Hej Sandra! Vad använder du för kameraväska? Har precis köpt en kamera och upptäckt att det bara finns fula kameraväskor i butikerna som jag varit i. Har du något tips? Kram
→ Hej! Jag använder ingen kameraväska, har bara min kamera i ett band över axeln. Kram.
Åker till New York på lördag och jag funderar vilka ytterkläder man bör ta med sig? Tunt eller varmare eller lager på lager? Har som fått för mig att vädret växlar ganska mycket där.
→ Hej! Just New York är omöjligt att svara på vad det är för väder. Det växlar, precis som du skriver, något helt otroligt. Ena dagen kan vara 25 grader och nästa 5 grader. Så packa för senhöst med halsduk och mössa men bered dig på att du kan slippa det och bara gå i tröja från en dag till en annan!
Bästa Sandra! Jag anar att du som har så god smak och med finfin koll på NY – Kan ge mig ett bra tips på restaurang att fira in nyåret på? Jag har aldrig varit i NY tidigare, men har nu detta år slagit på stort och bokat en 10-dagars resa över nyår med killen och två kompisar. Men vi har noll koll, och utan att ha för stora förväntningar på nyår (vi vet ju att det är dåligt) – så vill man ju i alla fall boka en bra restaurang. Kan du hjälpa oss? Puss :-*
→ Hej vad kul! Jag vet faktiskt inte riktigt vilka restauranger som är bra för nyårsmiddag. Jag firade nyår en gång på Miss Lilys på Houston Street men maten kom sent där och var inte så god så skulle inte rekommendera. En annan gång firade jag på en restaurang på Lower East Side som inte längre finns. Det beror ju lite på vad du vill ha för vibe på restaurangen. Spontant tänker jag kanske Lucien, Walter Foods, Roebling Tearoom och Lafayette, men vet inte om jag har rätt! kram.
Okej, var var VAR kan man 3D-printa i New York? Har man med sig en bild eller hur funkar det? Jag ska till NY snart & blev så pepp på att göra det där!
→ Jag återkommer när jag gjort detta och berättar om upplevelsen! Man står i ett rum som scannar en typ. kram.
Hej Sandra. Va ska man göra när man är dödspank, i slutet av studierna (på högskola), snart tjugofem å så otroligt olycklig? Finns ingen solklar anledning, massa smågrejer som tillsammans blir ett stort grått moln som följer en runt varje dag, varje minut.
Måste göra nåt, annars dör jag känns det som. Känns dock så dumt, för kan ju inte flytta hem till föräldrarna efter studierna å så, det är att gå bakåt å det vill jag verkligen inte. Vill göra nåt radikalt, eller liksom nåt. Har ingen kille å ensam i en ny stad här, inga vänner å ett 9-17(niotillfem, hah) jobb känns så grått just nu . Vill bo i typ usa (bodde där ett halvår förra hösten, älskat) eller australien, eller nånstans en stund ialf, men vet inte hur jag ska fixa detta? Är annars bra på att fixa grejer, men detta känns så omöjligt och olycklig på det så känns det Omöjligt, med stort o.
Är så rastlös, blir alltid det när något håller på att förändras (studierna tar slut, måste flytta från studiestaden där finns inga jobb). Vill liksom vinna förändringen, vill hinna först, förändra saker innan jag tvingas, ta tag i kontrollen liksom.
Men vad ska jag göra med min rastlöshet tills studierna är över? Kan inte bara sticka (pank och måste gå sista kurserna). Skulle bokat biljett prick nu annars.
Livstips tack.
→ Hej fina du. Jag tycker det låter som att allt känns som ett stort trasselsudd som måste nystas upp. Lite struktur liksom. Jag skulle kanske exempelvis skriva listor (obs väldigt simpelt tips men ändå)? En lista med problemen/utmaningarna och en lista vad jag vill göra, och sedan försöka lokalisera lösningarna. Du vill utomlands men är pank – kanske söka ett helgjobb/deltidsjobb och kötta på och spara pengar? Alt. köpa en megabillig flyg/tågbiljett till typ London/Prag/Köpenhamn en helg bara för att känna annan luft? Och jag tänker också, nu när studierna snart är slut, så blir du väl färdigutbildad som något och hamnar i en ny fas där du ska söka jobb? Sök i en annan stad, sök på platser du inte hade tänkt dig ens lite att bo på. Eller sök jobb på den plats där dina gamla vänner är så du kan vara med dom? Försök hitta saker du kan se framemot till. Vad är liksom ditt mål? Det går att nå dem, men det tar ju ibland lite tid. När jag flyttade till USA höll jag ju på i nästan ett år med att söka jobb, fatta visumprocessen, översätta min portfolio etc etc. Förstår att det såklart är en helt annan sits, men ibland kan det också vara skönt att komma ihåg att alla som tar stora beslut gör de inte från en dag till en annan, utan saker tar ju lite tid och jävlar anamma för att det ska bli fint sen. Och ni andra, kom hemskt gärna med bra tips i kommentarsfältet!
SANDRA! Mkt viktig fråga! Din svarta fodrade jeansjacka från ASOS – är den varm? Vill ha den så gärna men vill verkligen inte frysa när hösten blir råare! Tacksam för svar.
Ps. Din blogg är det f i n a s t e. Kram!
→ Hej! Den är precis så varm som man tänker att en fodrad jeansjacka är, rätt så varm alltså. Vet inte hur jag ska förklara bättre. En klassisk höstjackevärme men absolut inte för vinter. puss.
(bilden tagen av Jennifer Rydell)
Hur är det egentligen med språk i dina vänkretsar i New York? Känns som att många kommer från Sverige (eller andra random länder?) men att en del även är från USA (eller typ Kanada också?). Pratar ni mest svenska då eller blir det mest engelska så alla förstår vad alla säger? Och de som inte kan svenska, känner inte de sig utanför när (om?) ni pratar svenska sinsemellan svenskar?
→ Hej! Det stämmer att alla är från lite olika platser, men de flesta från Sverige. Men om det är någon som pratar engelska som är med (vilket det brukar vara) så pratar alla engelska. Det spelar ingen roll om vi liksom är 10 stycken och bara en är engelsktalande, alla måste förstå förstås. Det kan säkert kännas lite konstigt i början, att prata engelska med någon man egentligen skulle prata svenska med, men man kommer in i det väldigt fort. kram.
Perfekt med ny springlista, och tack för din ärliga och sunda syn! Tränar Magnus? Och snackar du om vikt och kaloritänk med honom när det kommer över dig? Jag har nämligen också oturen att kunna alldeles för mycket om kalorier och skit pga tidigare ätstörning och känner att man tyvärr alltid kommer vara lite av en ”nykter alkoholist” när det kommer till sånt där. Viktigt med stöttande personer runt omkring då. Kram
→ Hej hej! Magnus tränar inte, kanske kommer det ske någon gång i framtiden men nu är han i alla fall inte särskilt pepp på det hela. Har väl hänt att han följt med på någon springrunda men jag kan fortfarande räkna dom på min ena hand : ) Jag pratar vikt och kaloritänk med honom när det kommer över mig, för jag tycker det är viktigt att han vet att jag ibland tampas med sånt. Att hemlighålla grejer, även om det är minsta lilla sak, tror jag är dumt. Tror precis som du att det är bra att ha stöttande personer runt omkring sig! puss.
Hej Sandra!
Jag hoppas du kan svara på mitt dilemma, men nu är det så att jag liksom levt med en stor klump i halsen efter en facebook-inbjudan till en klassåterträff med alla niondeklassare från min gamla högstadieskola. Även om det gått nästan 10år sen jag gick i 9an så gav det där facebook meddelandet mig en enorm ångest och det kändes som om den 14-15åriga jaget inom mig som jag så länge jobbat med att utveckla till den personen jag är idag, kom tillbaka. Jag var aldrig mobbad i 9an, men extremt osäker och tyst. Såg även att en tidigare vän som jag bröt med, då jag kände mig illa behandlad, efter gymnasiet ska attenda.
Nu, nästan 10år senare, har jag snart gått ut universitetet, har en urgullig pojkvän och underbara vänner men förstår trots detta inte varför denna inbjudan gav mig en sådan ångest och jag behöver in put om jag bör gå eller inte. Även om detta ger mig en stor ångest så är det väl alltid bra att möta sina rädslor eller?
PS. Din blogg hjälpte mig mycket med att klara högstadiet och drömma mig bort mot bättre tider <3
→ Hej fina du! Precis som alla andra i kommentarsfältet skrev ang detta: gå inte om det får dig att må så här! Varför ska man behöva återbesöka sin gamla högstadietid om den ger en så mycket ångest så här i efterhand? Usch och blä, skit i det där och njut av livet du har nu istället. massa pussar.
Hej hallå! Mitt liv är inte heller särskilt kul just nu. Tack för alla fina tips ni människor kommenterat!
Nu tänkte jag höra här om någon har lust att flytta till London? För jobb i några månader? Maila mig om ni också tycker vardag i Sverige är depp. X
[email protected]
Hej. Jag behöver lite hjälp från dig Sandra och er andra kloka personer därute. För någon månad sen träffade jag en kille ute som jag följde med hem. Allt var superbra och han tyckte inte att jag skulle ha bråttom iväg på morgonen om man säger så haha.. Vi bytte facebook och sånt och jag tänkte väl att det var en trevlig engångsgrej. Men så hörde han av sig och vi småpratade lite i två veckor typ och sen kom han förbi mig och vi tog en promenad vid havet, han kysste mig och vi sa att vi skulle träffas senare (det var fredag 😉 ). Så vi träffades, han åkte över halva stan för att träffa mig och jag sov hos honom igen. Han var jättegullig och körde mig hem nästa dag. Nu till problemet, jag frågade om han ville ses och ta en fika/promenad (typ mer som dejtdejt) och han sa typ ja och när jag frågade när han kunde så har han liksom inte svarat… på en vecka… Visst, han har varit långsam på att svara innan, men det finns väl gränser haha? Vet inte vad jag ska göra, det kändes verkligen som att vi klickade och det känns synd att låta det rinna ut i sanden, men vill inte va en sån där efterhängsen typ som man stör sig på. Åhhhh, så svårt, hjälp!
till klassåterträffen : Jag vet precis hur du känner.Jag var också den blyga och duktiga i högstadiet.Var inte mobbad men liksom utanför.Visste inte vem jag var…ville jag vara i parken och supa mig full? ville jag vara alternativ och satsa på konst? ville jag vara den sportiga? ville jag vara toppelev? Jag blev till slut toppeleven som började ett bra gymnasium och alla från högstadiet försvann ur mitt liv.Jag kan inte säga att jag skulle vilja träffa dem, har det väldigt bra idag och bättre ska det bli ! 🙂 Jag tycker inte du ska gå om det ger dig ångest, bara om du känner att det faktiskt skulle vara kul. en klassåterträff är inget måste.
Hej!
Jag har en sak som jag gått och funderat på ett tag, men det krävs lite ”background story” för att förklara vad den handlar om, så jag börjar med den.
För ett tag sedan träffade jag en kille på en fest och vi gick hem tillsammans. Sedan fortsatte vi höras efter det och träffades på en del fester då vi hängde ihop. Vi var dock i olika städer i somras men fortsatte ändå skriva lite till varandra. Sedan nu i höst är vi i samma stad igen och vi har träffats på någon fest, strulade en gång och så sov jag hos honom en gång. Jag tyckte dock han var lite för oklar, han kunde ibland inte höra av sig på flera dagar för att vara jättesocial nästkommande och liknande saker. Jag förstod inte riktigt vad han ville ha av vår relation så tillsist sa jag till honom att jag inte kunde vänta på det längre. Jag sa något i stil med att han skulle behöva säga något om han ville ha något mer för trots att jag gillade honom så förstod jag inte var vi stod. Samma kväll kom han och sa att vi kanske skulle vara vänner vilket ärligt talat krossade mitt hjärta lite då jag verkligen tycker om honom. Sedan ballade allt ur lite, jag blev lite ledsen och då blev han halvt förstörd och försökte försökte förklara att det inte hade något med mig att göra (mer hans förflutna att han blivit dumpad på ett brutalt sätt och behöver hitta sig själv eller något, i mina öron låter det som en dålig ursäkt men hela grejen är sann så någon sanning finns det kanske).
I alla fall, till min fråga: jag bad honom att ge mig lite space och när jag hade vart ledsen i några dagar och tänkt hörde jag av mig igen. Jag skrev att jag ville vara vänner ändå och det kanske kunde bli bättre nu när jag visste var vi stod och han sa att han tyckte att det lät toppen, så nu hörs vi igen. Jag är dock svinrädd för att jag inte är över honom. Visst finns det fortfarande en liten, liten del av mig som vill att han ska ändra sig liksom, men jag är ju inte förstörd över det längre så jag tänker ändå att det är okej, är det det? Jag gillar ju honom så mycket som kompis och vill verkligen ha kvar vår vänskap. SÅ, tror du att det är dumt av mig att jag är kompis med honom? Jag är som sagt livrädd för att jag är vän med honom för att jag inte är över honom, vill inte att det ska vara så..
Har du minsta lilla råd eller någon tanke kring detta skulle jag bli så glad. Ja det var väl det och tack om du orkat läsa igenom hela min monsterkommentar, haha.
Kramar
just det, har för mig att jag läste förut att du inte har kameraväska. jag har en som jag gillar (hoppas det är ok med länk, isfåfall: http://polichinelle.se/2013/march/en-vaska-med-ett-syfte.html) som jag köpt på etsy som inte ens består av djurhud – BRA!
men en stilla undran över detta faktum att du bara hänger den över axeln: blir du inte nervös för att det ska börja regna? hur gör du när det väl börjar regna?! tänker att den ändå är så pass stor att den inte får plats så bra under en jacka och är man typ ute på promenad eller har långt till inomhus riskerar man ju extrem blötma.
Till Livstips tack. Tiden mellan 20 och 30 var inte min bästa tid i livet. Kanske tvärtom den sämsta. Jag har aldrig känt mig så påverkad av yttre ideal om vad ett lyckat liv innehåller. Inte ens som tonåring. Skulle det ordna sig för mig? Skulle jag bli lycklig, och lyckad? Samtidigt som det bara fanns frågetecken framför mig. Men det är lätt att se nu. Då var det inte det. Om du mår dåligt, sök hjälp. Jag vet att det kan vara svårt att få den hjälpen, men det är värt ett försök. Bara några timmar med en kurator på vårdcentralen kan vara ett steg framåt. Försök hitta något som ger energi. Är man deppad är alla svårigheter så mycket större än de känns när man mår bra. Och du, ditt liv är långt. Jag är lite äldre än du och tror att du har den bästa tiden i ditt liv framför dig. En dikt till tröst, Romanska bågar av Tranströmer:
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Till dig som skriver om klassåterträffen – jag var i precis samma sits i somras. Känner verkligen igen ångestkänslorna och allt det där. Men jag måste bara säga att valde att gå på återträffen. Jag var mig själv (dvs helt jävla grym) och bara pratade med alla. Det blev en sjukt rolig kväll och jag fick även upprättelse. På ett sätt var det skönt att se att vissa av dem hade dåligt samvete och att de flera gånger påtalade hur omogna de varit då och att de har förändrats nu. Det fick i alla fall mig att kunna släppa allt på riktigt och gå vidare med livet. Jag ser på högstadieperioden i ett helt annat ljust nu. Känner nu att det inte skulle bli pinsamt om jag t ex ser dem ute någonstans. Du verkar ju ha det helt fantastiskt nu så om du känner att du orkar tycker jag ändå att du ska gå. Så klyschigt men det känns verkligen bättre efteråt.
Pappkramar från en fd sjukt blyg och utfryst som nu rockar <3
Till dig som vill ha livstips- är den nya staden du bor i sthlm? I så fall kan vi ses på fika och det kanske känns lite roligare då! 🙂
Detta är mina favvoinlägg! Vill helst läsa ett nytt om dagen haha. Hoppas du har det super i NY! Kram <3
Tack för svar <3
Till dig som vill ha livstips: Du har ditt liv i dina händer! Tänk att du är så fri! Du kan påverka ditt liv, du kan göra precis vad du önskar. Dina studier är snart över, du har ingen pojkvän att ta hänsyn till, inga vänner att må dåligt över om man lämnar dom, du har inget fast jobb. Du-är-fri! Alltså, jag tror inte du förstår hur BRA du har det, eller iaf KAN ha det om du öppnar upp ögonen. Du kan göra PRECIS vad du vill. Flytta, söka jobb utomlands, ta ett lån och plugga igen men utomlands, testa olika hjobb tills du hittat rätt. Det är du som bestämmer och inget som kan stoppa dig. 25!!! Vilken ålder! Du kommer aldrig bli yngre än så här!
Hej Sandra! Vad har hänt med dig och Michelle? Tänker inte bara på podden utan också vänskapen? Puss
hoppas också att vi en dag får veta mer om detta…
Alternativt så accepterar vi att det kanske är ett känsligt ämne och håller nyfikenheten för oss själva? 🙂
Den jackan är så snygg! 🙂
Hej Livstipsönskaren (och Sandra såklart)!
Håller med Sandra om helg/extrajobb. Utan att veta någonting om dig kan jag säga att kommunen alltid behöver timvikare som exempelvis avlösare/boendesstöd på kvällar och helger. Och när du jobbat ihop ca 3000-4000, då har du råd till working- holiday visa i Australien. Vilket innebär att du får resa OCH arbeta i Australien hur mycket/lite du vill i ett år. Och då behöver du ”bara” tjäna ihop ca 7000-8000 för flygbiljett ned, samt kanske lite till att leva för innan man kommit till rätta kan vara smart. Och australiensarna är såå hjälsamma, trevliga, öppna, lätta att lära känna och fantastiska på att ge tips och förslag på var att bo och var det finns arbeten.
Gumtree.com är fö en fantastisk sida om du är i Australien, för att hitta jobb, boenden, folk att ta följe med, bilpooler osv.
Det går! Börjar du bygga upp en tanke för HUR du ska dit du vill, känner jag personligen alltid att det är lättare att göra ”tråkiga” saker ett tag, för jag vet varför jag gör dem och vad jag vill efteråt.
Men framför allt, Lycka till med hur du än gör! <3
Nu har ju livstipssökaren näsan pluggat klart och då kanske hon också bör tänka på hur det kommer påverka den framtida karriären som hon ju jobbat mot om hon nu skulle plocka äpplen i Australien i ett år.
Nu vet jag inte vilken bransch det gäller men ett tips är ju att kolla upp hur arbetsmarknaden för ditt yrke ser ut i olika länder och vilka regelverk som finns för att flytta dit (behövs visum? etc.). Om du vill någonstans inom EU (t.ex. London) kan du söka direkt till företag där på en gång. Om du vill flytta utanför Europa, t.ex. till Australien, så måste du förmodligen bli sponsrad av en arbetsgivare där för att få visum (förutsatt att du vill ha en fast eller mer kvalificerad tjänst). Då kan det vara värt att kolla vilka internationella företag i din bransch som finns både i Sverige och Australien. På ett sådant företag kanske du kan jobba ett tag i Sverige och sen försöka bli förflyttad till Australien.
Som sagt vet jag inte vilken bransch du vill in i men många konsultföretag tenderar att uppmuntra utlandsplaceringar. Sen finns det ju stora industrikoncerner som också har verksamhet i många länder. Ett till tips är att kolla om din skola har ett alumninätverk, om det finns ett sånt kanske du kan kontakta alumner från din skola som jobbar där du vill bo och höra hur de gjort.
Överlag tror jag att det är bra att skifta fokus från att bara drömma om andra länder till att skapa en praktisk handlingsplan, annars är det lätt att det hela känns övermäktigt. Lycka till!
Sandra! Hur tänker du när du väljer ut vilka frågor du ska svara på? Jag har nämligen frågat grejer 5-6 gånger som jag inte fått svar på… (Haha vilken tjurig lillasysters-kommentar det här kändes som nu)
om det är frågor jag svarat på flera gånger och för inte så jättelänge sedan så hoppar jag över dem. kan inte upprepa mig i all oändlighet 🙂 Och om frågan är cirka en halv roman blir det också svårt. och ibland missar jag dom bara! puss.
Å, tack för svaret här! Då vet jag 🙂 Ska gå igenom gamla inlägg då och se om jag finner mitt svar…
svar till dig som söker livstips!
en resa som är helt gratis att göra är den inre resan. ibland när livet känns som det snurrar på (eller inte snurrar alls?) kan det vara fint att bara vara där i den stunden för ett tag och uppskatta det du har. andas och lyssna på det inre.
för några månader sedan befann jag mig i en situation som snurrade på i det hållet som jag trodde var min riktning. men efter att ha lugnat mig lite och lyssnat på det som bultade inom mig så bestämde jag mig för att bryta helt, och faktiskt flytta hem till mina föräldrar. för mig innebar det inte att ”gå bakåt” i utvecklingen utan snarare finna mig i att just nu ville livet att jag skulle göra det här.
jag bor nu på mitt tonårsrum , (jobbar som vikare) och äter mammas mat. det är underbart, och jag ser till att njuta av tiden med mina föräldrar.
rastlösheten du känner är kanske en spegling av nutidens ”själsliga anorexia”. att hela tiden känna att man måste vara på väg framåt för att vara en duglig person.
det är en skapad illusion. förut såg jag på livet som ett rakt snöre eller en trappa där varje avsteg skulle avklaras. men jag har släppt det där nu. för mig är livet här och nu. lyckan skapas inte i de yttre omständigheterna utanför mig.
jag har upptäckt att lyckan kommer till mig när jag tillåter mig att se den i de mest vardagliga saker.
som solen genom höstlöven, eller den friska brisen ute på skolgården. barnens skratt i bakgrunden och lyckan över att varje dag få vakna och uppleva en ny dag. utmana dig själv till att se lyckan och kärlek runtom dig i de mest vardagliga sakerna. möt en främlings blick och le.
slut ögonen för en stund, erkänn dina känslor och le eller gråt och känn att du lever.
om du verkligen vill någonting, så kommer det att komma till dig i sinom tid.
eller like this simple and oh so cheezy quote says:
”Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta”.
Till livstipsönskaren. Jag tänker att ett själadödande 9-17-jobb kan vara helt okej när en vet att det är temporärt och som ett medel till målet att flytta utomlands. Börja någonstans, och var så himla medveten om att du är på väg, att du varje månad kommer närmare. Det låter som om du har stopp i själva planeringsstadiet, att du inte orkar tro och jobba för att åka, och det är ju den värsta känslan. Men försök kolla upp och planera, vad har du för möjligheter etc. Just länder utanför EU är ju svårare att flytta till (om du ville flytta till typ London hade det liksom varit att spara ihop till några hyror, bo på hostel och sök jobb och rum, få jobb och rum, och fika med någon Londonswede – gör detta om du bara känner att du måste iväg fort?) men det går att komma till USA eller Australien också såklart! Om du skulle vilja vara au pair, en behöver inte vara 18 för det, så går det ju att komma lite längre t.ex. Det går! Och med planeringen tänker jag att lite av rastlösheten går bort också, för du vet att du har något som väntar på dig, eller snarare kommer närmare hela tiden. Något som kommer bli bra.