Läste ut den här finurliga boken förra veckan. Presidentens Hatt av Antoine Laurain. Jag plockade med mig den på flygplatsen påväg till Tokyo efter att jag läst baksidetexten och fastnat direkt. Man gillar när sånt händer.

En kväll i Paris år 1986 bestämmer sig Daniel Mercier för att gå ut och unna sig en middag ensam. Han går till en flott restaurang, beställer in en skaldjursplatå och en dyr flaska vin. När han sitter och suger på sitt första ostron slår sig plötsligt Frankrikes president Francois Mitterrand ner vid bordet bredvid.

Daniel rör sig inte ur fläcken och äter sin skaldjursplatå extreeemt långsamt så att han kan sitta och lyssna på hela presidentens middag. När till slut Mitterrand och hans sällskap reser sig upp och går upptäcker Daniel att presidenten har glömt kvar sin svarta hatt. Efter några funderingar fram och tillbaka bestämmer sig Daniel för att stjäla hatten. När han kommer ut från restaurangen upptäcker han att den sitter helt perfekt. Dessutom får hatten honom att känna sig bättre, större, intressantare – och på något vis som någon annan?

Den här boken är som en liten saga för vuxna, skriven på ett sätt så att man nästan kan höra en berättarröst med fransk brytning i huvudet. Äventyret om hatten tar tvära vändningar och när den första skedde sa jag högt (alltså på riktigt out loud och inte i huvudet) OJ! för att jag blev så förvånad. Kan rekommendera denna korta, lättlästa och mycket franska lilla bok om en hatt på vift.

Bonus! Alla dessa utförliga beskrivningar av saker huvudkaraktären äter: jag älskar dom. Mer skönlitterära böcker (och filmer) om mat önskar jag i mitt liv.

Finns här och här att köpa.

Translation. Just finished Antoine Laurains book ”The President’s Hat”, a book about a man in Paris in 1986 who by coincidence gets seated next to the president of France at a restaurant. When the president leaves he forget’s his hat and the man decides to steal it. At the moment he puts the hat on his head he starts to feel different. Read more here!