Q&A: om gravida kompisar, jultröjor och hångel.

Way Out West.

Hej! Jag har en fråga ang Elsas nyhet om kids idag (grattis till henne!).  
Du har vid flera tillfällen sagt att du inte vill/vet inte om du vill, skaffa barn. Men hur känns det när människor i din närhet gör det? 
Är i liknande situation och kan ibland känna ”jahapp, då ses vi om arton år då när barnen är utflugna och ni är redo att äventyra igen”. Samtidigt är jag ju givetvis glad!!!! Men världen är så pass anpassad att man ska liksom bli 30, ha fast jobb och bilda familj. Och när man inte känner för det blir man en alien. 
Hur resonerar du kring det här?
→ Hej! Detta är förstås en mycket spännande och relevant fråga. Just nu är jättemånga av mina vänner gravida faktiskt, det hände pang bom samtidigt och det är klart att man tar sig en funderare då. Jag är jätteglad för alla gravida paren och alla de gulliga nya personerna som kommer att uppstå, men såklart också ledsen att jag kommer förlora mina vänner delvis. För så är det ju, vare sig man vill eller inte. Vänskapen kommer bli en annan när det finns en liten bebis att ta hand om.
Jag tänker dock att detta får lösa sig, man hittar nya sätt att umgås och jag har ännu många vänner kvar som inte är i närheten av bebistankar. Precis som jag. Det är skönt.
En annan sak som jag däremot tycker är rätt jobbigt som är på samma tema är de frågor om bebisar jag får av vänner och bekanta. Detta uppstod helt plötsligt från att jag fyllde 30. Det stör mig ärligt talat, att folk helt plötsligt tar sig friheter och undrar när mina bebisar är på g. Vad vet dom liksom? Kanske kan jag inte ens få barn? Kanske vill jag aldrig ha?
20någonting-åren handlar mycket om att alla ska hitta sig själva. Folk går sin egen väg, utbildar sig till vad de nu vill, kanske flyttar utomlands. Alla blir egna individer kan man väl säga. När man fyller 30 ska dessa individer helt plötsligt smälta tillbaka till samma slags person? Nu förväntas plötsligt alla skaffa barn och leva happily ever after. Aldrig i livet tänker jag. Jag är inte ett dugg redo för det. Jag vill resa, bo i nya länder, vara ifred, dansa på dansgolven. Jag är inte färdig ens lite. Om jag ens aldrig blir det? Och dessutom – jag är faktiskt bara 31 år gammal. Jag kan få bebisar ett bra tag till och tänker inte stressa. Så trött på att som kvinna förminskas till bara en kropp.
Så för att svara på din fråga: Glad för mina kompisars skull! Jag vet ju att de har velat ha barn ett tag. Själv extremt osugen och kommer inte förpassa mig in i samhällets ramar bara för att. Har massa andra grejer kvar att utföra. Obs obs menar inte att man inte kan utföra grejer bara för att man är mamma eller pappa, menar bara att jag själv inte är redo att ta hand om en ny person, även om jag enligt statistiken borde vara det.

Vart har du köpt dom jättesmå lerkrukorna till pyttekaktusarna?? Jag har letat överallt!!! 
→ I blomaffären bara. Den vid Sveavägen korsningen Kungsgatan har exempelvis om jag minns rätt, men annars sett de lite överallt i blomsterbutiker! kram

my home

Du inreder helt magiskt! men är liten nyfiken – sparar du aldrig möbler och andra inredningsprylar när du flyttar? och hur ser du isf på det ur miljösynpunkt?
→ Tack! Grejen är den att lägenheten i New York hyrde jag ut helt möblerad efter att jag flyttade, så alla grejer är kvar där. Tanken var att jag skulle flytta tillbaka dit. Eller man vet ju aldrig nu heller? Jag kommer absolut hämta dom sen, men då blir mitt avsked till New York så otroligt definitivt, vet inte om jag klarar det riktigt än.
Lägenheten som jag bodde i innan New York flyttade jag ifrån 2010, och där hade jag lånat porslin och bestick. Möblerna i den köpte den personen som flyttade in efter av mig. Dock tog jag med mig stringhyllor och annat grejs till New York. Men skulle ju flytta över Atlanten liksom så kunde inte ta med mig hela livet. När jag flyttade in där jag bor nu hade jag alltså inga grejer alls knappt. Därför har jag behövt köpa nytt. Tanken är verkligen inte att köpa nytt för varje gång jag flyttar, det vore superknas.

 Har ni ingen TV? Alltså inte för att det är någon stor grej men spelar inte ni tv-spel? Och typ HDMI till filmkollande och så 
→ Jo,  vi har en tv i bokhyllan! Fick ju ett Wii i julklapp av Magnus förra året så vi använder teven för att spela tv-spel! Och lite netflix ibland.

Okej, tycker alltid att det vart svårt att visa nån att jag vill hångla. Det har alltid lett till att jag låtit den andra ta initiativet eller berätta för den att jag vill hångla för att den ska ta steget. Blandade resultat, såklart, men har alltid velat kunna våga visa att jag vill hångla. Så i helgen! Då använde jag ditt fantastiska tips om att växla medan att kolla på personens mun och dens ögon när vi pratade. Och det tog typ max 5 min innan vi hånglade! Så tack för världens bästa råd!!!
→ 
Iih!

Du var, om jag minns rätt, mitt uppe i att skriva ”Det handlar om dig” i mobilens anteckningar när L gjorde slut med dig. Och sen skrev du ingenting under en låååång period. Och sen började du igen och det blev en bok.  Frågan är, påverkade uppbrottet boken?? Liksom handlingen, karaktärsdrag, slutet eller något? Liksom fick du en annan syn på storyn, i och med att du fick ”göra om” ditt liv lite??
→ 
Det gjorde det nog definitivt utan att jag tänkte på det. Hade ju en grundidé som jag hela tiden utgick ifrån, men hennes sorg speglade nog min mycket. kram.


Ah! Var kommer den dar jultrojan ifran?? Jag och min pojkvan ska ga pa en Christmas sweater fest och han har letat efter precis en san!
→ Jag fick den i ett bud av Netflix som gjorde reklam för sin serie ”A Murray Christmas”. Magnus älskade den! Så tror inte den går att köpa tyvärr.

Hej! Vart hittar man den otroligt fina vägglampan till vänster i bild?
→ Det är en Tribeca Warren Wall Lamp från inredningsbutiken La Maison, skrivit om den här!

home.
Åh, alltså! Kan du eller Magnus svara på hur en sköter murgrönor!?! Mina bara vissnar :'(
→ Hmm. Jag tror att de ska stå i skugga, eller då har våra klarat sig längst i alla fall. Inte övervattna utan de ska hinna få relativt torr jord innan man vattnar igen. Sedan byter vi ut murgrönan ungefär var sjätte månad, längre verkar den ju inte vilja leva. kram.


Translation. Q&A. Please read in Google Translator (direct link in the right frame almost at the top).

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
37kommentarer
  • Jeg var lenge helt enig i ditt syn på barn, og tenkte at jeg kunne leve livet og vente med hele barnegreia. MEN, når jeg ble 35, så endret det seg, jeg ble plutselig klar for barn. Og ja visst, jeg tenkte presis som deg, ikke noe problem å vente med å få barn til slutten av 30-årene. Men JO, det kan faktisk være et problem. For det er STOR forskjell på å prøve å bli gravid når man er 30 enn når man er 35! Så jeg og min mann fikk prøve og prøve i flere år uten resultat. Etter 4 år ble jeg endelig gravid etter utallige prøverørsforsøk. Nå har vi et barn, og det er jeg evig takknemlig for! Men vi skulle gjerne hatt et til, men det går ikke nå. Og nei, det er ikke bare bare å adoptere et barn heller. Vi står i kø, men der kan man bli stående i maaaange år, og snart er vi for gamle til å være ønsket av Adopsjonsbyråene.

    Så å velge å få barn senere kan faktisk føre til at man velger bort barn i det hele tatt. Jeg skulle virkelig ønske jeg visste som 30-åring at alderen faktisk spiller en stor rolle når man prøver å bli gravid. Skulle ønske ikke alle glorifiserte det å vente!

    My 2016-02-16 18:41:00
    Svara
  • Kanske bara är jag… Jag förstår hur du menar med svaret på första frågan, men det får ändå mig att känna mig lite ledsen. Mitt problem är snarare det motsatta gentemot ditt. Jag är 24 år och har en dotter på 1,5 år. Ända sedan jag berättade att jag var gravid har jag fått höra det, både indirekt och direkt. ”Nu är din ungdom förbi”, eller ja typ så. Att nu är det försent att göra sånt som ungdomar gör osv.. I ena stunden känner jag så, att nu kan jag lika gärna ge upp alla mina tankar och drömmar.. För att det är så det sägs, och visst, ett barn tar tid… I andra stunden vill jag visa alla att så behöver det alls inte vara, saker får bara göras lite annorlunda.. Men att min ungdom inte alls behöver vara förlorad.. Och att det finns många fina saker att vara en ung mamma också…

    Therese 2016-01-22 23:47:02
    Svara
  • Sandra. Jag behöver hjälp.
    Jag är 20 år gammal och 100% säker på att jag kommer dö singel.
    Alla mina kompisar är redan inne på sina typ tredje förhållanden medans jag har hånglat och legat med några stycken typ. Inget speciellt. Ganska fula och tråkiga killar som förmodligen har haft ångest över att ha haffat mig dagen efter, på samma sätt som jag har ångest över dom.

    Grejen är också den att jag har en fantastisk bästa kompis. Ingen är som hon och jag tror aldrig att någon kommer förstå varandra som vi gör.
    Men innuti mig gnager en avundsjuka så jävla hårt. Hon har en skitcool personlighet, ser bra ut och kan äta hur mycket som helst utan att gå upp ett gram. Själv tänker jag på vad jag äter hela tiden men är ändå tjock/knubbig/osäker på vad jag skulle kategorisera mig själv som om jag såg mig själv som utomstående.
    Jag kan vara ganska skön också men står liksom alltid i skuggan av henne då hon helt enkelt tar mer plats än mig. Hon träffar killar hela tiden och killar blir intresserade av henne 24/7 medans ingen vänder mig en extra blick.
    Vi har en gemensam kompis som jag har gillat litelite och har trott att han kanske gillat mig lite också, speciellt eftersom att min kompis har haft pojkvän hela tiden fram tills nu.
    Och direkt när dom gjorde slut så hörde vår gemensamma kompis av sig till henne och erkände sina känslor.
    Grejen är den att detta händer hela tiden.
    Jag får liksom ingen ärlig chans att träffa någon då hon alltid kommer vara snyggare och skönare än mig, jag kommer alltid stå i hennes skugga.
    Jag blir alltid en jävla statist i sociala sammanhang och det gör så jävla ont.
    Om jag ens hade träffat någon utan att hon var med så hade jag aldrig vågat introducera dom för henne för jag vet att dom hade blivit mer intresserade av henne än av mig.
    Men hon är heller inte taskig eller något liknande, hon är helt underbar och jag förstår liksom att folk gillar henne, för det gör ju jag också.

    Varje gång jag går in på din blogg och läser så vill jag dö när jag läser om folks kärleks”problem”. Jag kommer ju aldrig ens hitta någon som gillar mig lite. Tänk bara för att man hade otur i det genetiska lotteriet och föddes ful och går upp 5 kilo bara genom att äta en halv kanelbulle så ska man behöva leva livet oälskad.
    Vet inte ens var jag vill komma med detta men är så jävla förkrossad över allt just nu.
    Alla säger ”kärleken kommer” men jag har varit singel i snart 21 fucking år och jag tror fan inte ett skit på folk som säger så.
    ”Hångla, bara hångla” skriker folk men varenda hångel/ligg jag någonsin varit med om har varit för att någon annan tar initiativ.
    Jag vet inte alls hur man gör.

    Fan vad jag inte vill vara denna svaga människa som tycker synd om mig själv men helvete vad svårt det är att hålla uppe en mask.

    Hur fan får jag någon att inse att jag duger ibland och att jag nästan kan vara lika skön som min kompis (även om jag inte är lika smal och snygg eller har legat med lika många)?

    Förlåt och tack

    Sanna 2016-01-19 19:00:07
    Svara
  • Min mamma var 39 år när hon fick mig. Det var så ovanligt att hennes barnmorska sa att jag skulle få downs syndrom, pga att hon var så gammal. Men hon rockade vidare Och sket i vad andra tyckte och min mamma är bäst. Man må väl få bestämma själv när man är redo för barn?

    Josefine 2015-12-27 22:54:18
    Svara
  • Instämmer i hyllandet av ditt svar på första frågan – heja dig alltså! Där släppte lite från mina axlar också, går av någon anledning runt och känner sån press på att jag måste ta något himla beslut prick nu om ifall jag vill ha barn eller inte, och är det verkligen med killen jag är med nu, och jag är bara 25! Vill inte nu iallafall och det får räcka, nu lägger jag ner de jobbiga presstankarna, klart slut.

    Jess 2015-12-26 19:03:01
    Svara
  • Jag har hört att murgrönor gillar att duscha, speciellt bladen liksom. Det fick jag höra efter att min fick nån väldigt dödlig sjukdom (för den då alltså) med nåt läbbigt nät och ja den stendog bara. Så att duscha den är tips!

    Edith Linnéa Johansson 2015-12-25 20:32:25 http://edithlinnea.com
    Svara
  • Herregud vilket magiskt kök. Och stolarna! <3 loppisfynd eller kan man köpa i butik?

    Britta 2015-12-25 14:20:17 http://Brittaspjut.blogg.se
    Svara
  • Alltså behövde höra det där med barndelen … Är prick 31 själv och känner exakt likadant.

    Emma 2015-12-23 21:25:51
    Svara
  • Hej Sandra! Vad tycker du om vinylspelaren från Urban Outfitters? Hur är ljudkvalitén?

    Sofia 2015-12-23 16:28:41
    Svara
  • Folk ska lägga sig i så mycket i det där med att skaffa barn. Jag och min sambo har svårt att få barn (vi ska få hjälp med ivf) och det är jobbigt när det kommer frågor om barn när man vill så himla mycket och det inte riktigt går. Man vill ju inte riktigt berätta för alla vad som pågår heller. Det har ju inte dom med att göra. Vill man ha barn och kan man få barn så kommer det ju så småningom om. Om man inte vill eller inte kan så är det så. Alla borde bara sköta sitt!

    S 2015-12-23 11:40:39
    Svara
  • Hej Sandra! Tycker ditt svar på första frågan är väldigt bra, om att kompisarna skaffar barn och man själv inte vill passa in i den mallen. Men jag kände väldigt mycket så redan efter gymnasiet, ända fram till 27-30. Det du beskriver som en period där alla går sin egen väg, tyckte jag var så himla stereotyp och förutsägbar. Alla gjorde ungefär såhär:
    1. Gå på folkhögskola och bo på internat, göra crazy kreativa grejer och bli vän för livet med de andra som går där.
    2. Jobba ihop pengar och sen luffa runt i Asien/Sydamerika för att hitta sig själv, volontärjobba och flumma med coola människor från hela världen.
    3. Plugga på högskola eller universitet i nån storstad, bo på korridor, festa, göra grejer som är bra att ha på cv:t och ha koll på trender.
    Sen, när man börjar komma över 25-strecket ska man hitta egen lägenhet, inreda den med hipstriga grejer man ”fyndat”, bli sambo och börja stadga sig. Nästa steg är 30, fast jobb, barn, hus och bil.
    Tycker det är en sån medelklassgrej. Samma för arbetarklass, men där följer man en annan mall, som är typ ”stanna kvar på samma ort, jobba och skaffa barn tidigt”. Tycker det är tråkigt att det blir så mycket höjda ögonbryn om man gör nåt annorlunda, nästan oavsett vad det är. Jag har tex utbildat mig, men vill inte jobba med det, utan istället lägga tid på annat, leva billigt och va timmis nån stans. Och det är tydligen helt crazy. Folk frågar jämt vad jobbar med, hur jag får dagarna att gå, hur det går med ekonomin (hallå privatliv?) och sen ger de mig massa jobbsökartips. Så tradigt.

    Martha 2015-12-23 11:19:11
    Svara
    • Svar på Marthas kommentar.

      Martha, jag förstår precis vad du menar! Jag försöker leva utifrån vad jag känner att jag vill, från mitt inre, inte utifrån vad samhället säger. Nyligen gjorde jag slut med min sambo sedan tre år pga inte kär längre. Självklart tycker jag men folk tyckte det var galet eftersom jag är 28 och då ”borde” jag ju satsa på honom som är schysst och har bra jobb. Men kärleken då?? Jaja. Älskar att vara nysingel faktiskt. Älskar min nya självständighet 🙂 För det andra har jag en högskoleutbildning som jag valt att inte jobba som, yrket var helt sjukt stressigt och hemskt nämligen, så jag jobbar som administratör och trivs super! Verkligen älskar mitt jobb! Men ändå blir folk helt ställda över att jag väljer detta ”lågstatusyrke” och inte bara ”skärper mig” och jobbar med något mer betydelsefullt. Vadå detta gör ju mig lycklig!? Jag blir ständigt förvånad över hur folk pallar blir så bekymrade över att jag inte faller för normerna haha 🙂

      Lilly 2015-12-23 17:20:07
      Svara
      • Svar på Lillys kommentar.

        Hej Lilly!
        Vilket härligt svar på min kommentar : ) du låter som en så trevlig människa. Vet att det inte är ett ”brevvänsinlägg”, men hör gärna av dig om du har lust!
        Min mejl är bobthehope @ me.com
        /Martha

        Martha 2015-12-25 23:31:32
        Svara
      • Svar på Lillys kommentar.

        Fortsätt göra det som gör dig glad 🙂

        AL 2015-12-23 20:06:05
        Svara
  • Tack för ditt resonemang kring barnfrågan. Har haft problem med att folk titt som tätt frågat mig om jag har en bulle i ugnen eller om det inte är dags snart. (Fast jag inte är gravid, är bara svullen i magen) Frågan sårar då jag pga mina sjukdomar kanske inte kan få barn eller få vara med om en oerhörd kamp för att kunna bli gravid. Att skaffa barn är inget måste och alla har olika förutsättningar. Bara för att man har sambo sedan sex år tillbaka, är färdigutbildad och har jobb så behöver det inte innebära att det är dags att skaffa barn. Men det är så självklart för att man ska passa in i samhällets ram. Jag är glad att du skriver om det här för det är ett viktigt ämne. Man kan skaffa barn när man vill eller inte alls. Det är upp till var och en. Sen ska man ju kunna ta hand om barnet och ha möjlighet att ge barnet ett bra liv när det kommer ut också.

    REBECA 2015-12-23 10:31:59
    Svara
  • Blir så glad att det finns fler därute som verkligen inte fattar poängen med kids! Nu är jag visserligen flera år yngre än vad du är, men det har ändå börjat ploppa upp barn här och där. Det verkar vara ett jävla sjå i ärlighetens namn! Självklart är dom små liven skitsöta (särskilt Cleo i julkalendern) och självklart behöver det inte bli mama- och papazillas av de nyblivna päronen – men att få barn ställer tveklöst tillvaron på ända. Hejdå till sömn, sexliv, bärsdrickande, resande och tidskrävande intressen = meningen med livet. Något som skrämmer mig extra mycket är hur jämställdheten verkar kastas ut från fönstret sekunden ungen har lämnat livmodern. Det här gäller givetvis inte alla, men har tyvärr ändå sett det hända med flera par som är jämställda och som vill fortsätta vara det. Har bland annat två polare som fick barn i våras, som nu har bestämt sig för att morsan ska ta all ledighet. De har ungefär lika hög inkomst och är båda medvetna feminister, men ÄNDÅ gör dom såhär (du känner förövrigt tjejen i paret…). Kan inte låta bli att bli besviken inombords!

    Vill inte låta allt för negativ, det är ju ändå fantastiskt hur ett liv kan skapas – ett jävla mirakel varje gång det händer! Är bara glad att det finns flera därute som inte tycker att 30 = barn. Hela samhället är ju byggt kring familjeskapande och jag tycker att andra perspektiv behöver komma fram.

    Annie 2015-12-23 09:49:27
    Svara
  • Om man vattnar en murgröna underifrån, på fatet eller genom att sätta krukan i ett vattenbad en stund, så överlever den mycket längre.

    Kajsa 2015-12-23 04:47:49 http://www.getingedalen.se
    Svara
  • ÄLSKAR ditt svar (och tankar) kring skaffa barn frågan. Där kände jag en lättnadens suck kring ämnet. tack <3

    ISA 2015-12-22 23:32:36 http://isabyl.devote.se
    Svara
  • Äger du en lägenhet i New york som du hyr ut? Om du gör vad är din plan med den? Älskar dig Sandra

    Alice 2015-12-22 22:02:52
    Svara
  • Svaret om barn: Takk! Er 30 år, evig singel og føler meg som en alien sammenlignet med alle jevnaldrende. Jeg er jo ikke en gang i nærheten av å få barn. Og jeg vet ikke om jeg vil. Jeg tenker mye på at det er et etisk spørsmål – ønsker man noen et liv i verden slik den er nå? Jeg vet virkelig ikke.

    Kjenner meg også igjen i det å miste venner som får barn. Det syns jeg er trist. Men heldigvis kan man alltids få seg nye! 🙂

    God jul, Sandra!

    Ingrid 2015-12-22 21:48:25
    Svara
  • Det här med att inte skaffa barn. Det är ju ett så himla nytt påfund det här med att man ska skaffa barn som ett led i nåt jäkla självförverkligande, *det största man kan vara med om* o s v (trots att psykologiforskning visar att barnfria som grupp är lyckligare än de som skaffat barn). Bara några generationer tillbaka var man TVUNGEN att skaffa barn för att säkra ålderdomen, oavsett om man ville ha barn eller inte. Tyvärr lever denna familjenorm kvar, vilket gör att många som kanske inte ens vill ha barn skaffar barn för att de tror att de måste. Nej, jag ska göra som min moster. Hon har aldrig velat ha barn och har aldrig ångrat sitt val. I stället åker hon på designmässor i London, tränar på dyr yogastudio, jobbar med sin hobby och har tid för sina vänner. Drömliv!

    Julia 2015-12-22 21:16:11
    Svara
  • du och dina evigt kloka svar alltså. här går man på olika tinderdejter en gång i veckan och vet inte ens vilken stad man kommer bo i om ett halvår liksom medan ens (yngre även!) kompisar är inne på barn #2 typ

    Vicky 2015-12-22 20:57:00 http://vickys.se/
    Svara
  • Hej Sandra! Älskar din blogg!
    Min fråga till dig är lite i samma tema men skiljer sig en aning. Jag undrar om du tycker att det blivit enklare att hitta förhållanden med åldern? Jämfört med när man var i sena tonåren(tjugoårsåldern)? Där jag befinner mig nu. Det känns mest som att killar i min ålder 21-26 år inte vill binda sig utan bara träffas på deras villkor. Jag och mina vänner är rätt så less på det.
    Tack så mycket för en bra blogg!

    Rosa 2015-12-22 17:59:37
    Svara
  • kan inte du & din blomexpert magnus göra ett inlägg om växter? tex hur övervintras fikonträdet och citronträdet!!!!! mvh behöver alla tips. puss

    tant blomma 2015-12-22 17:22:30
    Svara
  • Så skönt att det finns flera som känner som jag. Många av mina vänner antingen har barn eller försöker skaffa och själv är jag inte riktigt redo.

    Tack för en underbar blogg!

    Emma 2015-12-22 17:04:11
    Svara
  • Hej! Bra ang barndiskussionen tycker jag också, tycker det är helt sjukt att folk börjar fråga när det är dags etc. Nu råkar jag själv vara gravid och är jätteglad och redo för det, men hade turen att ha både föräldrar, syskon och vänner som trots mina nu fyllda 33 år aldrig frågat mig när det är dags för barn. Den frågan har enbart kommit upp när vänner själva velat diskutera barn vs. inte barn. Men ang att ”förlora” sina vänner när det skaffar barn blir jag lite ledsen. Jag har nämligen upplevt just det från en vän som redan verkar ha gett upp hoppet om mig och tror att jag kommer bli en helt annan människa och aldrig mer umgås eller kunna göra något roligt, som tycks se min graviditet som ett svek. Som vän till någon med barn eller gravid kan det också vara en poäng att fortsätta umgås som vanligt och ta initiativ till samma saker som man brukar göra. Oftast är man dessutom två stycken om att ta hand om ett barn = jag umgås fortfarande med några av mina vänner som har barn, som förr, utan att barn. Om man ska vända på det så kan vänner också vara ett väldigt viktigt stöd för någon som skaffar barn just genom att hjälpa till att se till att tillvaron inte hamnar helt upp och ner och allt blir annorlunda. Att ha vänner som man kan fortsätta träffa och göra saker man brukar med utan barn och utan att prata om sina barn tror jag kommer vara otroligt värdefullt för mig. Men där är vi också alla olika, vi som skaffar barn.

    Anna 2015-12-22 16:59:10
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Min bästa kompis fick barn för fem månader sedan och jag kände mig väldigt orolig att våran relation skulle förändras mycket. Förändrats har den ju till viss del då det krävs lite mer planering om en ska göra lite större saker (åka till en annan stad, gå ut på klubb eller liknande) men absolut inte till det sämre. Vi har snarare fått en närmre relation till varandra och umgås mycket oftare (också med tanke på att hennes barn är typ den gulligaste jag känner). Vi gör precis samma saker som innan fikar, har middagar ihop eller går på stan och kollar i affärer bara plus en till liten fantastisk person. Jag tror att om en pratar med varandra om hur ens upplevelser är innan så kan en nog ha större förståelse för den andres situation.

      Hej 2015-12-23 10:43:20
      Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Det är ju också väldigt olika. En del går totalt upp i föräldrarollen och blir BARA mamma (oftast mammorna det blir så med, till vilket det finns tusen förklaringar antagligen, på olika nivåer) och förälder, kan och vill inte prata om annat, totalt fokus på barnet och föräldraskapet. Andra fortsätter att vara Anna/Sofia/Lisa vars barn förstås har en jättestor plats i deras liv, men som ändå fortsätter att vara ”sig själva” och vill/kan prata om och engagera sig i saker som inte är barnrelaterade. Den första kategorin är lite scary när man inte själv har barn iaf, ens gamla vänner får lite som en ny identitet och man hamnar liksom helt vid sidan av. Tror inte riktigt man kan ta sig in i den ”bubblan” utan barn? Jag har inte kunnat det iaf. Den andra kategorin funkar det fint med. Så upplever jag det.

      hanna 2015-12-22 19:52:20
      Svara
      • Svar på hannas kommentar.

        Hej!

        Jag fick barn för 5 månader sen och jag har känt allt detta ni skriver om rädsla av vänner försvinner och varit med om vänner som från vecka 8 inte pratar om nåt annat än barn barn och jag var orolig själv nu när jag fick barn att gå upp i samma bubbla men måste säga att det verkligen inte behöver bli så!!
        Jag träffar vänner och går ut och äter och varit både i Köpenhamn och Stockholm med den lille. Det blir så klart mindre ”klubbande” etc men om man pratar med sina vänner om det innan och bestämmer sig för att leva ca som tidigare går det. Jag har vänner som har barn i alla åldrar och det behöver inte alls bli så att de försvinner! Lite nya sätt att umgås på så klart men roliga kvällar finns kvar och härliga middagar! Sen snackar inte jag barn så mkt med mina singelvänner etc för blev så stressad av det själv.

        Puss

        Amanda 2015-12-23 08:41:31
        Svara
  • Hej fina du! Jag älskar dessa inlägg och att du tar dig tid att svara på våra frågor. Nu är det min tur att våndas över något och söka din (och läsarnas kanske) hjälp.
    Jag har en pojkvän sedan ca 1,5 år tillbaka. Jag älskar honom och vårt förhållande är rätt stabilt och okomplicerat. Jag har inga planer på att göra slut eller liknande. Men. När jag var ca 17 var jag så kär i en kille, och det hände liksom inte mer mellan oss än ett hångel och någon ”dejt.” Han blev liksom ”the one that got away” i mitt huvud. Men gud, har inte tänkt på honom på megalänge liksom och han bor inte i samma stad som mig. Men så för några dagar sen så fick jag ett meddelande av honom, bara sådär. Han befinner sig i stan nu (inte så länge dock) och det känns lite oklart varför han tog upp kontakten igen eftersom han som sagt inte bor här ens. Nu är mitt problem detta: Vi har pratat lite sen dess, alltså haft en längre konversation som har hållt igång. Han har inte skrivit något som kan tolkas som flörtigt utan vi har mest pratat lättsamt, och vi har liksom alltid haft bra flow i våra konversationer vilket gör att jag tycker att det är roligt att prata med honom. Men jag har så dåligt samvete. Jag kan nästan bli pirrig igen, fast jag aldrig skulle byta ut honom mot min pojkvän. Vad är okej och vad är inte? Alltså jag tänker att om han skulle föreslå att vi ses eller så så skulle jag ju berätta att jag är upptagen. Men är det okej att vi pratar ens? Snälla hjälp mig. Jag mår dåligt över detta men vill samtidigt inte vara dryg och sluta svara honom eller ba ”men du jag kan inte prata med dig för jag har en kille”? Help help help!!! Eller om någon av er kloka läsare har något råd?

    Kram!

    D 2015-12-22 16:52:47
    Svara
    • Svar på Ds kommentar.

      Tänker att grundregeln är; kan du prata om det med din kille = ok! Håller du det hemligt = inte ok

      Ella 2015-12-22 18:20:09
      Svara
    • Svar på Ds kommentar.

      jag tycker både kontakten och pirret i magen är okej! tänk såhär: (utgår från att du är straight nu) om det hade varit en tjej som du spanat på i smyg, tyckt varit cool och som du velat bli vän med när du var 17, om hon hört av sig och velat ses – hade inte ett pirr och pepp uppstått då också? alltså jag tror att det kan ha att göra med att nån ny och spännande dyker upp i ditt liv igen. jag hade säkert känt samma skuldkänslor som du, men det är bara (tror jag) för att man blir så inpräntad att känslor för motsatta könet (om man är straight då) alltid handlar om åtrå och förälskelse, vilket gör att man blir förvirrad när man känner något för någon annan än sin partner! även om det kanske inte alls handlar om sånna känslor. hoppas svaret hjälper. kram

      Sophie 2015-12-22 17:26:25
      Svara
    • Svar på Ds kommentar.

      PS. Är 21 nu så det var ju ett tag sen jag var 17.. inte jätterelevant men ändå

      D 2015-12-22 16:55:36
      Svara
  • Skönt svar på gravid-frågan!
    Men hallå, förstår inte hur ni inte kan hålla murgrönor vid liv? Jag har flera stycken som levt i mer än ett år och växer som ogräs. Däremot har jag haft problem med spinnkvalster på mina vilket gör att jag duschar alla i duschen en gång i veckan och aldrig låter jorden torka ur utan håller dem fuktiga, kanske är det som är tricket? Har några av mina i direkt sol också men alla trivs utmärkt!

    Elvira 2015-12-22 16:26:57
    Svara
  • Jag håller VERKLIGEN med om att det är helt sjukt att alla förväntas vilja ha barn. Fattar ej detta. Dessutom vet jag att folk inte heller brukar tro på den som säger att den inte vill. Galet. Man ska inte behöva argumentera för det, ett nej är ett nej även i såna situationer.

    Däremot så vill jag tillägga att alla som har barn absolut inte har smält samman till samma sorts person. Bara för att man har barn så vill man inte leva/göra på exakt samma sätt som andra som har barn. Man har fortfarande kvar sin egen personlighet o är bra o dålig på samma saker som innan. Man är inte bara mamma/pappa man är det också.

    God jul:)

    J 2015-12-22 16:08:22
    Svara
    • Svar på Js kommentar.

      Jag tror det där med att smälta ihop mer var riktat mot att man förväntas vilja ha barn när man är i 30-årsåldern.

      L 2015-12-22 16:33:33
      Svara
  • Herregud sandra!! Har inte ens läst klart svaret på första frågan och är helt överlycklig!!!!!! Taaaaaaaaccccckkkkkkkkkkk <3 för att du är som du är och att du är helt jävla fantastik!! Jag är inte lika bra som du att stå emot ålderspressen och vad man "borde" göra vid en viss ålder osv. Håller gelt med om att logiken saknas helt när folk tycker alla ska bli lika efter en ungdom av att bli sig själv. Tack för att du skriver och delar med dig!

    R 2015-12-22 15:25:33
    Svara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!