Sina nära och kära ska man inte ta för givet utan vara rädd om. Djuren, barnen och goda människor ska man va extra rädd om. 🙂

Smart inlägg med att sammanfatta de mest kommenterade inläggen. Får jag låna idén?

Hej.
Vet att det här inte har något med inlägget att göra men jag måste bara få släppa lös känslorna, ut i etern och typ lämna dom där så jag kan hitta glädjen igen. Här kommer olycka så håll i er.
Det började i september med ett graviditetstest – positivt. Det slutade prick två månader senare i ett dramatiskt och smärtsamt missfall. Jag minns filmscens-senariot när vi åker ner i hissen på sjukhuset, jag har aldrig varit så sliten eller känt mig så uppgiven. Vi stannar våningen nedanför för att släppa på två höggravida kvinnor. Ironi.
Men under de två gravida månaderna tog min kille snällt hand om mig medan jag mådde illa, var äckligt trött och slet med heltidsstudier. Samtidigt jobbade han heltid, slet med en misslyckad renovering och låg i konflikt med hantverkare. Min arbetsgivare skrev om mitt anställningsavtal utan mitt godkännande och jag orkade inte bry mig (ps. ska ta tag i det nu). Vi bearbetade missfallet och jag började må bättre. Efter 3 obligatoriska kurser (37,5hp) fick jag äntligen gå på drömpraktik. Det visade sig vara en praktikplats där inget var planerat och arbetsuppgifterna liknade en skoluppgift = helt värdelöst och inte utvecklande. Fail.
Sen fick vi beskedet att min killes pappa hade cancer men utsikterna ansågs goda. Det var en vecka innan jul och vi åkte till Kuba den 21a. Helt isolerade från omvärlden njöt vi av nuet, sömn och sol. Tänkte inte på nåt varken om framtiden, jobb, ”vart ska vi bo eller vad ska jag göra med mitt liv?”.
Vi välkomnade 2016 i havanna och såg fram emot det nya året. Vi visste vad vi hade att vänta och var överlyckliga över att 2015 var förbi med allt sorgligt som skett.
Sen kom vi hem. Baam. Min svägerska har bröstcancer. Baam. Min pappas vän gick bort dagen innan julafton. Baam. Min systers vän har lämnat jorden.
Jag är så otroligt less. Och så sjukt bitter. Hatar att va bitter men jag bara väntar på nästa smäll. Jag orkar inte. Hur fan ska jag ha lust att gå till en praktikplats som suger? Varför ska jag ödsla min tid? Hur ska jag INTE vara rädd för livet? Just nu finns inget positivt att greppa som en kan fokusera på; ”vi har iaf detta å det är ju bra”.
Sorry. Som sagt, jag ville bara få ut det.

Hej! Min första kommentar i din blogg på 3-4 år. Din blogg är den enda jag läst där man inte får ”livsprestationsångest”. Även om det går asbra för dig så blir i alla fall jag genuint glad för din skull. Det är något som är så naturligt och mänskligt med din blogg, och det gillar jag. Ville skriva det, komplimanger kan man inte ge för många. Kram!