takk for tips! min mandag var skit, men det hjelper å vite at man ikek er alene, og bryllupsbildene!? som litt magi i hverdagen. håper tirsdagen blir god! <3

1. Känner igen den där virrkänslan när man banne mig inte vet vad som är upp och ner. Skrev precis ett inlägg om det. I feel ya liksom.
2. Alltså, klädkollektionen är ju GJORD för dig.
3. Kram.

Till nästa ”answers to past week’s questions”:

Hej Sandra. Jag befinner mig i ett dilemma som jag hoppas att du, eller någon annan i kommentarerna, kan ge lite råd om. Precis som alla före mig som har börjat en kommentar med de här meningarna så gäller det mina känslor gentemot en viss person.

Vi träffades för första gången för fyra år sen när var vi båda var engagerade på samma evenemang. Vi träffades första gången under en av mina första dagar där. Eftersom jag var väldigt fokuserad på min uppgift och han hade svar på några frågor jag hade gällande det, så gick vi och åt lunch tillsammans. Och för min del hade det inte blivit mer än så, egentligen. Jag var bara fokad på att få svar. (Dessutom visade det sig under lunchen att han inte hade svaren jag behövde så han hänvisade mig till en kollega. Ett i efterhand rätt sneaky sätt att få mig som lunchsällskap, haha) Men när vi skiljdes åt och jag önskar honom ett bra evenemang och säger ”vi kanske ses igen” så svarar han ”ja, det hoppas jag vi gör”. Varpå jag hajar till och liksom verkar ”se” honom på riktigt och inser att oj! det här är ju en intressant person! För att göra en lång historia kort springer vi på varandra igen en dag senare och sen letar jag upp hans mobilnummer. Och sen hänger vi större delen av återstoden av evenemanget, ungefär två veckor. Vi såg film, hånglade, gick på massa aktiviteter och sånt tillsammans. Vid ett tillfälle frågar en person mig ”hur länge har du och X varit ihop?”, ”Nej, vi är inte ihop” svarar jag. Och i efterhand inser jag att det nog lätt kunde tas för det, för det var lite så vi betedde oss. Men det fanns inget uttalat och det enda jag gjorde var att njuta av stunderna. För allt kändes så himla enkelt. Och rätt, på nåt märkligt vis. När evenemanget var slut gick allt så hastigt och jag hade inte ställt en enda fråga om oss eller ens rört vid samtalsämnet vad-händer-nu-med-detta. Han sa vi får höras och gav mig en lång kram och jag bara mumlade nåt som jag glömt nu.

Vi bodde inte jättelångt ifrån varandra och träffades ett par gånger under den efterföljande hösten. Den ena gången var det supertrevligt och som en dröm och den andra gången kändes det fortfarande fint men jag kände mig obekväm efteråt. Det hände aldrig nåt mer och det vi hade under evenemanget fick ingen direkt fortsättning. Jag ville ha svar och pressade honom men fick liksom ett svar som var lite att han inte var beredd på nåt mer nu och att han inte tyckte om ultimatum. Under åren som gått sen dess har vi haft sporadisk kontakt på diverse sociala medier och via sms. 

Mitt problem är att jag fortfarande inte kan släppa den här människan och tanken på vad som hade kunnat hända om vi faktiskt hade bestämt oss för att försöka skapa någon form av relation. Jag har burit på det här i snart 4,5 år och känner att jag liksom måste bestämma mig för att antingen ge det en sista chans eller se till att släppa det en gång för alla. För det känns som att det hindrar mig från att gå vidare och så vill jag inte ha det. Jag har försökt släppa honom otaliga gånger under de här åren men antingen trillar jag dit och hör av mig eller i några fall har han hört av sig till mig. Just nu bor vi långt ifrån varandra, till och med i olika länder, och jag funderar på om jag helt enkelt bara ska höra om jag får komma och hälsa på? För nu är det längesen, typ 3,5 år sen vi träffades öga mot öga, så jag kan egentligen inte säga att jag vet att jag fortfarande har känslor för honom. Men jag har inte kunnat glömma honom ändå. Som jag ser det så skulle kanske det att träffa honom leda till att jag inser att det inte finns något att hämta där längre. Att jag inte är intresserad längre. Men som det är nu känner jag fortfarande att jag drabbas av den här himla tanken på att jag inte vet vad som skulle kunna hända. Just nu känns det som att jag fortfarande har känslor för honom, särskilt eftersom jag inte kan släppa honom. Frågan är bara om det är ”riktiga känslor” eller om det är min minnesbild av honom som jag har känslor för.

Har du eller någon annan här några råd att ge? Är det bästa att än en gång bara släppa och glömma och ta bort honom från alla sociala medier och bara gå vidare framåt? Att tänka been there done that, moving on? Eller är det bästa att på riktigt försöka se vad som kanske finns där genom att försöka ses?

Tack för din blogg, ditt kommentarsfält och alla fina människor här <3

åh kläderna är så galet SNYGGA

Hej Sandra! Vi VET hur det känns. Kom förbi oss på PMS-podden! Hos oss får man vara hur knepig, svajig, orolig, rädd och arg man vill. Framförallt brukar det kännas superskönt att höra att man inte är ensam om att må dåligt när man har PMS. Hoppas du gillar! Stor kram!

Skulle bara vilja tipsa om youtube-serierna Kissing in the rain och I didn’t write this. Så himla fina, roliga och lite knäppa. Tror att du och dina läsare skulle tycka om dem.

Wow wow wow, sista tipset är fotomagi! Så fint sätt att föreviga så stora känslor på.

Wow. Wow. Wowo.
Bröllopsbilderna så otroligt fina! Blir helt varm av känslan de ger. Sagolikt. <3

Älskar att du skriver att körde är så bra grejer. För detta är grejer inte grej! ❤

Bilderna från Linn och Olles bröllop kan ju vara det finaste på väldigt länge. Älskar ljuset och hur kära de ser ut.