Haha, är fett nyfiken på varför ni alltid trott att Alexis Bledel heter Alexis Biedel?

hallå, har du sålt din lägenhet i new york??? eller står den bara tom nu? puss!!

Och här kommer jag och tänker lägga mig i frågan om förlorad kärlek, och inte så lite heller…
Jag tror att man egentligen inte slutar vara kär i någon, men man tappar känslan, och istället för att göra den andra (eller varandra) illa så väljer man att gå. Ibland med buller och bång, ibland som en skugga i natten.
Jag hörde en gång någon säga att när en man lämnar ett förhållande så gör han det spontant, men när en kvinna lämnar så har hon tänkt på det länge, vänt och vridit på alla argument, och när hon är färdig så går hon. Jag tror inte att det alltid är så, men så har det varit för mig. Antingen har jag blivit lämnad och inte ens hunnit tänka tanken att det skulle bli så, och när jag har lämnat har det varit efter en lång känslomässig färd.
Jag gissar att följande inte kanske är en vanlig situation för majoriteten av läsarna, men jag berättar det ändå. Jag var gift med en man och vi har två fantastiska barn tillsammans. I två år funderade jag och trängde bort oroskänslorna, tänkte mycket på barnen och visste att jag skulle få det ruggigt tungt ekonomiskt. Men jag följde min magkänsla, och hur mycket jag än har sörjt och oroat mig så har jag ändå aldrig ångrat mig. Barnen frågar ibland om jag hatar pappa, men det har jag aldrig gjort, även om jag kan vara vansinnigt arg på honom. Men hur skulle jag kunna hata en man som jag har två underbara barn med? Jag ser honom i så många saker de gör eller ser ut, jag kommer alltid älska honom, men inte på det sättet. Vem vill egentligen älska någon som inte älskar en tillbaka?
Min farmor brukade säga: Kärlek är för evigt, det är bara föremålet som skiftar.
Så därför måste man sörja, skrika, känna som om man inte kan andas bara för att få ut den där människan ur sin kropp och själ. Och sedan, när man vaknar ur det där som gjort så ont så länge, då är det dags att börja röra sig framåt igen. Ibland får man aldrig veta varför det gick som det gick, vissa saker kanske man måste lära sig att leva med, men aldrig sluta vara den man är för någon annans skull. Kom ihåg att ditt liv är just DITT liv, det defineras inte av någon annan.
Så andas, gör saker för dig själv, hitta nya saker hos dig själv, gå i terapi, )det gör jag), och acceptera att vissa saker kan man inte ändra på, även om kroppen brinner av en önskan att göra så.
Lev, lev och lev igen. Även när det känns som att man inte gör det. Igår var en dag, idag är en annan dag och imorgon kommer det en dag till, vare sig man vill eller inte.

Det var alltså ett svar rill Tova men verkade hamna på fel plats:)

Jag tänker att det där reseintresset och drivet inte alls behöver vara ett problem om du är likadan som din kille. Jag är 34 och min man 30 och vi backpackar och gör långresor och åker på festivaler o sånt ihop fortfarande, man måate ju inte sluta med det bara för att man nått en viss ålder.

Jag måste inflika o svara dig. Dra nuuuuu! Alltså fyfan vad less jag är på sånna här killar, o även tjejer som gör sådär. Självklart går vi alla igenom saker som gör att vi inte kan ge hundra alltid, men detta kommer bara förstöra din självkänsla. Det viktigaste för dig är ju stt vara ärlig mot dig själv o fråga va vill du, o om jag förstått rätt så vill du få känna, vara med nån som ger dig kärlek o kan ge tillbaka till o vara glad. Denna kille har sagt att det inte kommer hända, o vi måste börja lyssna på vad de faktiskt säger! Det spelar ingen roll stt han sen ger dig middagar o ni har det mysigt, för förr eller senare kommer du vilja ha mer o känna dig uttömd på energi för du ger men inte får tillbaka. Visst, det är bra stt han är ärlig men så satans less på killar som är så na ”icke förhållande”-killar o ”är ärliga” men vet att han egentligen bara tänker på sig själv för att komma över det tjejen som såra han vilket är förståligt men du ska inte behöva vara den som ger en massa för nån sån!! O sen stt han har mage att säga då att ni inte ska träffa nån annan, asså snacka om att få precis allt han vill utan att ge dig det du vill. Ursäkta mem blir så arg!!! Avskyr sånna här människor så mycket. Han intalar sig själv att han inte gör nå fel ”för han är ärlig ju” o sen kan strunta i vad du vill egentligen.

Ja som du märker har jag vart med om detta själv o det är livsfarligt. Det tar på både självkänsla o självförtroende o som du säger gråter du redan, nej gud dumpa nu. O tänk absolut inte att han är den som fått dig att känna något på så länge – tänk istället att du hittade nån efter så lång tid o det komet hända igen o då med nån som vill det du vill. Ta hand om dig om dig o ditt hjärta så det inte är förstört när en riktigt bra kille kommer! Tro mig! ❤️❤️ Kram

Har en rätt personlig fråga men jag stanna upp så när jag läste ditt svar om va för slags kille du tänker att du borde ha i nästa förhållande.

Jag har sen i somras träffat världens finaste kille. Han får mig att känna mig lugn o glad samtidigt så sexig, fin o attraktionen är sinnes plus att vi har himla kul ihop. Grejen är att han är 23 o jag 27. Ej så jättestor skillnad o jag bryr mig inte i ålder men va som betyder är vart man är i livet ju. Jag är fortf sugen på livet, vill resa o allt sånt även fast jag gjort det redan, pluggat o flyttat runt o känner väl ändå att jag ungefär vet va jag vill nu o vem jag är. Han har inte hunnit göra allt detta o nyligen åkte han iväg till Australien i några månader där han är nu för o testa o resa runt, vilket jag tycker är så rätt o vart peppig för vet ju själv hur viktigt sånt är o det är en av anledningarna till att jag gillar han, att han har driv. Vi har ju inte sagt att vi är ihop men har ändå bestämt o ha sporadisk kontakt nu.

Till min fundering: jag är ganska rädd att jag gör samma ”fel” som du säger du gjort/gör, att jag både dejtat sånna här killar innan o nu då som är lite yngre, kanske inte riktigt funnit sig själv o även fast de/han vill nu kanske han om nått år bara växer ifrån en fast jag är ganska säker o glad att jag hittat mig nu. Bet att jag övertänker detta då vi ej ens är tsm än, o så less på som behöva ”planera” saker; man kan ju inte rå för vem man gillar o det kanske blir as bra, vem vet. Men ändå orolig o funderar mkt om jag borde satsa på detta eller kanske gå vidare, fast jag inte vill.

Har du nån fundering kring detta? Om nån annan har tips eller nå så är jag öppen för fler objektiva åsikter. Kram ?

??????

Ett svar till Lotta (om kommentarerna inte hamnar i ordning) – JO! Alltså klart att man kan sakna att vara mega-sug-i-magen-kär (fast man såklart förtränger hur mycket ångest och osäkerhet man alltid känner samtidigt!) efter 8 år eller hur många det nu är.

Jag tror förvisso att det är bra att ha upplevt den känslan nån gång i livet, för då kan man nog leva med att man vet hur det känns att vara riktigt förälskad – MEN – viktigast – den känslan är ju tyvärr ingen garanti för att man ska kunna dela en vardag ihop. Förr eller senare måste ju det fula fram. Och det fula passar sällan in i skimret. Det är ju lätt att sakna, det där skimret, men jag tycker inte att det är ett skäl att ge upp. Då missar man en massa annat, som väntar om man har tålamod.

Måste lägga till att jag även spenderat ett år i parterapi – fick träna på att den nykära inte kan finnas för alltid. Men man kan hitta pirr och skimmer i vardagen (”nytändning” låter lite lökigt men typ!) om man har tålamod.
Alltså: Alla tvivlar nog ibland, oavsett vad de visar utåt.

Sandra, exakt det du skriver om med svårigheten att mötas som jämlikar handlar Frida Hyvönens låt ”Imponera på mig” om <3 Du har säkert redan hört den.

Sandra!
Har du gröna fingrar eller hur lyckas du med dina växter?
Monsteran du har på skänken i vardagsrummet är ju görfin, min blir inte alls så mörkgrön med de karakteristiska bladen.
Hur gammal är den, hur sköter du den?
God jul i förskott med fina du!

Jag har också en halv-storebror på min pappas sida. Sist vi sågs var jag 15 och idag är jag 25.
Han sa liksom upp kontakten där någonstans genom att byta telefonnummer och gå under jorden (vi bodde aldrig i samma stad utan 30 mil ifrån, och han gick ju såklart inte under jorden men det kändes verkligen så när man var 15 och allt var jobbigt). Jag tänker inte på honom så himla mycket längre. Jag menar, efter alla år i 100 olika tankebanor så är det ju bara så enkelt att han inte vill vara min storebror, och det är ju upp till honom. Jag kan inte tvinga honom. Jag har en storebror till som är alldeles skitgrym, och även fast det hade varit trevligt med M i mitt liv också så klarar jag mig ändå rätt fint.

Man gör ju alltid det till slut – klarar sig rätt fint.

Vad sjukt med Alexis Bledel! Men! Det kan vara ett bevis på parallella dimensioner. Ni har väl läst det här:
http://www.avclub.com/article/how-you-spell-berenstain-bears-could-be-proof-para-223615

Min kommentar var till ”ett rop på hjälp”…

Jag är inte Sandra men jag är 30 och känner igen mig så väl i det du skriver. Ingen kan bestämma vad du ska göra men jag önskar att nån hade sagt åt mig att lämna i många av mina tidigare relationer (inklusive den senaste). Det där låter skitjobbigt och energikrävande och de dubbla budskap som han ger dig är inte bra för självkänslan.

Ta hand om ditt hjärta och om din kärlek och stanna inte kvar för länge i något som livnär sig på hoppet.

Så tänkvärt det där med piedestalen. Mitt intryck är att relationer ofta tar slut då en av två varit på piedestalen vid start, om de stannar kvar där uppe kan det hålla för alltid men då kommer man ju inte lika nära varandra som om man kan mötas som jämlikar. Så för att en relation ska bli både lång att man kan växa tillsammans, så verkar ju den där jämlikheten vara grejer. Men ändå dras så många av oss till att antingen sätta någon på piedestal eller vice versa. I min första relation satt jag på piedestalen och i det andra var det min partner. Försöker nu lära mig hur jag ska tänka och göra så att det blir annorlunda nästa gång.
Hoppas du har det fint i paradiset btw :).

Alltså, min kommentar var svar till ”Ett rop på hjälp”. Kommentarerna verkar hamna lite hur som helst?

Gud, det där låter både jobbigt för dig och farligt för ditt hjärta. Var rädd om dig.

Tänker lite att det kan vara bra att ”bredda” sig lite när det kommer till män, att inte bara se till dem som man tror sig kunna falla för, för det kan finnas någon som är rätt men som inte alls stämmer in på hur man tänker sig sin drömkille. Som Utseende, personlighet, Etcinitet, ålder.. Osv osv. Men som ändå är helt perfekt och rätt som bara den i slutändan. Och det vore ju skitsynd att missa en sån! Det funkade för för mig! 🙂

Alltså jag ville hålla detta för mig själv men nu när du skrev om att hitta någon likasinnad… Vill bara att du ska veta att jag hejar på dig och vet att du kommer att landa på fötterna igen när ditt hjärta har läkt. Tyckte din kille var så fin men kände hela tiden att du så småningom kommer att träffa någon annan. Jag såg typ någon lite äldre än du framför mig, som är trygg i sig själv och som älskar din lekfullhet och som inspirerar dig. Han är typ konstnärlig..? Haha sånt har jag tänkt på sen länge haha!

Utifrån bloggen (som såklart inte säger allt) tycker jag man får en bild av att dina relationer ofta är väldigt passionerade och intensivt romantiska. Det är hångel, fester, mys o.s.v. Kanske mer vardag, tråkighet och mörker måste in för att det ska hålla i längden? Fast du har ju haft väldigt långa relationer också. Men i ”växande faser”. Du är väl själv mitt i livets resa, kanske andra också kan bli lite otrygga med dig? För att du är så i farten, och kanske hittar någon roligare, bättre snart.

blev peppad på guldig eyeliner, hade en silver från max factor tror jag det var när jag var yngre. men eyeko alltså? jag köpte en svart från dem och använde den två gånger och nu aldrig mer! den är så kass! penseln är superhård så jag får ingen bra ”schwong” och jag blir svart under och över ögonen efter lunchtid. så himla besviken.

Ojdå, min kommentar skulle vara ett svar till Lisa som skrev om att laga bordet…

Haha åh, när jag började läsa den här kommentaren så trodde jag att det var nåt slags metafor för kärlek som tar slut och att våga bli kär igen. Liksom, det är inte alltihop som har gått sönder utan bara en del, det kan ta tid att fixa men det går om man bara kämpar lite och att nästa partner är rätt om det är någon som man har kommit fram till skulle passa en i det skede man är i livet nu…

Känner mig jätteförvirrad nu. Hade inte du en bror som hette Jack också?

Okej nu tyckte jag iofs att Sandra mest menade att hennes ex gått från att vara unga o naturligt vilsna till att bli tryggare o mer fullvuxna i sig själva för att flera år hunnit passera under en rätt så personlighetsavgörande ålder, inte för att hon gjort något lastjobb med att ”uppfostra” dem nödvändigtvis = fullt rimlig teori. Men kanske missförstod jag för många kommentarer här är rent ut sagt ganska dammiga och tåls att ifrågasättas. För alltså visst att jag också kan känna igen mig i att jag fått lära killar en massa, men jag har ju fått lära mig av dem tillbaka? Framförallt om mina egna brister och styrkor, kommit mig själv så himla mycket närmre genom dessa långa intima relationer. Lite unket att många av er verkar tycka att ni själva är så himla ”färdiga” o well rounded? Man växer ju båda under ett förhållande, det är ju inte som att ni är precis samma människor ni var när ni gick in i relationen som ni är när den tar slut (allt annat vore ju beklagligt). Och snubbar ni har ”väglett” blir väl inte nödvändigtvis bättre pojkvänner för någon annan än just precis er. Varje ny relation uppgör en helt unik dynamik av förutsättningar/problematik/förväntningar man måste förhålla sig till där tidigare erfarenhet kan stjälpa mer än hjälpa många gånger. Det här med att ”uppfostra” kan omskrivas till ”anpassa”, för det är något båda parter är tvungna att göra i alla relationer, med eller utan relevant livserfarenhet – ba att vissa av er kanske missat hur ni blivit ”uppfostrade” tillbaka.. Är det bara jag som tycker att det är lite pinsamt att tillskriva sig någon slags ensamrätt på någon annans sociala/personliga utveckling? I så fall kanske lärdomen ’det finns noll belöning i att försöka ansvara för någon annans livsväg än sin egen’ rättmätigt varit någon av dessa snubbars förtjänst? Plus att ni verkar så övertygade om att ert eget sätt att föra relationer på varit det enda riktiga? Kanske missförstår jag er allihopa men i mina öron låter det lite högfärdigt och inte minst destruktivt. Med denna typ av inställning är det ju lätt att man känner sig bestulen på en massa tid/energi.. Nej tack alltså

Sandra, jag kände direkt att jag bara var tvungen att dela med mig om det gulligaste jag sett idag. Det är en liten mus som har öppnat italiensk restaurang och nötbutik i Malmö: http://www.sydsvenskan.se/2016-12-08/vem-ar-musen-som-oppnat-butik-pa-bergsgatan

När jag gifte mig med min man så höll prästen (min bästa kompis pappa, dvs min nästan-pappa) ett så fint litet tal. Kyrkan vi blev vigda i har en del valv och han citerade en dikt av Tranströmer, om att vi människor har valv efter valv inom oss, och när den gråa tisdagen med trist torsk till middag knackar på måste man komma ihåg att människan man lever med har valv efter valv inom sig – inte bara det yttersta skalet som vi ser varje dag. Han menade på att om man fortsätter vara nyfiken, och fortsätter att gå på upptäcktsfärd i varandras inre så kommer kärleken att finnas kvar.

Sen om det är sant eller inte vet jag ju inte, men fint ändå!

Åååh vad avis/pepp jag blir på egen lägenheten när jag ser din gamla lägenhet i NY! Har inte bott själv sedan jag var 19 pga högskolekorridor/London och delad lägenhet så jag blir helt hjärtesjuk när jag ser lägenheter som folk har fått inreda själva ?

Hej,

Jag behöver verkligen någon med några års erfarenhet av det här med pojkar – att hjälpa mig med detta. Tänkte direkt på dig. Hoppas verkligen du kan komma med några visdomsord som liksom leder mig i rätt rikting. OKEJ shoot.

Jag har liksom känt mig hjärtelös, som ett russinhjärta det senaste året. Minst. Omöjligt att få känslor för någon och liksom inte känt så mycket överlag, trodde jag hade tappat förmågan att känna. Tills jag flux träffade en kille för två månader sen. Så fin är han. Blev liksom rädd för honom första gången vi sågs för att jag visste att han var trubbel för mitt hjärta. Han lagar middagar till mig, tänder ljus, pussar mig på pannan och liksom tittar på mig på ett speciellt sätt.
Men jag känner liksom att det är något som begränsar honom, så vi hade ettt så kallat deeptalk igår. Där sa han att det är för mycket runt om kring honom nu (samt hans ex var otrogen för 4 månader sen) som gör att han inte kan få känslor för någon nu.

Han vill gärna fortsätta ses som vi gör och inte hålla på med någon annan. Men det är ju denna konstanta vetskapen om att han inte kan få känslor för mig som plågar mig. Hur kan man ens säga så!! och sen vilja bjuda ut mig på middag och så vidare. Jag vet inte vad jag ska göra. Finns det hopp någonstans att han ändrar sig och tycker om mig mer eller kommer vi bara hålla på med denna ”vi är inte i en relation men vi gör allt som innefattar precis det”. Jag vet inte hur ond jag kan vara mot mig själv heller. Är det ett moget val att stanna kvar en stund till eller ska jag bara ta mitt pick och pack och dra redan nu?

SÅ tacksam om du svarar. Du brukar svara klokt.

edit; han ger mig nog alldelles för många tårar ändå.

Vad lustigt; hade samma köksgrupp från IKEA i min Williamsburg-lya, plus en Josef Frank soffa (efterskänkt från Svenska Konsulatet, så snällt;-) som går i samma stil som din fåtölj. Jag sålde dock, gav bort allt. Det enda jag hade velat ta med mig till Europa hade varit en dude boendes i Tribeca ha ha. Fast samtidigt lovely att vara lust-bo. Träffas när man känner för det lite överallt här i världen.

Har samma problem. Tror ibland kanske att han gillar mig, men gillar honom nu för mycket för att chansa och säga något och sålunda tappa det vi har om det går åt skogen. Trodde att det här med fwb var en bra grej, men det funkar nog egentligen inge vidare för mig i alla fall.

Guys are so hard to figure out sometimes. Hope you are doing much better now. You will find someone on the same wavelength as you 🙂

-Christine
www.christinelovestotravel.com

Åh herre! Jag hade glömt hur fin din New York-lägenhet var. Du har inte sålt den va?
Jättefint svar om det där med att sluta vara kär förresten.

hur vågar man säga till en pojke man är friend with benefit med att man typ kanske gillar honom jättemycket mer än så? :/

fint skrivet Malin! Känner igen det där att man växer tillsammans och värdet i att få vara sig själv helt och hållet och inte behöva spela en roll och vara söt och fin jämt. Men jag brottas ändå med att _vilja_ vara superdupermegakär och att veta att jag inte får vara det igen (eller?) om jag stannar med min partner, vilket jag ju vill. Tror det är ganska vanligt. Men kloka ord från både Sandra och dig! Ska låta det sjunka in 🙂 ♥

alexis bLedel??? Sjukt!

Tänkte bara spinna vidare på det här med kärlek som tar slut… Jag upplever att kärlek ibland slutar som den börjar. Alltså av ren jävla slump. Jag har vaknat en dag bredvid min pojkvän och ba: Nä inte kär mer. Inte på grund av oss, eller honom eller ens mig, utan på grund av att känslorna i min kropp och i mitt sinne helt enkelt slutade finnas. Jag tänker att kärlek ibland helt enkelt lever sitt eget liv, och hur mycket man än passar, eller kämpar eller håller på, så kan den ändå likförbannat försvinna.

Med det sagt så tror jag verkligen på det Sandra säger. Att vara på samma våglängd, vara likasinnade eller i alla fall vara jämlika och ha balans, är nog jätteviktigt. Att man är lika kära, och har respekt och ser personen för vad den verkligen är, och inte som någon magisk varelse istället för en riktig person. Och att man inte är rädd för att träffa en annan vuxcen, när man är vuxen själv. Mvh en som träffade män som var unga pojkar mentalt och en dag träffade en vuxen, och insåg hur mycket lättare det blev för just mig i alla fall. Och även insåg att vuxna män är också unga pojkar, bara att de kan bestämma själva när de skall släppa fram det.

Åh fast vet du! Man KAN va ihop med nån som ser upp till en, utan att för den skull sätta en på piedestal.

Det där med att hitta nån som är trygg i sig själv och lite mer ”färdig”med den hen är, det är inte så himla lätt. Men det innebar för mig att jag hittade nån som accepterade (och tyckte om!) mig för den jag ÄR. (T ex att jag är smart. Rolig. ”Söt” var liksom inte det viktigaste jag hade att komma med). Han blev aldrig besviken när ”fulare” sidor visade sig – han ville veta mer.

Vägen dit var dock inte spikrak. Det jag inte fick var en stormande förälskelse. Jag blev inte blixtkär. Folk brukar tycka det låter tråkigt när jag säger att jag blev lite lagom kär och att känslorna växte fram.
Men såhär snart 8 år in så tycker jag den känslan har vuxit på djupet x 100. Man växer tillsammans.
Och att kunna vara MIG – med nån som älskar mig för det – är värt 1 miljon ggr mer än att jag inte blev ”swept off my feet”.

En svår grej med att hitta nån som vågar ”gå vidare” med en (djupare och längre in i relationen) tror jag för många är att de är så besatta av att bli ”kära”. Och sätter varann på en piedestal.
För JA, det finns så mycket mer att hitta i en relation! Om man bara vågar leta på nya ställen. kram till alla som letar.

Så himla bra skrivet om dina break-ups, det är som om alla betraktat dig som en manic pixie dream girl! Du borde skriva en hel roman om att behöva bli betraktad på det sättet, jag läser den gärna!

Men gud vad jag känner igen mig i det att man blir ihop med ofärdiga pojkar istället för vuxna män. Hur ändrar man på det? Räcker det att man blir äldre och med det väljer äldre män som har mer livserfarenhet, eller är det just det där ofärdiga man väljer oavsett ålder?

Hej Sandra (och alla som läser detta)! Idag fick jag veta att jag är antagen till en utbildning utomlands och jag är så glad men också livrädd för jag har ingen aning om hur jag ska berätta detta för min kille. Vi bor tillsammans och han vet inte ens att jag har sökt något… Jag får panikångest så fort jag tänker på att jag måste berätta detta för honom, hur gör man???

Ser nu att ditt vardagsrum i New York var precis samma stil som min lägenhet nu. Säkert blev jag inspirerad av den för länge sedan och undermedvetet skapat liknande stil. Intressant att se hur påverkad man blir av bloggar man läst länge. Älskar förövrigt din inredningsstil även nu! Kul att få följa dig Sandra! 🙂

Fan va bra skrivet om dina break ups!! Jag har väl inte lika stor erfarenhet av relationer och förhållande och tror inte att det du skrev är exakt min situation. Men har upplevt att killar kan tycka att man är spännande typ ba shit en tjej som sa vad hon (inte) vill ha, som drar skämt wow!!!! (Man ba Aa så brukar tjejer va utanför tvskärmen) men när det kommer till punkten att dom ser att man är människa så känner dom oj va komplicerat hejdå.. eller så fattar dom inte att man är människa alls och känner att när dom har fått nog kan dom bara dra iväg.. Aa min analys är inte riktigt färdig ön men iaf, sjukt bra skrivet!

Det där med att man liksom ”uppfostrar” en pojkvän under en relation har jag också upplevt flera gånger, dock har jag sluppit bli dumpad av dessa partners, utan brytningarna har snarare varit ömsesidiga. Men jag kan absolut relatera till en frustration över att ha levt med människor som på riktigt blivit bättre partners under den tiden, för att JAG förklarat för dem att man måste kompromissa, tänka på den andra personen, inte vara egoist, och t.ex. duka till båda två och inte bara till sig själv när middagen ska ätas (tur fucking story, sett har alltså hänt mig). Frustrationen ligger i att man stångat sig blodig för att få bättre balans i livet, och när den finns, ja, då har kärleken vittrat bort också, så allt det jobbet var ändå i onödan. Kul. Nåja!

Mitt bästa tips för att våga och orka gå in i nya relationer efter sånt här, är att inte springa in med huvudet före. Ta det lite lugnt. När jag träffade den som är min nuvarande man, och som kommer bli min äkta man i framtiden, så sa jag rakt ut att om vi är ihop så får jag panik, så vi började med att inte vara nånting rent formellt. Sen kände jag mig lite tryggare, och då dejtade vi. Till slut kände jag att jag var säker på att jag faktiskt ville vara med honom och att jag verkligen hade känslor för honom, och jag vågade hoppa in, så då blev vi ett par. Det tog ungefär ett halvår, tror jag. Hade vi gjort på nåt annat sätt hade det brakat ihop för mig. Hela tiden pratade vi om läget också, så igen skulle bli sårad eller tro att läget var på ett sätt medan den andre trodde nåt annat. <3

Sandra, jag känner igen det där du skriver om varför dina senaste ex gjort slut. För mig var det likadant i mitt senaste förhållande. Jag var trygg i mig själv, vad jag ville göra, hade haft förhållanden innan och förstått vad det innebar… Medan min kille hade mig som första flickvän, var fortfarande kvar med minst ena foten i studentvärlden, och ville investera i bryggeriaktier typ (inget fel med det, men ja ni fattar liksom)… När han väl växt till sig, den hårda vägen för mig som fick ta allt velande under 3 år, ja då hade vi växt ifrån varandra på sätt och vis. Jag var ärrad av att vi haft det svårt i flera år (där jag fick lotsa honom fram mot vuxenliv och han stretade emot) och mina känslor hade tagit slut av att ständigt behöva kämpa för oss två, och han kände väl sig redo att hmm gå vidare till nästa nivå. Så direkt efter vår break-up skaffade han sig ny flickvän och jag kände mig så otroligt bortvald som stod där och hade gjort allt jobb med honom som nu denna nya tjej fick skörda frukterna av. Suck… Livet och kärleken. Svårt. Men men, idag har jag faktiskt världens bästa prestigelösa pojkvän som helt klart växt upp sedan länge och det känns underbart. 🙂

Hej Sandra. Tyckte jätte mycket om att läsa dina kommentar på varför dina killar är de som gör slut. Min kille har varit med om precis samma sak som dig 2 gånger och har kommit fram till samma slutsats. Låt mig säga såhär, det är en gåva att vara som du är. En gåva till dina partners, en gåva till världen. Förstår att du känner dig lite snuvad när de ”är redo för världen” och drar men allt det här vackra om du har gett kommer att komma tillbaka till dig. Nästa kille du träffar kommer att vara din jämlike, som du säger, för nu är du färdig med de ”hungriga unga” som har dig på en piedestal.
Kommer du ihåg det där med att killar är som länder? Följer dig med spänning, tycker att du är så stark och stabil genom det här. Kärlek /en mycket stolt bloggläsare

Hei Sandra! Jeg fikk litt klump i magen av å lese ditt svar på hvorfor det har blitt slutt med dine kjærester. Jeg og min kjæreste har vært sammen i 4 år, og vi har det helt fantastisk sammen. Men jeg har helt siden vi ble sammen hatt akkurat den følelsen du beskriver, der jeg føler meg som den ”voksne” og mest modne i forholdet. Jeg føler at jeg, uten å egentlig ville eller mene det, har mest kontroll over forholdet vårt, da det er jeg som tar de fleste avgjørelser og får ting til å skje. Det var jeg som sjekket opp han, det er jeg som fant en leilighet vi kunne bo i, jeg er mest sta, mest engasjert, mest glad og mest lei meg. Kjæresten min er mer den rolige, stødige, som takker ja og blir med på alle mine ting. Jeg har som sagt kjent på dette i 4 år, og har hele tiden tenkt at om det skal bli slutt er det uten tvil på grunn av dette. Jeg får innimellom angst for at han en dag skal bli den voksne personen du beskriver som er klar for nye eventyr. Jeg forstår om du ikke er gira på å gi kjærlighetstips nå, men kanskje noen andre har noen tanker? Ville du pratet med din kjære om en sånn sak, er dette noe som kan endres på og jobbes med, eller tenker du at dette er noe som bare er?

Om det är glaset och inte själva stommen på bordet som gått sönder så borde det gå att fixa en ny bordsskiva hos glasmästare. Kanske lite meckigt och inte jättebilligt eftersom det måste måttbeställas, men värt att fundera på om det var dyrt till att börja med och du dessutom hade planerat att ha det i din nuvarande lägenhet. Kram!
P.S. Du har så fint hemma (både nu och då). Jag blev inspirerad av din färgkoordinerade Elfahylla att vi var tvungna att montera upp en på en hel vägg här hemma – svettig helg, men nu min favoritgrej med hela lägenheten!

Sandra jag älskar din blogg och du är en fantastisk inspirationskälla. Jag önskar dig allt gott. Jävla män som inte fattar att du är en guldklimp till kvinna!

Hallå! Jag tänkte bara lyfta en sak till alla er underbara kvinnor som mår dåligt pga en kille eller andra saker, och skriver till Sandra med vädjan om hjälp. Det är himla fint att det är den typen av gemensamhet i bloggen, MEN, Sandra skriver ofta utifrån egna känslor och erfarenheter. Det stämmer inte alltid in på er som frågar. Jag har exempelvis haft en trasig barndom som har gett mig stora anknytningsproblem, och det har präglat mina relationer enormt mycket!!! Var dock inte medveten om det innan jag var runt 28. Tänkte mest ”äntligen en bra relation så jag kan ha det bra och vara trygg” och sen gör jag slut för jag får det inte att gå ihop. Anyway, såna saker är mycket komplicerade ibland, speciellt en vuxen relation, och jag hoppas att ni alla ser på Sandras svar som peppande, som tips, som en gemenskap, men inte som en lösning för er som individer.

Äh jag kanske flummar iväg, det här är inte någon som helst typ av kritik mot dig Sandra, inte ens lite. ❤️

Fy fasen vad rimligt sammanfattat. Jag har tagit mycket äldre män som jag istället ska hålla på och laga för att de är så trasiga inuti och man bara GER SÅ INIHELVETE MYCKET hela tiden utan att man får nåt annat tillbaka än att de plötsligt förstår att man inte är en ung nyponros som ska hela dem, känner liksom igen känslan du beskriver lite även om det är lite andra premisser. Näe, man ska förbaske mig få tillbaka lika mycket som man ger.

Du är så stark Sandra ❤️??

Alltså din lägenhet i usa. Underbar inredning. O tavlan med citatet gav mej hopp. Gillar inte vintern men tänk ändå att jag längtar till sommaren o känner den lite i mej. Många fina tavlor som den med dansande djuren. Att blanda nytt o gammalt är finast tycker jag blir så personligt. Ja det var härligt o få se den inredningen.

Hej Sandra! Vill först ge lite pepp till dig och säga att du är grym och att du kommer hitta en lika grym karl innan du vet ordet av. <3 Till min fråga, eller vädjan! Jag är superintresserad av ikeaborden som du har som soffbord nu så ifall du är på väg att köpa nytt. Tycker det är sååå svårt att hitta fina soffbord faktiskt. Kram!