Hej Sandra!
Jag brukade känna förr när jag var yngre (alltså runt 17-20) att jag självklart kommer att få barn i framtiden och jag längtade jättemycket till det! Men nu när jag är snart 26 och flera av mina kompisar har fått barn,så känner jag bara: Nej tack! Jag trodde att det skulle få mig att vilja ha barn ännu mer,men det är tvärtom! Även fast jag älskar mina vänners barn så får det mig att uppskatta det jag och min pojkvän har ännu mer,utan barn. Vi har friheten och lyxen att göra precis vad vi vill och jag vill alltid ha det så! Så känn dig inte konstig som inte vill ha barn,vi är flera som känner samma sak 🙂

Hej!
Jag är en 100% nejsägare 🙂 har varit det sedan barnsben och OMG vad man får höra under ett helt liv från ”vuxna”.
”Du kommer att ändra dig”, ”Ingen kommer att vilja ha dig”, ”Du kommer att leva ett sådant ensamt liv” osv ja ni fattar.
Förr försökte jag ge svar på tal ofta inför döva öron, nu som någon tidigare kommenterat, när jag blivit en smula äldre, känner jag inget behov av att försvara mig lägre.
Det är mitt val. Ditt val. punkt.
Man ska aldrig göra någonting mot sin vilja. Det blir inte bra.
Tack Sandra för att du tog upp ett ämne som behöver luftas och som av ngn anledning verkar mer tabu än många andra.
Och tack till alla andra som tackar nej och har kommenterat detta, det var ett nöje att läsa 🙂

Jag har hellre aldrig velat bli eller vara mamma. Folk vill gärna ha en orsak, men det finns ingen. Jag vill bara inte. Man bestämmer själv över sitt liv och hur man vill leva, så försök skjuta ifrån dig omgivningen. Sedan kan det plötsligt ändras ändå, i mitt fall var det när rätt person kom in i livet. Nu lever vi med hans två barn och själv är jag gravid med en tredje krabat. Bara för att chocka min omgivning totalt 🙂

Funderat så mkt kring det här. Fick själv barn i höstas och slogs chockartat av att ”inget kommer bli som förut” men nu när hon är större så är det visst mkt som är som förut, och om jag slutat amma tidigare eller inte gjort det alls hade möjligheten till det ju ökat ännu mer. Och mkt vill jag heller inte ska va som förut. På det stora hela var det inte barn i sig som är det jag längtat efter utan familj, att va ett eget litet gäng som gör roliga grejer och som är ett team, och bebisfasen är ju en väldigt liten del av det hela. (Allt det här är tänk kring min situation, fattar fullständigt att det förutsätter friskt barn etc.). Har dock stött på så mkt ”oj va jobbigt att ha barn, åsidosätta sig själv, inte få sova, se på serier, göra karriär, etc”, ”har duuuu barn!?!” och min hemmasnickrade teori är att vi idag är så otroligt fokuserade på individen, i hela samhället, att familjen varken typ behövs eller är något som folk längtar efter eftersom det är den enskilda individens lycka som premieras. Lite drygt att få höra såna kommentarer men tycker ändå det är riktigt nice att vi idag faktiskt kan ha en helt annan syn på familj än just den traditonella! Min älskade syster har i många år vetat om att hon inte vill ha barn och tampats länge med det, både i relationer med pojkvänner och vänner. Det måste finnas utrymme för alla livsval, viktigast att alla är lyhörda och respekterar andras val.

Tack Sandra för ett så viktigt inlägg! Jag är 32 och i ett fast förhållande sen snart fem år, funderar mycket kring det här med barn och är väldigt osäker på om det är nåt jag vill. Dock har de flesta av mina vänner barn vilket gjort att mitt liv på ett sätt också förändrats. Inte lika många som kan spontanhänga, resa bort osv. Känns som att jag och min kille till slut kommer bli ”ensamna kvar” när alla andra har barn. Hur tänker ni andra kring det? Ni som inte vill ha barn, har ni många vänner som inte heller vill det?
Sen funderar jag mycket varför jag som kvinna förutsätts vara så intresserad av barn. Känns i alla fall som att jag får höra betydligt mer prat om barn från mina vänner än vad min kille får från sina…
Så skönt att läsa kommentarerna här, tack alla!

Hej Sandra, jag tycker inte stress över barn är något en behöver känna. Har arbetat mycket på förskola under många år och det är fler föräldrar än en tror som är betydligt närmare 40 än 30. Dessutom tycker jag dessa äldre föräldrar ett lugn över sig som appliceras på deras barn och hinner stanna upp och ta sig tid och kolla på vad barnen gjort, fråga mycket vad som händer. Det ger således barn som blir lugna, trygga och ler mycket också. Har även observerat många barn som våndas och knappt äter ibland för föräldrarna är så frånvarande hemma med sina separata liv och karriärer. Som sagt är det himla komplext och självklart har det inte enbart med ålder att göra, då många personer är otroliga föräldrar som unga. Men jag tycker att det tydligt går att se vilka som inte är klara med sig själva innan de skaffat barn…. Så först då det en drömmer om är avklarat då blir en verkligen den där sprudlande föräldern som ler mycket och får barn som går genom livet och ler precis så. Och att aldrig känna sig redo för barn är verkligen rimligt också, världen är så stor och det finns så mycket att göra där ute.

Jag skrev inte att alla kunde leva exakt som de levde innan, bara att den aspekten borde lyftas fram. Jag lever ett extremt ”upptaget” liv där jag både gör karriär och har en krävande hobby. Ville som sagt endast lyfta fram den sidan.

Rörande kärlekskänslorna så bekräftar du mer det jah skrev, som jag också tror du missuppfattade. Hela min poäng r just att en faktiskt går miste om något (om en väljer att ej skaffa barn) men att det ju är helt ok. Varje val en gör innebär att en går miste om något annat (om en inte väljer att göra det senare). Förstår inte varför det är så upprörande. OBS förresten, har inget m om barnet är ens biologiska el ej, förstår inte hur det kunde tolkas så. Att allas känslor är olika tänker jag är underförstått men det är svårt att föra en konversation ett sådant här forum utan att på något sätt utgå lite från praxis.

Jeg ville heller ikke ha barn, samboer ville gjerne, ble gravid, har en toåring. Ingen krise, det er bare en fase i livet. At du ikke vil ha barn er helt normalt og HELT GREIT! Selv om du har muligheten til å bære barn betyr ikke det at det er den eneste muligheten. Dessuten er det ikke farlig å få barn heller, det en hendelse som former livet ditt litt anderledes, bare. Så, ikke farlig å få barn og ikke farlig å la være! Slutt å stresse, be folk passe sine egne saker?

Jag är 26 och har aldrig känt behovet av barn, partner eller att slå mig ned. Har haft partners förut men liksom, jag har aldrig brytt mig lika mycket om dom som mina vänner och familj på nåt sätt. Jag föredrog alltid att hänga med mina vänner än partners tex. Jag har 3 storasyrror därav 2 har barn och även om jag kände instant kärlek så fort jag höll i dem vill jag inte ha det i mitt liv. Jag har bara brytt mig om framgång (som om jag har nån lol) tills fram för ungefär 5 år sen då en av mina vänner dog och jag började prioritera vänner och familj högre, att hitta på saker med dom etc. Fortfarande är det jag vill göra karriärsmässigt (egentligen skapa och berätta historier) och vänner/familj något utav det enda jag prioriterar fortfarande. Samtidigt får jag ångest IFALL jag av nån anledning skulle ångra mig när jag är äldre vilket eventuellt också gör att man ”pressar” fram en nyfikenhet för barn även om den bara föds ur ångesten. Hur vet man liksom om såna känslor är sanna? Det kan lika gärna vara påhitt från min sida. Men jag har inte planerat för varken barn eller partner i mitt liv och kommer inte göra det heller om det inte skulle ske något livsomvälvande.

Jag brukar säga samma sak till alla som är i din situation: det blir inte bättre med barn. Det blir annorlunda, men inte bättre. Du blir inte lyckligare, känner inte att du funnit meningen med livet osv. När man väl har barn (själv har jag 2), önskar man förstås inte att man aldrig skaffat dem. Men det är lite som att ha en partner som man älskar, har kul med, och vill ha i sitt liv, trots att hen har en massa nackdelar och avigsidor. Man önskar inte bort hen, men man hade kunnat ha ett precis lika bra, men annorlunda, liv ned någon annan.

Jag är 33 år gammal och har aldrig haft lust att skaffa barn, det är ju inte ensbetydande med att jag inte gillar barn. Hela mitt liv har alla sagt att det kommer ändras då jag träffar den rätte, det gjorde jag också för 12 år sedan och han vill heller inte skaffa barn. Jag tycker iaf att de flesta accepterar det I Sverige, I Danmark får jag höra att det är ”onaturligt” och ”självviskt” att inte vilja ha barn, men det är väl då ändå upp till var och en!
Jag tror det är viktigt att man är eniga I beslutet, vare sig det nu är att skaffa barn eller att inte göra det.

jag är 32 år och har ingen lust att bli förälder. jag var som en förälder åt mina syskon hela min uppväxt och det är så skönt att slippa vara det nu. jag njuter så oerhört mycket av att slippa oroa mig för någon annan. om det är något jag värdesätter i mitt liv så är det känslan av att ingen fucking behöver mig. jag älskar det.

jag får också superångest av att tänka på att sätta en annan person till världen och sedan veta att man antagligen kommer att dö före den och världen är så jävla vidrig och ond och full av våld.

Vad ovanligt att så många skriver att de är 33 år, precis som jag!

Jag är gift sen ett år och vi planerar verkligen inte barn i nuläget. Har heller aldrig länt någon sk biologisk klocka och tror inte jag kommer göra det heller,men det behöver ju inte vara likställt med att jag inte kommer vilja ha eller få barn om några år eller så.

Umgås nästan bara med folk utan barn och tror att det påverkar ens inställning och ens eventuella stress runt det massor. Tänker att du verkar ha en del vänner med småbarn och förstår att du tänker mer kring barngrejen pga det… Men som någon annan sa, du måste verkligen inte veta om du vill eller ej nu. Finns massa tid kvar! Kram

Men asså! Varför lyfter ingen fram att det går att fortsätta sitt liv ungefär som innan fast en fått barn? Tror mest det handlar om inställningen. Skulle inte säga att mitt barn förändrat vad jag gör på helger/kvällar speciellt mycket. I perioder visst, men inte på det stora hela. Däremot vill jag försvara meningen ”du förstår inte förrän du själv fått barn (om du väljer att skaffa)” för så är det verkligen, kärleken chockade mig, och det måste väl få vara ok? Det finns en anledning till att de flesta föräldrar säger så. Det går inte att förstå hur det känns att förlora en förälder heller, förrän det hänt och det är ingen som ifrågasätter det. Med det sagt så go Sandra. Gör som du vill! Kram

Så viktiga ord. Sådan ångest jag haft. Sådan igenkänningsfaktor.

Hälsar 38 år som trots ångest bara körde o nu har två små rriot grrls som klyschigt nog ändrat mitt liv

Det finns en tid för allt i livet. Det finns så mycket som är värdefullt i livet. Vissa saker väljer man, andra saker kommer till en. Men i en modern värld där kvinnans möjligheter sträcker sig längre än att just föda barn och ta hand om dessa, så följer det sig ganska naturligt att inte alla kommer att välja den vägen.

Jag har nära vänner som satsar på karriären hårt, likaså de som älskar att resa och inte vill sluta göra det. Likaså har jag vänner som sedan tonåren visste att de ville ha en stor familj och nu är hemma med barnen. Alla kan inte passa in i samma mall. Vi har ett liv, en kropp, och tack och lov lever vi i ett land där vi själva bestämmer över den. Låt inte normerna ta över och fylla dig med negativ stress.

Bara för att möjligheten (att ha barn) finns, betyder inte att man måste ta den vägen. Förresten så kanske vägen svänger om längre fram ändå, så varför oroa sig nu, medan vägen är rak? Njut av raksträckan medan den är synlig, många korsningar väntar längre fram – men du måste inte bestämma vilken håll du ska svänga åt ännu.

Åh älskar att du skriver om det för känner samma och är i din ålder plus nått år. Fast välbetalt jobb. Sambo sen 7 år och ok menvill inte ha barn. Älskar mina vänners barn men vill verklugen inte ha barn. Fattar verklugen inte grejen?

Undrar vad Magnus tänker angående barn? Delar ni samma åsikt?:)

Min biologiska klocka hade stannat eller aldrig tickat. Sen sa jag och min sambo att, äh, vi provar väl. Idag har vi 2 döttrar som är 9 och 11 år. De finaste människorna i hela världen. Ångrar inte en sekund att vi Äh:de där för 12 år sedan.

Jag vill inte ha barn. Trodde det för ett par år sen men ju mer jag har tänkt på det ju mer vet jag att det inte är för mig. Samma för min man. Jag är 32 och han är 34. Jag vill ha friheten, jag vill resa, jag vill flytta utmolands. Jag vill inte umgås med barn, ha ansvaret att ta hand om en annan människa. Nej det är inget för mig.

Barn är väl inget man skaffar utan något man får? Det är inget som går att planera in i en fullspäckad agenda och som sen kommer som ett brev på posten.

Blir så glad och lugn av att läsa kommentarerna här. Jag är 31, gift och helt övertygad om att jag inte vill bli mamma. Har aldrig känt en längtan efter det. Både jag och min man står våra syskon nära, hans bror har 3 barn, min syrra har 2 barn och vi har jättefin kontakt, träffar dem ofta och sådär. Ungarna är världens finaste och det är ett jättehäftigt privilegium att få vara deras vän, deras idol och någon som de frågar efter när vi inte setts på ett tag. Att få en relation till dem som inte varit möjlig om vi haft egna barn, eftersom vi ju då varit upptagna med att vara föräldrar. Vill tro att det är en tillgång för barnen också – att ha bra relationer till vuxna som inte är deras föräldrar.
Och när min systerdotter väldigt bestämt meddelar att det är jag som ska läsa godnattsaga (och inte hennes mamma), eller när min mans brorsdotter ger mig en stor kram och säger att jag är hennes allra bästa vän, så känner jag att jag gärna har barn i min närhet, men jag har absolut inget behov av att det ska vara mina egna barn!

Den där biologiska klockan tickar på vare sig jag vill det eller ej… jag är 36 och vill absolut inte ha barn men attans vad mina äggstockar vill ha bäbis, sjukt va hormoner kan styra känslor. Det är så skönt att läsa bloggar som din med fokus på livs lycka, utan en massa bäbis ”lycka”

Hei kjære Sandra. Jeg har følgt bloggen din siden du flyttet til NY men dette er første gang jeg kommenterer 🙂 Vil bare si at jeg syns det kjipt at du stresser så mye over det faktum at det ikke ”verker i eggstokkene” enda. Ikke stress over det, kjære Sandra. Du lever det livet du ønsker, og hva er bedre enn det? Du er fortsatt ganske ung (du er det!), og skulle du plutselig få lyst på barn om 7 år, så er det supermulig. Og skulle du aldri få lyst på barn, så er det super OK det også. Som de sa i Eat pray love: Having a baby is like getting a tattoo on your face. You kind of want to be fully committed. ? (Ja, vet du hater den smilyen, hehe). Jeg er 35 år og tobarnsmor og jobber i den kreative bransjen. Før jeg fikk barn var jeg frilans, og savner ofte friheten det livet gav meg. For dessverre mister man litt muligheten til å satse på seg selv i noen år når man har babyer. Og du, som er i starten av en superspennende karriere som forfatter bør vel kanskje dyrke det litt også? Jeg mener ikke at det er enten eller, men jeg vil bare si at jeg heier på deg. Og at du ikke må stresse for at babyhormomet uteblir just nu. Du fostrer jo en hel masse andre viktige ting. Masse loooove fra Oslo.

1940 hade fem procent av de nyfödda barnen mammor som var över 40 år. Sedan sjönk andelen till 1975 då den var som lägst, 0,8 procent. Tänkbara förklaringar är att p-piller hade blivit vanligt och att kvinnor yrkesarbetade i större utsträckning. Men sedan dess har det blivit allt populärare att skaffa barn efter 40.

Noen forklarer dette med at alle begynte å snakke om kvinners fruktbarhet så åpent og en ”trodde en ikke kunne bli gravid etter fyllte 40….”

Se gjerne denne utrolig inspirerende TED talken!!!!!

Åh blir så nedstämd över att kvinnor, framförallt över 30, förväntas det ena och det andra. Jag fyller 25 till hösten och känner redan att vissa grejer förväntas av mig. Då jag är singel, och alltid har varit (har gått på dejter genom åren men aldrig känt att det ”klaffar”), får jag ständigt frågor av släkt och vänner om jag har träffat någon. Nej, jag är inte tillsammans med någon och är inget fan av att gå hem med killar efter krogen, så nu har jag inställningen att ”det händer när det händer”. Blir det imorgon eller när jag är 35 spelar ingen roll, så länge jag mår bra i det. Jag fattar verkligen inte människor som ständigt frågar andra om barn, giftemål, pojkvänner etc. Det kan ju ligga tusen orsaker/beslut bakom att läget ser ut som det gör. Dessutom kan det väl vara schysst att låta personen i fråga själv få berätta om denne har träffat någon eller beslutat att, eller att inte, skaffa barn. Aaahhh, så många frustrerade tankar och känslor som dyker upp inom mig kring denna fråga! Men hang in there Sandra, och ditt liv är DITT liv!

Önskar att folk kunde lämna kvinnor utan barn ifred! Jag har alltid känt väldigt starkt att barn inte är något för mig och antalet kommentarer och frågor man får är helt sanslösa. Tänk om…., du ändrar dig nog, men barn är helt fantastiska etc. För mig var det så att jag var helt säker på att jag absolut aldrig skulle få barn och bestämt mig för att bli världens bästa tant Anna för något barn i min närhet istället. Sedan runt 35 började det växa fram att jag kände mig färdig med att vara helt lös och ledig och att det skulle vara mysigt att vara en familj och då kom min första son till. Det jag vill säga är att du inte behöver bestämma dig nu, du har ganska många år på dig att ändra dig. Det du känner nu behöver inte vara det du känner om några år. Och fortsätter du känna så, är det ju så. Det finns många som lever fantastiska liv utan barn.

Känner ju inte dig mer än genom din inspirerande blogg, men är säker på att ditt liv blir innehållsrikt och alldeles fantastiskt oavsett om du skaffar barn eller inte!
Och 30 är väl ingen ålder i de sammanhangen, är inte medelåldern i Stockholm för att få sitt första barn typ 38?

Alltså angående skaffa barn-grejen, är SÅ himla övertygad om att jag inte vill ha barn och DU är en av anledningarna till detta! Är så jäkla tacksam att jag en gång hittade till din blogg och har fått insikten om att man kan leva ett tonårsliv med fester, vänner och äventyr fastän man är 30. Det är ju DET som skänker mig lyckan, och vetskapen om att det kan fortsätta så i många många år skänker mig sånt hopp och livspepp. Det behövs inte nån himla unge för att göra mig lycklig. Dom här samhällsföreställningarna suger.

Läste en undersökning som visade att folk med barn inte var lyckligare än de utan barn. Barn kan ju skänka en enormt mycket kärlekskänslor men det påverkar inte ens totala lyckonivå i livet. Den vetskapen gjorde mig ännu tryggare i min plan. Ville bara dela det.

Rocka på Sandra, för du är bäst!<3

Jag är 33 och har varit gift i fem år med världens bästa man. Vi har det superbra tillsammans och har just köpt ett hus. Pga av huset (eller min/vår ålder, jag vet inte?) har många börjat fråga när/om det blir barn. Jag tycker mycket om barn och jobbade ett tag som förskollärare. De flesta av våra vänner har barn. Men nej. Man ska aldrig säga aldrig men för det mesta känner jag bara: jag vill inte. Jag kan inte helt förklara varför. Det finns massor av anledningar. Eller också ingen. I vilket fall som helst: JAG VILL INTE. Och jag tänker inte göra en så stor förändring i mitt liv utan att åtminstone känna en viss pepp. Jag säger som andra här: skönt att inte vara ensam.

Hej Sandra! Jag är så glad att du tar upp det här, och för alla som kommenterat att de känner igen sig! Jag blir 38 i höst och har ALDRIG någonsin känt barnlängtan. Nu är nästan alla mina vänner (och kollegor i samma ålder) inne i småbarnsbubblan. Jag är såklart glad för deras skull, men känner mig mer och mer ensam och utanför den gemenskapen som ju blir naturlig för dem. Visst vi pratar även om annat såklart och umgås även utan barnen, men det är väldigt tydligt att fokus har skiftat och jag har svårt att relatera till det. Jag känner mig stressad och grubblar på om jag kommer att ångra mig, kommer jag bli ensam senare i livet? osv. osv. Jag är enda barnet och kommer därför såklart inte få några syskonbarn och mina föräldrar får heller aldrig barnbarn. Som tur är så har jag en sambo som inte heller är särskilt sugen på barn och några få vänner som också är barnfria.

Men du, om du redan säger ”Jag vill verkligen inte” – klarare än så kan det ju inte vara. Då låter du bli! Du skyller varken dej eller någon annan att få barn. Och skulle du någon dag dock vilja vara moderfigur till någon finns det ju tusen möjligheter att bli detta, utan att själv föda. Många av dessa möjligheter funkar även när man är hur gammal som helst, så du måste inte vara nervös för att en dag ångra dej och känna att du har missat nåt. Dessutom kan ju familj definieras på olika sätt och som man ser på din blogg är du och dina vänner väldigt nära varandra, kanske helt enkelt det är kärnfamiljen du var menad att skapa.

Själv är jag något år äldre än dej och börjar också tro att jag möjligen inte alls vill ha barn. Kan absolut inte uttrycka det så definitivt som du – dels för att jag har olika medicinska ”issues” som förminskar mina chanser att bli gravid så att jag alltid har tänkt på det som nåt väldigt speciellt och den stora grejen som jag skulle kunna skatta mej väldigt lycklig att få uppleva (och som förmodligen skulle göra mej mera ”normal”, mera lik alla andra kvinnor). Och dels för att jag älskar mina systerbarn så in i norden att jag inte riktigt kan få ihop det i huvudet att jag inte skulle vilja ha så för mej själv, om du förstår hur jag menar.

Iallafall ska du lyssna och lita på dej, ingen annan. Hoppas att du kan göra det och finner lugnet inom dej själv. 🙂

Vilken somrig bild på medpoddis, gillart! Och gillar ännu mer att du vågar prata om att kanske INTE vilja ha barn. Typ förbjudet att ens tänka tanken idag ju..

Angående det här med barn, känn INGET jävla dåligt samvete eller så över hur du vill och inte vill. Jag är 100 procent säker på att jag inte vill ha barn, någonsin. Har aldrig någonsin känt någon slags längtan efter dom, och det är såå inte något jag önskar ha. Aldrig i mitt liv. Nästan alla mina vänner vill ha barn i framtiden, och jag känner bara nej nej nej. Jag vill mest ha en stor lägenhet eller ett vackert hus, förhoppningsvis vara kär i nån het man, och ha minst en hund, och senare många fler djur. Men nej, inga barn någonsin för mig, nope, nej, och kommer aldrig ha dåligt samvete för det och skulle någon torr tant eller snubbe anklaga mig för att jag inte borde känna så så kan dom gärna få en smäll på käften av mig, jag bestämmer helt själv.

What? Men gifte inte de sig typ alldeles precis?

Det är också så ofta som en får höra ”du är ju bara 30, det där hinner du med” som att alla förväntar sig att en vill hinna med det. Som att alla i smyg tänker att en till sist visst kommer bli som alla andra.

Tack för att du tar upp det här Sandra! Jag är också sjuuukt otaggad på barn. Inte en enda % av mig vill det. Jag vill ju göra sånt som jag alltid har gjort! Jag förstår inte för hela mitt liv varför alla ens preferenser ska förändras över en natt bara för att man fyller 30 bast? Hoppas att du får rätsida på dina tankar <3

Jag är 37 och väntar 3:an. Fick första vid 33 och Skulle kunde ha 5 ungar, men samtidigt fattar jag så jävla väl om man inte vill ha det. När jag ser ditt liv utifrån kan jag bliva jävligt avis – fan jag lever bara för mina barn. Det är mitt val, och jag älskar dem överallt, men det är hel rätt att välja bort barn om man inte har lust. Och hellre det. Ingen ska pressa dig till hur du ska tänka bara för du fylld 30. Hoppas du landar i det. För att stressa över andras förväntningar känns ju jätte dumt. What will be, Will be❤️

Hej fina Sandra, jag har de senaste månaderna funderat mer och mer på det här med att skaffa barn och att passa in i åldersmallen. Jag är 24 år och för några år sedan trodde jag att jag skulle vara mamma vid den här laget men jag känner mer och mer att nej, jag vill inte nu, inte på många år! Det finns ju så mycket att upptäcka och göra innan dess och jag vill inte skaffa barn för att människor förväntar sig det av mig. Jag kommer från en frikyrkobakrund så mina vänner har redan börjat gifta sig och bilda familj och det suger så mycket att få höra kommentarer om att ’du kommer snart hitta någon’ och ’då kommer det gå snabbt’. Jag vill ju inte hitta någon, något som jag äntligen har börjat acceptera. Det är så svårt att skilja på vad en själv verkligen vill och vad som liksom blivit inpräntat i ens huvud… Tycker i alla fall att det är jättebra att du skriver om det här på bloggen!

Fina du! När jag var 30 ville jag inte alls ha barn. Hade fullt upp med andra roliga och viktiga saker i livet. Var trygg i det och blev inte stressad, men väl provocerad av kompisar och bekanta som talade om för mig att det var dags att sätta igång om det alls skulle bli barn någon gång (!). För mig svängde det sedan ganska plötsligt, inte pga kompisarna utan bara i huvudet. Helt plötsligt var jag där och fick lust på barn, det var kanske den berömda klockan som rivstartade. Då var jag 32. Det kan hända att det blir så för dig eller så gör det inte det. Händer det att du svänger så är det underbart (för blir det barn så är det härligt) men händer det inte så är det ju också underbart för då har du ju andra härliga saker att fylla livet med.
Kram till dig! /L

Alltså det är väl ingen stress? Du har ju minst 10 år på dig att fundera på om du vill ha kids eller ej. Fast då är risken att det är svårare att bli med barn såklart men man kan ju även adoptera om man skulle vilja det 🙂
Jag har själv barn och jag förstår varför du velar när du har ett så rikt socialt liv som du har med total frihet. Det är inte samma frihet med barn och någon annan är i centrum konstant. Det är ett helt annat liv helt enkelt och jag tycker det är sunt att tänka över sitt beslut. Även om jag inte tror att man kan tänka sig hur det är att ha barn innan man själv har det för då ser man ju bara allt det negativa…

Jag har nyss fyllt 30, jobbar och bor på en liten ort i glesbygd där man är sjukt gammal om man är 30 år utan barn/kille/familj. Det finns inga ”lediga” killar här och mina chanser att träffa någon är minimal. Har dessutom fått hjärtat krossat på värsta tänkbara sätt av en kollega på jobbet och påminns varje dag om allt som aldrig blev. Detta med barn känns så jobbigt. Jag vill ju ha, nån gång i framtiden kanske men inte just nu men eftersom alla jag känner och umgås med redan har barn som går i skolan så känner jag mig så stressad. Och jag vet inte vad jag själv vill längre, vill jag för att alla andra tjatar? Vill jag för att man ska vilja efter 30? Min mamma tjatar också om barnbarn och oroar sig för att jag aldrig träffar någon. Samtidigt vill jag inte vakna upp och vara 47 och barnlös och inse att det blev fel beslut.

Hallå alla, vill VERKLIGEN tipsa om ett avsnitt i podden The Longest Shortest Time med radiolegendaren Terry Gross om hennes val att inte skaffa barn. Så peppigt och stärkande, lyssna nu på en gång: http://longestshortesttime.com/episode-79-terry-gross-on-not-having-kids/

Jag är 32 och min sambo 34, vi har varit tillsammans i fem år.
Eftersom jag kände att det inte var någon vits med att inleda en relation på lösa grunder utan ville bygga något varaktigt hade vi en jättediskussion på typ första ”dejten”
Vi kom fram till bägge två att vi inte vill ha barn och bestämde helst sonika att det aldrig kommer att bli några, det var så skönt att veta där i början av relationen att vi hade samma framtidsvisioner och ville samma sak.
Det tog ungefär 4 år för min mamma att inse att jag inte kommer att ge henne några barnbarn utan den biten får mina syskon stå för, det är dock tröttsamt att alltid behöva försvara sitt beslut att välja bort batn när folk frågar.

Jeg er 33 år og vil heller ikke ha barn. Mennesker er forskjellige, og ikke alle vil det samme. Vi vil ha forskjellige hus, jobber, kjærester, klær, hårfrisyrer, kjæledyr osv. Og så forventes det at kvinner skal være like i spørsmålet om barn? Det er merkelig.

Känner precis likadant med barngrejen, noll biologisk klocka! Är 31 och gift, folk frågar hela tiden när vi ska skaffa barn. Alltså jag känner ju verkligen ingen längtan, inte så att jag avskyr barn, tvärtom, men tanken på att ha ett eget är jättekonstig. Just nu går jag bara runt i nåt slags limbo och vet inte alls hur jag ska göra. Min man är lika ambivalent han så det gör ju inte saken lättare… Skönt att du skriver om detta, skönt att inte vara ensam!

Alltså, du behöver inte bli för privat om det känns jobbigt. Men det är så jäkla pepp att ens ta upp ämnet. Då får man ju läsa massa kommentarer från folk som tycker/känner samma. Det är så befriande. Så tusen tack för det! Jag vet inte heller om jag kommer att skaffa barn. Hittills har jag tänkt bara på adoption, då jag får inga riktiga gull-känslor inför bebisar.. Vet inte heller om jag vill att utsätta min kropp för graviditet..Vi får se.

Och sen en annan grej – NINAS HEM (lägenhet, hus??) Såg så magiskt ut! Fattar inte att ingen har kommenterat detta än.. haha. Jag blev helt till mig!
Och jag visste inte att hon var gravid heller. Grattis till henne!

Allt gott!

Og vil jeg tilføye. Verden er full av nydelige, glade, fantastiske små barn! Som trenger foreldre. Og alle MÅ ikke ha barn! Det er en ide vi har, for å kunne være et fullverdig menneske.

Det verden trenger er flere eksempler på kvinner som lever fantastiske, rike, inspirerende liv full av glede og kjærlighet – uten barn!

<3

Jag hör dig! Jag är 33 år. Till skillnad från vad som verkar vara alla andra i hela världen får jag dock aldrig frågan om det inte är dags (eller så rinner det bara av mig, haha), men jag har en inre stress gällande barnfrågan som bottnar i två saker. 1) Ålder. 2) Jag är tillsammans med världens underbaraste man, och nyfikenheten över hur ett barn, en blandning av oss två, skulle bli har uppstått. Jag har alltså aldrig tidigare velat ha barn, aktivt sagt att jag inte vill – för några år sedan lämnade jag till och med en flera år lång relation pga barnfrågan. Men nu är det alltså så att jag funderar på om jag kanske ändå vill, men samtidigt känner jag att jag kanske i alla fall inte vill. Men där finns nu alltså en nyfikenhet, och DET har aldrig funnits där tidigare hos mig.

Till saken hör också att jag för tillfället är sjukskriven för utmattning, och jag är på bättringsvägen men inte helt frisk än. Och tanken på den fysiska och mentala belastningen som både en graviditet och därefter ett BARN skulle innebära skrämmer mig massor. Jag är på riktigt rädd för att jag inte orkar med det – alltså inte så där lite ”rädd”, där man bara ”hihi, ja, jag är ju lite orolig”, utan jag är SERIÖST orolig och blir skrämd av tanken på att jag kanske ska trilla ner i utmattning igen om jag skaffar barn. Jag har liksom lärt mig att jag inte klarar av hur mycket som helst. På så sätt har utmattningen varit nyttig för mig, den har lärt mig att jag har en gräns.

Så, för att sammanfatta denna virriga kommentar: En faktor talar för barn: nyfikenhet. Flera faktorer talar emot: 1) Ålder, måste kanske skynda mig. 2) Jag är rädd för att inte orkar med den belastningen, för att bli sjuk igen. 3) Jag vill bli frisk och göra fler saker, resa mer, leva mer, uppleva. Att få barn skulle göra mig låst och jag är jätterädd för att bli låst.

Men så är jag rädd för att ångra mig. Om jag inte skaffar. Jag är rädd att det jag inte vill i dag ska jag, när jag är 50, önska att jag hade velat medan tid var. Puh.

Så bra du skriver litt om dette!!! <3<3<3 For 40 år siden var en gammel om en fikk barn over fyllte 30 år. Mamma var 29 og laaaaangt på etterskudd. Nå får mange kvinner barn etter fyllte 40!!! Ja jeg vet!!! Og jeg vet en ikke må snakke om det, for tenk om ikke… Mange fikk barn over fyllte 40 før i tiden men ikke noe en snakket så mye om. Forskning på kvinners kropp (medisinsk) har vært lavstatus. Så en har bare parkert kvinner i boksen fruktbar 16-20-ish (30 overtid/siste liten) Og det er BULLSHIT! VIRKELIG!

Se på tennene våre nå vs for 40 år siden! Vi og verden utvikler seg!! (THANK GOD!)

<3
Ikke stress! Du er bare forut for din tid! LOVER

åh sandra! har typ viljat kommentera ang detta fett länge men har inte gjort det pga din privatsak, men gud vad jag tycker att du är härlig, bl.a. pga den här barngrejen! jag vill inte ha barn och har dessutom lite biologiska förutsättningar mot mig o folk blir typ så himla ledsna när jag berättar det o det e så härligt att läsa om en vuxen kvinna som inte har barn! förebild pga jag inser att ett annat liv är möjligt! pga man pumpas verkligen med info om hur härligt det är med barn. studier visar att människor med barn är precis lika lyckliga/olyckliga som människor som inte har. dvs allt handlar om hur man vill leva. o jag beundrar dig så mkt. hoppas denna kommentar inte blev konstig elr emotionellt övertramp elr så. puss

Chelsea Handler har ett nytt program på Netflix (typ en slags talk show) och hade ett avsnitt om just det här med att inte skaffa barn. Hon vill alltså absolut inte ha barn och bjöd in en grupp vänner som har barn (alla kändisar) på middag för att diskutera ämnet. Väldigt ärlig och rolig diskussion. Hon är verkligen trygg i sit beslut och pratar om hela grejen på ett väldigt kul sätt. Kan i alla fall rekommendera, finns som sagt på netflix!

Som alla andra??! Flera väljer o inte skaffa barn. Det är sådant ansvar o det är något man ska känna längtan efter o verkligen vilja. Sedan är det många som inte kan Få barn så det är inget självklart.

Har heller aldrig haft barnlängtan och insåg tidigt att den inte heller skulle komma. Är 41 och det blir inga barn här, och har inte det minsta ångest för det. Har ett fantastiskt liv med drömjobb, massor av resande, fin lägenhet, hundar, vänner etc. Man kan inte skaffa barn för att man förväntas göra det, barn ska vara efterlängtade. Dessutom, det är ju inte som att det är brist på människor i världen… Gör som du vill, inte som andra förväntar av dig – de kan leva sina egna liv!

Hade heller ingen barnlängtan i din ålder, du har ju 10 goda år tid att skaffa barn så säger bara att njuuuut av att vara ung vuxen! Den tiden kommer aldrig tillbaka. Jag fick mitt första barn vid 40 och är glad att jag hann resa, festa och hänga runt så länge för nu med barn lyckas det inte längre. Dock är det underbart nu också men helt på ett annat sätt.

jag vill inte heller ha barn, förmodligen aldrig.
igår såg jag dej på en uteservering i göteborg! jag ville säga hej men jag vågade inte!

Nej man måste verkligen inte. Och skriv inte om det på bloggen heller om du inte vill. Jag har själv två barn men kände precis som du för några år sedan. Och om jag inte hade fått mina barn tror jag att mitt liv hade varit precis lika fint ändå fast på ett annat sätt, men det får man ju förstås inte säga. Jag har flera kompisar som också valt att inte ha barn, och de har jättefina relationer till mina barn, som en massa extramostrar, lyxigt! Lev livet och ta det som det kommer, och sluta svara på frågor om du inte vill, folk har verkligen inga gränser ibland. Tycker att du verkar leva ett underbart liv och det är jätteroligt att följa det. Kram!

Så sjukt irriterad på att det är en sån skillnad mellan förväntningarna på killar och tjejer när det gäller barn. Om en kille är öppen med barnlängtan hyllas han och gullas med, medan om han inte är säker eller uttalat inte vill ha barn så är det en helt normal grej. Med tjejer räknar man med att modersinstinkten är förprogrammerad och självklar, och om en tjej är tvekis till barngrejen eller helt enkelt inte vill ha barn så framställs det som någon onormalt. Barn kan vara världens bästa grej, men är tidskrävande och jobbiga också, och jag tycker det är helt i sin ordning att inte vilja skaffa något själv. Det är lika mycket en uppoffring som en gåva.

Jag tycker det är så jävla najs att läsa om ditt härliga liv utan barn, jag blir inspirerad! Vill inte heller ha barn atm. Osoft att folk frågar, ingen har något att göra med det!! Du är fullständig 🙂

Detta med att få/inte få barn. Jag har precis fyllt 35 och har heller aldrig känt den där ”biologiska” klockan. Jag har funderat mycket över detta, alltså inte varför jag inte vill utan varför alla andra vill. Att jag ska få barn. Ofta får jag höra ”tänk om du ångrar dig” Ja tänk om jag kommer på om tio, femton år att det är kört. Men är inte det bättre än att kasta sig in i en så stor grej om man inte riktigt vill, bara för att andra vill det?

Äsch strunta i att skaffa barn, det gör jag och det går finfint. Och viktig motpol till all barnpropaganda och mammor som profiterar på mammarollen i olika bloggar och poddar. Det ska vara fritt att leva som man vill.

Nej, nej, nej! Klart man inte måste skaffa barn. Min klocka började klämta redan när jag var 23. Men jag visste ju att jag skulle bli en kass mamma då, jag var så upptagen med mig själv. Så istället väntade jag in den perfekta killen, vi träffades vid 26, hängde i några år och sedan nu vid 30 och nu har vi en tio månaders liten flicka. Min svägerska däremot närmar sig 40 och vill absolut inte ha barn. Och det är väldigt tur. För hon skulle inte alls fungera med att bli så bunden, behöva ta så mycket ansvar, bråka om tandborstning och mat varje dag, hämta och lämna på dagis, gå upp på nätterna och bara stå och klappa någon på ryggen i nära två timmar. Jag älskar allt det där (även om vissa saker ännu ligger i framtiden) men vissa ska inte, bör inte skaffa barn. Vissa vill helt enkelt inte och då ska de inte göra det.

Jag hade inte heller någon tickande klocka. Folk i min närhet frågade konstant om NÄR vi skulle skaffa barn. Väldigt tjatigt. Oftast frågade jag tillbaka om de själva var sugna på fler. Alltså man blir bara så trött.
Nu är jag 35. Gravid i 6:e månaden. Hade fortfarande inget speciellt tickande när vi bestämde oss för att börja försöka. Det var mer det att när jag blundade och såg oss i framtiden så fanns där barn som kom på söndagsmiddag, någon som ska få ärva vårt sommarhus etc. Efter att ha räknat på det så insåg jag att det var lite now or never. Efter 35 så sägs det bli svårare att bli gravid. Så vi sa att nu testar vi!
Jag/vi har haft lite tid att landa i detta med att bli föräldrar nu. Ska bli underbart att ha en liten som man ska ta igenom livet. Hoppas att man kan forma en bra människa. En med hans bästa egenskaper och även mina.
Du har mer tid. I alla fall 5 år till att få det att eventuellt ticka igång. Och om det inte gör det så gjorde det inte det. Not a big deal.

Jag brukar inte kommentera annars så jag har tillfället i akt. Tack dör en superbra blogg 🙂

Det är skönt att höra att man inte är själv i att inte vilja skaffa barn. förstår inte varför folk känner att de måste fråga kvinnor om en sån grej?!

Tycker Magnus likadant som dig att han inte vill ha familj?
Jobbigt när man inte vill skaffa barn. När folk gillar att fråga så mycket. 🙂

Förstår barngrejen.. Och den ständiga frågan om det inte är dags?!
Alltså Nej! Jag har ingen biologisk klocka heller, har aldrig haft, och jag är ok med det. Har kommit till en punkt i livet när jag inte ens tycker att jag behöver försvara eller förklara mig längre. Jag är 37 år.

Jag vill tipsa dig om antologin ”Ingens mamma” som kom för ett par år sedan. Ger bra input i funderingar som dina, det tyckte i alla fall jag! Kram!

http://www.bokus.com/bok/9789173894470/ingens-mamma-tolv-kvinnor-om-barnfrihet/?gclid=CMiAq4Xpjc0CFasMcwodoHMJ_A