Denna feministiska autofiktiva roman från 1997 med genial titel kom nyligen ut på svenska. Den har legat på topplistorna i bokaffären i flera månader och jag har sett så himla mycket fina hyllningar kring boken. Blev nyfiken, inhandlade den och nu har jag läst klart den.
Inte så säker på om jag är lika head over heels som alla andra dock.
Handlingen är kittlande:
Filmmakaren Chris är gift med den franska kritikern Sylvére. De är ett hippt intellektuellt par, hon är snart 40, han betydligt äldre. En kväll äter de middag med Sylvéres kollega Dick. Inget händer under middagen, men Chris känner ett sexuellt band mellan Dick och henne själv. Hon och Sylvére lever så pass nära varandra (och har för länge sen slutat ligga) att hon vågar berättar om sin crush för honom. Tillsammans bestämmer de sig för att skriva brev till Dick där Chris kan få utlopp för sin förälskelse.
Genom breven väcks passionen mellan Sylvére och Chris igen samtidigt som Chris närmast blir besatt av Dick. Tillsammans börjar de leva i någon slags symbios av olycklig förälskelse där Sylvére sörjer Chris broken heart lika mycket som henne själv.
Jag skulle inte direkt säga att den här boken är lättläst, det tog mig ett bra tag att komma igenom den. I början var den så jävla bra och spännande. Början av tredje delen också, det gnistrade.
Men ofta, säkert i alla fall 50%, tyckte jag var segt, pretentiöst och ibland till och med innehållslöst. Det är så extremt mycket namedropping av olika konstnärer. Är jag ointelligent – tänkte jag flera gånger – är jag ointelligent som inte fattar symboliken mellan Dick och den här svåra komplicerade scenkonstutställningen hon är på och skriver om i tio sidor? Eller är det helt enkelt så att alla andra har låtsats tycka det är intressant för att verka smarta?
Inte vet jag, men vad jag vet är att den bok jag läser efter I Love Dick fullkomligt slukar mig, och något sådant skimrande vid för få tillfällen i Chris Kraus roman.
De intressanta delarna tycker jag var när den avgrundsdjupa längtan över Dick nästan strök över allt annat som hon valt i livet. Hon hittar kopplingar till honom i allt. Vem Dick egentligen är är inte intressant för henne. Det är bilden av honom som skapas i hennes brev som gör honom levande.
Chris äger sin kärlek och ger honom alla karaktärsdrag hon har lust med eftersom hon inte har en aning om vem han är. Hon breder ut sig i dessa brev som är smutsiga, ärliga och längtande utan att ens fundera över hur de ska mottas. De måste bara ut. Precis på det sätt män har objektifierat kvinnor genom litteraturen och filmer since forever projicerar hon alla sina fantasier på denna man utan att överhuvudtaget bry sig om hur han kommer ta emot det.
Boken fick mig även att dra kopplingar i de valen jag gör i mitt eget offentliga utrymme (alltså denna blogg) just nu. Att det finns en feministisk handling i att vara skör. Att aldrig förminska sitt lidande bara för att det skulle vara en typisk ”svag handling”. Att våga använda hela sitt känslokapital utan att känna skam kring det är så sjukt viktigt tror jag.
Den som vågar känna mycket i och efter en relation är alltid starkare än den som inte vågar känna något alls.
Jeg skal lagre disse ordene og ta dem fram en dag jeg trenger dem: ” Att det finns en feministisk handling i att vara skör. Att aldrig förminska sitt lidande bara för att det skulle vara en typisk ”svag handling”. Att våga använda hela sitt känslokapital utan att känna skam kring det är så sjukt viktigt tror jag.
Den som vågar känna mycket i och efter en relation är alltid starkare än den som inte vågar känna något alls.”
Du formulerer ting så jævla bra, Sandra! Takk! <3
Alltså. Din sista mening ”Den som vågar känna mycket i och efter en relation är alltid starkare än den som inte vågar känna något alls.” Jag ryser. Så på pricken vettigt beskrivet. De må vara jobbiga ibland, alla de där känslorna, men jag har dem tusen gånger hellre än att inte ha dem.
Alltså fy fan för en genial recension, Sandra! Det är definitivt något som skavt i de andra recensioner (eller mer diverse korta uttalanden) jag läst om boken i fråga. Som om de låtsas förstå något som så uppenbart är pretentiöst blaj. Förlösande ärligt av dig och mer skörhet åt folket! <3
uh gud klarar inte av pretto-jävla-namedropping. håller med dig om att det var på tok för mycket av det i I love Dick men också i flora wiströms Stanna. herregud kan folk sluta hävda sig själva?? att allt ska va så intellektuellt och pretentiöst hela tiden man blir ju galen för mindre.
sååååå enig!!!! skjønner ikke hvorfor alle elsker den så himla mye.
*Ev spoiler!*
Sandra!
Hur förstod du sekvensen i slutet av boken där flera sidor ägnas åt att förklara schizofreni?
Jag gick helt upp i tankar som ”vem är det som inte finns? Vilken karaktär i boken är det som endast existerar i en persons huvud?”
serri då var jag så förvirrad att jag bara bläddrade förbi dom.
Så himla fin analys där på slutet <3 jätteviktigt att komma ihåg det där! och haha rolig formulering "är jag ointelligent?" – so relatable! hatar onödigt namedropping!!!
Gud jag STRÄCKLÄSTE den här boken under en dag och sörjde när den var slut. Tyckte den var så intressant som konstprojekt liksom. Och att vi får följa en kvinna som gör någonting så oerhört gränslöst.
Hallå Sandra! Jag har hittat den ultimata dokumentärfilmen för dig på SVTplay. Gulligt om natten heter den och innehåller bara gulliga djur i miniatyrmiljöer under 1h. Liksom bara det. Tydligen skapat för de som inte kan sova på natten och behöver nåt att kolla på. Tips tips
Serietips: The OA paa netflix, om du ikke allerede har sett den!
dessa inlägg är mina favoriter. TACK.
så sant och bra och viktigt! om att våga visa sig skör och att det är bra att känna. har precis insett det i mitt liv, att skör inte är lika med svag. utan tvärtom – det är starkt att våga känna och våga uppleva. <3 <3 <3
Det sista du skriver får mig att minnas denna text av Fanny Åström, med utgångspunkt i dig och slutet på ditt förra förhållande: http://www.arsinoe.se/jag-blir-hellre-sarad-sa-att-det-kanns-som-att-jag-ska-ga-sonder-an-att-stympa-mig-sjalv-kanslomassigt/
Beundrar dig just för att du är så öppen med dina känslor. Det gör att det känns som att du lever PÅ RIKTIGT, eftersom du vågar känna allt som kännas kan.
Hoppas du någon gång kan visa bilder du vet du gjort det ibland på snygga killar ögongodis. O vad dom inläggen är härliga. Dom gör en grå dag till något mycket bättre kram.
Ärligt talat skulle nog bli jag hoppade över lite för mycket. Ska man läsa en bok som är lättläst o vansinnigt rolig är det farmor är galen. Har nog läst den tjugie gånger. Så kul och underbar bok. Behöver man få skratta läs den!
Hoppar du, och ni i kommentarerna, någonsin över sega partier i böcker? Jag gör det hela tiden, men vet att en del tycker det är liksom lite omoraliskt gentemot författaren.
Nej aldrig. Främst för att de sega delarna knyter samman historien och då läser jag igenom dem ändå för att inte missa något längre fram.
jag kan göra det. eller inte hoppa över helt o hållet, men läsa snabbt, typ skumma igenom. jag tänker att det är ok, har försökt ibland att tvinga mig till att läsa sånt jag inte gillar, men då blir det ofta för tungt o icke-lustfyllt. och jag vill att min läsning ska vara lustfylld.
”Att våga använda hela sitt känslokapital utan att känna skam kring det är så sjukt viktigt tror jag.
Den som vågar känna mycket i och efter en relation är alltid starkare än den som inte vågar känna något alls.”
Ja ja ja! Brukar också tänka på det när jag visar mig skör – hellre mänsklig och starkskör än en falsk uppvisning av en känsla som inte stämmer.
Tack! Känslokapital är ett ord jag kommer att använda framöver.
Håller med Johanna, bokrecensionerna har alltid varit hög klass men blir bara bättre och bättre. Som egna magiska texter, det som gör bloggen unik jämfört med tidning – att allt vävs samman med det högst personliga, dina reflektioner med en så tydlig avsändare. och sjukt välformulerat.
ps skrev för några dagar sedan om hur jag lånade Allt som blev kvar och bibliotekarien var överraskad över denna succébok som alla kommer och frågar efter. Dagen efter hade jag läst ut den. ÄLSKADE mörkret, det ständigt pulserande, i vissa glimrande ögonblick hade den något närmast hypnotiskt i sig som jag relaterade till stämningar jag älskade i Alltings början (även om jag vill understryka att böckerna har sin egen unika ton och egentligen inte är lika på det sättet, men de fångade och förhäxade av och till på samma sätt). Ska köpa boken nu för den blir helt klart en sådan jag återvänder till, läser några sidor i när jag vill ha inspiration av vackra ord i mitt eget skrivande.
Sandra! Som tillägg angående bibliotek och dina böcker: vart på biblioteket tre gånger under senaste tre veckorna för att hämta ut reservationer och ALLA gångerna har jag skymtat båda dina böcker i reservationshyllan och väntat på att någon som köat på dem ska få hämta ut dem. Ville liksom ta en bild och snappa dig eller något, precis som om du var min kompis, haha. Men kanske ytterligare ett testamente till hur fint det är att du kan dela med dig av dig själv, framförallt såsom du pratar om i detta inlägg, samt beskriva det med så bra och rätt ord att man som bloggläsare känner precis så?
♡♡♡♡♡!
Håller så mycket med dig om det sista. Det är så viktigt och starkt att våga vara svag och du skriver så fint om allt just nu.
Tycker dina bokrecensioner blir bättre för varje gång! Kanske just pga du faktiskt lägger in mer känslor nu? <3