Denna feministiska autofiktiva roman från 1997 med genial titel kom nyligen ut på svenska. Den har legat på topplistorna i bokaffären i flera månader och jag har sett så himla mycket fina hyllningar kring boken. Blev nyfiken, inhandlade den och nu har jag läst klart den.
Inte så säker på om jag är lika head over heels som alla andra dock.
Handlingen är kittlande:
Filmmakaren Chris är gift med den franska kritikern Sylvére. De är ett hippt intellektuellt par, hon är snart 40, han betydligt äldre. En kväll äter de middag med Sylvéres kollega Dick. Inget händer under middagen, men Chris känner ett sexuellt band mellan Dick och henne själv. Hon och Sylvére lever så pass nära varandra (och har för länge sen slutat ligga) att hon vågar berättar om sin crush för honom. Tillsammans bestämmer de sig för att skriva brev till Dick där Chris kan få utlopp för sin förälskelse.
Genom breven väcks passionen mellan Sylvére och Chris igen samtidigt som Chris närmast blir besatt av Dick. Tillsammans börjar de leva i någon slags symbios av olycklig förälskelse där Sylvére sörjer Chris broken heart lika mycket som henne själv.
Jag skulle inte direkt säga att den här boken är lättläst, det tog mig ett bra tag att komma igenom den. I början var den så jävla bra och spännande. Början av tredje delen också, det gnistrade.
Men ofta, säkert i alla fall 50%, tyckte jag var segt, pretentiöst och ibland till och med innehållslöst. Det är så extremt mycket namedropping av olika konstnärer. Är jag ointelligent – tänkte jag flera gånger – är jag ointelligent som inte fattar symboliken mellan Dick och den här svåra komplicerade scenkonstutställningen hon är på och skriver om i tio sidor? Eller är det helt enkelt så att alla andra har låtsats tycka det är intressant för att verka smarta?
Inte vet jag, men vad jag vet är att den bok jag läser efter I Love Dick fullkomligt slukar mig, och något sådant skimrande vid för få tillfällen i Chris Kraus roman.
De intressanta delarna tycker jag var när den avgrundsdjupa längtan över Dick nästan strök över allt annat som hon valt i livet. Hon hittar kopplingar till honom i allt. Vem Dick egentligen är är inte intressant för henne. Det är bilden av honom som skapas i hennes brev som gör honom levande.
Chris äger sin kärlek och ger honom alla karaktärsdrag hon har lust med eftersom hon inte har en aning om vem han är. Hon breder ut sig i dessa brev som är smutsiga, ärliga och längtande utan att ens fundera över hur de ska mottas. De måste bara ut. Precis på det sätt män har objektifierat kvinnor genom litteraturen och filmer since forever projicerar hon alla sina fantasier på denna man utan att överhuvudtaget bry sig om hur han kommer ta emot det.
Boken fick mig även att dra kopplingar i de valen jag gör i mitt eget offentliga utrymme (alltså denna blogg) just nu. Att det finns en feministisk handling i att vara skör. Att aldrig förminska sitt lidande bara för att det skulle vara en typisk ”svag handling”. Att våga använda hela sitt känslokapital utan att känna skam kring det är så sjukt viktigt tror jag.
Den som vågar känna mycket i och efter en relation är alltid starkare än den som inte vågar känna något alls.
