Jag läste ut denna märkliga bok på ett nafs när det ännu var semester. Linjen av Elise Karlsson är skriven på ett nästan hypnotiskt sätt med korta poetiska kapitel som jag fastnade väldigt mycket för.
Linjen är en bok som handlar om att arbeta. Jag hade nog aldrig plockat upp den om det inte varit för att jag råkat på en recension om den av en slump. Baksidetexten är inte direkt lockande för min smak (felåt) men jag tyckte verkligen om den här.
Boken handlar om Emma och där den tar sin avstamp förstår man att hon varit arbetslös under en längre tid. Hon går håglös runt utan att hitta ett syfte i livet och först blir jag orolig att hon ska ta sitt liv efter bara några sidor. Men så blir det inte, Emma får ett jobb som redaktör på ett företag som gör manualer till föreläsningar om livscoachning och att ”finna sig själv” typ. Emma går helt upp i sitt nya jobb.
Vad som är spännande med den här boken är hur huvudkaraktären förflyttar hela sin personlighet till företagets och börjar nästan andas i takt med det. Hon blir liksom ett med det, vilket såklart gör att hon ganska raskt börjar klättra uppåt i hierarkin. Men vad händer när det plötsligt sker nedskärningar i personalen? Vem är Emma om hon inte har företaget? Och hur långt är man villig att gå för att få jobba kvar?
Tycker mycket om böcker där huvudkaraktären är rätt osympatisk har jag märkt, det gör en liksom förvirrad för att man är så van i att vaggas in i amerikanska filmerna enkla dramaturgi om man får hårdra det. En bok som var som en liten tickande bomb! Rekommenderar!
Translation. A Swedish book I just finished called ”Linjen” by Elise Karlsson.
Låter ganska likt Stupeur et Tremblements tycker jag.
Den kanske jag borde läsa!
Låter väldigt bra, ska jag definitivt kika efter 🙂
fina sandra! Jag gör ett sista försök (har skrivit två gånger tidigare 🙁 ) Linn hade en sån fin svart klänning på sig när du var i NYC. Svart med vita streck och stora färgglada mönster typ. Kan du snälla fråga henne vart den kommer från? <3
Låter verkligen intressant! Hat tänkt mycket på det där, att vi spenderar all day every day på ett jobb, med människor vi inte valt att umgås med, med att göra saker vi kanske egentligen inte vill göra (eller iaf inte hade gjort om vi inte fått betalt) Vissa älskart, andra hatar’t och så finns det de i mitten som har lyckats få till någon slags sund balans. När det går bra på jobbet och stam-mentaliteten slår till, och man känner någon slags ovillkorligt lojalitet gentemot företaget, ja då kanske man känner att man hör hemma någonstans, att man hittat sitt kall, men hur pass sunt är det egentligen när företaget inte har samma känsla av lojalitet mot dig själv?
Sandra! Hjälp! Har världens sötaste kille som jobbar ibland på mitt jobb. Så snygg att jag tappar saker osv. Hade turen att få hångla (!) med honom förra helgen och kan nu inte sluta tänka på honom. Har träffat honom igen på jobbet och där var det som vi bara va typ jobbarkompisar, men som pratade lite mer. Kommer inte träffa honom på ett tag och kan nu inte sluta överanalysera allt som vanligt. HUR får jag honom att bli mer en en jobbarkompis? Hur flirtar man på jobbet liksom? HUR får jag ligga bredvid honom i en säng igen? För det är typ allt jag vill. Puss
Det låter som en jätteintressant bok faktiskt, inget jag heller skulle plocka upp själv, men har läst din recension nu så känner att jag vill läsa den haha 🙂
Oj, verkligen udda meningar att läsa. Men ändå fint på något sätt.