Sandra Beijer

Hej det är jag igen, veliga bruden. Är inte blondin längre. I sju veckor ungefär levde jag och dessa blonda slingor tillsammans.
I måndags begav jag mig till Bangerhead för att färga håret igen.

Ja, jag gick tillbaka till rödhårig. Eller jordgubbsblond eller så mycket som det går att vara rödhårig när man har blonderat sig. Den som varit där vet att rött pigment bara faller av blonderat hår. Min frisör Gabbi gjorde som en slags ombre-färgning så att håret inte ska bli för fläckigt sedan när jag börjar tvätta det själv och så.

Men varför undrar ni?
Jomen.
Jag trivdes som blondin och tyckte det var härligt med en förändring. Men när rötterna började träda fram några veckor in så kastades jag tillbaka till mig själv 2008-ish och hur jag gick till frisören var sjätte (??) vecka för att fixa dom. Jag PALLAR ej detta. Som rödhårig går jag till frisören ungefär två gånger om året i och med att mitt eget hår är ljusrött liksom. Så vill jag ha det, jag orkar ej mer.

Så nu är allt som vanligt igen. Typ. Vet att det kommer bli en tid framöver där det röda kommer att behöva kämpas med, men det är okej.
Tack och hej blondie för den här tiden!

.

Translation. Decided to go back to my roots as a redhead again.

Förrförra helgen när jag och Magnus var på Betonggruvan inhandlades det två paket. Ärligt talat var dessa den stora anledningen till att vi begav oss dit. Jag har haft dom på min Pinterest ett tag och gav dom till mig själv i lördagspresent.

Inuti paketen gömdes detta. Två tygpåsar från Navet.

Som innehöll de här fina minihyllorna/krukhållarna/fönsterpiedestaler eller vad man nu ska kalla dessa? Jag tycker i alla fall att de är så himla fina och som något jag liksom aldrig sett förut i inredningsväg.

Man skruvar alltså fast dem och ställer blommor eller annat fint på och skapar nivåer i fönster och hyllor. Den större varianten flyttade in i vår bokhylla.

Och den mindre huserar i köket. Tycker de är så fina och knasiga.

.

Translation. New mini-shelves from Navet.

En bloggläsare som heter Sara (<- obs länk till hennes fina bilder) mailade och frågade om hon fick fotografera mig och Milla för att hon tyckte vi var så fina ihop. Denna lilla komplimang tog mig med storm och vi tackade ja direkt.

Förra veckan sågs vi i Vitabergsparken. Det var femton grader i luften och Milla hade sitt favorithalsband på.

Här kommer således en liten bildkavalkad! Sara fångade oss så himla fint, jag tycker man kan se att Milla är en av mina bästisar. ^^

Jag bar skor från Superga, jeansjackan från Asos, mörkblå miniklänning från Asos och Magnus mössa.

Pälsen är Millas egen.

Vi tog oss upp för berget för att fotografera lite i solnedgången.

Milla ville inte gå upp själv så fick bära lite.

Hon grävde ett ganska djupt hål i marken under tiden som Sara bytte objektiv.

<3

Spanar ut över våra ägor.

Så himla mysigt att ha en liten tax i knäet när man blir fotograferad.

Fler bilder från fotograferingen kommer när ni minst anar det.

Alla foton av Sara Holmberg.

Translation. A photo shoot with me and Milla taken by Sara Holmberg.

Hörrni.
Jag har bestämt mig för att tillbringa hela mitt mars 2016 själv i Tokyo.
Som ni vet är en av mina drömmar att någon gång bo i den där staden, men jag vet ärligt talat inte riktigt när detta skulle ske inom min närmsta framtid. Jag skulle sakna Magnus för mycket, jag har ingen lust att flytta ifrån min lägenhet alls förtillfället och mycket av mitt jobb just nu kräver att jag måste va i Stockholm en del. Men fem veckor – det går ju fina fisken!
Alltså tänkte jag fira in våren i Japan.

Anledningen att jag skriver detta är just att jag känner ingen alls i Tokyo. Jag vet inte hur man fixar boende (kanske via airbnb?) och var det är roligast att bo. Jag har varit i Tokyo två gånger men då med kompis/pojkvän och är lite nervös över att spendera så lång tid i en stad ensam där knappt någon talar engelska.

Innan jag bokar en biljett vore det så himla fint med lite hjälp från er.

Om jag fick drömma önskar jag mig:
– Frilansvän(ner) att jobba på café från, äta lunch och promenixa med. Och som kanske vill visa mig stan?
– Ett område att bo i som inte är läskigt att gå hem själv i på kvällarna, som ligger centralt och som är rätt ”ungt”. Alltså där det liksom händer lite grejer men ändå är fint.
– En fin park att springa i nära där jag bor.
– Roliga personer att dricka vin, dansa och sjunga karaoke med.

Kan ni ge mig detta? Jag känner liksom på mig att ni kan det!
Är himla pepp på detta beslut men tänker att ni kanske kan göra mig lite tryggare i det också.

Translation. I’ve decided to spend March 2016 in Tokyo. But I need help; Where is the best place to live? Is airbnb the site where I should find an apartment? And also, if you live there, wanna hang out?

Den senaste boken jag läste ut var denna. Lollo av Linna Johansson, en roman som kom ut alldeles nyss faktiskt. Linna var en av de som medverkade i antologin Fittstim som swept me off my feet när jag var femton och sedan drev hon ett feministiskt magasin som hette Bleck i början av tvåtusentalet som jag brukade läsa. Var därför mycket peppad på hennes debutroman!

Lollo handlar om bästa kompisarna Lollo och Lidija. De bor i Stockholmsförorten ”Aspy” där de tillbringar dagarna med att släntra runt, dricka öl, snatta och undvika att jobba i högsta möjliga mån. Lollo har inga egentliga framtidsdrömmar: hon vill bara ta det lugnt, undvika allt som har med vuxenlivet att göra och sitta vid vattnet och bli full med sin bästis.

Men pengarna tar slut, spriten blir starkare, årstiderna kallare. Innan man riktigt som läsare heller har förstått hur det har hänt har Lollo och Lidija transporterats till mycket oklarare marker i sitt Aspy. I den nya världen finns webcamsex, nya märkliga bekantskaper, prostitution och fester där det delas ut ectasytabletter i gömda handflator. En rätt så jättedeppig spiral neråt alltså som visar sig var svårare att ta sig ur än vad de först tänkt.

Vad jag tyckte mest om med den här boken var Lollos likgiltighet och totala ointresse för resten av omvärlden på något vis. Hon har ingen större likeability och det är väldigt befriande med en sådan kvinnlig huvudkaraktär. Hon är varken någon hjälte eller någon antihjälte, hon är bara jäkligt trött på det mesta och sveps – liksom läsaren – bara med och in i fördärvet utan att själv riktigt inse hur det sker.
Det finns även något fint också med att det är knappt några snubbar med i boken, det här är ingen bok om dom, inte ens lite.
Jag läste ut Lollo på två dagar och ger den en trepoängare på en femskala. Det är något med den som jag inte kan sätta fingret på, något som inte gnistrar tillräckligt mycket för att ge den ett högre poäng. Kanske är det dialogen som stundtals är lite klyschig, eller dramaturgin som ibland känns lite för lätt att gissa. Jag vet inte riktigt, men ändå spännande och bra bladvändarbok, och så har briljanta Arvida Byström gjort omslaget!

Finns exempelvis här och här.

Translation. A Swedish book I just finished reading.