vad ska jag göra? Det känns som jag ska gå sönder för jag är så kär.
hur gör man när man aldrig blir kär? hittar aldrig magin och pirret i magen. och om man hittar någon lite intressant så vågar jag aldrig ta kontakt/dra med hem. är superfeg. och det är så himla sorgligt.
Jag är SÅ kär att det gör ont. Jag blir liksom lite ledsen för det känns som han aldrig kommer bry sig om mig men jag slutar aldrig tänka på honom. Vi är 16 år och varje fredag när han är full så verkar det som att han gillar mig men på måndagen igen är han helt normal. Fastän jag har världens finaste kompis så har han bara sparat mitt och inte hennes. Jag själv är alltid nykter och sist på festen så skämtade han med mig, frågade om jag ville ha en kram, lade armen om mig, frågade om jag kunde hjälpa honom med läxan. Jag MÅSTE ha honom, han är det vackraste jag vet. Vad ska jag göra? Det känns som jag ska gå sönder för jag är så kär.
Hej, jag är kär i en orangutang som överkonsumerar bananer. Bör jag också äta bananer då eller hur ska jag närma mig detta problem?
Haha, nejjagbaskoja. Ska bli intressant att se vilka läsarproblem som kommer upp! 🙂 Är nog ett väldigt uppskattat ämne!
Jag är 21 år gammal och har träffat en jätte fin kille i lite över en månad nu. Vi dejtar exlusivt kan en säga! Grejen är bara att han är väl ganska stereotypiskt nördig av sig. Dvs har lite svårt för den sociala biten och blir så himla himla nervös med mig ibland. Ofta tvivlar jag på om han ens tycker om mig men han säger att han vill vara med mig bara att han är halvkass socialt. Det är alltid jag som tar initativ till kyssar, till att hålla hand och vara nära för han blir så osäker att han ska göra fel. Det är så sjukt frustrerande och jag vet inte vad jag ska göra. Jag själv är väldigt social och bekväm med sånt där och ibland funderar jag på om jag kanske ska ge upp det. Och hitta någon som är mer som mig, som kan lyfta fram mig och inte sätta en miljon frågetecken i mitt huvud. Samtidigt som jag känner att det finns något speciellt där, för det jag känner för honom har jag inte känt förut och när han väl vågar så är det bäst. Sandra vad hade du gjort i en sån här situation?
Mvh hon som fått känslor för sin raka motsatts
Är det okej att vara så kär och ha det så bra att en spricker?! Jag har vart tillsammans med min partner i nästan precis ett år. Varje dag blir det bättre, och bättre, och bättre. Jag är livrädd för att jag idoliserar eller höjer min partner upp till skyarna för mycket. Jag är rädd för min egen kärlek, jag är rädd för att detta är den finaste tid i livet jag kommer få. Hur hanterar en sina känslor?!
Hej Sandra. Jag har typ väntat på ett sånt här inlägg. Ska försöka hålla frågan kort, eller ja, relativt.
Jag och min kille har varit tillsammans i nästan 4 år. Hann har varit lite barnslig och tagit några dumma beslut tidigare i vårt förhållande, alltså typ bytt nummer med tjejer och njutit av uppmärksamhet och lite så. Ingen otrohet eller något. Lite småsaker helt enkelt, men som jag har kommit över och förlåtit. Detta var kanske för två år sedan.. I augusti förra året var han på utbytestermin på andra sidan jorden och jag var hemma i Sverige och allt kändes bra. Nu, ett år senare är jag på utbyte på andra sidan jorden och allt kändes bra. Tills han ringde och var ledsen och sa att när han var på utbyte blev han förtjust i en tjej, småkär, något som nu har gått över och bara varade i en månad. Med tanke på hans bakgrund har jag tidigare sagt: En sak till där du går över gränsen och det är slut. Därför väntade han att säga något till mig för att han visste att det skulle ta slut mellan oss.
Jag skrekgrät när han berättade det, herregud jag älskar ju honom, han är min bästa vän. Och jag sa att det är slut. Jag var tvungen att tänka med hjärnan. Men nu när det har gått tre veckor, jag har sett alla hans förtvivlade meddelanden, hans förklaringar, hans lovord om att han har fått insikt nu, han blir en bättre människa, han råkade bli kär för att vårt förhållande hade sinat, men vill nu göra allt för att det ska bli perfekt när jag kommer hem.
Hur gör jag? Jag har börjat smälta detta och känner att jag vill testa igen. Jag vill inte kasta bort min bästa vän och min kärlek för en oro att det kanske händer igen. HJÄLP!
Kort men viktig fråga! Har varit ihop med min partner länge och det börjar kännas tråkigt. Är inte lika kär längre, vill inte ha sex lika ofta och så. Vet att detta är normalt och att alla har sina ups and downs, men hur gör man det roligare igen??Just nu känns det mer tråkigt än kul om ni fattar. Kram.
Jag undrar också detta! Tips och trix någon? Och hur länge och hur långt ska det gå innan det blir onormalt tråkigt?
De flesta som lever i parförhållanden länge hamnar ju där. I vissa fall är det helt klart värt att kämpa, lära sig acceptera att förälskelsen/passionen etc har blivit en djupare kärleks- å vänskapsrelation istället, (det kan ju vara både bra och dåligt) och – att relationer går igenom olika faser under åren. I andra fall är det bättre att ”ge upp”-livet är för kort för att spendera det med att längta efter något annat!
Tycker det man ska väga in är hur gammal man är och vad man har för erfarenheter i livet. Typ; om man är 21 år och det är ens första förhållande så är det inte jämförbart med om man är 30+ och har barn ihop t ex. Utifrån det finns det såklart massor av individuella faktorer osv men om man VILL va med nån så är det viktigt att veta att det blir så för väldigt många, kanske de flesta, förr eller senare. Man kan göra massor – byta vanor, terapi osv – men viktigare är att acceptera att relationer går i vågor. Nykär är man dock bara en gång, förr eller senare blir det lite tråkigt. Men det tråkiga kan vara jättefint beroende på var i livet man befinner sig.
Could you do some if it I english? So many of us would love it! Or maybe you could get someone to add english subtitles?
Vilken bok är det andra citatet ifrån? Det svenska alltså.
Undrar också!
miranda julys debutroman!
Om man verkligen älskar någon och aldrig någonsin känner att man kan bli glad igen. Lycklig. Eller känna mening i nått. Utan denna person i sitt liv. Men den personen inte vill fortsätta vara i mitt liv i en kärleksfull relation längre. Vad i helvete gör man då? Ni snackar om att radera personer ur sitt liv. Men jag kan inte andas om de sker. Jag vill inte glömma personen. Jag vill veta hur jag kan behålla personen i mitt liv men utan att ha personen som min huvudperson i mitt liv eftersom personen inte har mig som huvudperson längre. Nått mer konkret tips än att bara ”radera” för de lyckas jag inte med..
Jag är hemskt ledsen Anna, men det enda som funkar är att radera åtminstonde litegrann och ge det tid, massor av tid! Jag har precis gått igenom samma; killen jag älskade ville bara vara kompis och kanske råka ligga någongång ibland. Vi försökte allt. Umgås endast med andra, bara prata om sånt som inte innehöll vissa saker, inte dricka alkohol ihop. Ja allt sket sig och vår sista utväg var att ta en paus från varandra. Nu har det gått 1 månad och 4 dagar sedan vi kramades sist och det har gjort så inihelvette ont. Värsta tänkbara smärtan. Ever. Men det börjar lindras. Kan ändå tänka mig att vi kan bli de vänner vi va innan. Men behöver nog en månad utan honom till först. Ett tips är att hitta någon annan som kan bli din huvudperson, jag vet, det är assvårt. Man vill ju egentligen bara ha honom som nummer ett. Jag har kvar honom på facebook, men tror att jag hade läkt snabbare om jag raderat honom där också. Så. Ge det tid. Och ta avstånd. Bestäm med honom att ni absolut inte får höras förrän om en viss tid. FET jävla kram!
Kollade igenom kommentarerna och kände igen mig så himla mycket i din kommentar. Det tog slut för 3 veckor sedan för mig. Vi har alltid pratar mycket om hur det kommer bli när det tar slut, och varit överens om att vi ska vara vänner. När det tog slut tog jag ner alla bilder på honom, men jag sparade dom, bara jag inte ser dem nu. Jag skrev ner utdrag från min dagbok till 10 sidor med de bästa stunderna med honom, de finaste tankarna. Jag gick hem till honom, lämnade hans tröja, och gav honom ett exemplar av alla 10 sidor. Sen pratade vi om hur vi mått. Alltså – stöttade varandra.
Ett ex kan vara något fint. Det är en person som varit hela din värld en stund, och jag försöker verkligen bara spara allt det fina, se honom och allt vi hade på ett fint sätt. Respekt.
Jag älskar honom nu som då (och han älskade aldrig mig för han är så otroligt självupptagen lol) men jag känner mig inte kär längre för jag inser att det va dags att klippa det bandet. Men vi försöker ha alla andra band kvar. Men vi tar det chill i början.
Detta låter så optimistiskt och enkelt, men jag har såklart mått så sjukt dåligt. HOPPAS något av det jag sagt hjälper, eller i alla fall att du inte känner dig ensam. <3 Jag tror både du och jag kommer hitta någon annan att hellre vilja dö med.
Jag gjorde slut med min kille i våras. Efter tre år av väntande: väntade på att han kanske skulle bli den jag trodee har var orkade jag inte längre mer. Det kändes som om jag alltid satt honom först medans han inte gjorde det åt mig.
Efter break-uppen började jag förstå, att kanske det var jag som ville att han skulle vara något annat, och många dåliga minnen om vad hon gjort fel vändes om till att egentligen varit mitt fel.
Efter två månder ifrån varandra klarade jag inte av det mer. Det kändes som vi aldrig gav en chans åt förhållande. Nu har vi setts igen är som ett par men har inte bestämt något.
Vi har inte talat någonting om vad som hände då vi gjorde slut etc. Jag vet att man borde det. För jag är livrädd att göra samma misstag, jag älksar ju honom för den han är men förväntar endå något annat? Vad är det med mig? Borde jag låta honom gå för att hitta någon som inte förväntar sig något. Hjälp!
hej. hur gör man om man nästa lixom inte våga tro på kärleken igen. även fast den står där mitt framför dig? hur ska man våga hoppas i g e n när man misslyckades så brutalt förra gången. och hur vet man att man är redo? att man kommit över en man delade sitt liv med tidigare.. är det ok att ibland tänka på den gamla kärleken och kanske till och med bli lessen ibland för att det fortfarande gör ont. är det ok att känns så även fast man nästan tagit den nya fina personen i hand? om man vågar alltså.
Skrev nyss en fråga men ser inte ut att ha kommit fram. Tips, råd och funderingar kring hur man ska göra när man aldrig lyckas hitta rätt. Träffar alltid upptagna killar, killar som kommit ur långa förhållanden, de som vill men ”kan inte” osv osv osv. Gång på gång nya killar och förälskelser som alltid slutar fort, och man känner att man inte är tillräcklig och ger så mycket men får inget tillbaka men inte vill sluta för man längtar så efter kärleken och en enkel, fin och härlig kille och ett fint förhållande. Kram o puss.
En fråga till program 1 – som väl handlar lite om ett moraliskt dilemma jag läste om för länge sedan. Jag tänker på hämdotrohet. Att liksom ställa tillbaka balansen efter att en part varit otrogen…. Låter ju ganska sjukt men tänker ändå att det kan ha vissa fördelar. Och nu tänker jag på hångel och inte ligg-basis. För efter ett otrohetsdrama kan ju mycket bli kaos just för att det helt plötsligt finns en skurk och ett offer i förhållandet – och vad annat än tid kan rätta till det?
Bra förslag Agnes! Vore ett väldigt intressent ämne att diskutera!
Hur gör man om man aldrig blir kär i någon?
Jag träffar aldrig någon som liksom får alla andra att blekna. Ibland kommer jag till och med på mig själv med att sitta och leta fel på killar på t ex Tinder bara för att slippa likea. Är det något fel på mig? Är jag rädd för kärlek?
Hej jag är 16 och går i gymnasiet. I mitt liv har jag läst ganska många ungdomsböcker med tema kärlek, dom flesta Katarina von Bredow och resten i samma stuk. Där beskrivs kärlek som något som får en att bli helt knäsvag (på riktigt, så att man inte kan stå), illamående så att man tror man ska kräkas och så att man inte kan leva utan den personen. Jag har aldrig känt så. Eller jo, jag har haft några killar jag hållt på med (och förhållanden när man gick på lågstadiet). Och ibland kan jag tro att jag är kär i någon för det känns som att livet verkligen suger utan dom, sen om jag får reda på att dom känner samma tillbaka då är det plötsligt inte där längre. Plötsligt klarar jag inte av personen överhuvudtaget. Jag är alltså bara ute efter jakten och hur mycket jag än försöker få mitt huvud att inte va så så är jag så. Jag tänker lite att om så fort en kille gillar mig tillbaka vill jag inte ha han, då kan jag ju aldrig va i ett förhållande. Så nu när jag lärt mig av ett antal gånger då jag bara varit falskt kär så har jag nu slutat att gilla killar (utåt för ibland gillar jag dom ändå men då får man intala sig att det bara är fake, för det är ju vad det är). Ja, detta blev väldigt långt och kanske lite rörigt. Men min sista fråga är, har ni också känt såhär, löser det sig eller är jag dömd till att leva utan kärlek och bara ligga med killar på fester??
När kärleken måste växa upp
När man är i 30-årsåldern och så mycket mer än bara kärlek spelar in. Att vara 15 och det räcker med hur morgonsolen spelar över hans axlar, sättet han rullar cigaretten och hans blick. Längre fram i livet är det inte längre nog och konflikten i själen när den 15-åriga delen vill vara vild och passionerad medan 32-åringen också behöver vara rationell.
Att gå tillbaka till samma människa om och om igen, pga att man bara inte kan ge upp om DRÖMMEN. Att blanda in omgivningen (vänner och familj) och uppleva deras besvikelse och frustration gentemot mina val, för han är ju så strulig och det blir ju aldrig (i deras ögon) bra eller vettigt. Att kärleken liksom sätts i andra hand för valet av partner är så mycket mer än att man bara älskar varandra.
Det hade det varit fint att få höra er prata om, känner att det antingen är frågor som inte syns någonstans eller så är det bara jag som har dom nära..
Du är fin Sandra
JA! Om man hängt ihop med någon i 10 år men liksom aldrig varit ihop på rikigt pga hen inte velat det, men man vill ändå aldrig släppa varandra och vill alltid ha varandra i sina liv och fortsätta ha bra sex. Och man vill liksom veta om man hade varit bra på att vara tillsammans med varandra? Men hen vill liksom inte. Hur lösa? Går det? Bara att acceptera? Vänta? Hur länge ska man kämpa för någon?
Va skönt att du äntligen får sova i din egna säng! Det är något man underskattar, det där med att ha sitt egna bo och att man inte behöver hatta fram och tillbaka mellan tillfälliga boenden.
Peppigt med ’ny’ lägenhet och shit vad coolt att du ska börja göra tv! Det ska bli så kul att se resultatet.
Hej fina Sandra. Tack för en härlig, inspirerande och blogg man kan relatera till. Jag har en fråga som handlar mycket om mig själv. Jag är en helt vanlig 26årig tjej som alltid haft gott om vänner, en underbar familj, idrottat mycket och ser faktiskt rätt bra ut om man får säga det själv. Jag har alltid haft sån otur med killar. Viss del självförvållat och viss del inte, men är bara så trött på detta nu. Jag är en väldigt passionerad person som lätt blir förälskad och även om jag blivit sårad kastar jag mig in i kärlek gång på gång men det slutar aldrig bra. Jag har en tendens att träffa antingen upptagna killar, killar som precis kommit ur lång förhållanden, killar som vill men är svåra, ja du fattar vinken. Jag har insett att jag många gånger jagar känslan efter kärlek och inte personen i fråga, vilket jag börjat försöka tänka på, men är så svårt när man längtar efter kärleken så mycket och verkligen vill att det ska fungera. Jag känner mig rätt utmattad då jag ofta har en ny kille i mitt liv som jag blir förälskad i, går helhjärtat in för och varje gång tar det slut efter kort tid. Det blir som att jag ger så mycket men inte får tillbaka ens hälften vad jag ger. Mina vänner tycker jag ska börja dejta mer, just för att inte bli lika ”förälskad” i varje kille men jag har försökt och tycker det är rätt tröttsamt. Jag är bara så less på vara singel, haha! Detta har medfört att jag ibland kan vara väldigt hård mot mig själv, vilket jag hatar. Jag är en smart tjej och vet att det inte alltid är mitt fel men efter många år av detta är det svårt att inte vara självkritisk. Tankar så som att ”jag är inte tillräcklig” är en av många och jag hatar det verkligen. Jag tycker egentligen att jag är ett bra catch med många bra egenskaper men jag vill bara ha en enkel, omtänksam, snäll och fin kille som det är enkelt med och jag kan få del mitt fina liv med. Har du några erfarenheter av detta? Några tips? Några råd? Jag vet att när man ”letar efter kärleken” kommer den oftast inte men jag är en känslomänniska rakt igenom och att sluta längta, drömma och ha kärlek i mitt liv känns ju bar hemskt. Tusen tack för svar! Många kramar.
Hej,
Vad gör man när man inte orkar gå på dåliga dejter eller stå på nattklubb varje fre/lör/sön för att träffa någon, men vill ha BF? 🙂 Väntar man bara och hänger runt med sina kompisar? Har gått på säkert 10-15 dejter sedan jag blev singel och orkar inte mer!!
hej!
Jag och min kille har precis gjort slut efter att ha varit tillsammans i fyra år. Det var jag som insåg att jag inte var kär längre, och vi försökte lappa och laga men till slut gick det inte mer. Precis då vi gjorde slut så flyttade jag till en ny stad. Vi har fortfarande kontakt, han är den bästa personen jag vet och jag saknar honom väldigt mycket. Efter att vi pratat i telefon så vill jag BARA åka hem till honom och säga att nä det går inte, nu blir vi ihop igen. Men den känslan försvinner efter någon dag, och så håller det på. Jag gillar samtidigt att träffa nya killar, men ser det som väldigt tillfälligt i väntan på att jag och mitt ex ska bli ihop och skapa ett liv tillsammans (om ett halvår, ett år igen tänker jag). Vi är båda just nu ganska inställda på att vi kommer att bli ihop igen i framtiden.
Jag vill samtidigt inte testa för att sen inse att jag känner precis likadant som i somras, dvs kompiskänslor bara för att det skulle såra honom så mycket. Vaaad gör man kram<333
Jag hade gärna sett att ni tar upp ett kanske ganska ovanligt problem – att man typ aldrig blir kär. Liksom, hade en massa förälskelser som tonåring men hade en ”kompis” som alltid snodde alla killarna jag ens tittade på två gånger. Lärde mig snabbt att det var bättre att inte bry sig. Sen blev jag vuxen och dejtade assholes/gifta/players osv. och nu känns det som att jag bara sitter och väntar på att det ska gå åt helvete om jag träffar nån. Så träffar jag nån fin man MEN KÄNNER INGENTING?! Kan tillägga att jag inte är intresserad av bad boys överhuvudtaget så det är inte avsaknaden av spänning eller så.. Det är bara, inga fjärilar i magen. Vill du ses? Okej, det är mysigt. Vill du inte ses? Det är också okej. Känslomässigt handikappad typ.
jag har känslor för en mycket äldre man. det tär mig i tusen bitar. jag vet inte ens om det är ett trubbel,en fråga till er. vill väl mest ha en bekräftelse på att ålder inte spelar någon roll, samtidigt som jag fattar att även om mina känslor för honom är precis lika starka som om han vore 25 så vet jag att det ändå är det som får mig att inte prata med honom om vad jag känner.
Min kille är 13 år äldre än jag, och vi fungerar jättebra ihop, åldern är inget problem öht när det kommer till kemin. Däremot är vi just nu i väldigt olika stadier i livet, och det fungerar inte riktigt. Det gick bra när båda jobbade och levde samma typ av liv, men nu har jag börjat plugga och jag känner plötsligt att jag vill vara en fri fågel och göra vad fasen jag vill. Den tiden har han redan haft, när han pluggade. Det blir ojämnt liksom, vi vill olika.
Men befinner ni er i samma fas i livet tycker jag inte att du ska tveka en sekund 🙂 Det har varit underbart att vara med en äldre kille som är trygg i sig själv och vet vad han vill!
Vilken bra idé till program, älskar att Metro tar bloggarna på allvar!
Hei,
Med utgangspunkt i temaet ”Når det tar slutt” hadde det vært veldig interessant å høre deres tanker rundt det å bruke andre for å komme seg videre, såkalte rebounds. Mange har vel både erfaring med å være andres rebound eller selv ligge med/date mennesker for å komme over noen. Samtidig kan dette også innebære at man utnytter eller sårer en tredjepart, og det er ikke helt uproblematisk. Eller? Vil gjerne høre hva flere mener om den saken!
Låter mycket spännande! Längtar!
Hej Sandra! Jag är i sååå stort behov av tips på hur man hjälper en kompis som nyss blivit dumpad. Det är hemskt att se hennes värld rasa samman och jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att hon ska må bättre. Hoppas att du har några kloka råd! Puss