NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?
Jag grät i söndags när jag var och såg Zootropolis med Morris och Matilda. Kaninhuvudkaraktären skulle åka till stora stan och lämna kaninbyn. Hejdåkramen med föräldrarna vid tåget, ja där började gråta. Men jag gråter väldigt lätt till filmer, skulle ej rekommendera Zootroplis, den var halvkul.
TRE SAKER DU AVSKYR
Avskyr är ju ett väldigt starkt ord men:
– Människor som är grundsura och som man möter ibland på stan/på bussen/tbanan. Som tittar irriterat på allt och bemöter världen misstroget. Detta verkar vara ett vanligt beteende bland svenska gamla personer. När jag bodde i New York såg jag detta aldrig någonsin. Det måste vara jobbigt för dom att vara så sura jämt.
– Människor som inte kan förklara saker för mig med raka rör utan slingrar sig omkring. Jag blir jätteförvirrad av detta.
I jobbsammanhang: ”När exakt ska vi ses imorgon och var? Vid 11.00?” ”jaa det låter väl bra..eller vad tror du…”
Efter-jobbetsammanhang: ”vill du följa med till xx imorrn” ”jaa..det kanske jag ska göra.. vi kan ju höras..”.
Detta blir kortslutning i mitt huvud, förstår på riktigt inte vad denna människa menar och vill då. Men dessa personer är såklart gulliga, jag går inte riktigt ihop med dom alltid bara.
– Slajmig kinesisk buffé
HUR VAR DU I SKOLAN?
Medelmåttig, duktig på det jag tyckte var roligt. Var kompis med några och pratade helst inte med de andra utanför mitt gäng. Blyg, livrädd, konstant olyckligt kär i någon jag inte vågade hälsa på. Men inte alls rädd på själva lektionerna och vågade ofta säga ifrån och tyckte mycket om att hålla föredrag. Hade IG i gympa och MVG i svenska, vilket kanske är en bra summering.
VAD BLIR DU STRESSAD AV?
När jag inte har en struktur, när jag inte har ett klart schema för dagen. När någon ställer jättemånga frågor jag inte kan svara på. Tyst stämning. Men det sistnämnda försöker jag öva på. Det får ju bli tyst ibland, sånt kan till och med vara viktigt.
TRE SAKER DU ÄLSKAR:
1. Spaghetti.
2. Rödvin.
3. Att resa.
Classic stuff alltså.
HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?
Glad tror jag? Lite glättig ibland nästan. Bestämd. Pratig. Samt konstig. Men det sistnämnda vet jag inte riktigt på vilket sätt, men jag får höra då och då att jag är just konstig. Tycker i och för sig att de flesta människor är mer eller mindre konstiga faktiskt.
HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?
Känslostyrd, driven, organiserad och dålig på ensamhet. Samt en kicksökare, jag lever mer för topparna än lunket.
EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:
När det blir tyst stämning. Det bara viner i mitt huvud efter något att säga, måste verkligen bli bättre på att låta det vara tyst. Alltså, såklart inte med Magnus eller en bästis, men annars samtliga kompisar och bekanta. Annars tycker jag nästan ingenting är pinsamt, det är det bästa med att bli äldre. Så håll ut alla som tycker prick allt är jobbigt – det kommer inte alltid att vara så.
NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?
Med lösögonfransar och ett glas vin in. När jag är utklädd på maskerad och får leka någon annan. När jag går på gatan och en aspeppig låt kommer på och det är vår.
VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?
Imorse när Magnus retade mig att jag såg ut som en controller i en ny tröja jag fått i ett bud. Alltså någon slags ekonomiperson som ringer viktiga samtal och har många mappar ungefär. haha alltså! Denna tröja får stanna hemma efter det.
NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?
Funderar nästan dagligen varför jag får frågan – flera gånger i månaden sedan jag fyllde 30 – när jag ska skaffa barn egentligen. Nästa person som frågar detta, kommer seriöst slå ner den. Låt. mig. vara.
TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:
1. Spindlar
2. Okända män på kvällen
3. Att bli lämnad.
ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Controller.
SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:
Långfilmstrailerklippare! Detta skulle jag vilja bli i ett parallellt universum.
Translation. A list, please read in Google Translator. The button is now located at the top below my header.
hej Sandra! du skriver att du tyckte om att hålla föredrag i skolan, skulle du inte kunna skriva några tips och pepp när man tycker att det är jobbigt att prata inför andra människor. jag vet att det är många unga som är väldigt obekväma att hålla föredrag m.m (jag inräknad) och säkert många vuxna också. skulle vara super hjälpsamt! kram!
Vad är det för fel på att vara en ekonomiperson som ringer viktiga samtal och har många mappar?
haha inget fel såklart! 🙂 magnus är ju själv en ekonom. bara att det var väldigt långt ifrån mig.
Ha,ha! Jag är controller och känner inte alls igen mig i din beskrivning. Jag har världens roligaste arbete. Förstår att du skriver med glimten i ögat. 🙂
Hi Sandra, long time reader of your blog and I can’t find the google translate button under the header – just to let you know. I also commented a few months before when you switched blog layouts to let you know that if I were to type your blog url onto google translate, I am unable to translate the site. So what I have been doing is clicking on the translate button within your blog itself (which is gone now). However, that also doesn’t allow me to show all comments, which is sad as I used to really enjoy reading and participating in the comments section. I wish that the new blog service provider could maybe think about international readers too? I still love your blog content as much, if not more! I just wish that the site is made better for english readers too, as I’m sure you have many international ones too! All the best, x
I had the same concern, but she has since fixed it. The translate button is all the way to the right on the top menu now.
Hi Sandra! I can’t seem to find the Google Translate button, even where you indicated. Can you be a little more specific as to where it is located? I can always just translate it myself on Google but with the button it’s so much faster. By the way, I love the new look of the blog. Thanks!
Jeg er precis blevet 30 – man behøver ikke børn for at blive lykkelig, det er der bare mange som ikke forstår. Jeg synes det er kul at du ikke tænker at få børn endnu.
Så knäppt, jag hade aldrig fått den frågan, FÖRRÄN min 30-årsfest för tre veckor sedan. Då ställer sig min brorsas kompis och bara: ”Nu när du är 30 måste man ju få fråga, när ska du gifta dig och skaffa barn?” Mitt svar förstörde stämningen, kan man ju säga.
jag är en sån icke-spontan människa. Jag kan planera att på fredag kväll ska jag och min kille bara slappa, äta nåt gott och kolla på tv (mm spännande liv men ibland efter en arbetsvecka längtar vi efter det). Om någon då frågar om vi ska gå ut på fredagen istället, då blir jag ”men.. Men… Vi skulle ju mysa hemma och göra detta och detta och vakna tidigt imorgon och ha mysfrukost” och så vidare, detta gäller all typ av planering, då kan inte jag spontant säga ”ja för tusan vi kör!” För då blir JAG förvirrad och måste planera om i mitt huvud och tänka om så att det känns ”rätt” och tycka det ska bli kul att gå ut/whatever. Tråkig egenskap kan hända, men vi är olika helt enkelt.
Samma sak att vissa sitter tysta som ”mähän”, elakt sagt btw. Människor kan vara blyga och fasa inför sociala situationer och kan inte kallprata eller alltid ha ett samtalsämne. låter kanske otroligt för alla oblyga, men det är så det är.
Eller kanske är det tvärtom när det gäller ’mähän’ – de kanske inte är blyga eller osäkra över huvud taget utan har det helt fint med tystnaden, det är ju den andra (den som här kallar de för mähän) som verkar bli nervös och osäker av det som eventuellt skulle behöva jobba på det?
Finns en massa mysiga controllers, jag lovar! Går i en klass full av dem och de är underbara hela högen ❤️
Gud, jag får en enorm girl crush på alla er som kommenterar här, ni måste på riktigt vara världens skönaste!!
Hahaha älskar detta:
ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Controller.
Jag hatar också när det blir tyst! Får seriöst ångest om jag sitter tillsammans med bara en annan och det helt plötsligt blir tyst…
Å jag som tycker det är jobbigt att få frågan ”ska du med eller ska du inte med?” ”Ska vi bestämma klockan…” Blir så stressad när en människa vill planera och veta exakt, för med mig är risken stor att jag känner för något idag men något helt annat i morgon…är glad att jag och mina vänner känner varandra, vet om varandras inställning o att vi accepterat hur vi är- annars skulle vi nog krossat vår vänskap för läääänge sen hehe. Give and take
Haha är precis så! Blir stressad av folk som vill planera upp saker långt i förväg!! Men har faktiskt köpt biljetter till rihanna i sommar, men lite stressad över, vet ju inte nu vad jag gör i juli liksom… Vill helst bara planera en vecka framåt!
Hur gör ni med events som inte går att spontanbestämma, typ om man köper bio- eller koncertbiljetter, resor eller typ utflykter?
Har ju hänt att jag inte haft en tanke på biljettsläpp etc som jag sedan fått ångra när konserten/eventet väl är! Som tur är finns människor runt om som ”drar med” en på grejer, som gillar att styra upp/fixa biljetter- så det är ok att bestämma sig sent. Flygbiljetter har blivit riktigt dyra många ggr pga att ”boka i tid” stressar mig mer än pengar. Ibland missas grejer helt pga denna inställning men lär mig inte heller av mina ”misstag”, antar att det sitter djupt rotat i personligheten
Barntjatet är orimligt. Att folk tror sig ha den minsta rätt att anta, tjata, ens få fråga. Nej! Det hände något magiskt där när jag fyllde 30, folk började fråga helt ohämmat. Och det är fan inte okej. Vissa vill inte ha barn, andra kan inte få barn. Men normen kring barn och barnlängtan är så himla stark och det gör mig förbannad. Vill egentligen bara med all denna ilska säga att jag känner med dig.
Hej Sandra!
Jag har en fråga till ditt nästa frågor-och svarinlägg. Jag är nämligen lite i samma situation som dig (om jag fattat det rätt) nämligen att jag är i en stadig parrelation, har bra jobb och är inte ett dugg sugen på barn. Dock skaffar mina kompisar ungar till höger och vänster och det är så klart att jag är glad att de är glada men samtidigt blir jag lite besviken då jag vet att ungen typ kommer ”sno” mina kompisar. Känner du någonsin så eller hur reagerar du när nära kompisar berättar att de ska ha barn?
Jag vill se controller-tröjan! 😀
Blir typ lite ledsen över hur folk generellt (och kanske framförallt i universitetsvärlden där jag befinner mig nu) känner ett sånt agg mot just ekonomer. Jag har precis börjat läsa detta program på universitetet för att jag vill förstå hur världen fungerar och därigenom ha möjlighet att förändra den till det bättre. Ekonomi är ju ett så genomgående och grundläggande ämne i samhället. Känns som att folk har så mycket fördomar mot personer som pluggar detta och till en viss del kan det väl ibland stämma men tycker det känns så himla tråkigt bara.
”Så håll ut alla som tycker prick allt är jobbigt – det kommer inte alltid att vara så.”
Tack <3
Hatar också folk som frågar när man egentligen skall skaffa barn. Ibland vill jag bara säga ”Jag kan inte få barn.” för att de skall fatta att det är en sådan känslig fråga.
haha, det har jag svarat. oj vad personen ifråga skämdes. rått åt henne!
Åh jag fyller 29 i år och jobbar mest med ”tanter” i 50-årsåldern (obs, tycker ej man automatiskt är tant i den åldern, men dessa är, tro mig!) och de pratar konstant om 1. att killen jag dejtar ”helt säkert är den RÄTTE!!” (de tidigare 7 pojkvänner jag haft har ju inte varit det men uhh visst, efter 2 månader vet de att denne är THE ONE, visst visst suck…). 2. att snart kommer jag vilja ha barn och ÄLSKA att vara med mitt barn JÄMT (de tror inte ett dugg på att jag vill dela föreäldrapenning lika om jag får barn hmm). Detta säger de fastän de vet att jag eventuellt kommer välja att bli barnfri. Har inget intresse av barn, med största sannolikt vill jag inte ha någon unge alls. Men nej jag är ju ”så ung” så jag kommer ändra mig, det är de säkra på, tanterna som känt mig i knappt ett år. SUCK! Varför känner folk detta behov av att bossa över andras liv? Kan bli så galet trött på tvåsamhets- /kärnfamiljsnormen!
Om du skulle ha lust att skriva ett inlägg om detta med att ”frilansa” ”sätta sina egna arbetstider” så skulle det vara väldigt kul och nyttigt. Tänker att du ju har en del erfarenhet eftersom du mest jobbar själv och för dig själv.
Jag pluggar just nu distans på halvtid och försöker söka jobb på den andra halvtiden, men tycker det är så svårt med disciplinen, man vill ju smita undan, så blir jag stressad, besviken på mig själv, stressad, besviken och hamnar i världens mest negativa cirkel :/ Alltså jag vet ju detta klassiska, gå upp på morgonen, försök ha rutiner, sitt inte hemma och jobba. men det är ju så svååårt, bläh : p Har du tom typ proffs några tips?
Jag behöver verkligen hjälp Sandra!
Min kille och jag har varit tillsammans i snart tre år, men det känns som om vi tappat gnistan. Jag försöker kämpa igenom det för båda oss två, men han säger att han inte längre vet – han VET inte om han är kär i mig. Jag vet inte heller om jag längre är kär i honom, men jag vet att jag älskar han och därför vill jag kämpa (vi kanske är i en svacka). Men han har sedan igårkväll tvekat på vårt förhållande och gråtit på min säng, sagt att vi kanske ska göra slut – vi kanske inte är något för varandra längre. Jag grät tills jag fattade att jag har varit med om det här, killar tycks alltid sluta kämpa och lämna, så jag slutade och sa ”jaha”. Då bad han mig säga vad vi skulle göra, för han själv inte visste. Men jag kan inte välja för honom? Jag vill kämpa, men vad han vill måste han bestämma själv.
Sen sov han över, och jag somnade med allt mitt smink och lösögonfransar rakt på hans bröst med en liten filt på oss. Han påstår att han bara vill vara nära mig, men sen vet han inte mer, och det känns fel att ha honom sovandes här om han inte älskar mig. Om han bara älskar min kropp.
Så nu ringde han mig precis från hans jobb och snyftade lite och bad oss försöka igen, att han ville kämpa. Då frågade han om han skulle hålla i det, eller om han skulle ge upp efter 2 veckor och ändra sig, och han sa att han INTE VET?? Känner mig så less helt allmänt på slut och killar som ska väva in det och gråta en massa och ändra sig konstant. Jag orkar inte. Vill ha honom, men varför kämpa om han kanske ändrar sig efter 2 veckor? Och han har ju redan sagt att han inte vet om han älskar mig, fastän han vill vara nära mig. Vad ska man göra? Typisk jävla tonårskärlek
har varit med om något liknande, och det löste sig och nu bor vi ihop (är 18). 🙂
så om du vill kämpa, och om han bestämmer sig för att han också vill det, så tycker jag att ni ska fortsätta.
tänker att det kmr visa sig om ni hör ihop eller inte, så ta en liten paus och skriv att han måste bestämma sig – antingen satsar ni allt ni har eller så gör ni slut. för om du gör slut medan han velar tror jag att du kommer förföljas av ”men tänk om”-tankarna efter att ni har gjort slut vilket kommer göra att det ta längre tid att komma över honom.
men oavsett vad han bestämmer sig för eller hur det går, så det kmr bli bra. massa kramar <3
Tack för alla svar hörni. <3 Det värmer så mycket och är så skönt att höra från någon som kan relatera till problemet.
Det känns som om jag ska gråta varannan timma och vi har pratat och han fick sova över hos mig igen igår. Har sån separationsångest ibland och det känns så svårt att lämna en sån kärlek. Fastän jag själv många gånger velat göra slut. Längtar lite till singellivet faktiskt, men tänk om jag kastar bort allt det här för fulla killar på en efterfest någonstans som inte vill ha mitt hjärta?
Vi ska försöka igen. En gång till och ge allt vi har nu, även om vi båda vill göra slut ibland så ska vi ge det en chans för att vi vill vara med varandra ändå. Kanske har vi fastnat, men då märker vi väl det nu. Känns ändå som om jag redan går igenom slutet för det gör så ont ibland. Men bättre att försöka än att ge upp typ, hellre en gång för mycket som du sa!
Såå kul att höra att det ordnade sig för dig 18åringen. Verkligen happy för er två <3 kram på dig med!!
Och Pam, du har säkert rätt. Jag har tänkt så ett flertal gånger, att han inte är rätt för mig (för han gillar inte vad jag gillar att göra eller lyssna eller kolla på. Jag tror lixom vi på sätt-o-vis går igenom stadiet att hänga fastän man kanske gjort eller bör göra slut, men ingen av oss är redo att släpp taget än så vi hänger kvar. Chansar. Men ja kanske, kanske ligger jag med en kille som är mig mycket mer lik, under en solnedgång i slutet av juli. Vem vet.
Men först ska vi chansa och kämpa järnet, och då får vi se var vi slutar typ. Tack och kramisar på er <3
Du, låt det ta slut. Om ni varit ihop i tre år, och du är 17 nu, så kan det nog hända att ni vuxit ifrån varann. Det händer sjukt mycket under de där tonåren. Jag hade en kille mellan 14 och 20 (jag är 28 idag), och jävlar vad jag såhär i efterhand kan tänka att jag borde låtit det förhållandet ta slut tidigare. Efter att det tog slut försökte vi ändå på något sätt hålla kvar vid varandra, vi klängde och umgicks fortfarande, men så skaffade jag ny pojkvän. Sen pratade vi inte mer. Saknade honom inte ett dugg, men ett år tidigare trodde jag alltså att världen skulle gå under i och med vårt uppbrott. Det kommer att suga i början, men det blir bättre. Han är INTE ditt livs kärlek. Om ett år, eller bara några månader kommer du ligga i sängen och tänka vad fan du gick och velade för, skratta lite för dig själv, den lockiga ynglingen i dina armar kommer fråga ”vad skrattar du åt?”, du svarar ”inget gubben”, och så hånglar ni lite till och har crazy monkey sex i solnedgången 4-ever.
Sätt igång. Vi väntar.
Håller med, superbra svar – kunde inte sagt det bättre själv.
Mm, det är konstigt hur ont förhållanden som verkligen borde ta slut kan ta. Gjorde slut med min kille efter en månad av ångest och ledsamhet och sen tre dagar efter att det var slut kände jag mig typ bara 100 gånger lättare.
Haha skrattade åt dina ”tre saker du avskyr” då jag hade valt exakt samma saker, framförallt veliga människor (blir så förvirrad och osäker) och äcklig kinesisk buffé *blä*.
Bra lista! Controller låter torrt men hett!
haha verkligen!
Haha! Garvade som fan när jag läste ovan. Jag är som en tio år äldre version av dig Sandra. Gillar att resa, musik, 60-tal, hundar, indiepop, böcker, rötjut… ja allt det där. .. fast man är en 40+ tant så går ränderna aldrig ur en så att säga…
OCH jag jobbar som controller på ett franskt IT-företag. Bästa jobbet! Svinbra lön och perks som resor över hela världen! I love it! Så definitivt roligare än vad det låter!
Haha alltså känner att jag måste få se tröjan, ja? 😀
Haha åh, har precis fått ett nytt jobb som controller och har lite klädpanik inför det. Hur såg tröjan ut? 🙂 Det som var en diss (?) mot dig är nog exakt vad jag är ute efter, haha.
Eller folk som frågar ”hur det går med kärleken”. ”Dejtar du nån nu då?”. Det verkar vara det viktigaste folk kan fråga en 31årig singeltjej. Svarar jag att nej, jag träffar ingen nu så blir alltid kommentaren efter ”Du kommer hitta någon snart!”. Så trött på detta. Så kan verkligen relatera till barnafrågandet!
Samma här. Jag är 29 år och trivs som singel och har alltid gjort det egentligen och vill absolut inte bli tjatad på. Jag träffar väl någon när jag gör det utan att någon måste tjata om det hela tiden!
Jag som är controller blir förstås sjukt nyfiken på den där tröjan 🙂
Och till Moa – jag vet inte helt hur jag ska beskriva att jag ser ut, men baserat på bilderna här på bloggen så skulle jag säga att jag klär mig typ som de flesta av Sandras kompisar. Men jag är eventuellt en ovanlig controller 😉 Och det är ett superkul jobb! Om man gillar ekonomi, men inte typ redovisning (alltså, jag avskyr redovisning – det var en tenta jag aldrig höll på att klara) utan på en mer övergripande nivå. Så är du sugen säger jag go for it!
Måste säga att de suraste och mest stressade människorna jag möter i Stockholms kollektivtrafik är medelålders människor. Har hänt vid flera tillfällen att när jag är på centralen och stannar upp 2 sekunder för att lyfta upp min resväska på rulltrappan har människor bakom sagt ”MEN GÅ DÅ!!”. Så jag fattar verkligen att äldre människor blir trötta och sura i kollektivtrafiken när jag som 27-åring tycker det är utmattande och jobbigt. Stockholm är för övrigt den stressigaste staden jag varit i, folk går t.ex. som robotar på centralen och det enda de bryr sig om är att hinna med sitt tåg så fort som möjligt, även om det går ett nytt om 3 min. Har inte upplevt denna stress på samma sätt i varken resten av Sverige eller i storstäder som London och Paris.
Jag håller med!! Detta är min no 1 anledning till att vägra flytta till Stockholm. Gillar vattnet, alla sekelskifteshusen, utbudet osv men alltså jag KLARAR INTE AV tanken på att börja varje dag med att bli HATAD i kollektivtrafiken?? SÅ stressande! På alla andra platser i hela Sverige kan människor åka rulltrappa och typ gå på gator utan att hata på att människor framför står på fel ställe/går för långsamt/saktar in för att ta på sig ryggsäcken/whatever. I Stockholm är jag helt skakis efter att ha tagit mig från tåget till t-centralen eftersom människor suckar och blänger och säger till på ett otrevligt sätt. Jag vill ställa mig och gallskrika ”kan vi inte vara glada och snälla istället???”. Min kille däremot kommer från Stockholm och tycker att det är JAG som har fel, typ ”men det är ju världens mest irriterande när någon saktar in framför en”. Han menar att det är så mycket folk på liten yta i kollektivtrafiken att alla MÅSTE snabba på, gå på rätt ställe, hålla uppe flow:et vid tunnelbanespärren. Jag tycker att det är ett sjukt samhälle där man blir arg på varandra för att man måste stanna och ta upp kortet, hur aggressivt? Eh oj har skrivit ett A4 nu, brännande ämne tydligen…
Hehe, som inflyttad småstadsperson försöker jag kombinera lantisens trevlighet med effektiv Stockholmsperson eftersom jag måste passera centralen i rusning varje dag. Typ lägger en liten tass på axeln på de som stannar precis ovanför rulltrappan (halvt livsfarligt) och säger ett ’ursäkta’ 🙂 det finns såklart en halv miljon surisar i kollektivtrafiken men det är VÄRT det att bo i den här superstaden! Ba le mot dem :*
Håller med!
Har bott i många länder och stora städer och ingenstans är folk så sura och otrevliga som i Stockholm – och ingen annanstans tittar folk på en som om man är galen om man själv är trevlig / tilltalar någon.. Det skojiga/tragiska är att stockholmare verkar tro att detta är ett ’världsvant’ beteende, något man måste hålla på med för att man bor i en så stooor och viktig stad (och alltså själv är suuuuperviktig) – haha!
Stockholmare här! Det är tyvärr ett symptom efter att ha bott i stockholm och åkt mycket kollektivtrafik.
Jag har flyttat och inte riktigt anpassat mig än.
Jag blir TOKIG när folk går långsamt och blockerar. Fräste till och sa ”jävligt bra ställe att stå och småsnacka” när tre grabbar hade ställt sig mitt i en trappa och blockerade när folk försökte ta sig förbi från båda hållen. Tråkig attityd, jag vet, men jag tycker fortfarande att jag hade mer rätt än de rövhattarna som tyckte att deras utrymme var viktigare än mitt. Samma gäller folk som lägger väskor på sätena på fullsatta bussar och tåg. Morr.
Karin & Sandra: Haha, det är ju just detta som är lite skojigt med stockholmare – att de förklarar det hela med att ’så är det i stora städer’ / ’mycket folk på liten yta’ / ’många i lokaltrafiken’ etc, som om Stockholm är en stoooor stad – och som om stress och otrevlighet är det enda sättet att deala med det.
Har bott i Sao Paulo (9000 inv/km2, totalt 18 milj), Moskva (5000 inv/km2, totalt 10-20 milj), London (5000 inv/km2, totalt ca 10 milj) och Paris (6000 inv/km2 (21000 inv/km2 innanför Périphériquen!), totalt 10 milj) där folk generellt är vanligt artiga/trevliga, det är liksom så man hanterar den höga folktätheten där. Stockholm har mellan några hundra till ett par tusen invånare per km2, beroende på hur man räknar och totalt ca 1,5 miljoner invånare..
I Stockholm görs ca 800 000 resor med tunnelbana/dag, i Sao Paulo 2,5 miljoner, Paris 4,5 miljoner, Moskva 6,5 miljoner och London 3,5 miljoner..
Jag är en sur och stressad stockholmare i kollektivtrafiken (men ganska trevlig annars) och jag tror på dessa teorier i kombination:
1. Det är lite trångt. Ja, stockholm är inte så tätbefolkat, men vissa delar av kollektivtrafiken är underdimensionerad. Så även om vi inte bor så himla tätt så blir det ändå så att 85% av stockholms befolkning (grov överskattning) befinner sig på samma plats vid samma tillfälle (gången mellan centralen och tunnelbanan klockan 17:30 på en måndag).
2. Attityd. Man trissar liksom upp varandra. Får jag en sur blick i rulltrappan så kommer jag med större sannorlikhet ge en sur blick till nån annan senare. Som filmen Skicka vidare med Haley Joel Osment, fast mycket tråkigare.
3. Stress pga höga förväntningar på livet. Vi (nu menar jag nog nutidsmänniskan i allmänhet) ska hinna med så jävla mycket. Ha ett flashigt jobb, träna sig till en smal kropp, laga trendiga långkok. Om vi inte får småspringa i rulltrappan så kommer vår pulled pork inte bli klar förrän efter midnatt.
4. Det är så. jävla. kallt. i det här landet.
Om jag fick önska mig en superkraft, vilken som helst, så skulle jag önska mig teleportering.
Jag tycker ändå att det vore mycket trevligare att bo här om människor visade lite mer hänsyn till varandra. Har bott här i 3,5 år men tycker fortfarande att folk skulle kunna tagga ned och inte endast fokusera på att hinna med sin tunnelbana på snabbast möjliga tid utan att bry sig om hur många tår de trampar på på vägen… Tror Stockholm hade varit en trevligare plats om den här stresskulturen inte var lika stark som nu. Tänker att dagen blir trevligare för alla om man stressar ned lite och tänker att det inte gör något om man hinner med en tunnelbana som går 3 minuter senare istället 🙂
Haha men gud, lugn o fin nu…
Jaa precis! Jag har varit mycket i både Paris och London och det är inte alls samma sak trots större och tätare städer. Det har uppenbarligen inte med yta eller folkmängd att göra, utan är ett attitydproblem.
Har också bott i både London och Paris och JO folk är visst sjukt otrevliga. Som redan nämnts är det större ytor, fler stationer och mer avgångar, men när det blir trångt är folk precis lika stressade och otrevliga som i Stockholm! Många mornar var det kö upp i trappan på min metrostation och har nog aldrig blivit knuffad och fräst på så mycket som då
Jo, det har verkligen med yta att göra! Det går inte riktigt att jämföra Stockholm med Paris, eftersom Paris har sjukt många fler tunnelbanelinjer (=resenärer mycket mer utspridda), tätare avgångar och mycket mer space på perronger plus gångar, än vad Stockholm har.
barnfrågan gör mig förbannad. det är som att fråga ”när ska du gå ner i vikt” eller ”när ska du skaffa tandställning” alltså helt seriöst. slå ner dem ba!
Men när ska du skaffa barn då?
Men lägg av.
Jag vill veta hur en controller ser ut! Det är nämligen på listan av jobb jag skulle kunna/vilja ha. Det låter i din beskrivning som en person från en helt annan värld haha men jag tycker vi verkar rätt lika! Puss!
När ska du skaffa barn? hihi nej jag skojade bara. Du är söt och älskar din blogg 🙂
Relaterar verkligen till tystheten. KAN verkligen inte hantera det och blir typ lack på människor som bara sitter som mähän och inte säger nåt. Egentligen måste jag öva själv på att tycka att det är helt okej ibland. Men vissa snubbar borde veerkligen skärpa sig och ställa mer frågor och ta socialt ansvar!
Om du har inställningen att alla tysta människor är ”mähän” som borde skärpa sig, så kanske anledningen till att dom inte säger något är för att dom känner av att du har en negativ inställning mot dem. Varför inte bara acceptera att alla är olika?
+1 på Julie! Also, socialt ansvar, eh vadå ansvar för att just DU trivs i situationen eller? De kanske trivs bättre med lugnare tystare tempo, och tycker du kan ta ”socialt ansvar” genom att tagga ner lite och låta situationen va lite chill..