Hej hörrni. Måndag. vinter. kallt. Idag har jag varit singel i två månader. Två månader. Det är ingenting. Känns nästan inte hanterbart hur jag ska orka må såhär i ytterligare två till. Och sedan ytterligare två igen, kanske ända upp till ett år? Förstår inte. Jag önskar att det fanns ett piller som gjorde att man bara fick gå och lägga sig och sedan sova ett helt år och vakna 2018 igen. Känns som att jag såsar genom helt poänglösa dagar där jag bara längtar efter att gå och lägga mig igen. Samtidigt som jag fullkomligt fasar inför kvällarna.
Jag har dock kommit på att ju tidigare jag går upp desto tidigare kan jag också gå och lägga mig. Det är som att jag skapat ett loophole i livet lite. Börjar jag bara dagen precis precis när det blivit morgon, knappt ens morgon, så kan jag också gå och lägga mig strax efter middagen. Jag kan tillbringa dagarna med att promenera, jobba, kanske fika med en kompis, träna lite. Och sen när kvällen kommer behöver jag inte vara med något mer. Släcka lampan och dagen är slut. Jag hoppas jag kan hålla igång denna funktion ett tag nu.
Eller gud. Nu kanske jag låter helt suicidal? Det är jag inte. Är glad ibland också. Vill bara att våren ska komma snart.
Den här veckan ska jag boka en resa till ett annat land, föreläsa i Laholm för gymnasieelever, vara med i en hemma hos-inspelning med boktema samt fira Nina som fyller år. Egentligen skulle jag åkt till Kalifornien i slutet av veckan för ett asroligt samarbete där jag och Jenny skulle bila längs med kusten. Men kunden drog sig ur i sista sekund, helt out of the blue. Shit va ledsen jag blev över det. Men det blir bra. Allt blir bra.
bildcitat: Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
en vecka idag även för mig. kan varken äta eller sova normalt, går runt i ett jetlag-liknande tillstånd med illamående och yrsel. ångesten kommer som knytnävsslag i magen med jämna mellanrum. ville tacka för tipset om emil jensens vinterprat, det lindrade.
3,5 vecka.
Jag kör på samma, fina Sandra. Jag vaknar orimligt tidigt och får gå och lägga mig vid åtta på kvällen innan ångesten kommer smygande.
Samma samma
En vecka idag. Oavsett när jag somnar så vaknar jag 06.30 med ångest och oro i kroppen. Och trots att vi fortfarande har kontakt så saknar jag så mycket att kunna ringa mitt i ångesten eller bara få det får smset som lugnar hela mig. Kanske kan jag tillåta mig att göra det om många månader när kärleken har slocknat men just nu så får jag inte höra av mig i sorgen, för mig själv, hur mycket han än säger att jag får ringa.
Om någon vill typ mailväxla lite som också är i en liknande fas så blir jag glad ❤️
L! Mejla mig om du vill. Hur får jag tag på dig?
F ❤️ På [email protected]
Förlåt att jag ser så sent!
Tack för att du skriver om detta. Jag önskar att ingen skulle behöva få sitt hjärta krossat men det hjälper att veta att man inte är ensam. Just ensam är värsta känslan just nu, varje ögonblick jag inte känner ensamhet är ovärderlig.
Jag vet nånstans innerst inne att det kommer bli bättre. Men just nu känner jag samma sak; hur ska man orka den här tillvaron i två månader till? Och sen två till?
Varje dag känns så meningslös. Kunde det inte räcka med att sakna honom? Måste all glädje för allt annat också försvinna? Jag försöker förstå hur allt kan bli så tomt nu när han är borta. Han var inte hela mitt liv, jag hade andra saker att göra och att glädjas åt, men nu känns allt det meningslöst och jag tycker inte att något är kul.
Men jag börjar märka att det finns ”bra” dagar och dåliga dagar istället för att det bara är mörker som det var de första veckorna. Någon vecka innan jul blev det bättre och jag slutade gråta varje dag och smärtan var inte lika påtaglig. Inte för att jag bestämde mig för att ”skärpa till mig” och inte heller för att jag kände mig mindre ledsen över det som hänt utan det bara blev så ändå. Det ger mig hopp, jag tänker att snart kanske jag kan börja glädjas åt saker igen. Och att det kommer ske naturligt utan att jag ska behöva tvinga mig själv. Men det finns svackor också har jag märkt, sedan ett par dagar tillbaka har det varit tufft. Jag är ledsen och saknar honom, hoppas att han ska ringa, vet att det inte kommer hända, blir arg, ältar massor, försöker få mig själv att gå vidare men vill bara klamra mig fast vid gamla minnen och tar inte hand om mig själv. Det är hemskt att hamna tillbaka där igen. Men jag försöker se det i det större perspektivet, på det stora hela har jag faktiskt börjat må bättre och det kommer fortsätta bli bättre även om svackor drabbar en då och då.
Kramar
Liv,, jag känner så igen mig i vad du skriver. Och i vad Sandra skriver. För mig har det gått 5 månader nu. Efter två månader kände jag precis samma – hur ska jag orka i två månader till? Men det blir bättre. Nu finns det bra dagar och sämre dagar. Men det känns inte längre som om någon håller mitt hjärta i ett järngrepp. Nu finns det dagar som jag faktiskt tror på att det kommer att bli bra. Idag känns det till och med som att vara singel kommer att vara en bra sak. Nu ska jag lära mig vara lycklig för mig själv, utan någon annan. Jag ska ta reda på vad det är jag vill med mitt liv, utan att måsta faktorera in en annan persons önskemål. Så kämpa! Vi klarar oss alla igenom det här. Vi lär oss att ta hand om oss själva och slutligen blir det okej igen.
Kram
Jag tror inte att känslan går över förrän platsen som Han har haft ersätts av någon annan. Det är nästan 2,5 år sedan det tog slut, vilket var det rätta och rationella händelseförloppet. Så känns det i alla fall när jag analyserar saken i dagsljus, vissa extra mörka kvällar kan jag fundera på vad som hade varit om vi hade fortsatt streta på i samma hjulspår. Om jag vill plåga mig lite extra så går jag in på hans facebook och tittar på bilder där han och hans nya tjej har middagar för att fira att de varit ihop i 1,5 år. Visst är jag glad ibland och det känns fint att ha kunnat stå själv efter nästan tio år i förhållanden, jag har utvecklats så de senaste åren, han lyckades inte stå själv speciellt länge… Men jag saknar någon varje dag, dock inte honom, för jag vet att vi inte gjorde varandra lyckliga och jag gillade inte mig själv på slutet när jag var med honom. Men. Varje dag känns livet lite meningslöst för att jag inte delar det med någon, för att jag inte är någons nummer ett. Samtidigt känns det orimligt att träffa någon ny och bli lika nära honom, hur orkar man gå igenom den första osäkra perioden för att sedan hamna där man riktigt kan visa vem man är? Minns inte. Men hur har det blivit så att livet saknar glans om man inte har en partner? Är normerna kring tvåsamheten så starka att man oundvikligen känner sig lite misslyckad för att ingen älskar på det sättet? Är det dessa normer som gör att personer stannar i både destruktiva eller tråkiga relationer? Relationer utan kärlek, utan gemensamma intressen, präglade av bråk och tjafs, men med trygga ramar och som ger möjlighet att ta med någon på den där tillställningen där man bör ta med sig en partner (men aldrig en kompis? Om jag någon gång gifter mig ska jag ha att det är ok att ta med en person, så länge hen är rolig. Relation kvittar, tråkiga partners får stanna hemma). Grubblar mycket över detta, är det någon som känner igen tankebanorna?
håller verkligen med dig!!! tyckte det var så intressant som du skrev. och känner igen mig så väl. efter mitt förra förhållande så har jag lovat mig själv att aldrig vara tillsammans med någon bara för ”sakens skull”, bara för att vara med någon. och fastän jag inte tror att jag kommer hamna där igen är jag livrädd för att göra det. tycker det är så synd när man blir fast med någon i ett förhållande som egentligen är som du säger; dåligt eller tråkigt. tycker att vi alla förtjänar att vara upp över öronen förälskade i någon och vara med någon som ser oss och som verkligen gör livet bättre.
Jag undrar hur folk reflekterar när de går in i förhållanden? Jag undrar hur många som egentligen är fast och jag undrar om vi inte hittar någon som är rätt och bra för oss just för att vi nöjer oss och för att dem som vi skulle kunna vara bra med också är någon stans och nöjer sig?
Tycker verkligen att det ska vara okej att vara själv också!! Och som du säger; tror att det är überviktigt till och med. Men känner också igen mig i att det känns lite mer meningslöst när man inte har någon. Då tycker jag att det hjälper att umgås med andra som också är singlar för jag tror att de känner igen sig i samma situation som man själv befinner sig i (även om man uttryckligen inte säger det). Och att hitta på så många roliga saker tillsammans för då känns det mindre ensamt tycker jag, för då har man ju varandra istället.
Vet inte om jag tillslut ens återkopplade till det du skrev eller om jag bara babblade på om en massa annat? Tyckte det du skrev var väldigt intressant i alla fall! Påminner mig också om dokumentären ’The Swedish Theory of Love’ – har du sett den? Handlar lite om samma, fast ändå tvärtom – hur vi har blivit installerade att vara individualistiska och leva livet själva även om vi inte har en partner att dela det med.
Kram! Snart är det vår och med våren kommer alla ur sina pariga vinterkrypin, det blir ljusare, en kan äta glass och snart blommar körsbärsblommorna igen <3
jag blev dumpad IKVÄLL och har tänkt exakt den där vakna tidigt/gå och lägga sig tidigt-grejen senaste månaden. är väl inte ett så bra tecken att man känner sig så ångestfylld inför kvällarna även när man är tillsammans med nån, men ändå… helvetes jävla skit vad det suger när det faktiskt är slut (fast jag vägrar tro att det är på riktigt än). men det är skönt att läsa din text och kommentarerna här. om nån i malmö/lund vill bli min kompis får en gärna skriva till mig på min blogg.
<3 stå ut
I 11 månader och 10 dagar efter att han dumpade mig drömde jag om honom VARJE NATT, att allt bara var en dröm och han var fortfarande min. Sen när drömmarna slutade gick det bättre och bättre. Efter ett och ett halvt år kände jag mig redo att radera alla anteckningar jag gjort i telefonen med allt vardagligt jag ville säga till honom. Då hade jag gått vidare. Så Sandra, det kommer bli bättre -håll ut. Det finns tyvärr ingen genväg, och du kommer bli starkare än någonsin under vägens gång. Men en dag i taget.
Igår
Tog dessa tre år
Slut.
Känns skönt att veta att ni finns här; att det finns flera som genomgår liknande saker och människor som klarat av det. Fastän en panikgråter så fort jag tänker på det som var vi, som nu är förbi, så känns det bättre. Det måste bli bättre
Varför känns det som om alla gör slut efter ca 3 år?
eller hur!!!
fint och starkt att du delar med dig. alltså verkligen. stor, stor kram <3
Jag fasar också inför kvällarna, inför ångesten som gör att jag inte kan sova.
Vad som hjälper mig lite grann är två avsnitt vampire diaries (säsong 1) med en stor kopp te och sedan läsa en halvtimme.
Stor kram <3
Stor kram! Känslan efter man gjort slut är hemskt 🙁
Tänk på att du ändå är frisk..
<3<3<3<3
det blir bra til slutt.
Jag hade en riktig jävla gråtstund idag. Har testat att lägga till EFT (emotional freedom release) till de verktyg jag använder för att undertryckta känslor i kroppen ska släppa (har burit på ett enormt bagage i min stackars kropp). Testade eft för ett antal år sen men var inte redo då så det funkade inte. Nu verkar det funka bättre för det släpper mkt i kroppen.
Iaf så började jag plötsligt känna mig väldigt ledsen idag och när jag känner så brukar jag gråta en stund men avbryter det vanligtvis för snabbt. Men genom att jag ”knackade” på en av eft-punkterna för att få sorgen att komma fram så fortsatte gråten att komma riktigt starkt och länge. Så länge jag fortsatte knacka så grät och grät jag och var ömsom arg också. Och ibland hamnade jag i ”köpslågrejen”, du vet när man försöker övertala nån om att älska en. Man kan inte riktigt förstå att den andra inte gör det och aldrig kommer göra det så man hoppas nånstans fortfarande och kan inte gå vidare.
Det var så skönt ändå att få ut så himla mkt. Jag grät sådär som små barn gör du vet, när de öppnar munnen allt de kan och bara storgråter (fast jag gjorde det utan ljud) och är nästan tröstlöst ledsna men också arga samtidigt. Kände mig ungefär som två år gammal. Känns skönt nu efteråt men känner att lite finns kvar fortfarande. Känns i magen, bröstkorgen och halsen/nacken. Känns som nystart, glädje, frid och kärlek till sig själv finns bakom sorgen. Och att man har vuxit som människa och tar sig till en helt ny nivå man aldrig varit på förut. Och på den nivån väntar massa härliga saker som är ännu bättre än tidigare nivå 🙂
En blir ju alldeles varm ända in i hjärteroten av att läsa alla fina kommentarer! Tänk att samma internet som är källa till så mycket hat och hätska ord också rymmer så mycket fina ord och omtanke. Och detta från människor som man aldrig har mött och kanske aldrig kommer att möta. Alltså ❤️
Får vondt i hjertet av å lese dette! Du er sterk og du finner overlevelsesteknikker for å komme videre. Det blir bedre <3
Imorgon är det en månad sen han ur ingenstans kysste en annan tjej mitt framför mina ögon. Det tog mig oerhört hårt och var en sådan absurd händelse att jag länge, kanske fortfarande, slutade tro på mänskligheten. Hur kan en annan människa som varit nära såra en på det sättet? Jag har sedan dess haft svårt att känna tillit till andra, men vill innerligt att allt det dystra ska tyna bort så jag kan leva mitt liv igen. Och känna saker på riktigt.
Allt jag vill säga är att jag känner verkligen med dig. Jag hoppas vi alla hjärtekrossade mår bättre snart. Kram.
Du är stark. Kram från Malmö.
That really sucks! I hope you can work somewhere warm right now. A new location and good weather does wonders for the mind.
-Christine
www.christinelovestotravel.com
Gick igenom ett break up 2014 som ändrade mig helt och hållet. Mitt livs största och första kärlek och efter det var det som en del av mig bara.. dog. Efter det förhållandet blev jag mer försiktig med till vem jag öppnade upp mig till, brydde mig om etc., och det har hållit i sig ända tills för en vecka sedan. Han är från Skottland, har världens knäppaste humor och kan inte sluta kyssa mig. Så kanske kan jag bli kär ändå, eller i alla fall låta honom komma nära.
Och Sandra, fortsätt framåt. Jag tycker din strategi att somna tidigt/vakna tidigt låter som en bra grej. <3
Konstigt, läste precis på floras blogg att hon ska bila mellan LA och SF i februari… sammanträffande kanske det här med att kunden drog sig ur?
åh fina sandra! lider så med dig är också inne i en usel period just nu. är nyexaminerad och har aldrig känt mig såhär vilsen/olycklig/opeppad. Vill mest ligga under täcket och inte ta tag i mig själv som hela världen pekar på att jag borde göra, ”du är ju så ung! hela framtiden framför dig! woho” och jag känner mest var det så himla illa att jobba deltid på donken och sen kolla serier resten av dagarna? SÅN tråkig känsla. plus att det är januari, isen har ett täcke vatten över sig på gatan och allt går i grått.
Men! Försöker ändå hitta något kul. Därför planerar jag massa AW, söker nya jobb, sover mycket, tar hand om mig själv (har köpt helt ny hudvårdsrutin så peppad mvh eksemmänniska) och läser böcker. Och läser din blogg för den är så fin. Puss på dig hoppas både du och jag mår bättre snart<3
Usch…hoppas det vänder snart. Det kommer det att göra till slut, men det kanske känns långt borta just nu. Använd tiden att ta hand om dig själv och omring dig med de människor som du bryr dig mest om.
För mig har det gått en månad på torsdag. Och jag är fullständigt krossad. Och han är så himla himla arg på mig. Skriver mail om att han minsann får ligga med unga snygga brudar nu, att han har någon ny på g redan. Och jag sitter här helt själv utan några ragg i sikte. Vill ju inte ens, sörjer ju fortfarande oss.
Men det hjälper så mycket att gå in här och läsa, alla inlägg och alla fina kommentarer. Då känns det lite mindre ensamt.
Vill bara skicka en stor kram till dig Sandra och också till alla andra som går igenom hjärtesorg, speciellt (och jag säger inte detta som en pik till Sandra alls!!!) som inte har samma tillgång till pengar och socialt umgänge som Sandra har. När jag blev dumpad var jag pank, arbetslös och hade inte alls folk att vara med på det sätt som alla andra verkar. Jag gick bara hemma själv och höll på att gå under av mina egna tankar, kanske fanns en person varannan vecka som ville ses ungefär. Om man har ett ganska begränsat antal vänner (som dessutom inte kan eller vill ses allt för ofta) och inga pengar att unna sig shopping, nöjen eller resor med blir det jobbiga om möjligt ännu jobbigare.
Puss och hoppas det blir bättre snart Sandra <3
Vet precis vad du menar. Har inte hjärtesorg på grund av kärlek men är ändå ledsen och nedstämd. Det är svårt när man inte har några vänner direkt och inte kan, av olika anledningar (ekonomiska, skälsmässiga…) ta sig någonstans, vare sig fysiskt eller psykiskt. Man är liksom fast i en rundgång. Jag vill inget hellre än att ligga resten av livet i sängen och läsa böcker samtidigt som jag inget hellre vill än att ge mig ut på stan, åka tåg, gå på teater, flyga utomlands, träffa människor och uppleva, inte bara finnas till. Det är svårt det där som kallas livet.
Jag är där du är, fast ändå inte. Vi var inte tillsammans men jag ville det väldigt gärna. Mitt liv det senaste halvåret har varit hemskt och behövde honom så mycket att det blev för mycket, han var min enda fasta punkt. Nu ska vi ha en paus från varandra och det gör så ont. Men jag vet att det blir bra, att vi nu har dödat den relation som gjorde oss knäppa, att vi är på botten och det kan bara bli bättre. Men helvete vad ont det gör. Och helvete vad det är jobbigt.
I’m heartbroken, too. Again. After the worst breakup I could’ve ever imagined four and a half years ago I finally met a new guy. But he doesn’t want me neither. Something is wrong with all of them. I feel old, sick and wasted. But they will never break us. Lots, lots, lots of love to you!
Vill bara säga att jag känner igen din coping-mekanisk så mycket och att faktiskt funkar rätt bra. När min mamma gick bort i höstas och jag slutat storgråta på soffan hela tiden gick dagarna ut på att ta mig upp, göra det jag var tvungen att göra, träna för att bli lite kemiskt glad av endorfiner, äta för att man blir hungrig av träning (matlusten var obefintlig) och sedan sova. Oj vad jag sov men det känns som att då klarar kroppen allt det jobbiga. Kunde jag inte sova såg jag på ”snäll-tv” dvs igen jobbig eller sorgligt utan mer som Morden i Midsummer och Det sitter i väggarna. Nu har det gått mer än 3 månader och även om jag fortfarande inte förstår att mamma är borta så vaknar jag glad oftare än ledsen – bara en sån sak.
<3
<3
<3
<3!
Jag tycker alltid att det värsta med att vara ledsen, oavsett anledning, är att man tror att man aldrig kommer bli glad igen. Men det blir man förr eller senare, ljuset och glädjen kommer tillbaka. Tills dess får man försöka hålla huvudet över vattenytan och kämpa!! Samt äta massa gott och göra en massa mysigt med ens närmsta.
Kramisar!
En dag i taget! Det vänder! <3 <3 <3
Snart blir allting roligt, spännande och pirrigt igen.
Fina Sandra! Det gör ont att läsa att du mår så dåligt 🙁 Önskar av hela hjärtat att du snabbt, snabbt, snabbt ska må bättre igen. Men om du inte gör det: Det är ok att vara skör och trasig. Det är ok att må piss ibland, att känna är att leva, oavsett om det känns hemskt eller fantastiskt. Och det onda kommer gå över till slut. Det gör det alltid. Det kommer glada, soliga, härliga och bubblande dagar förr eller senare, och du kommer att glömma och få distans till allt det här. Så småningom.
(Du är ju klok och bra och vet säkert allt det här redan, men ändå :))
Kram och pepp till dig!!
Jag har inga breakuptips men vill tipsa om serien Mozart in the Jungle om du inte redan sett den. Superquirky och fylld med passionerade människor som lever för nuet. Finns på Viaplay. Även Brooklyn Nine-Nine om du har kul humor.
Lånade Allt som blir kvar idag och ser fram så mycket emot att läsa den. är i en intensiv fas med ett skrivprojekt och tänker att den ska bli den där inspirationsläsningen mellan skrivsessionerna. En gullig grej var att bibliotekarien (behövde hennes hjälp för den stod på en särskild ”Nyheter”-hylla så hittade den inte på ”Beijer”) verkade närmast lite konfunderad över den här nya boken som var en sådan utlåningssuccé, hon kände nog inte till den eller var ansvarig för inköp men hon var helt fascinerad över att den alldeles nyss var utlånad och så kommer någon annan och frågar efter boken när den inte går att hitta i hyllan. (Jag bor på ett ganska litet ställe så det är kanske inte världens rusch på biblioteket annars).
Tråkigt att du är så ledsen men ville dela berättelsen av att ditt författarskap lever och älskas ute i stora vida världen och att det är en ganska häftig grej ändå, att du har satt ditt namn på berättelser som lever sitt eget liv.
ska förresten rätta mig själv lite – ”tråkigt att du är ledsen” omfattar ju inte riktigt vad det är att ha fått sitt hjärta krossat. men när det gällde hjärtekross (hjärtekross låter förresten som ett väldigt bisarrt glass-strössel?) har du redan fått så mycket kloka kommentarer att jag inte har nått att tillföra. puss påre och fin vecka
Om 2 dagar blir det två månader sedan jag helt of of the blue fick höra att killen jag trodde skulle bli min framtid inte var kär längre. Så himla svårt det här! Hänger på reddit-tråden ExNoContact och Breakups konstant vilket har hjälpt mig en massa. Oj vad vi inte är ensamma! Så knäppt att det alltid är en viss del av mänskligheten som går runt och mår så här f r u k t a n s v ä r t dålig pga kärlek som tar slut.
Han fyllde år igår, skrev ett kort grattis-meddelande, fick tillbaka en hövlig ”hoppas ditt år börjar bra”. Att vi är främlingar nu? Att han hade hela mig och sen bara inte ville ha mig mer. Gah! Har tinder-dejtat en del och det har vart trevligt. Har så himla svårt att koncentrera mig på skola och jobbsök bara vilket suger. Man vill ju helst av allt bli någon superwoman som tar tag i karriär och träning och allt men jag vill bara kolla serier och ligga i sängen.
Och rädslan att det kan hända igen. Om han i vårt förhållande, där vi aldrig bråkade, var cuddly, hittade på grejer, var ifrån varann, dejtade, hängde med våra kompisar osv slutade vara kär i mig, vad fan ska man göra för att det inte ska bli så igen. Vet att det alltid är värt det, men att ens hjärna inte bara kan typ jahapp, det här var trevligt men uppenbarligen över, let’s move on.
Hundra tusen tack Sandra, att känna att man inte är ensam är guld! Och två månader är verkligen nada för att säga hejdå till den 50 år långa framtid man omedvetet byggt upp inom sig, även om jag vill att detta onda skulle tagit slut igår!
Men alltså! Hugget i magen just nu. Exakt så här tänker och känner jag och exakt detta händer mig (enda skillnaden är att det var jag som fyllde år igår). Känner spontant (utan att verka allt för creepy…) att jag vill prata mer med dig
Men sjukt med din födelsedag med! Haha, inte creepy alls, vill du ha en break-up-brevvän finns jag på [email protected]. Så obegripligt sånt här, så tror att om man kan få några av ens känslor utredda och på pränt kan det nog vara värt en del.
Oj.Kändes som att jag hade kunnat skrivit båda de här kommentarerna :O. På pricken vad jag känner!
åh. känner igen mig lite i dessa kommentarer. har inte varit med om något breakup på 6 år nu (för inget förhållande sen dess heller) men orkar inte ta tag i livet just nu. är ensam, arbetslös, deprimerad och väldigt väldigt ångestfylld nästan jämt. har känt såhär sen maj förra året då mitt vikariat tog slut på förra jobbet. jobbsök är jättetungt men behövligt för att kunna skapa sig (ett hopp om) en framtid. det tar sån tid, dessa sorger alltså </3 vilket utmärkt tips att kliva upp tidigt och lägga sig tidigt! för min del är det morgnarna som är värst, då jag kliver upp och inte vet vad jag ska göra av mig själv, har ingenstans att ta vägen utan känns som jag är instängd i lägenheten med min ångest. bor långt bort från familj och vänner också men försöker att träffa dem minst 2ggr/år – vilket är dagarna jag lever för. resten av tiden är bara en oändligt lång och smärtsam väntan på att det ska ljusna och bli vår nångång, inte bara ute utan inombords också liksom. kram till er alla <3
”Man vill ju helst av allt bli någon superwoman som tar tag i karriär och träning och allt men jag vill bara kolla serier och ligga i sängen”- så mycket igenkänning!
Snart 2 månader sedan. Ja, hur gör en egentligen med allt som borde kännas skitviktigt, men som nu känns, meh, oviktigt. Typ (om)tentor, jobbsökande osv? Fattar att jag borde ta tag i det för att det inte ska bli jobbigare senare, men orkar bara göra sånt som fördriver tiden utan att behöva anstränga mig. Orkar inte må dåligt över det, så stänger av istället. Så likgiltig inför allting. Sover för mycket, men det känns bra, allting försvinner ju då.
men jag vet! Är synd men har så himla svårt att skrapa ihop den där hämnd-känslan att ”nu ska jag allt visa dig vad du gick miste om” som folk talar om. Han kommer inte vilja bli ihop med mig hur flashigt jobb jag än får eller hur många VGn jag än får på tentorna. Gav mig december till att skita i allt, men nu har jag inlämningar och en master-uppsats och intervjuer och jag vet ju att jag mååste, men känner bara inte för det.
Det finns ingenting som säger att andelen jävlighet/dag är lika stor idag som om 2 månader. Tvärtom. En timme i taget. Och om det blir för jobbigt: en minut i taget (precis som Isak säger till Even i Skam). :*
Är 2 månader sedan jag blev dumpad jag med. Eller, om 2 dar blir det 2 månader sen.
Det är inte samma situation som du är i, men liknande.
Första månaden sov jag på soffan. Det kändes tryggare att somna framför tv.n så hjärnan var upptagen med annat tills jag slocknade. I slutet av december åkte jag bort på en liten weekend till Amsterdam och när jag kom hem beslutade jag mig för att jag visst kunde sova i sängen igen. Det går sådär.
Nu håller jag mig sysselsatt så gott jag kan så saknaden inte märks av lika tydligt.
Har inga riktiga tips till dig. För det är så klyschigt att det ”går över”. Bara att ta sig igenom och veta att det blir bättre.
Du fanns där när jag gick igenom mitt värsta break up (med killen jag hade varit så kär i sen jag var 12) som jag trodde att jag aldrig skulle ta mig igenom. Men det gjorde jag.
Så nu finns vi här för dig.
Kram
Åh så jag känner igen det där. Jag lyckades få plats med en smal extrasäng i sovrummet bara för att jag inte ville sova i vår stora breda säng ensam. Så jag hade en 160-säng och en 80-säng i sovrummet ett tag. Tills jag flyttade, sålde båda sängarna och tog fram min gamla säng från mitt flickrum, som han aldrig hade sovit i.
Jag och min pojkvän sedan 2 år gjorde slut i fredags och fuck vad det gör ont. Hela tiden. Enda som tröstar det minsta är att läsa dina texter om hur du känner och vad du går igenom. Så snälla, fortsätt med det. Det gör att jag känner mig mindre ensam.
Styrkekramar
Tips: koncentrera en liten stund varje dag på att hitta någonting, stort som litet, som är bra. Typ: idag var det ljusare än igår. mina strumpor är fina. min eyeliner blev jättefin idag. idag gick jag upp ur sängen, etc etc. På det sättet blir varje dag lite lite bra. Det var min dagliga uppgift från min terapeut när jag mådde dåligt, och just grejen att det kunde vara vad som helst tycker jag var så bra, för det kunde bokstavligen vara att parketten i mitt rum var fin, eller att jag drack kaffe och det var gott. Testa? Och du: du kommer inte att må precis såhär två månader till. Varje dag blir det lite lite bättre. Du står inte still, även om det känns så. Kom ihåg det <3
Hei fine Sandra! Leste akkurat denne artikkelen og tenkte på deg: http://www.vox.com/first-person/2017/1/3/13938008/breakup-strategies-research
<3 Nu blir det iallafall ljusare och ljusare. Snart är det april-maj och man kan hänga ute med kompisar. Dricka kaffe och öl på uteserveringar. Ligga och sola i en park. Sen blir det sommar och du kan åka på festival och gå på trädgården och sånt som du gillar! Låter vettigt att boka en semester innan så du kan avleda dig lite och ha nått att se fram emot! Vi är många som känner med dig och är team Sandra <3
Sandra, du klarar det! Redan nu har det gått några minuter sen du la ut inlägget. Allt rör sig i helt rätt riktning, till ett ögonblick när du går på gatan eller sitter i soffan och plötsligt kan du andas igen. Antar att du redan hört detta och vet detta men det finns ju olika sätt att veta saker. Och jag försäkrar dig – det blir bra!
Du är så bra!
Puss och kram
Det är så sorgligt att exakt alla bloggare som jag följer just nu mår så himla dåligt. Vill skicka blommor till er allihopa och bjuda på fika. Kram på dig!
Vet hur pissiga dom där dagarna veckorna månaderna är. Tänkte i alla fall tipsa om att hitta något att lägga mycket fokus/energi på som kanske kan hjälpa, dvs träning, styrketräning i det här fallet. Och inte bara för att alla mår bättre av att röra på sig lite, men för mig när jag var i det svartaste hålet av livet typ så hjälpte det att spendera tid på gymmet, verkligen ta ut sig, utmana sig, göra något så jävla jobbigt med nån power-låt i lurarna som man blir sporrad av, bli helt slut men sen må bättre av att man inser att man faktiskt klarade det svinigt jobbiga passet. Bli glad när man kan öka tyngderna, lyfta mer, och märka skillnad på vad man kan och orkar.
För mig blev det nåt att lägga mycket tid på (så går dagen snabbare), men också bli taggad på det, börja planera hur man ska träna, vad man ska göra nästa pass, ja det blev helt enkelt något som gjorde mig glad. Mitt tips.
Håller med, mitt tips också. Ut och bli lycklig och slut för stunden om inte annat! Krya på ditt hjärta
Träffande jävla text. Gillar texten där nere om blödande sår också. Alltså fan vad jag hoppas att du mår bättre snart. Jag har 21 år gammal aldrig ens varit tillsammans med någon. Men sörjer liksom killar som jag träffat 2-3 gånger och som sedan ej velat ha mig. Pga jag tyckte de var livets personer. Även om de sannolikt inte var. Vettefan. Jag har inga bra råd. Sov. Vänta på våren. Verklighetsfly i film om det går (är man riktigt ledsen går ej det heller). Aja. Kram i alla fall. Och ofc. His fkn loss. Seriöst.
Ja det är som vid dödsfall. Man vill inte o orkar inte men måste gå igenom det. Jag sover bort tiden en hel del. Tror det är bra. O plötsligt har ett år gått. Men livet är svårt ibland. O man ska försöka ta hand om sej själv. Jag inte så bra på det. Lika bra det är vinter man kan vara hemma o mysa. Kram.
varsågod, valpar:
https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/564x/e2/00/d9/e200d9d9a243546d46892c91a75b5c3c.jpg
<3<3<3<3<3<3
Klokt försök sov bort tiden! Det är lika bra. Det är ändå idetider. Låter dock mycket hoppfullt att du orkar promenera och träna lite? och du har helt rätt 2 månader är absolut ingenting..Mina 2 första månader var faktiskt suicidala i den mån att jag trodde att min fysiska smärta skulle göra att hjärtat stannade. Han gjorde slut i ett mail..var för feg för att se mig i ögonen..sen var jag tvungen att jobba med honom i 2 månader och där gick jag som med en kniv i hjärtat och en kille som jag gett allt som nu behandlade mig värre än luft..för luften den andades han ändå in och värmde innan han släppte ut den. Mig bara släppte han..bara sådär..som om ingenting. Texten du lade in..tänkt en del på det där..hur mycket sorg/ärr ett hjärta klarar av. Tror faktiskt inte att hjärtat klarar av för mycket iallafall..det är ju trots allt en muskel och ”brustet hjärta” är faktiskt en medicinsk allvarlig åkomma med samma symtom som en hjärtinfarkt och behandlas många gånger på samma sätt. Så till er som krossar hjärtan om och om igen som om ingenting tänk för fan på det! Adele sjunger ”…it matters how this ends cause what if I never love again”. Moder jord vad jag är rädd för det, att hjärtat på allvar inte kommer våga eller rent av orka älska någon igen. ”Jag saknar dej” med Ulf Lundell..en passande låt. Hoppas du slipper se M iallafall..förstår att du tänker på honom så det räcker och blir över säkert. Klokt av dig att boka en resa! Även om sorgen följer med en vart man än är..man får väl försöka lura sig till att vara lite glad tänker jag. Något måste man ju göra. Du har det ju förträffligt bra annars med fin familj..fina vänner..fin lägenhet..bra jobb..iallafall av att tyda dina bilder;) så vem är M? Egentligen? Vem är han som ska få rubba hela ditt väsen? Njut av livet Sandra..det kan så snabbt ta slut. Njut av de du vet aldrig skulle såra dig och skit i de andra..de är på allvar inte värda din sorg..dina tårar. Nu menar jag inte att du sluta att gråta bums nu..för det vet jag är fullkomligt absolut omöjligt..tänker mer sen när M börjar tyna bort..ge då inte ditt hjärta för fort till någon annan. Jag drar själv till Bali! Det kanske skulle vara något? Aldrig fel med en surfares långa lockiga hårsvall;) Jag sänder dig systerlig kärlek? och säger Boy Bye?
Äh vadå suicidalt, låter ju smart som fan tycker jag.
Jag vet att det inte precis är nån tröst just nu, men jag avundas dej faktiskt lite för hur djupt du tydligen känner – hur kär du blir och hur lycklig du kan vara. Hur jävligt du mår ibland är väl förmodligen andra sidan på samma mynt. Själv är jag väldigt distanserad och hjärnstyrd om man ska säga så, blir bara ibland överväldigad av panikattacker istället. Tror inte att det någonsin kan ändras och kommer nog aldrig att kunna leva livet som tex du gör, nämligen för fullt. Det kanske är nåt du kan försöka tänka på och nästan bli tacksam för ibland, hur nära du är dej själv? Det är väl det som gör dej till en bra författare också.
Kram!
Sandra! Jag är den där gamla kvinnan på 42;-) och jag kan bara säga dig att det blir bättre. En dag står HAN där, som du väntat på hela livet, och inte visste fanns. Jag har hängt med en dude i 12 år som jag ”trodde” var min stora kärlek, tills jag möter en man som är min likasinnade. Han gillar Arcade Five, har katt-tatuering och två barn (som jag aldrig fick). Tänk om jag visste detta alla ensamma och förtvivlade kvällar på Gamla Masthugget, i Williamsburg och Raval! Då hade jag kunnat andats så mycket lättare, utan känslan av total ensamhet och icke-existens. För rar ömsesidig kärlek handlar ju om att leva sitt liv parallellt, utan att vara avhängd den andres lycka. Men ändå inte klara sig utan varandra! Och jag tror, jag vet, att den fysiska attraktionen är viktig, närmast avgörande, vill jag påstå. Jag kommer inte själv numera, utan endast med denne mannen. Ens kropp ljuger eller förråder en aldrig. Shalom from Tel Aviv!
Åh, Sandra. Bästa du. Du kommer klara det här <3 vi hjälper dig
Kan förstå dig, Sandra!! Själv var det en vecka sedan min make sa att han inte älskar mig längre, på våran sons 3årsdag till o med. Det gör ont i hela kroppen. Vill bara försvinna men jag måste tänka på mina barn. Även att det är tungt nu så kommer det bli bra igen. En dag kommer solen att lysa igen.
Ta hand om dig!!
Kramar <3
Kramar till dig Sofie!
Fan också. Det är så jävla svårt. Att allt ska göra så fucking ont hela tiden. Kan du avleda dig själv på något sätt, om än bara små stunder? Typ ha en romans (fast kanske på håll om du inte pallar)? Skriva med någon lite bara eller något sådant? All <3 till dig.
Vi håller handen när det blir svårt <3
Kram, styrka, sol! Jag vet att det inte känns så just nu, men det kommer att vända, du kommer att bli glad igen.
Fina du! Jag vet att det känns helt hopplöst och som att det aldrig kommer gå. När jag och min kille gjorde slut i augusti kände jag länge samma sak, att det inte går att ha ont så länge. Men på nått sätt går det ju, även om det innebär att ibland panikgråta på ett tåg mellan Stockholm och Uppsala eller dricka bubbel på Babylon. Ibland kan jag tycka att det är tröstande att veta att en faktiskt har klarat det tidigare och kunna lita på att du kommer klara det igen. Du klarade att komma över L, du blev lycklig och kär igen. Samma sak kommer hända igen! All kraft till dig ❤️
Mm känner så igen mig i ditt coping mechanism! Jag tänker att den är bra, för på morgonen har en fortfarande hela dagen framför sig och kan skrapa ihop nån slags pepp. Kvällarna blir så ensamma för att allt det där nu har hänt, och en har ingen att diskutera det med. Lika bra att släcka och sova då! ❤ heja dig Sandra!
Sandra <3
Men, vad att det inte blev något med Kalifornien 🙁 Men det blir bra, allt blir det till slut. Texten är iaf första sidan i Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson.