Sandra!
Hur mår du egentligen? Du verkar inte så glad och du utstrålar inte den där ”vanliga spralligheten” som annars varit ditt signum. Många av dina vänner syns aldrig till i din blogg längre, du har redan bestämt att du ska tillbringa en dryg månad i Tokyo innan du ens åkt till NY. Så klart skitkul men ändå…känslan man som läsare får är att någonting skaver. Rejält. Såklart ska du inte svara här, ville nog bara få ur mig mina tankar och känslor inför din blogg. Kanske kan bidra till någon liten reflektion om det skulle behövas. Önskar dig allt gott och hoppas att mina funderingar inte helt stämmer
med din verklighet.
→ Alltså. Blev lite ledsen av den här kommentaren. September har varit en stressig månad så har inte hunnit med så mycket vardagshäng med mina kompisar. Var ju nyss en sommar dock där jag spenderade typ varje ledig stund med dom. Metro Creative lanserades i sept, jag spelade in fyra bokprogram till bloggen, krönikeskrivandet tog fart igen plus jag jobbat med ett större skrivprojekt som jag inte kan prata om riktigt än. Plus bloggis då. Men annars så är det samma vänner som alltid, och mår varken bättre eller sämre på något vis. Så konstigt att skriva så, kan ju finnas tusen anledningar till grejer. Och ang resandet, att jag väljer att resa och upptäcka världen borde vara något härligt tänker jag. Det är ju inte en flykt, utan ett sätt för mig att maximera mitt frilansande. Att jag planerar till Tokyo innan New York handlar mer om hur jag är som person. Jag är rätt organiserad och vet på ett ungefär vad jag ska göra ett år framåt minst och så har det alltid varit.
Förövrigt är jag kär, lycklig, snart färdiginredd med min lägenhet, tillbringar hösten i New York för tredje året i rad och jobbar med precis det jag vill jobba med. Tackar som frågar.
Är ute efter en vinterjacka, men det är galet svårt att hitta något som passar tycker jag. Alla jackor är så långa och vida/breda, det funkar inte så bra på mig som är 154 cm och behöver ha figursytt om min form ska synas överhuvudtaget. Någon som har något tips på någon bra hemsida, affär eller jacka rentav?
→ Hej! Jag älskar Asos petite-kollektion som passar oss lite mindre personer. Har även gjort ett inlägg med mina vinterjackor för inte så länge sedan som du hittar här! Sedan tänker jag också, barnmodeller? Exempelvis Petit Bateau har ju storlekar i ålder, typ 12, 15, 16 år etc. Lycka till puss.
Hej fina du! En fråga kommer lastad till nästa frågeinlägg!
Jag och mitt ex gjorde slut för kanske ett och ett halvt år sedan, och jag kan verkligen med handen på hjärtat säga att jag är över honom, även om det fortfarande bränner till då och då. Även fast vi knappt hörs, och inte har träffats på i alla fall ett år dyker han fortfarande upp bland tankarna i minst en gång om dagen. Typ något minne eller ”oj vad vi två hade skrattat åt detta”-tanke, men aldrig så att jag skulle skriva det till honom. Men det stör mig, jag vill inte längre tänka på någon som sårade mig och gjorde mig så jävla ledsen. På något sätt känner jag mig inte helt fri och lösgjord från den relationen, varför vet jag inte. Hur släpper man det sista taget och blir en hundraprocentig hel människa igen? Jag har inte träffat någon på riktigt sen vår relation, inte legat med någon och knappt hånglat, och det lilla som funnits har påmints så himla mycket om vår relation att jag drog mig ur. Jag drar mig till och med för att ha sex med mig själv för att han jämt dyker upp i tankarna. Och inte som ”fyfan vad het han är”, utan mer som hjärtevärk och ångest. Och så ska man nog inte ha det tänker jag. Eller hur tänker du? Många kramar
→ Hej fina. Gudars skymning vad mycket jag skrivit om att komma över någon på det här lilla utrymmet genom åren. Ändå är det ju en så himla svår grej som på något vis aldrig blir uttömt, för att man är så ensam i det hela. Nu är det tre och ett halvt år sedan som jag var med om ett uppbrott senast. Svindlande lång tid sedan kan jag stundtals känna. Ändå är det klart att jag tänker på honom ibland. Inte som att jag vill bli ihop med honom (förstås, vill verkligen vara ihop med min gulliga kille), men för att jag kan känna en sorg över att saker tar slut. Känner samma när jag springer in i min första pojkvän, skillnaden är kanske att han och jag kan prata om det. Det är så speciellt att vara ihop med någon. Att man är mer än bästa vänner, ibland smälter man nästan ihop till en person. Man samlar på sig så mycket information om denna människa, och när det tar slut är plötsligt informationen helt värdelös. Man behöver den inte längre, inte ens lite. Livet är så underligt, men samtidigt helt fantastiskt fint, eftersom det helt plötsligt – när man minst anar det – dyker upp en ny person bakom ett hörn som fullständigt golvar en. Och vad man tar med sig till nästa förhållande som man lärt sig av sina föregående är allting något bra tror jag. Flera förhållanden i kappsäcken gör en till en vettigare flickvän på många sätt säkert, man lär sig av misstag som man inte gör om (även om såklart nya kan dyka upp och gör). Här är min guide över att komma över någon, här är ett inlägg om mina första månader efter uppbrottet och här är ett inlägg om alla mina texter om olycklig kärlek. Det låter på dig som att du verkligen måste våga gå vidare. Du måste kavla upp armarna och bara slänga din in i framtiden. Även om det kommer innebära ångest i början. Man måste göra sånt, framtiden väntar inte på en utan det är sånt man skapar själv. Man måste jobba själv på att gå vidare. Och om det inte blir bättre tycker jag att man ska gå och prata med någon professionell om det. Det här är uppenbart något som sätter krokben för ditt liv ju.
Tycker Hannah Widell postade en så bra mini-superguide på sin insta om det hela:
Har du tips på hur man kan tänka när man har svårt att förlåta sig själv? Stort som smått. Jag är så himla bra på att fokusera på allt jag gjort fel, lägger det på hög i mitt självvärde och kan aldrig känna att det räcker med att jag Faktiskt är medveten. Det är som att jag måste straffa mig själv, att det inte är nog med att klappa sig själv på axeln och lära sig av misstagen. Ibland inte ens misstag i sig. Jag kan aldrig bekräfta mig själv utan måste även söka ett okej från andra. Hur går man vidare snarare än fastnar i detta självhat?
Tycker så mycket om dig,
Josefin
→ Hej <3 Jag vet inte hur gammal du är, men jag tycker man blir bättre på det här med åldern. Hade så otroligt mycket ångest över grejer förut som jag bara struntar i nu. Alla människor gör ju misstag dagligen liksom. Man får göra sitt bästa i att lokalisera sig fram på den här planeten och det finns ingen anledning varför du skulle göra det sämre än någon annan. Dessutom, vilket man inte för glömma – gud vad alla bara tänker på sig själva egentligen. Ingen märker om man gör något snett, och om de nu gör det så har det blåst över på en vecka högst. Det är såklart svårt att svara på din fråga utan några konkreta exempel, men jag tycker du ska snacka om det här med dina kompisar. Inte skämmas över tankarna och lyssna på vad de har att säga. Oftast känner ens nära precis likadant om sig själva. Och det kan vara så skönt att höra. puss.
Är du inte naturligt lite rödblond? Varför låter du inte bara den färgen växa ut?
→ Jo det är jag, men tycker det är fint med lite extra färg i för att håret liksom ser gladare ut då. Vuxenhår är så tråkigt ofta, barn har så himla fina hårfärger som bara blir halvdammiga sen när man blir +15 år typ (var detta kanske weird att skriva btw?). Här är jag som fyraåring ca iaf.
Du flyger ju ganska mycket, är du aldrig flygrädd? Tänker du någonsin katastroftankar ombord på planet? Jag har inte varit flygrädd förut men har nyligen ingått ett distansföhållande som innebär att jag flyger oftare än vanligt och jag har plötsligt drabbats av dessa tankar.. Hur gör man för att få bukt med rädslan? Någon som kan svara?
→ Hej! Jag är inte flygrädd, just för att det är så himla hopplöst där uppe i luften. Skulle något gå snett kan jag ju verkligen inte göra något åt det. Därför ser jag ingen poäng med att vara rädd, händer det så händer det på något vis. Kan dock tänka mig att det är just varför folk är flygrädda. Tänker att det finns massor av sidor och platser på internet som just tar upp flygrädslan. Min kompis Elsa är flygrädd också och har skrivit en del om det på sin blogg tror jag. Gå in där och sök på flygrädd vetja. puss.
är det verkligen [email protected]? fick en delivery failure message när jag mailade. puss
→ Hej! Ja det ska det vara? Knasigt. Maila mig annars! Märk ”Creative” i ämnesraden. puss.
Att både du och Flora är i New York samtidigt! Kommer ni träffas??
→ Ja fint eller hur! Vi ska absolut försöka att ses. kram.
Sandraaaaa! Visst är den fina mattan ni har i köket från Urban Outfitters? Beställde ni den via hemsidan, och i så fall: gick det bra? Hur dyr blev frakt? Är själv sugen på matta därifrån men oroar mig för transporten liksom. Kyssar!
→ Hej! Yes mattan är från UO! Frakten står ju när man lagt mattan i sin varukorg och checkar ut! Bara att spana in. puss.
Kan inte du berätta om hur det kom sig att du och Nina blev ett kreatörspar? (Eller har du gjort det innan kanske?) För ni pluggade väl inte tillsammans? Blev ni ihop-parade på byrån bara? För jag får höra hela tiden att man ”ska” söka kreatörsjobb i par, nämligen. Hade varit kul att få höra hur det var för er.
→ Hej! Jag och Nina jobbade på samma byrå i tre år i Sverige och bestämde oss helt enkelt för att flytta tillsammans till USA som ett kreatörsteam. Så vi sökte jobb med gemensam portfolio där vi slog ihop jobb vi gjort separat. En längre historia om det hela kan du läsa här.
When I click on google translate, everytime some ads and cookies pop up from top and bottom of this blog
(I click on ”I understand” but still it remains there) . It’s like a hell to try to read. I hope they will change iy or find any other solution.
→ Yes, I’ve heard this and I’ve email tech support at Metro so hopefully they’ll fix it as soon as possible.
Hej Sandra! Först om främst, bästa filmtipset <3 Sen, när vi är inne på kärlek så tycker jag att du alltid ger så kloka råd och skulle behöva ett själv.. Om du har tid och lust såklart. Det är nämligen så, att för ca två veckor sen så började jag prata med en söt kille på tinder (ja…) och efter mindre än 30 minuters snack kom vi fram till att vi skulle ses, samma kväll, ja det vill säga typ två timmar senare. Jag hann ju dock bli orimligt nervös under den tiden då jag aldrig ens varit på en vanlig dejt med en kille. Vi sågs, klickade svinbra och spenderade natten tillsammans. Fast det var nästan som en film hur allt bara föll på sin plats och båda blev så jäkla förälskade i varann om du förstår. Till saken hör att han är från Australien, och tidigt morgonen efter flög till USA för en månad backpacking. Om två veckor befinner han sig i London i några dagar innan han återvänder hem till Australien igen, och vi har pratat lite löst om att jag ska komma dit. Pratade med min storebror om detta som halvt avrådde mig att åka dit ”för en kille” och liksom ”vart ska det leda” men tyckte samtidigt att det var upp till mig att bestämma. Det känns bra men skitnervöst i magen inför tanken på att åka dit. Är jag galen och dum i huvudet om jag gör det? Tänker att oavsett om det blir en kärlekshistoria på bara några dagar eller inget alls så kommer jag alltid ångra mig om jag inte åker dit. Är det naivt att tänka så? Kan inte bestämma hur jag ska göra! Hade blivit så glad om du svarade i en liten kommentar, men förstår absolut om du inte har tid. Kram.
→ ÅK! Punkt slut. Om inte annat för att ha en bra historia berätta när du är gammal och grå ^^ Klart som korvspad att du ska dit, det kan ju bli hur bra som helst. Och blir det inte det är det ju bara ett par dagar. Tuta och kör. Du kommer bara ångra dig annars. puss.
Jag har en fråga som är lite halvt relaterad till ditt inlägg… Mannen vill hemskt gärna till USA igen (han har varit där som ung, själv har jag aldrig varit där), då främst NY men han har även pratat om Florida och dyl.
Själv är jag lite kluven… är det värt den långa resan? Visserligen skulle jag gärna vilja kryssa av Amerika på min ”bucket list” men av det jag känner till så känner jag inte riktigt att något lockar mig där.
Jag älskar historia, dock ska den helst vara från 1800-talet eller så långt bak som det bara går. Jag går igång på gammal konst, gammal arkitektur, vackra vyer, kungliga smycken osv osv. London, Rom och Toscana är ställen som jag är förälskad i.
Meeeeen… jag uppskattar verkligen en riktigt god middag med. Och det måste inte vara ett michelin guide-ställe, bara maten är genuin och galet god.
Så, vad har USA för mig? Snälla sälj in det, för på något sätt så vill jag gärna dit.
→ Hallå! Kör ba kör. Du lever i jättemånga år till och kan åka till flera platser och om din snubbe vill till USA är det klart ni ska dit. Det är inte särskilt långt, bara 7 timmar med flyg eller så. Man vet aldrig vad som lockar förrän man varit där. USA är ett underbart land (och ja idiotiskt på många sätt också), men lätt att älska och folk är så himla trevliga och snälla. Vackert är det också, trots att byggnaderna kanske inte är urgamla. Här är min New York-guide. puss.
När ska du till Tokyo? 🙂 Gillade din guide som du gjorde senast du var där.
Hej Sandra! Vet inte varför jag frågar Dig detta egentligen, men du känns så fin och odömande. Jag har världens underbaraste man, två ljuvliga barn 1 och 6 år, bra jobb, fint hus, är egentligen så himla nöjd med livet. MEN jag kan inte komma ifrån min inre längtan efter att få vara nykär…du vet, tusen fjärilar i magen, sex mest hela tiden, nya dofter, någon annans kropp osv. Detta gör att det är så himla svårt att njuta av det fina jag har, det känns som om livet springer ifrån mig och jag kommer bli gammal utan att få känna detta på nytt. Jag vill verkligen inte lämna min man för han är det vackraste jag vet…men det skaver. Hur släpper man detta? Kram vackra du.
Hej, jag och och min kompis funderar på att flytta till New York och har båda jobb inom reklam branchen, hur funkar det att söka som kreatörersteam har du några tips och hur gör vi på bästa sätt? Tusen tack puss
Vilken taskig kommentar den där första! Det är så obehagligt när människor som tror att de känner en påstår saker om en på det där sättet. Jag tycker det är coolt att du tar chansen att bo på ställen runt om i världen vi lever bara en gång.
själv träffade jag en austaliensk kille på en chattsida för cirka två år sen. det var vi från dag 1 och vi bestämde redan då att jag skulle flytta till australien för honom. detta möttes självklart med kritik från vänner och familj, men han flög hit nån månad före vi tillsammans skulle flytta (detta var alltså första gången vi träffades IRL) och alla nära o kära älskade honom. och nu är jag är här med honom och lyckligare än någonsin. självklart ska du åka!! och ni har ju ändå träffats redan liksom. och om du sedan befinner dig nånstans i sydney området o vill ha vänner är de ba å höra av dig =)
åh känner också igen mig supermycket i Josefines kommentar. bryr mig så mycket om vad jag gör och tar helt serri år att komma förbi om man varit pinsam eller på något sätt råkat va dum eller misslyckats med något. fast man egentligen vet att det inte ens var farligt alls eller att ingen bryr sig. detta år har varit värre än någonsin men har fått mig att inse att det funkar verkligen inte, tillslut drunknar man i det och självhatet gör att man inte kan ta in några välmenande ord eller lägga det bakom sig pga förtjänar inte ens att göra det. och så kan man faktiskt inte leva! så precis som Sandra säger, man gör fel alla gör fel det är okej man gör ju bara sitt bästa <3
Jag ville bara säga att jag verkligen inte tror att personen som skrivit första frågan ”hur mår du egentligen?” menade något illa. Jag tolkar det som en välmenande (om än lite väl ”snokande” fråga). Känns som någon som har läst din blogg väldigt länge skulle ha kunnat skriva utan att mena ngt illa. Bara tänkte för många verkar tolka den som elak och så. Hoppas den liksom inte gjorde dig superupprörd för det var nog inte meningen. Hoppas du förstår hur jag menar.
🙂
Gud vad jag känner igen mig i tjejen som kommit över killen, men ändå tänker på honom. Är i exakt samma sits, vi har gjort slut för över 3 månader sedan eftersom han är ett as som jag absolut inte vill bli tillsammans med igen, men samtidigt har vi delat så mycket.Vill fortfarande visa saker för honom, skicka låtar och berätta skämt, och så kommer jag på mig själv att jag inte kan. Vill inte ha honom som pojkvän, och han sårade mig så mycket, men tänker ändå på honom och hur fint vi hade det (ibland). Vi har ingen kontakt what so ever (varken insta/face osv osv.) så jag vet ingenting om honom. Han bor utomlands och vi har inga gemensamma kompisar. Han kan lika bra flyttat hem, eller bort eller fått ny flickvän och jag har ingen aning. Det är så konstigt, men ändå är det ibland som om han aldrig existerat.
Hei Sandra! Nå leste jeg ditt innlegg ”92 dagar” og jeg vil bare si tusen millioner takk for at du var så modig og skrev det du skrev da! Jeg har en fantastisk kille nu og alt er bra med mitt liv, men shit som man har varit der i de 92 (+++) dagene du skriver om. Greien er at jeg riktig aldri har lest eller pratat med någon som har varit så ærlig om det førut. Det var fantastisk å lese at jeg ikke var helt crazy og ensom for det har jeg faktisk tenkt at jeg var.. Alle andre verkar komme over hverandre så snabt og handtera det så lett.
Ha det fantastisk fint i New York, jeg elsker elsker elsker også den staden og det var først da jeg åkte sjelv til New York at jeg virkelig virkelig kom videre den gången… KRAM!!!!!!!
Hej fina, kloka Sandra.
Min granne är supersöt och vi har varit ute cirka en och en halv gång i gäng där han har raggat lite på mig på fyllan.
Tror jag.
Men jag känner honom inte alls, egentligen. Bara väldigt ytligt, men jag tycker han är intressant. Jag springer typ aldrig på honom i trappen. ( Vilka är oddsen?? 🙁 ) Jag är rätt blyg och har en socialfobi med att snacka med killar jag tycker är fina. Jag vill inte heller tappa ’mystiken’ i att höra av mig först och känner att han är en kille som skulle hört av sig om han varit intresserad. (Han är liksom lite för snygg snygg, och känns inte särskilt osäker med tjejer…) Jag önskar att man kunde träffas och klicka naturligt i häng och inte över typ facebook för jag är så himla akward när jag måste ta initiativ. Och ja, jag tänker alldeles, alldeles för mycket.
Några tips för vad jag kan göra, hur jag kan visa något intresse utan att det blir så mycket press, och utan att släppa för mycket på min integritet? Eller ska jag bara vänta och se?
Kram / En som är lite osäker med killar men rätt kul annars 🙂
Vad tycker du om ”nylanseringen” av Barbie? http://www.dagensmedia.se/nyheter/kampanjer/article3938327.ece Vad tycker du om själva reklamfilmen i sig? Tycker den är gullig och fin men öppnar ju inte alls för att pojkar skulle kunna leka med Barbie osv..
Oj! Den första kommentaren håller jag inte med om överhuvudtaget. Tycker du känns sprudlande som alltid och för mig utstrålar du verkligen sån himla livsglädje. Som du säger – kär, massa peppiga planer. Blir alltid så pepp och glad av att gå in på din blogg!
Alltså! Tack! Du anar inte hur många gånger du har räddat mig, kära vän i etern. Önskar att jag kunde vara en lika god vän tillbaka. Kram!!!
Hej Sandra! Jag har ett tips till dig och dina följare. Mina vänner har gjort en dokumentär om fandom. Den handlar om en tjej som har dedikerat hela hennes liv till Harry Styles. Jag tror alla som någonsin varit ett fan eller känner nån som varit ett fan skulle uppskatta den, då den är så sann och grym och relaterbar!! Tips tips tips!!
Jag tänker att det första kommentaren säger mer om den personen än om dig, att man planerar massa häftiga resor själv = tecken på att man mår dåligt?? Jag tänker snarare tvärtom! Vilken härlig självständig person du är och vilka fantastiska relationer du måste ha där man kan åka iväg och upptäcka, förverkliga, etc utan att det betyder att de relationerna skulle bli lidande av det!
Du är så bra Sandra! <3
Hej! MEN! Blir så arg: Vem är den personen att skriva en sån kommentar till dig utan att ha någon som helst aning? Jag tycker du verkar hur glad och trygg som helst, som dessutom maxar livet med resor och planer. Är helt övertygad om att du kommer titta tillbaka på ditt liv som 80-årig lady med tax och bara: jag hade jävligt kul!
Försöker verkligen jobba med din teori om att säga JA till saker, trots att det är svinläskigt. Har läst din blogg i flera år och kommenterar aldrig men måste verkligen säga att du lärt mig saker om livet och hur gött det är. Du är en stor förebild för mig! Njut av NY och Tokyo 🙂
Hej Sandra, ville bara säga tack för att du är så peppande och icke-fördämande i dina svar. Det här är något jag baserar på flera års läsande av din blogg. Du är liksom alla tjejers kompis i etern, det är så fint. Älskar att du säker kör bara kör, du har fått mig själv att inse att man har liksom inget att förlora. Jag är fegast i världen när det kommer till känslor och kärlek, men jag KÖR BARA KÖR nu och det är så befriande! Tack!
Hej Sandra!
En fraga, du gillar ju att resa (och gör sa himla fina reseguider) och verkar ha besökt manga huvudstäder i Euorpa. Vet att du har bott i London och jag undrar varför du aldrig aker dit igen? Skulle älska en Londonguide gjord av dig!
Tack för fin blogg och inspiration!
Kram
i think that first comment is straight out mean! being a blogger does not mean that your readers can write things to you they would never say to your face or to their friends! And I think its awesome that you are travelling the world and making the most of your freelance situation:) /Mary B
https://beautytruuth.wordpress.com/
” Man samlar på sig så mycket information om denna människa, och när det tar slut är plötsligt informationen helt värdelös. Man behöver den inte längre, inte ens lite. Livet är så underligt, men samtidigt helt fantastiskt fint, eftersom det helt plötsligt – när man minst anar det – dyker upp en ny person bakom ett hörn som fullständigt golvar en. Och vad man tar med sig till nästa förhållande som man lärt sig av sina föregående är allting något bra tror jag. Flera förhållanden i kappsäcken gör en till en vettigare flickvän på många sätt säkert, man lär sig av misstag som man inte gör om (även om såklart nya kan dyka upp och gör). ”
Du svara så omtänksamt, klokt och fint Sandra! Två första meningarna känns mycket.
Men tycker att flera förhållanden inte gör en främst till en vettigare flickvän, men till en vettigare person!
x
hej sandra! för typ en månad sen gjorde jag slut med min pojkvän och anledning var att han inte behandlat mig så bra och jag hade inga direkta känslor kvar. det var väldigt jobbigt att göra slut för han var kär i mig och därför blev han nog ganska sur på mig eftersom att göra slut inte var det han ville, det har i alla fall verkat så nu efteråt. saken är den att jag är över honom, men jag saknar ändå att vara med honom som person och det känns så konstigt att han bara skulle försvinna ut ur mitt liv. speciellt då han var min första pojkvän och min första kärlek och typ det första allt för mig. eftersom det tog slut så som det gjorde har jag inte försökt ta kontakt med honom igen då jag tänkt att det kanske skulle bli svårt för honom. tycker du att jag ska göra det ändå eller ska jag bara låta honom försvinna?
Jag tänker på den sista kommentaren, att även om jag inte varit i USA så har ju USA som land funnits sen 1700-talet, så 1800-tals-grejer måste där ju finnas! Plus att jag vet om flera stora konstmuseum bara i New York? Jag tror på något sätt att USA har något för alla, även om jag själv varit både sugen på att åka och drar mig rejält pga statsskick och korkade politiker typ. Men som sagt, där finns nog något för alla! Om inte annat kan du åka och bilda dig en egen uppfattning!
Haha oj. Inte för att jag tycker att det känns relevant att lägga en kommentar om dina kompisar, men bara för motvikt så har jag inte alls tänkt på det. När de svischar förbi, ofta flera samma dag, blir jag helt imponerad över din sociala förmåga och förmåga att ha det mysigt och kul med vänner. Tycker det är ofta, ändå! Och har en glad känsla av bloggen. Kram!
Alltså bilden på dig som liten..DÖR VAD SÖT! Ser mycket framemot att se dina inlägg från både NY och Japan. Är så pepp, älskar din blogg. Kram!
Jag tycker inte alls att det är mindre spralligt här inne?! Tänkte senast häromdagen att oj vad mycket mysiga och bra inlägg det varit nu på sista tiden och jag ser så mycket framemot att få följa din NY- och Tokyo-vistelse. Ba så du vet!
Åh den frågan ”hur mår du egentligen?” har jag fått förut, mitt i fina livet, och blivit både provocerad och lite ledsen. Varför är det så?
Alltså Sandra. Du gör mig alltid så jävla pepp på livet. Tack bästa du.
+1 på den!
Josefin, såg din kommentar o ville hjälpa till då jag känner igen mig så mycket.
Jag tro att det handlar mycket om hur vi ser på ” misslyckanden”. För ända sedan vi var små har man blivit inmatad att göra ”fel” är fel och via skolan så får man lära sig att misslyckanden är det värsta som kan hända. Själv är jag perfektionist, lite för mycket ”duktig flicka” och jävligt rädd för att såra någon, men med tiden har jag typ insett att ”misslyckanden” inte är så farliga ändå. Det blir bara lite annorlunda och det är många gånger som man först då kan vara kreativ. Så nästa gång du gör ”fel” försök att se det som att du bara gjorde annorlunda och försök att inte vara så hård mot dig själv, för du är så himla bra och ingen förtjänar att va ledsen <3
Åh du där som undrar om att åka till London ”bara för en kille”, ÅK! Jag gjorde det i somras, åkte till Kroatien bara för att vara ett dygn (!) med någon som fick hela världen att försvinna…(min storebror var också tveksam..) Och många månader senare så är vi fortfarande online exakt hela tiden och ses så ofta vi kan (han bor i Kanada). Så åk åk, det bästa som kan hända är magi, och det sämsta..ja, som Sandra säger, det blir ju en bra story i allafall. När jag var på väg hem från Kroatien, rätt knäckt pga var jätteförälskad men hade ingen aning om vad som skulle hända, så träffade jag en gammal man i säkerhetskontrollen som frågade hur jag mådde och så berättade jag att jag kanske krossat mitt hjärta fast gjort det med öppna ögon. Då tittade han på mig och sa ”It’s always worth it. Always.”
Jag håller med Sanna! Åk till London! Jag gjorde samma sak men till München och hade inte ens träffat killen på riktigt, vi hade världens finaste helg ihop och helgen därpå åkte jag dit igen. Det var svårt att hålla ihop det, men jag ångrar inget – kommer alltid komma ihåg de där två drömmiga helgerna med honom. Samla på äventyr <3
Så himla fint att våga! Sara du måste berätta hur det gick sen!
Men alltså åh! Det var jag som ställde frågan och tack för svaret och kommentaren! Jag åker <3
Hurra! Vad glad jag blir! Livet blir så mycket roligare och rikare när man vågar saker! Min karl, som tycker att jag är ”absolutely insane” för att jag bara stack så där efter att endast tillbringat en helg med honom i Göteborg innan, han är också väldigt tacksam över att jag faktiskt gjorde det, för annars hade vi inte varit där vi är idag. Och vi har det magiskt fortfarande, världen försvinner varje dag med honom samtidigt som den är rikare än nånsin… Och snart drar vi till Bangkok ihop. The crazy adventure fortsätter, och jag hoppas du får en fantastiskt rolig upplevelse i London! Kram och heja, det är häftigt att vara modig och galen!
<3
Åh, bra vågat! Att leva livet ’safe’ är ju enklare men så ofantligt mycket rikare det blir om man vågar!
alltså!
började lipa över den gamle mannens kommentar. fy fan vad fint sagt och fy fan vad bra vågat av dig!!