Jag läste Karolina Ramqvist nya bok Det är natten.
En 85-sidig essä om skrivande och kanske framförallt – att vara en kvinna som skriver.
De flesta böcker som jag läser brukar jag ge bort till människor jag känner efter att jag läst klart dom eftersom jag vet att jag inte behöver de längre.
Men vissa böcker sparar jag. Den här är en sån.
Boken handlar om några dygn hemma i Karolinas skrivhörna dagarna innan hennes nya roman ska lanseras. Hon har fått i uppdrag att hålla ett anförande om romanen, men istället börjar hon fundera kring sin egen författarroll, kring rollen som författare i stora drag och vad som skiljer det manliga och det kvinnliga författarskapet åt. Tankarna mynnar ut i Det är natten.
Det här stycket ovan tyckte jag var både kusligt och intressant. Får själv frågan i varje intervju och egentligen i varje samtal kring mina böcker: Hur mycket är sant? Vad är sant? Vad har hänt på riktigt? Fastän författarens hela uppgift är att bygga upp nya världar är det som att den första handlingen för en utomstående är alltid att ifrågasätta yrkesrollen.
Jag fastnade mycket i detta stycket kring det manliga ”författargeniet” och det manliga lugnet kring geniet. Hur manliga författares böcker genom tiderna på något sätt får vingar och egna liv medan kvinnorna ifrågasätts varför de skriver överhuvudtaget när det finns så mycket annat de borde göra – ta hand om familjen, vara mödrar, inte ta plats, vara formbara. På det sättet blir kvinnors böcker alltid en spegling av deras privata liv och romanen i sig självt får aldrig växa sig tillräckligt stor.
Ur en annan personlig vinkel kan jag också känna igen mig mycket i att inte våga ta plats som just författarjaget, som att det inte är mitt att äga.
Det är säkert därför jag också är så törstande kring recensioner. Det var inte förrän jag fick sitta i Babel och recenserades i de stora morgontidningarna i och med förra boken som jag vågade lita på mitt eget skrivande – eller att jag ens skrivit en roman. Hela mitt jag har på något sätt utgångspunkten att det är inte förrän andra godkänt mig som författare som jag börjar existera som författare. Det är dessutom inte något som är evigt. Vissa dagar är jag det men andra dagar inte alls. Säger ingen ingenting upphör jag att vara det tills någon säger det igen. Jag hoppas så att denna känsla är inget jag kommer få bära med mig resten av livet.
En bok för alla som skriver. Så otroligt intressant, lite sorglig men framförallt inspirerande.
i’m always so sad i have to read your blog through google translate because i feel i miss so much about the nuances of what you write. i especially wish i could read your book reviews more clearly, this one sounds really interesting and relevant.
on an unrelated noted, I thought you might like this video of the spice girls (mostly ginger and scary) calling out an ad guy that wanted them to show more cleavage: https://twitter.com/I_Dont_Know_Her/status/798197013632483328
thought of you instantly! sending you lots of hugs and wishing you all the best right now. <3
Vad intressant, jag har aldrig tolkat ”vad är sant?”-frågan negativt utan som sprungen ur genuin nyfikenhet till författarens egen bakgrund och inspiration till boken. Kanske för att jag själv alltid är väldigt nyfiken på författares bakgrund?
Tenkte på deg når jeg leste/så denne! Såå fint!
http://www.stylist.co.uk/people/spice-girls-pepsi-misogynist-feminist-twitter-video-commerical-advert-victoria-beckham-geri-halliwell-mel-b-reunion-girl-power
Tror du att du skulle skriva annorlunda om du alltid kände att du var en författare till den punkt att det inte ens var en fråga i ditt huvud? Och på vilket sätt i sådana fall? Går det ens att sätta sig in i det? Är det viktigt att äga epitet författare eller går det att skriva lika bra/kanske bättre böcker utan?
<3 <3 <3 <3 <3
true story.
jeg heier på deg.
Jag tycker det är sjukt dålig stil att recensenten skriver att texterna är självbiografiska, trots att Hyvönen sagt att det inte är hon som är jag:et. Att han inte accepterar det. Här är en text om recensionen som jag tycker är bra, om du inte orkar läsa hela så läs bara sista stycket! Där förklaras det bra tycker jag: http://stormen.ratata.fi/blogg/article-64680-411197-frida-hyvonen-och-sanningen-om-kvinnor-och-barn
oj den här kommentaren var menad som svar till ”Sandra” längre ner!
Sandra, håll ut, i dessa tider av sorg vill jag bara påminna om vikten av sitt egenvärde. Du har hjälpt mig så många gånger så du anar inte när jag varit så ledsen att jag knappt kunnat stå. Tack för att du är en inspiration för så många av oss. Du kommer ta dig igenom detta, tillslut. Tiderna förändras men och förändring är alltid jobbigt men fortsätt. Du är värd det
Så intressant att få ta del av dina tankar, och ett jätte bra tips! ?
Vad stört det är att det har gått så långt att man nästan får förklara när man hittat på nåt, och inte ”baserat på en sann story”. Wtf.
Sandra, jag har inte läst dina böcker eftersom jag själv rent generellt inte uppskattar böcker som handlar om kärlek, och då kanske speciellt böcker som handlar om ung kärlek skriven för en ung publik. Det är inte för att jag inte uppskattar språket, ofta är det alldeles fantastiskt, eller för att de i sig är oviktiga, det har att göra med att jag som person aldrig varit särskilt romantisk och inte heller kunnat relatera till dem. Just därför, för att jag inte läst dina böcker och inte mycket ur den ”genre” (om en nu kan kalla det så) som du skriver inom, kan säga att du alltid alltid ska kunna kalla dig författare. I vilket sammanhang som helst, oavsett om du sitter med gamla vita geniala män, vars böcker jag kan erkänna att jag plöjt en hel del av. Att du kan kalla dig det handlar inte om hur, eller vad du skriver, eller om att det du skriver är viktigt och bör få ta plats, för att det belyser och fokuserar på unga kvinnors kärlek som något existerande, konkret, verkligt att ta på och inte såsom det porträtteras i alla de där gamla klassikerna eller i de nya (tex. twilight) som kommer ut. Det handlar inte heller om ditt skrivande är verklighetsförankrat eller ej. Det handlar om att allt du skriver, allt du kämpar för att sätta i ord på papper har värde, om inte för recensenter eller för den stora massan, publiken så för dig. Varje person som ägnar sig åt den processen förtjänar rätten att kalla sig författare. Precis som varje person som ägnar sig åt någon form av kreativt skapande också har rätten att kalla sig konstnär. Det är inte beroende av vem konsten eller skrivandet vänder sig till eller vad publiken tycker om det du gör. För att vara författare eller konstnär är allt som krävs att DU GÖR, att vara det innebär ingenting annat än det, det är det som kan vara så fint med de titlarna, att de inte bör handla om prestation, status eller någonting annat världsligt (som Karlsson på taket skulle ha sagt). Det att de inte bör exkludera är det som gör det till någonting vackert att kalla sig.
Jag vet inte om allt det där säger dig någonting men jag blev ledsen när jag läste utdragen ur boken och det du själv skrev, att det i världens ögon ändå finns något som gör de där titlarna till något exkluderande, i det här fallet då kanske beroende av kön. Att en som kvinna måste leva upp till vissa standarder, ideal eller idéer om vad ett författarskap är, och främst ett kvinnligt författarskap. Så jag ville bara att du skulle veta det, att folk, eller i alla fall jag, kan ha sätt att se på författarskap som någonting annat, och ingen kan ta det ifrån dig, ingen överhuvudtaget. Även om du skulle skriva en bok som får dåliga recensioner eller mottages dåligt av publiken så är du en författare, för det är faktiskt i grund och botten inte en grupp som har patent på titeln. Ingen ska få ta det ifrån dig.
Så himla bra intervju med dig i ”Tankar med” 🙂 du var bäst!!!
Håller med!! Lyssna på det imorse och det förgyllde min morgon.
Låter bra 🙂
have you read the wonderful essay by Virginia Woolf about women in literature A Room of one’s own ?
Så bra och intressant med mycket av dina tankar i recensionen!! <3
Jag känner så igen mig i det här, även om jag själv inte alls är författare. Jag ifrågasätter ofta min kompetens och känner att jag behöver bekräftelse från chefer och annat för att jag ska känna mig bra på mitt jobb. Jag har kommit ganska långt i min karriär och istället för att tänka att jag har gjort det för att jag är sjukt bra så funderar jag på när det ska uppdagas att jag egentligen inte kan något alls. Samtidigt är det för männen runtomkring mig helt självklart att de är där de är och att de är grymma på det de gör. Det har inte helt sällan hänt att jag i samarbetet med en manlig kollega tänkt att ”men du har ju fel, det är så här man ska göra”, men inte sagt något för att jag ifrågasätter mig själv. Sedan har det ändå visat sig att jag hade rätt och då klandrar jag mig själv för att jag inte sade vad jag tänkte från början. Jag irriterar mig så på denna oförmåga hos mig själv att se att jag faktiskt är väldigt bra på mitt jobb och att det är därför jag kommit så här långt. Ja, det här var kanske inte exakt så du menar att du känner, det var bara tankar jag fick av ditt inlägg. Kan tänka mig att din situation som frilansare och konstutövare är värre när det kommer till möjligheterna att se sig själv som bra (och i ditt fall ens klara av att kalla sig författare), oavsett förekomsten av recensioner och annat. Jag får ju i alla fall varje månad en lön som ju någon betalar mig för att den behöver mitt arbete, vilket man väl i alla hänseenden kan se som en bekräftelse. Ja, sorry för svamlet. Ville i alla fall, för vad det nu är värt, tala om att det finns fler som kanske känner som du och att jag tror att det också kan komma något bra ur det här att ifrågasätta sig själv hela tiden. Jag tror nämligen att du gör ett hundra gånger bättre jobb än vilken annan (manlig) författare som helst som aldrig ifrågasätter sin förträfflighet. Personligen tycker jag också att du är en fantastisk författare och om jag hade kunnat publicera en recension någonstans hade nog den snarare haft karaktären av ett hyllningstal. Ta hand om dig och låt ingen utebliven recension ta ifrån dig det du är, nämligen en grym författare!
Kolla upp impostor syndrome. Kanske inte exakt vad du menar, men jag tror att många kan känna igen sig
Men ja, vad intressant!! Läste lite om det och mycket stämmer in på det jag menar. Sjukt att man ska nedvärdera sig själv så. Måste jobba på att sluta med det.
Va fint och intressant att få läsa mer av dina egna tankar, reflektioner osv om något sånt här!! Mer sånt! <3 kram
Känner också igen mig även fast jag inte är författare. Jag är historiker men det har känts konstigt att säga det, som att jag inte riktigt har tillåtelse att kalla mig själv för det. Jobbar på det för egentligen är jag så himla stolt över min examen och känner mig verkligen som en historiker. Jag har kämpat för det precis som du har!
Alltid hatat den där diskussionen om hur mkt som är verkligt eller inte – vad spelar det för roll??? Alltså visst om man hävdar att något är 100% på riktigt kanske man borde kritisera det, men när det är tvärtom, att en SKÖNLITTERÄR tros vara en spegling av verklgheten, alltså det funkar inte.
det heter jo også kunstner om menn og kvinnelig kunstner om kvinner.
pop band og kvinnelig pop band.
forfatter og kvinnelig forfatter…..
på 80 tallet vant prince over micael jackson i kategorien black album of the year……
Shh, förstår vad du menar nu tror jag? Att det fanns en kategori som var black album? Sorry, läste meningen som att det var konstigt att Prince hade vunnit haha!
Förstår inte denna kommentar? Prince var också afrikansk amerikansk precis som Michael Jackson???
Älskar Ramqvist! Tänker också på denna hemska recension av Frida Hyvönens senaste skiva http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/full-pott-till-frida-hyvonen-kvinnor-och-barn/
Åh kan inte du förklara varför den är hemsk? Alltså ingen ironi i min fråga alls. Jag tyckte den verkade ”okej” men det känns som att jag missat något när jag läser att du kallar den hemsk. Uppskattar andras perspektiv och att liksom lära mig se nytt.
hoppas det blir rätt nu, jag klistrar in min kommentar igen: Jag tycker det är sjukt dålig stil att recensenten skriver att texterna är självbiografiska, trots att Hyvönen sagt att det inte är hon som är jag:et. Att han inte accepterar det. Här är en text om recensionen som jag tycker är bra, om du inte orkar läsa hela så läs bara sista stycket! Där förklaras det bra tycker jag: http://stormen.ratata.fi/blogg/article-64680-411197-frida-hyvonen-och-sanningen-om-kvinnor-och-barn
Veldig bra!
I Norge er det nå en stor utstilling av den lite kjente kunstneren Siri Aurdal. Hun er nå noen og 80 år.
I debatten rundt utstillingen snakkes det om hvordan en kunstner aldri oppstår i et vacum, men blir valgt ut og løftet frem av media, samlere, institusjoner og slik tilslutt havner i historien.
Og det har vært menn som har løftet frem andre menn.
Siri Aurdal ble, tross stor kunstnerisk integritet og kvalitet, hysjet ned i hele sitt ungdom og voksenliv. https://www.google.no/search?q=kunstnernes+hus+hanne+mug%C3%A5s&client=firefox-b&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjzofGTrq_QAhXLkCwKHfYXBg4Q_AUICCgB&biw=1162&bih=617#imgrc=KLpMXEdQCf8rSM%3A
Når en ser utstilling av hennes verker nå tenker en, hva….? hvorfor har ingen vist oss dette før!
Hun vant en utsmykking for ca 50 år siden og fikk 100 000 for å fremstille verket. Da de fant ut det var henne som var kunstneren, trakk de beløpet med 50 000. Altså halvverte det! Dette førte til at hun ikke fikk nok penger til å støpe betongfundamentet… og skulpturen er i dag borte.
Så bra med bevissthet rundt dette!!
Hoppas du ok. Jag tänker på Moa Martinsson plötsligt. Vad bra hon är. Har du läst tulpanfeber den har jag läst flera gånger. Men flest gånger har jag läst Jane Eyre nog tjugo tror jag. en film jag skulle vilja se på tv i jul är mina drömmars stad. Var längesedan dom visade den. Också en av mina favoriter. Ha det bra.
åh, tack för tipset! ska genast införskaffa.
Vilken slump, jag läste ut den andäktigt igår innan jag gick och lade mig. Jag ska också spara min. <3 om du inte har läst Karolina Ramqvists romaner så rekommenderar jag prick alla, även hennes novellix är sååå läsvärd!