Så var det ny vecka igen. Idag hoppar jag och Jenny på ett plan och reser hem till Stockholm.
Har varit mycket uppfriskande att befinna sig någon annanstans i en vecka, särskilt under en så trist månad som januari. Den här veckan som kommer nu är också ganska händelserik. Jag har fått redaktörens synpunkter kring min novell och ska fixa det under dagarna, jag ska gå och se Alex och Sigges nya show, jag ska ut och äta med Nina och Alexandra, kanske dricka öl med en kille från tinder (om jag vågar. har ej vågat träffa någon tinderman än) och jag har blivit bjuden på lunch hemma hos Siri. Ganska många bra grejer.
Jag skrev i min dagbok den första december: ’längtar tills jag vänjer mig med det konstanta i att ha ont. det brukar ta någon månad eller två, i alla fall de förra gångerna.’ Nu känner jag att jag äntligen nått dit, vilket är något slags framsteg antar jag. Jag får inte längre panik av sorg utan har istället vant mig vid detta konstanta molande. Jag är olycklig, men det är får väl vara så nu då. Man dör inte. Man fortsätter framåt bara. Det är som att något litet inuti har gått sönder, en flisa som skaver mot huden, men hur många människor är hela egentligen? Typ ingen. Jag gråter ens knappt längre, bara när jag råkar bli för full och scrollar för långt bak i bildarkivet på telefonen. Men nu är snart alla bilder raderade.
Och om 60 dagar börjar sommartiden.
