→
Tycker du saker är pinsamma?
Nej, inte egentligen. Ju äldre jag blir desto mindre bryr jag mig liksom om vad folk tycker. Det mesta går att skratta bort eller vifta bort. Har märkt att folk i överlag mest bryr sig om sig själva och kommer knappt ihåg vad som hänt utanför det. Kom ihåg det när ni skäms över något! Folk bryr sig inte! De glömmer.
→
Vad skäms du för?
Jag kan skämmas över att jag ibland när jag är ute och kanske är lite full kan bli så OLIDLIGT pepp och vill liksom vara allas bästa kompis. Kan prata prata prata prata tills jag typ går av och dagen efter kan jag bli så oerhört stressad över att jag sagt något weird? Då får jag skamsköljningar och börjar skratta generat utan att jag ens tänker på det.
Kan också bli trött på mig själv att jag är så insektsrädd. Sitter aldrig rakt på gräs i längre stunder, står upp och äter om man är i en skog och skulle aldrig typ lägga mig och vila på någon äng eller något? Kan inte heller sitta på såna där dagisparkbänkar som är utplacerade utomhus på fikaplatser pga kryper alltid runt spindlar under bordsskivan. Kan heller inte sitta i båtar om inte någon undersökt att dom är spindelfria. Detta är ett drag hos mig själv jag kanske inte tycker är pinsamt, men i alla fall ovärdigt. Tur att jag bor bland cement tänker jag ganska ofta.
→
Vilka situationer gör dig obekväm?
Män som går igång på att hetsa fram att kvinnor ska känna sig obekväma i situationer och samtal. Detta händer tyvärr relativt ofta om ni tänker på det faktiskt. Och kom ihåg you guys – du behöver aldrig sitta och förklara dig när någon ställer dig mot väggen, vad det än handlar om. Gå bara därifrån. Detta har tagit år för mig att fatta.
→
Säg något pinsamt du gjorde nyligen.
I somras när jag hamnade på efterfest med Jonas Lundqvist och blev så starstrucked att jag frågade honom om jag fick mima en av hans låtar inför honom. Han ba ”visst”. Och sen gjorde jag det? Gud. Vem är jag
→
Vad tyckte du var pinsamt som liten?
Allt. Från att jag var cirka 11 till 17 (sedan blev det lite bättre varje år) tyckte jag verkligen allt var pinsamt.
Jag kunde ligga och vrida mig i sängen av ÅNGEST över att jag bara var typ tolv och hade så långt kvar att leva – vilket innebar att jag kunde ju bara gjort en bråkdel av alla pinsamma grejer hittills.
Exempel på grejer jag tyckte var pinsamma:
Att vänta på någon, att ha blå skoskydd på mig, att gå ensam genom skolkorridoren, att ha gympakläder på mig, att ha nya kläder och någon frågade om de var nya (ljög alltid och sa nej, fick panik om de skulle känna sig obekväma med att behöva ljuga om de inte tyckte de var fina) så fort min mamma ropade på mig offentligt, att prata med folk med ännu lägre status än mig själv, ha en hårbubbla i håret om man hade håret uppsatt, att ha svarta tröjor (hade mjällskräck), att lyssna på fel musik i hörlurar och någon kanske hörde (lyssnade alltid lågt bland folk), att jag inte hade bröst, att snubbla mitt på gatan, att jag var okysst, om läraren läste upp något man skrivit inför klassen, att ha föredrag om det bara satt killar på främsta raden, att ta en extra portion mat i skolmatsalen (hade kompisar som fick ta åt mig under hela skolgången, till och med i trean i gymnasiet), äta varmkorv inför folk, äta banan inför folk, att vara nyklippt (samma anledning som med nya kläder) MED MERA. Var ett underbart barn :/
→
Ett tips om man vill komma över sin pinsamhet?
Berätta om händelsen/grejen med en kompis! Det är så skönt att dela med sig och ”skaka av sig” skämmigheten. Då försvinner det så mycket fortare!
.
Translation. The list about embarrassing moments.
Haha, asså åh.
Jag och min mamma var på semester nyligen och vi pratade om när vi senast var i Grekland med hela familjen (jag tror jag var 11-12). Jag kom ihåg det som en rätt kul semester tills mamma sa att jag mest satt uppe på hotellrummet och läste eftersom jag troligtvis tyckte min yngre bror och mina föräldrar var pinsamma (??).
Var sjukt känslig för sånt där, skämdes som en hund den gången mamma snubblade och nästan ramlade rakt ner i asfalten och en kvinna som gick förbi hjälpte henne. Tyckte nog mina föräldrar var skittöntiga, fast avundades min bror som faktiskt inte hade den där pinsamhetsgrejen för sig utan kunde leka glatt och hänga med våra päron. Herregud alltså, så hormonell och vilsen i så många år.
Alltså älska! på detta inlägg :))
Älskar detta inlägg!! Och igenkänningsfaktorn på insektsdelen: 100%. Redan som liten bebis hade jag PANIK bland småkryp. När jag var 1,5 flyttade vi till mitt barndomshem, en villa i ett trevligt område vid Smålands kust. När mamma satte mig på gräsmattan skrek jag raaaakt ut pga myror i gräset. Hehe. Har än idag en insektsfobi utan dess like, speciellt för spindlar. Hatar dom så himla mycket! Antar att jag också var ett oerhört härligt barn… :”)
Underbart inlägg! Och fotot på dig – så fint! Älskar hur det känns som att du liksom är på väg ut ur bilden men ändå står kvar där.
Du er så herlig! Digger at du er jordnær og ærlig og sårbar. Denne bloggen er fabulous!
Finfin lista med hög igenkänning. Framför allt på pratandet. Jag har på riktigt pratat konstant hela mitt liv, hela tiden. Försökt sluta men det går inte och har nu, med åldern, gett upp. De som orkar med mig orkar med mig, så är det bara.
Och ja, på fest blir det givetvis ännu värre. Och när jag druckit kaffe!??!?! Herregud.
Men om jag fått höra hela livet att det vore bra om jag pratade lite mindre, jag har tänkt på det själv och det ändå bara inte går. Då kanske en bara ska gilla läget tänker jag. Och tack för det där med att skita i och skämmas. I och med mega-extrovert personlighet så gör jag en del grejer i stunden som känns skitbra, sen efteråt så skäms jag ögonen ur mig. Ska sluta göra det med!
ÄLSKAR att du mimade för Jonas Lundqvist, det är helt fantastiskt!
Asså älskar det här inlägget! Igenkänningskänslan <3
Att fylla år en skoldag i tonåren. Sjukt pinsamt.
men guu, känner igen det där med milslång skam-lista från *ungdomen* :O vilken trasig själ jag var (är?) heh.
På tal om att komma över sin pinsamhet är det här cirka bästa citatet någonsin:
”It’s only embarrassing if you’re embarrassed.” <3
Känner igen mig i allt från tonåren. Kände killar nånsin så?
Första dagen i sjuan, när jag dessutom började ny skola, missade jag bussen och pappa körde mig till skolan. Hela vägen fram till dörren. Mitt framför alla rökare. Med hästtransport kopplad till bilen. D.O. G
HAHAHA alltså jag dör på Jonas Lundqvist-mimet, så jävla roligt ?
Känner verkligen igen mig om insekterna, jag är typ halvparanoid om jag ens sitter på en filt på marken. Hade varit så trevligt att vara en av de där som kan gå ut och sätta sig på en äng, allt jag tänker på är alla insekter som finns där som kommer sedan sitta på mig.
Känner verkligen igen mig i den listan från tonåren. Skönt att vara vuxen ibland!
Sandra! Jag älskar dina brevväns-/väninlägg och har träffat flera fina personer genom dem. <3 Har flyttat till en ny stad nu och skulle så så gärna träffa lite nya människor här. Kanske är det dags för ett nytt inlägg? Det senaste var ju i somras, men nu när höstmörkret smyger sig på och många flyttar till nya städer kanske det är extra uppskattat!
brukar känna ett behov av att dela med mig av det pinsamma jag precis varit med om, men när jag börjar skriva ett sms eller twitter-inlägg inser jag ofta att det inte var så farligt. en behöver få lite perspektiv! tycker dock det är viktigt att inte förlöjliga sig själv när en tycker något är pinsamt, i det ögonblicket är det ju skitjobbigt även om en i efterhand inser att det inte var så….
Vad är en hårbubbla?? När jag googlar på detta får jag bara upp kvinnor i badkar?
Jag tolkar det som att det är när man sätter upp håret i en tofs och det är ett parti som inte vill lägga sig platt längst med håret utan sticker ut typ. Svårt att förklara??
Gud vilken rolig person som mimar inför Jonas Lundqvist! Hade verkligen hängt på dig och mimat/dansat med dig.
Förresten, på bokmässan träffade jag dig(på fredagens signering, jag som pratade om vita sneakers, köpte en bok som du signerade,, oh sen kom tillbaka och köpte en till, vet inte om du kommer ihåg personer menmen). Jag glömde ju att säga hur mycket jag tycker om dig och din blogg! pladdrade bara på om massa annat skit för blev nervös och kom på det nu att jag skulle ju egentligen ha överöst dig med beröm! har inte hunnit läsa boken ännu, men antar att den är superfin hehe. Sry för långt meddelande. Du är grym, fantastisk och du har den bästa bloggen i världen.
Åhh, känner igen mig i så mycket från tonåring och som barn. Var likadan i mycket av det. Kände mig så osäker på allt och var så orolig att någon skulle tycka att jag var konstig eller dum. Så skönt att slippa känna så så ofta nu. Är 28 nu och för varje år bryr jag mig mindre och mindre om vad andra människor tycker. Dom tycker ändå med största sannolikhet ingenting alls haha!
Åh, som jag kan känna igen mig! Framförallt med insekterna och med i princip hela listan på slutet…. Det tar sån himla tid att jobba bort också!? Och det med insekterna är egentligen helt absurt, för jag var ett sånt barn som var ute i skog och mark minst några gånger i veckan, jag var med i scouterna några år också, men sen vände det och nu har jag total spindelfobi och så fort det känns som att något kryper på mig så slår jag på den kroppsdelen ifall ifall… Hemskt alltså.
Hahaha, alltså dina listor ibland, eller små kommentarer! Din självdistans är superhärlig, jag skrattar högt! Den här bloggen är verkligen en jättehärlig plats med massa kul och vettiga saker!
Alltså tack snälla för pinsamma tonåren-listan! Jag känner igen mig så mycket men har alltid tänkt att min grova ångest har varit fullständigt abnormal. Jag vågade inte ens gå in i matsalen! Det började väl med att de första två veckorna i gymnasiet hade jag ingen att sitta med så jag skippade helt enkelt lunchen. Sen när jag fick kompisar tyckte jag att det var så pinsamt att det skulle bli uppenbart att jag aldrig varit där, så lyssna: på mina tre år i gymnasiet gick jag aldrig in i matsalen! Vad är det för sjukt? Jag vet inte hur den ser ut inuti.
Plus om jag var fem minuter sen till lektionen så gick jag inte, pga ville inte stå inför hela klassen och leta en ledig plats och eventuellt behöva sätta mig med några som kanske skulle tänka ”usch nej, inte hon, inte med oss”. Hade samma känsla för bussar i rusningstrafik. Länge hade jag solglasögon på just när jag gick på bussen, oavsett väderlag ute alltså…
Nej gud. Nu har det vänt, kanske främst för att jag har hittat ett sammanhang (mitt yrke) där jag är bra, uppskattad och andra kollegor frågar mig om råd etc. Puh, tack universum för att man blir vuxen en dag.
Vill bara säga att jag känner igen mig så mycket i det du beskriver. Hatar att gå/åka/köra till ställen jag aldrig varit förut eller gå på fester där jag inte känner några. Kommer tidigt till saker för att inte råka komma sent och inte ha någonstans att sitta. Skippade middagar när jag var yngre om jag kom för sent för att jag inte ville att alla skulle se när jag ”gjorde entré”… För min del tror jag det handlar om någon slags rädsla för att bli granskad? Självmedvetenhet deluxe? Fast i verkligheten är det ju verkligen noll personer som ens tänker på det. Poängen är att det ofta går att göra något åt det, att man mognar, hittar sitt sammanhang, men om man tror att man har social ångest/fobi (OBS säger verkligen inte att någon här i kommentarerna har det) så finns det mycket man kan göra åt det.
Oj vad jag känner igen mig Ida, inte förrän jag ett år in på universitetet har jag börjat våga dyka upp efter att lektionen börjat (pga har insett att jättemånga kommer sent alltid och att det alltid finns plats). Vågade på riktigt inte åka buss förrän jag var ca 17 år utan mamma fick köra mig dit jag skulle, annars gick jag inte. Vågade inte handla eller fråga om hjälp i affärer. Ställde in alla planer om jag fick en väldigt synlig finne i ansiktet. Vägrade gå till en ny okänd plats om jag inte hade en kompis med mig och har fortfarande lite problem med det, kan få grov ångest om jag inte hittar till en plats och måste gå förbi samma människor flera gånger när jag letar. Gäller konstigt nog bara på hemmaplan, åkte tex ensam till Bali utan ångest och kunde leta efter min gate, mitt hotell, restauranger, allt möjligt utan att skämmas ett dugg.
Jag vet precis vad du menar med att inte hitta. Nu i vuxen ålder och med bil så kör jag aldrig någonstans om jag inte vet med säkerhet VAR parkeringsplatsen finns och ATT det finns lediga platser pga får total panik om det uppstår en situation där jag måste improvisera och eventuellt köra hela varvet i en del rondeller och finkamma samma område igen och igen.
Undviker för det mesta bil, tar hellre bussen/tåget.
asså touche på att prata för mycket när man e pepp! ibland sitter jag till och med och tänker ”säg ingenting nu säg ingenting nu” pga vill inte att folk ska tycka jag är för babblig. och nästa dag känner jag ba ”vaaaaarför va jag tvungen att säga så till den och prata så mycket om det”. blir så pepp ba :(((( man borde ju digga peppade människor ju! det gör jag iaf……
Mysigt inlägg! 🙂