Okej. Måndag igen som ni vet. Jag kom precis hem från Museum of Natural History och sitter nu och äter lunch. Här kommer lite måndagslänkar.
Jag är den senaste att bli intervjuad i SvD’s helgserie som folk älskar att hata. Man ska ju då berätta om någon slags genomsnittshelg och folk har en viss tendens att piffa till sina liv med namedropping deluxe
: ) Jag försökte göra den någorlunda realistisk med Vänner-maraton och bakispizza, men annat fint också såklart. Läs här!
The most cut-off man on Earth in pictures. Så fin bildserie.
I och med första november börjar National Novel Writing Month. Jag var med förra året och kämpade på med bokis 2 som aldrig blir klar. Tänker att dessa inlägg kanske peppar någon även i år.
Inlägg 1
Inlägg 2
Inlägg 3
Inlägg 4
Inlägg 5
Avslutar denna måndagspepp med en kanin som äter spaghetti. Precis där gick internet sönder tänker jag.
bästa sandra!
Kan du inte snälla fixa en kategori (egentligen en slags underkategori till Sånt som är fint) där du placerar alla ”bästa som hänt er 2014”, ”finaste dikterna” som läsarna skickat in? Det är nämligen en oerhört stor favorit som jag ibland bara vill gå in och kika på, och det hade varit nice om de var lite lättare att hitta (inte för att allt annat i redan existerande kategorin är apbra, men ändå – ibland vill man bara åt de där särskilda guldklimparna).
Puss&kram
ha! always thought ”niotillfem” was one word, read it as something about being a new woman / feminist (neo for new, fem of course). see it written out, put it through translate, learn the truth! must learn swedish, google translate is no substitute
Brukar inte kommentera, men alltså FY FAAN vad rolig din ”min helg” var!!! Hög igenkänningsfaktor!
fussilli ju! MEN: ändå gulligaste ninen! <3
Till nästa måndagspepp kanske? https://m.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs
(Till veckans inlägg med läsarfrågor)
Hej fina Sandra.
Jag har varit deprimerad under nästan hela året på grund av stress (körkort + A i alla ämnen + hållit fast vid 3 olika jobb på helger och lov + tränat 3-4 ggr varje vecka + haft ett socialt liv) och jobbiga händelser (nära vän inlagd på psyket + cancer i omgivningen). Allt detta tillsammans säger kuratorn har utlöst en depression. Konsekvensen av detta blev att jag i somras kände att jag var tvungen att förändra något…så jag valde att göra slut med en kille som jag älskade och fortfarande älskar (var tillsammans i 1,5 år). Jag ville göra det enkelt för mig – slippa visa och förklara hur det känns inuti. Hatar nämligen att prata om känslor. MEN DETTA KÄNNS SÅ FEL. Han är den enda jag vill vara med (är dock bara 18 år…), men när jag säger att jag ångrar mig svarar han att han inte gillar den ledsna versionen av mig, att det var svårt att vara med mig de sista månaderna, att det kanske blir vi senare i livet. Jag har hört av mig till honom alldeles för mycket (enligt väninnekören), men hur sjutton får man någon att inse att man gör allt för att få något att funka igen? Han säger att han håller på att gå vidare nu, och att jag också borde göra det… Men samtidigt att det kanske blir bra sen. Vi flyttar till olika delar av landet om ett halvår och därför har jag smått panik – vi kommer ju aldrig träffas av en slump igen för att sedan hitta tillbaka till varandra. Tänk om det är meningen att vi ska vara ihop? Och jag bara har förstört allt? Vi är olika på utsidan men väldigt lika inuti. Kanske borde jag må bra för min egen skull istället, och inte för att han ska komma tillbaka. Har någon annan upplevt något liknande? Kan kärleken återvända? Eller är ett ex ett ex av en anledning? Visst tog jag ut en del ilska på honom eftersom han var min närmaste favoritmänniska, men det är så lätt att göra det när man själv känner sig rutten inuti.
Förresten är din blogg tillsammans med Floras blogg världens bästa tillflyktsorter just nu. <3
Hej Hanna!
Jag är betydligt äldre än du, och har hunnit med en hel del i mitt liv, bland annat flera depressioner, så jag tänkte att jag kanske kan peppa dig lite. Du, och bara du, är viktigast i ditt liv. Först måste du ta hand om dig själv. Det är lätt för mig att säga, men jag vet att det är alldeles orimligt svårt att klara när man står mitt i det. Därför är det allra viktigaste att du hittar någon att prata med (jag förstår det som att du går till en kurator, fortsätt med det om du gillar hen) så att du får hjälp att sänka dina krav på dig själv. Det du beskriver låter helt övermänskligt för en ensam människa att klara av. Börja rensa, och ta bort allt som inte är superviktigt. Jag har avslutat två förhållanden i liknande situationer som den du är i nu. När det första tog slut trodde jag att jag skulle dö. Det var det absolut värsta som dittills hade hänt mig och jag trodde att skulle kunna lösa sig om jag bara mådde bättre så fort som möjligt. Det gjorde jag inte och han gick vidare med sitt liv. Det gjorde jag också, tillfälligt, och träffade så småningom en ny kille. Den relationen tog dock slut, flera gånger om, dessutom. Förmodligen av flera olika anledningar, men framförallt för att jag mådde så dåligt att jag inte var kapabel att ta hand om mig själv, än mindre om en relation. Så som du beskriver så hade vi också en alldeles för nära relation när vi inte var tillsammans och jag inbillade mig att bara jag försökte lite till så skulle det gå. Till slut tog det dock slut ”på riktigt”. Vi sågs och hördes inte på mer än ett halvår. Under den tiden växte jag. Det var som att jag fick tid och energi för att ta tag i mig själv. Jag insåg också att min lycka inte var beroende av någon annan, och att oavsett hur dåligt jag mådde så klarade jag mig själv. Under den tiden upptäckte han förmodligen massor av saker om sig själv, men han såg också (på håll) att jag klarade mig själv. Vi tog långsamt upp kontakten igen och ett år senare gifte vi oss. Jag tror att oavsett om ni flyttar till olika delar av landet eller bor grannar så kommer det som ska hända, hända ändå. Men det kommer att göra det förrän du mår bra i dig själv. Ingen annan i hela världen är viktigare än vad du är!
Jag hade en liknande situation under gymnasiet. Det är väldigt svårt att vara ihop när en är sådär sönderstressad och ledsen – men också väldigt svårt att vara ensam såklart. Men för att kunna må bra i en relation måste en ta hand om sig själv och må bra. Att ha alla de krav som du verkar ha på dig själv är inte något du måste ha, det är inte rimligt att göra allt på en gång för ingen är en supermänniska. Jag tror att det är viktigt att försöka, som du själv säger, må bra för din egen skull först och främst. Försök att sänka kraven på dig själv. Jag tänker att eftersom ditt ex säger att han håller på att gå vidare så måste du kanske acceptera det, även om det gör ont. Och ja, kanske kan ni ha en bra relation någon gång längre fram, men det viktigaste just nu är att du kan hitta saker i dig själv som får dig att må bra. Kanske jobbigt svar men efter att ha upplevt en liknande sak så önskar jag såhär i efterhand att jag tagit hand om mig själv lite bättre tidigare istället för att fästa mig vid en viss kille, men det är ju bara min erfarenhet. Hur som helst lycka till det löser sig puss
Kaninen!! <3 <3 Älskar er söndagsmiddag också!
Älskade intervjun i SVDs helgserie! Vad fin den var 🙂
SANDRAAAAA VAR HITTAR JAG BLOGGAR SOM DU LASER?! Sokt overallt och hittar ingenting :((((
Ah! Helgintervjun! Fan-jävla-tastisk!
haha alltså din svd-intervju! så fin och så härligt!
och ett litet tips -> första meningarna ur alla murakamis böcker https://li.st/l/0MSxcON0KnSUFfmZZazM7l <3
MÅSTE läsa SvD-intervju nuuuu <3
alltså åh kaninen<3
Sandra jag behöver verkligen din hjälp nu och du är säkert as trött på dessa frågorna men du ger så jäkla bra svar. Iallafall. Jag är 16 år och har aldrig varit kär eller kysst en kille eller så. I somras så blev jag vän med en kille och han är helt underbar. Jag har cruschat på honom hur mycket som helst i början men sen har liksom känslorna långsamt försvunnit och ser han bara som en vän. Men för två nätter sedan var han på fest och han skrev till mig att han gillar mig. Detta kom helt oväntat då vi bara har haft en vänskaplig relation. Och jag har ingen aning om hur jag känner. Jag tror inte att jag känner samma sak för honom. Men tänk så är jag kär? Jag vet ju inte hur det känns eller hur det ska kännas. Jag skrev hur jag kände till honom idag. Men jag håller på att bli galen och har en massa ångest. Tänk så är jag kär i honom och förstör något jätte fint? Men det ska ju kännas rätt och det gör inte riktigt det när jag tänker på att ha ett förhållande med honom.
Kraaaaam