Här vare krönika igen. Går att läsa i tidningen idag eller på Metros sajt HÄR.
Eller här i sin helhet:
→
Han kommer till mitt högstadium med ett brännbollsträ under armen. Han har en svart bomberjacka och vax i luggen, en nedre tandrad täckt av genomskinlig tandställning. Han släntrar runt i korridorerna, drar sina skosulor efter sig och öppnar upp klassrum och tittar in. Jag står vid mitt skåp och iakttar honom. Vi är lika långa men i hans ögon glänser något jag inte har själv. Något förbjudet. Han vet saker jag inte vet, jag känner det.
Han står och spanar ut genom fönstret, ner över vår skolgård och snurrar slött brännbollsträt i luften. Jag håller krampaktigt om skåpsdörren, glömmer att ta ut böcker, gå till lektionen, titta bort. När jag andas ut – jag måste ha glömt av det sedan han steg in – möter han min blick. Jag stelnar till och han nickar åt mig, vinklar upp sin haka och kisar.
– Du, säger han. Du.
Jag tittar mig omkring men det är ingen annan än vi där.
– Hallå. Du, säger han igen.
Jag tar ett steg bort från mitt skåp, pressar fysikböckerna mot bröstet.
– Vad är det?
– Känner du Axel i 8B?
Jag skakar på huvudet. Han släpar trät längs med stengolvet och kommer närmare, det bildas en liten stig av smuts när våra avstånd krymper.
– Jag är här för att slå ner honom nämligen, säger han.
När jag inte vet går han. Dörren till trappuppgången går igen med en smäll och jag står kvar med dubbel puls.
Efteråt är jag olyckligt förälskad i tio månader och han kommer stundtals till platserna jag är på. En gång frågar han till och med om jag vill ha en cigarett. Han känner inte igen mig då, men han uppmärksammar min existens. Sedan rinner historien ut, hans namn bleknar och ersätts av andra. Men de delar alla samma kisande blick, samma sätt att titta utan att egentligen se mig.
Femton år senare är jag trettio år gammal och går förbi min gamla högstadieskola tillsammans med min pojkvän. Vi är på väg över gatan, han har sin hand i min men stannar upp när jag börjar gå.
– Vänta, säger han. Vänta, det är fortfarande röd gubbe.
Och då drabbas jag av omedelbar hjärtklappning för att scenen inuti skolan är så nära i avstånd men tusentals mil bort på samma gång. Tänker att varför finns det ingen som skriver böcker, gör filmer, och komponerar musik om han som väntar in grön gubbe vid trottoarkanten. Är romantiseringen kring den svåra, otillgängliga, så djupt rotad att han blivit en självklarhet? I så många år har jag förväntats tråna, följa efter, vara maktlös. Försökt bli sedd, haft ett fjortonårshjärta som imponerats av brännbollsträn.
Så. Alla ni som ringer era mammor på helgen, som lämnar tillbaka borttappade plånböcker, som alltid ställer in disken. Som väntar på grön gubbe. Ni är så himla fina. Ni får den här krönikan av mig.
Och dessutom – när en ung man med snäll blick blixtrar till, lägger en hand mot ens bröstkorg, pressar sina läppar mot ens egna – tro mig, inget slår den fladdrande känslan.
.
Translation. A column in the Metro newspaper today.
Åhh, så fint <3
Kanske förklarar sånt här delvis mansnormerna?
Killar vill gärna ligga, så ser det att den dominanta aggressiva killen som är beredd att använda våld har en massa tjejer trånande efter sig, så vill de själva bli den killen.
Vet själv hur det var som yngre kille, ”det kommer bli bättre om 10 år” var inte riktigt ens tankegång.
Så himla himla fint! Älskar hur du skriver. Vill bara fortsätta och fortsätta och aldrig sluta läsa. Så förtrollande ja helt magiskt!
Så fin krönika Sandra! Den här gillade jag verkligen <3 fick mig att tänka. Så viktigt med snällhet. Kanske det viktigaste av allt. Puss!
Åh! Jag läste precis din krönika ur en metro som jag hittade kvarglömd på ett tåg. Den var så himla fin <3 och jag kände igen mig så mycket i situationen!! Jag ville bara säga det till dig! Superfint skrivet!
Sandra du är ju en framgångsrik och intelligent person, ibland vore det intressantare att höra mer om dig och hur saker påverkar dig än att ha ett ständigt fokus på män. En snäll kille bör vara en självklarhet, ”nice guys” är ingen gudomlighet. Tycker det blir tråkigt att lyfta upp personer som behandlar en som värdiga invidiver till skyarna. En är alltid värd det, alltid.
Fast nu är det ju Sandras blogg där hon skriver vad hon vill. Vill du läsa om något annat kanske du ska läsa en annan blogg eller starta en egen?
Jo, såklart! Men eftrersom Sandras blogg är en så stor plattform för unga tjejer känner jag att romantisera snälla killar, som något en ska känna tacksamhet kring och ge en hyllning till, är viss del problematisk. Det läggs så mycket fokus på män, de hyllas så mkt om de är schyssta och behandlar en väl. Det är inte direkt någon som skulle skriva så om ett förhållande med en tjej. Sen så ska det inte läggas någon skugga på Sandra, utan mer att jag gärna hade velat läsa mer om HENNE och HENNES tankar än genom män.
Håller helt med dig! Killar och män får alldeles för mycket credd när de bara är rimligt vettiga, otroligt tröttsamt.
Så himla lycklig jag var i fredagskväll när vi var på väg på middag och jag tänkte på denna krönika och hur fint det var, det du skrev. Och det hoppade till av lycka i hjärtat när min fina pojke stannade varje gång det var röd gubbe.
Finns ingen som skriver så bra som du, känner igen min fina kille i det du skriver. finare än honom finns inte <3
jag vill oxå ha en krönika om hur bra jag är som ställer in smutsiga tallrikar i diskmaskinen!
DIN BÄSTA HITTILLS. Håller med dig, jätteviktigt att romantisera de fina killarna <3
Va glad ja blev att den här krönikan! Så varm! Tack 🙂
Gud vilken smart krönika!
Det här är något av det finaste och bästa jag läst på länge! Det passade så bra in, då jag precis innan jag satte igång och läsa den här krönikan satt och drömde om en kille på jobbet som jag trånat efter länge. Han retas när jag gör misstag, minns inte mitt namn och fäller dryga kommentarer. Han är med andra ord av samma typ som killen med brännbollträt. Detta fick mig att inse att han inte är något att ha. Tack.<3
Vad bra du skriver om tonårsförälskelser.
Så fin krönika! Och helt rätt i tiden för mig, jag som alltid fallit för bad boys har mer och mer blivit intresserad av en snäll kille av typen som ringer till sin mamma på helgerna. Kanske, kanske ska jag våga låta honom klättra över mina höga murar jag byggt runt hjärtat
Något av det bästa du skrivit. För att det på ett så självklart sätt pekar på det bästa: att snällhet är het-het självklarhet.
ååååh! finaste krönikan
Jaaaaaaaaaaaaaaaa <3 <3 <3
Jag tyckte texten var snyggt skött. Du lurar in en i den typiska romantiseringen, låter en följas med i en filmisk svepning över den oåtkomliga hårda snubben för att sedan dra undan mattan från under fötter på läsaren och skapa en fundering och en myskänsla av trygghet värme kring ett (tror jag) sundare ideal. Klart man kan vara hård svinig och nöjd jag menar snarare att man inte borde hålla sina känslor undan för andra på ett manipulativt sätt, känna att snällhet är svaghet och låta folk hoppa efter ens uppskattning. Det är så jag uppfattar texten :::)
Så satans fint.
Sandra! Jag fattar precis. Nu har jag och min snälla fina pojkvän varit tillsammans i sju månader, han är så jävla trygg och smart och rätt för mig. Dom snubbarna som stökade, tjafsade, lekte, dom var felfelfel. Känner igen mig så i krönikan och texten, språket, DU är bäst som vanligt.
Kan för mitt liv inte förstå hur det går att se något attraktivt alls i någon som säger att han ska ”slå ner någon”. Våld är det minst attraktiva som finns.
åh fin krönika! du som alltid ger måndags-pepp, jag tänkte ge dig ett fint fredags-tips. hittade denna (http://webshop.modernamuseet.se/sv/affischer/johan-thurfjell) postern och blev helt golvad. s å f i n !
Sandra!!!! Jag funderar på det här s t u p i k v a r t e n. Får ni krönikörer på Metro själva välja rubriker till era texter i tidningen? Tänker ibland att rubrikerna verkar vara skriven av någon annan. Vad vet väl jag. Superblogg!!
nej nej de bestämmer alltid rubrikerna! kram.
Så himla bra krönika! <3
Fast det är ändå nått som skaver. Det där självklara med att den ”snälla” killen alltid är bättre. Det förutsätter nämligen att jag som tjej skulle må bäst i ett fint och snällt och uppstyrt och monogamt goseförhållande. Det gör inte alla. Så många av oss som dejtar bad boysen, svinen, de galna, vi gör det inte på grund av dåligt självförtroende. Vi gör det för att vi är av samma skrot och korn, vi gör det för att vi vill, för att vi kvävs och spyr och dör av snällkillen. Jag får panik av homogeniseringen av kvinnor, vi kan också vara svin! Och ärligt talat så är det faktiskt inget fel med att vara ett svin, det är rätt kul faktiskt. Men inte om vi blir lurade att börja träffa snällgullekillar vars hjärtan vi sen krossar eftersom vi inte var gjorda för dem.
I övrigt en fint skriven krönika. Kommentaren rör mer generellt rådande normer kring kvinnor, män, snällisar och svin. Vilket för tillfället råkar vara cirka det enda jag pratar om.
Trevlig helg!
Krönikan hyllar och romantiserar snälla killar. Det utesluter ju inte att ni som gillar det fortsätter med att falla för svåra killar, och inte heller klankar texten ner på varken svåra killar eller tjejer som faller för dem, så varför känner ni er attackerade?
Med samma logik borde ju jag, som gillar snälla killar, bli upprörd över ditt inlägg eftersom du hyllar bad boys framför goseförhållanden med snällkillar som får dig att spy, eller vadå?
Tycker absolut snälla killar kan behöva romantiseras lite, då deras motsatser annars brukar få så mycket mer utrymme på film och i böcker.
Okej, jag förstår vad du menar och du har helt rätt Sofia! Alla typer av människor behöver såklart romantiseras. Om Det var krönikans syfte så tycker jag absolut att det finns en vettig poäng med det!
Tove: Det jag generellt kan irritera mig på är att jag ofta känner ett tryck utifrån om att jag som tjej borde välja en snäll kille eftersom snälla killar är bättre för mig. Det är de inte, jag har varit i förhållande med snäll-kille och det var hemskt, för mig. Med det sagt känner jag mig inte alls påhoppad eller kränkt och precis som jag skrev ovan finns det absolut ett behov av att romantisera andra typer av killer.
Hej Tove,
Jag vet inte om din kommentar riktas mot mig med, men antar det då du säger ”ni”. Jag känner mig inte attackerad och jag känner inte heller att jag hyllar bad boy. Har aldrig fallit för en bad boy heller.
Jag komemnterade bara texten och beskrev käsnlan jag fått av den. Och hur JAG tolkade den. Jag är inte upprörd över huvud taget.
Dock så efter Sofias kommentar så inser jag att det finns ett annat sätt att tolka det på. Vilket tilltalar mig betydligt mer! Jag ska läsa om texten och ska se om jag kan se det Sofia ser. För jag måste erkänna att den tolkningen missade jag helt.
Tack Sofia!
Förstår hur du tänker Maja, intressant! Men jag tror att det Sandra försöker förmedla är att vi behöver stoppa romantiseringen av the bad boy. Alla jäkla filmer, böcker och låtar handlar om honom. Och genom detta gör det att kvinnan blir ett passivt objekt som bara ska vänta, tråna, våndas och hoppas. Genom att hylla den snälla killen så försöker man vända den bilden. Att man ska välja killen som är bra för en. Det behöver inte handla om att allt ska vara monogamt och rosafluffigt, bara att man ska umgås med någon som vill umgås med dig tillbaka. Att en eventuell tvåsamhet, tresamhet, eller hur man nu lever, ska vara på allas lika villkor. Sen så är det vissa som trivs med bad boys, och det behöver inte vara fel, vilket inte heller krönikan uttrycker tycker jag. Snarare är den vänd mot homogeniseringen av kvinnor, istället för att vara det trånande objeket så kan vi vara hur vi vill. Svin eller ej. Men det är inte the bad boy som dikterar villkoren för relationen. Spännande diskussion hursom!
Jag håller med dig och jag fick samma känsla. Som att det finns nånstans det rätta svaret. Och olika personer behöver ju olika saker utav sina förhållanden? Dessutom kändes krönikan lite klyschig. Sen vet jag inte hur man kan definiera en snäll kille eller en tuff kille. Jag menar att det känns väldigt ytligt att beskriva sådana snälla killar som bara snälla. För nånstams värderar man ju personens handlingar, dvs att även snälla killar kan göra nått svinigt och tvärtom? En väldigt tuff person kan fortfarande ringa sin mamma?
Tycker inte heller att texten förmedlar pepp-känsla för snälla killar.
Äh, det är så jag upplever texten iaf. Och vill inte få kommentarer på att jag inte förstår eller uppskattar Sandra. För det gör jag ju, men den här texten kändes platt.
Men en bra grej som alltid finns där oavsett vad Sandra väler att skriva om – det är faktiskt språket. Även i den här texten så är språket väldigt bra. Du kan det, Sandra. Det kan du verkligen!
Glad fredag.
🙂
Jag förstår dig, de flesta (killar som tjejer) är inte antingen snälla eller tuffa, vi är både och. Jag tror inte helyllekillen är alltigenom god och brännbollsträ-killen är alltigenom ond, det är väl mer en image-grej. Dessutom, alla de präktiga saker som helyllekillen gör är nog inte enbart pga att han är så himla snäll utan kan t.ex. vara ett sätt för honom att känna sig duktig.
Jag förutsätter då att han bara glider runt med brännbollsträet och inte verkligen slår ner någon.
Åh! Den här krönikan var bara så himla himla bra.
Trots att du vill hylla de fina pojkarna får han med brännbollsträ många meningar medan de snälla får två. Jag tycker allt blir tvärtom p.g.a. den där floskeln på slutet. Om jag skulle tolka krönikan:
Du saknar det spännande livet där pojkar har brännbollsträ. Det är totalt tråkigt med snälla pojkar, men man måste ju tycka om dem och säga bra saker när man är tillsammans med en.
Ha ha, jo sant.
Jag håller med Caroline, känslan som förmedlas är tvärtom mot vad orden säger på slutet.
Ja, jag håller med camilla här att något inte blev helt översatt i dedikeringen. Jag blev lite förvirrad på slutet eftersom det var så många meningar om tuffingar, och sen typ nåt i stil med ”fast fina pojkar är bättre även om de är lite mer inrutade”. Med det sagt, jag älskar min snälla, fina pojk som pratar å messar m sin mamma flera ggr i veckan.
Du har inte en aning om hur fel du har. DU kanske saknar pojkar med brännbollsträn och därför tolkar du så. Men vi som har vart med dem och sedan plötsligt nånstans på ett oväntat sätt fick en sådan där genuint snäll kille, vi vill inte, aldrig nånsin, ha nån ”tuff” kille igen. Blä vad de är tråkiga och jobbiga egentligen, mot andra och sig själv.
SÅ bra! Helt sant. Fler filmer och böcker om snälla killar <3
Men herregud så fin tekst!! Fikk meg til å smile masse. Enig – mer kjærlighet til de snille takk.
Frysninger på armen og tårer i øynene. De snille!!! <3 De som aldri får en til å føle seg mindre verdt, de som alltid betrygger det lille ekstra som en kan behøve, men sjelden våger be om. Takk for så himla fine ord!
Skitbra!
At jeg ble overraska over vendinga denne kronikken tok viser hvor viktig den er – så fint skrevet som alltid òg! 🙂
Du har så fullkomligt rätt – som vanligt! Ha ett bra veckoslut!
Ibland drar du så långsökta ”ältande” paralleller som känns lite överdrivna. Är du alltid så känslig?
Jag kanske tolkade din kommetar fel, men fick intrycket av att du frågade Sandra om hon var känslig på ett negativt sätt. Du kanske inte menade så? Självklart får alla ha en åsikt (men man får ju tåla att andra kanske då har en åsikt som skiljer sig) men din kommentar kändes onödigt kritisk (vilket är min åsikt) och lite raljerande. Grundmeningen med krönikan är är ju inte att ”älta” en individs förlutna, utan texten berör ju ett utbrett fenomen och en problematik i samhället. Jag tror inte heller att det är bra att sitta och älta saker i sitt förflutna som gör ont. Det är dock skillnad på att ”älta” och att ha perspektiv till sitt förflutna. Om man inte tillåter sig själv påminnas ibland om saker som inte fungerade för en är det ganska svårt att inte upprepa dem sakerna i nuet. Jag upplever texten som reflekterande inte ältande.
Sen att jag frågade vad du tyckte var långsökt var en genuin fundering. Jag menade alltså inte att du inte fick tycka som du gjorde, utan jag var nyfiken på hur du menade så att jag kunde förstå.
Men vilken tråkig kommentar. För det första är väl att vara ”känslig” inget dåligt rent generellt? För det andra tycker jag att texten är väldigt relevant och inte alls långsökt. Vi är nog många som spenderade många många år med att tråna efter- och romantisera ”bad boys”. Jag var själv i många destruktiva förhållanden med dessa killar under tonåren och det skadade min självbild enormt. Tycker att texten på ett bra sätt pratar om machokulturen och strukturer i samhället som behöver tas på allvar. Själv är jag så glad över att i vuxen ålder kunnat bryta mitt mönster och träffa killar jag förtjänar och som jag trivs- och får vara mig själv med. Kan verkligen relatera till Sandras text. Förklara gärna hur du menar att texten hur texten innehåller långsökta ältande paralleller.
Herregud, man får väl ha en åsikt? Jag tycker det är långsökt. Ska jag be om ursäkt för det? Men, snälla vilka är ”känsliga” nu? Precis, som att alla måste ha samma åsikt… Tönker ganska ofta när jag läser här att jag borde sluta läsa. För jag håller i stort sett aldrig med kommentarerna som ”gråter” av diverse anledningar. Jag har väldigt svårt att bli berörd emtionellt av anonyma kommentarer. Ofta gråter folk för de känner igen sig. Inte för empati. Det har jag ännu svårare att fatta. Varför man hela tiden ska låta sig påminnas av sånt som gör ont. Det är så destruktivt… Det känns inte på riktigt på någotvis. Mer ego…
Men vadå M? Det är väl inte långsökt och ältande att besöka gamla platser man spenderade mycket tid i under en viss period i livet och sen komma tillbaka och inse hur mycket man förändrats? Inget är väl ett så tydligt tecken på förändring hos en själv som just vilka människor man dras till. Dessutom har hon ju sedan helt rätt att det finns en uppsjö av bra egenskaper som sällan hyllas i kulturen. Känns mer som att du vill läsa Sandra som ”känslig” istället för att läsa vad hon faktiskt skriver? Hon kommer ju snarare fram till en sjukt bra poäng i en rådande debatt om förväntningar kring manligt/kvinnligt. Eller är det bara jag som vill läsa Sandra feministiskt?
JAAA. Åh. Så bra skrivet Sandra. Det tog mig alldeles för många år att inse det. Den snälla, omtänksamma mannen som ger och visar sin kärlek utan att tveka, utan att jag behöver tråna eller oroa mig hela tiden. Som älskar mig som jag är utan att jag känner att jag vill ändra lite på mig själv så att jag blir mer den jag tror att han vill att jag ska vara. De borde verkligen hyllas och uppmärksammas – de trygga, mjuka och snälla männen!
Så mye rart man skal forelske seg i i tenårene. Godt det finnes gode, snille menn der ute i tillegg, men så dumt det tar så lang tid å finne dem.
Fint skrivet! Snälla killar (eller personer överlag) är ju ändå det bästa.
Fin krönika! Jag gillade verkligen dialogbiten, så kort och koncis och bra.