I fredags mötte jag upp Frankie, en så himla duktig fotograf som tog jättefina bilder på mig förra hösten jag var här. Det var dagens outfit-time!
Vi sågs på en sådan filmisk liten parallellgata till Washington Square Park som heter Washington Mews. Inte en kotte på gatan trots att vi var mitt i stan.
Jag hade på mig min nya skepparkavaj som jag ville visa er!
Har sökt efter en jacka i kappmodell i flera år (använt denna från 2007 fram tills nu och den är trasig prick överallt). De har alltid varit för långa, för breda i axlarna eller för stora i ryggen. Jag är ganska petig och vill att den ska sitta som gjuten. Därför blev jag så himla glad när jag fann detta perfekta lilla basplagg.
Från J.Crew och var dessutom på 30% rea.
Tycker den har så fin fransk sextiotalskänsla och i perfekt längd så att en minikjol kan titta fram.
Alla bilder tagna av Frankie Marin <3
.
Translation. Last week I met up with Frankie Marin to take some pictures. We went to this beautiful street called the Washington Mews and I wore my new peacoat.
Sammanträffande att det blev samma väska och ett par hörlurar som förra gången (för visst minns jag rätt?) 🙂
Hej Sandra!
Så himla fin jacka! Vilken storlek har du och vilken modell (regular/petite/long)?
Carolina
Blir nyfiken på hårfärgen, det set ut som att du har fått tillbaka det ”jätteblonda”? Du färgade ju strawberryblonde nyss. Fast det är kanske ljuset som gör det. Väldigt fint iallafall 🙂
Var har du köpt de dösnygga skorna??
Så inihelvetes jävla dösnygg! Allt i den här outfiten är liksom helt perfekt! 😀
Jättetråkig fråga, men vad har du för strumpbyxor här? Tycker det är skitsvårt att hitta snygga grovstickade strumpbyxor, känner mig bara som ett barn på lekis i dem.
Kolla in H&M eller Åhléns! De har väldigt snygga och bra grovstickade strumpbyxor. Sedan har Filippa K också väldigt fina men de är hutlöst dyra.
Som taget ur en Wes Anderson film! <3
Oj då, ja alltså dikten hade mer luft mellan raderna, än det blev här på bloggen. Ja du förstår nog 😉
Hej Sandra! Jag har följt dig på bloggen en del, och kände att jag ville skriva en dikt till dig. Så det gjorde jag i kväll 🙂
Sandra
Det bor en ängel i dig
en helt vanlig tjej
Ditt ljus, ditt skratt, din känsla för LOVE
det är precis som det är ABOVE
Det finns ett vimmel av änglar där du är
som inte syns för ögat, men som är ändå där
De värnar om dig, precis som dina vänner
ja, det är därför det är så många du känner
För som ovan så även nedan – alltså här
din dans med ljuset är alltid prick där du är
Så tänk på din inre ängel när du känner dig tung
du är exakt lika evig som du är ung
Res dig igen och slå ut dina vingar
På jorden (du vet) finns tusen himlar
http://9gag.com/gag/anB81eE
oj det här var de finaste bilderna på dig typ någonsin!??? och håret du har nu är perfektion!! ville bara säga det 🙂
Hej Sandra (och alla andra som läser för den delen)! Nu är det så att jag, en 18-årig tjej, spontant har bestämt mig för att för första gången resa ensam. Paris är målet, och jag tänker åka bort mellan den 8:e och 11:e november. Jag ser verkligen jättemycket fram emot detta och gillar idén med att upptäcka en stad själv. Jag tycker bara det verkar trevligt att själv sitta och dricka kaffe på franska caféer, ta fina promenader och gå på museum, men det här med att själv gå ut och äta middag och kanske gå till någon bar… fy satan vad läskigt och pinsamt. Har du/någon bloggläsare några tips eller erfarenheter om det här? Har jag rätt i att känna den här oron? Tack så mycket på förhand. ♥︎
ps. om någon bloggläsare råkar bo i paris och vill träffas så hojta till!
så himla fina bilder! din hårfärg nu är förresten så fin <3
Hej! Jag vet inte, det här är väl inte direkt en fråga utan jag känner bara för att skriva av mig, du och alla andra här inne är ju så bra på att fatta och lyssna på sådana här grejer.
Nu i Oktober är det exakt två år sedan jag träffade en kille som jag tyckte så mycket om. Allt var så himla finfint eftersom han var den första killen någonsin tror jag som jag verkligen kände något för. Den här lilla historian höll på från den 8e Oktober, till den 30e November. Jag vet datumen så väl, för jag minns hur jäkla ont det gjorde när han sedan en vanlig tisdagskväll efter 3 dagars tystnad, skrev att han inte kände något, att det inte klickade mellan oss.
Det tog ett tag att bli glad igen, men sen var jag ju liksom tvungen att hitta på nya saker, och tillslut trodde jag att jag hade glömt honom. Men trots att vi inte ens var nära på att bli ihop, och att vi heller inte hann lära känna varandra så bra så är det något som liksom har etsat sig fast i mig. Det har gått två år och jag tänker fortfarande på honom ofta.
Jag har inte kollat hans FB en enda gång, och jag undviker att prata om honom, raderat hans nummer osv, allt för att bara glömma honom.
Det har inte gjort ont på det viset, jag kan liksom vara glad och så ändå. Det känns bara inte som att det tog slut på riktigt. Jag fick inte vara med och höra hans tankar om oss, jag ville inte ha ett jäkla sms från honom? Tänk om jag bara kunde fått en chans att få träffa honom och avsluta det på något annat sätt eller vad som helst, det är det som har satt sig i mig tror jag, att jag inte vet varför det blev som det blev och därför kan jag inte sluta tänka på honom. Jag vågar inte höra av mig till honom, liksom hur skulle jag fråga honom. Vi har inte hörts någonting och två år det är en evighet??
Livet är inte lätt.. men iaf, det var himla skönt att skriva av sig, och säg inte att jag är den enda i världen som har det här problemet? Kram
hej! jag har inte direkt nåt bra råd förutom att jag varit typ så. det tog mig (vad som kändes som) en evighet att på riktigt komma över min första kärlek, jag tror att jag faktiskt inte va helt klar förrän efter typ två år. nu har det gått tre och ett halvt år och fortfarande känns det; när jag ser honom på stan slår hjärtat fortfarande hårdare. inte för att jag saknar honom nu eller vill ha tillbaka honom eller är arg eller något sånt, jag tror bara att det alltid kommer vara så med honom att ett litet litet frö av känslor kommer vara kvar. det känns ändå okej nu, jag har liksom accepterat det. för mig blev det i alla fall lättare att komma på andra tankar när jag började träffa andra killar, exet hamnade då liksom lite i skymundan. säger inte att detta funkar för alla men för mig gjorde det en liten bit i alla fall. tror man mest behöver låta det ta tid, vilket suger för ibland är det en massa tid som behövs. kram! det blir bättre.
Skorna <3<3
wow! vilka bilder!
Åh så fin du är ^^
Superfin, som vanligt. Och vilken mysig gata!
Du är så fin!!!!
Håret!!!!<333
Och så sotis på jackan. Rena drömmen ju!
Hallå vilken gullig gata! Superfina foton, ljuset är verkligen vackert.
Ditt hår! Så fint! Frankie tar så himla fina bilder. Oj, kunde ju aldrig tro att den där gatan låg i New York. Känns lite Engelskt på något vis tycker jag.
Men, är du blond igen? *monkeyhidingfaceemojii*
Jättefint oavsett!
Förtjusande fin i håret!
ditt hår är sån perfektion här! och kappan med såklart. förstår precis det där med att det måste bli rätt. har köpt en kappa som bara är lite lite lite fel men vill verkligen aldrig ha den pga detta.