Den senaste romanen jag läste ut var Tove Folkessons Sund. Minns ni när jag skrev om boken Kalmars Jägarinnor för ett år sedan? Den som handlade om ett kickerstjejgäng i Kalmar på nittiotalet? Här är inlägget om den boken. Det här är hur som helst tvåan till den. En fristående fortsättning skulle jag definitivt säga. Huvudrollen är den samma, men man behöver inte läsa ettan för att förstå.
Boken handlar om Eva som flyttar till Stockholm någon gång i början av tvåtusentalet för att plugga på Arkitekthögskolan. Men inget känns som det borde och hon hoppar av för att hitta sig själv istället. Och det är ungefär essensen av denna bok skulle jag säga – en ung person som försöker komma på vad 17 det är som gör henne lycklig egentligen.
Eva rör sig mellan tusen olika platser, är rastlös och blir förälskad och tröttnar igen. Hon reser till Kuba och sover under bar himmel, hon hamnar i musikbranschen, skriver dikter, bor i vegankollektiv och gör av med alla sina pengar under en period på någon märklig livscoachning. Inget känns rätt, eller så känns det jättemycket för en stund och sedan ingenting alls.
I periferin finns hela tiden Evas pappa. Han bor i en inrökt lägenhet i Sundbyberg och dricker whiskey på förmiddagen, eftermiddagen och kvällen. Han kan man alltid ringa, oavsett när eller varför, och han hämtar upp Eva på olika platser i Stockholm – eller så ringer han dit en taxi om han råkar vara för full.
Den stora behållningen i Sund är språket som är som en lång dikt nästan. Läste om meningar och stycken flera gånger för att jag tyckte att de var helt otroligt fina – hur kan man ens komma på en sån här bra metafor, tänkte jag ganska ofta.
Dessutom är det major nostalgi till tiden i början av tvåtusentalet: när håret skulle vara tovigt, flickrummet dekorerat med rökelse och killarna man hånglade med hade pinnsmala jeans och rökte bidis. Fick SÅ många flashbacks.
En roman jag ger 3,5 niotillfempoäng av 5! Den blev lite seg mot slutet, om den varit typ 100 sidor kortare hade den fått ett poäng till. Men alltså, bara att få ta del av detta språk är sjukt värt.
uppskattar dina boktips så! guld värt!
nu till en helt annan sak sandra, jag har en fråga och det känns som ditt expertämne: picknick! kanske ditt bästa, mitt absolut sämsta. när någon föreslår picknick känner jag bara nej vad obekvämt, ont i ryggen, kramp i handleder och dålig mat. men jag inser att så behöver det absolut inte vara, för jag inser ju också hur extremt magiskt och spontant en picknick kan vara! så snälla rara sandra, kan inte du ge mig dina bästa picknicktips? framförallt mat för det tycker jag är så himla svårt. brukar sluta med lite vindruvor och nachos typ. tack för finaste bloggen!
Jag beställde hem Kalmars Jägarinnor efter ditt inlägg om att du köpt boken ovan, läste klart den blixtsnabbt och älskar!
Så mycket igenkännigsfaktor iom att jag också var tonåring på 90-talet och kommer ihåhg känslan.
SÅ många timmar vi satt på vårat Café som hade öppet till 21, använde samma tepåse flera gånger och rökte cigg på cigg.
Tänk att få vara 16-17 igen, åhh!
Hihi, väntade verkligen på den här recensionen av dig, då jag själv läste boken bara lite tidigare! Och ja, håller verkligen helt med: så himmmla fint språk, men mot slutändan kändes det inte lika spännande att läsa längre ändå..
Gud asså vad jag uppskattar dina boktips! Tack 🙂
Jag får alltid en liten kniv i hjärtat när böcker betygsätts med poäng. Känns dumt på nåt vis.
Känner likadant
Jag hoppar bara över inläggen som rör böcker. Problem solved.