I söndags fick jag och Magnus döfina små ekar av Gustav. Han har odlat dem helt själv, det är ekollon som han plockat i parken.
Den ena, den vuxnare av dom båda fick bo i köket.
Och den andra som ännu inte fått några blad men en rejäl rot flyttade in hos kaktusarna.
Det finns något så fint med att ha så väldigt små – men ändå – träd hemma. Särskilt när en gullig kompis fått dem att vakna till liv.
Gustav har gjort ett pedagogiskt blogginlägg där han förklarar precis hur man gör om man vill odla sitt eget träd som du kan läsa HÄR.
.
Translation. Gustav gave us two mini oaks that he has grown all by himself! I love them.
Jag har lyckats få upp 3 små miniekar utifrån hans guide! De är så söta 🙂
Roligt. Håller på själv o odlar ek 🙂
Hej! Jag har en fråga ang Elsas nyhet om kids idag (grattis till henne!).
Du har vid flera tillfällen sagt att du inte vill/vet inte om du vill, skaffa barn. Men hur känns det när människor i din närhet gör det?
Är i liknande situation och kan ibland känna ”jahapp, då ses vi om arton år då när barnen är utflugna och ni är redo att äventyra igen”. Samtidigt är jag ju givetvis glad!!!! Men världen är så pass anpassad att man ska liksom bli 30, ha fast jobb och bilda familj. Och när man inte känner för det blir man en alien.
Hur resonerar du kring det här?
Otroligt relevant fråga, Känner exakt likadant.
MVH/34-åring
+ en till på detta. samt också hur en hanterar att alla går vidare så där när en själv kanske varken vill eller har möjligheten.
Ups, råkade klippa mitt hår lite som ditt. Ser så mycket upp till dig! Du är cool och rolig och inspirerande.
Säger som Ernst:
”I det enkla bor det vackra”
Så söt ek! Jag cill också ha en egen liten ek!
hej sandra, ville bara säga att jag tycker du verkar vara så jäkla attans ball att det knappt är sant och att gå in på din blogg är numera en del av min dagliga rutin. puss puss puss, hoppas din dag har varit gigantiskt bra!
Kan vi inte komma överens om att när vi är dåliga på att skilja på de och dem så skriver vi dom? Jag är för ett införande av dom i skriftspråk!
Var har Sandra skrivit fel? ”Dom” är accepterat i skrift sedan länge.
Hon hade skrivit ”han hade odlat de själv” och ”fått de att vakna till liv”, men hon har ändrat nu. Mitt första förslag är givetvis att använda dem och de korrekt, men har man svårt för det ser jag hellre att man använder ”dom” än att skriva fel.
Blir skönare att läsa bara. Studsar till mer av felanvändning än av ”dom”.
Jaha, då läste jag efter att hon ändrat. Ang ”dom” så fick vi i min skola lära oss att det var ok att använda i skrift. Jag är 28. Kan faktiskt inte ens minnas att vi någonsin fått lära oss hur man använder ”de” och ”dem”. Antar att vi inte var de enda eftersom så många har svårt med det!
jag skrev denna text så måndagstrött så jag såg i syne… övar på mitt de och dem pga har det inte ”i” mig (min lågstadiefröken lärde oss bara ”dom”). ibland blir det fel och ibland blir det rätt 🙂 kram
Är det? Bland rätt unga då, gissar jag. Är man en bit över 30 så var det absolut inte okej i skolan, och sådant sitter i. För mig ser det oseriöst ut. Man förväntas ha lärt sig betydligt mer komplicerade saker i skolan, så varför skulle man hoppa över just att lära sig använda de och dem?
Hej fina Sandra.
Alltså jag har ett dilemma. Vad gör man när man är helt nerkärad i en stad och samtidigt har sin familj långt bort? Jag är då 25 snurr och pluggar i Stockholm och hela tiden längtar jag efter min familj på andra sidan landet (klarar knappt av att lyssna på julmusik för att jag bara vill hem, fira jul och typ snyfta i mammas knä). Varje gång jag är hemma hos familjen så är det samma dilemma: Jag vill absolut inte åka tillbaka till Stockholm och min mamma måste övertyga mig om att jag egentligen älskar den staden och stormtrivs på skolan. Samtidigt VET JAG JU att min hemstad inte alls är rätt för mig. Till råga på allt bor jag ensam utanför Stockholm och träffar bara människor i skolan (vet att jag egentligen mår bättre av att ha ett gäng rumskompisar, men ja, nu är läget som det är och inser för psykets skull att jag måste flytta så jag tar tag i det efter nyår).
Hur fasen gjorde du när du bodde i NY? Hade du aldrig panik-saknad efter din familj? Även fast jag har vänner i typ samma situation så känner jag mig sååå ensam. Är lite rädd för att hamna i en depression igen. 🙁 Hjälp? Puss
Det här kanske låter helt sjukt, men hemlängtan går över. Ju längre du är borta, och ju mer du skapar ett nytt liv i din nya stad, så kommer du känna att ditt förra hem är ett fint minne men det var då och där. Och du är här och nu. Mina absolut viktigaste tips är att du ska leva som om du kommer stanna i Stockholm för alltid. Jag har bott på många ställen i många år och man aldrig kommer känna sig helt hemma om man inte bor där ”på riktigt”. ”inte värt att investera eftersom jag ändå kommer att flytta”-tönket är livsfarligt. Och då pratar jag inte bara om att köpa grejer, utan öven om relation etc.
Och ibland kan du åka hem till mamma igen. Det är ju det fina.
Tack snälla du för din kommentar. Dock har jag bott i Stockholm i över 1 år och hade egentligen inte alls detta problem i början, jätteknäppt ändå att det började nu liksom? Nu vill jag mest bara hemhemhem men samtidigt absolut inte flytta tillbaka. Jätteknepig situation.
Kramar
Rubriken:’) Allt är möjligt, du kan skapa en hel skog om du vill!!!! (den känslan fick jag) naturen är fantastisk!
: )