de polyglotta älskarna.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Förra veckan läste jag ut 2016 års Augustprisvinnare i skönlitteratur: Lina Wolffs De Polyglotta Älskarna. Jag läste ut den på bara ett par dagar, tyckte den var så bladvändig, välskriven, psykologisk och spännande. Och sorglig.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Boken är uppdelad i tre historier som knyts ihop. Den första handlar om Ellinor som lägger upp en profil på en dejtingsajt: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man”. En litteraturkritiker i Stockholm svarar och hon åker upp till honom och de går in i något slags weird ojämn maktbalans-förhållande.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Den andra historien handlar om författaren Max som lever i ett äktenskap som börjat gå på tomgång och börjar fantisera om att ta en receptionist han träffar av en slump i Word Trade Center vid T-Centralen som älskarinna. (jävlar vad lång mening sorry)

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Den tredje historien handlar om en italiensk överklassfamilj som har förlorat sin förmögenhet och vi får följa en mormor, mamma och dotter i deras palats som de nu kommer förlora.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

En sak som jag tyckte mycket om i denna roman (och som ni vet att jag gillar överlag) är att det finns så mycket fint att stryka under. Boken har ett väldigt speciellt språk som jag verkligen gillade. Den har många lager och vill säkert berätta något helt annat än vad jag läste mig till, men det är väl också det fina med böcker. Att man hittar det man själv söker för tillfället. Det här är en bok om män och kvinnor, om relationer, makt och klass. Jag tyckte om att kvinnorna agerar på ett klassiskt manligt sätt och vice versa: kvinnorna är raka och tydliga (nästan blasé), männen känsliga.

Samtidigt är den brutal ur precis samma slags perspektiv men omvänt – kroppar och personligheter beskrivs ingående på ett köttsligt uttråkande sätt. Slitåslängigt, som gamla urtvättade klädesplagg, något man enkelt byter ut – särskilt genom männens ögon. För en romantiker som jag själv gjorde det mig tung i hjärtat. Jag har aldrig känt så med män jag älskat insåg jag. För varje år som går med någon blir jag mer och mer fascinerad över de nya sidor som vecklar ut sig, ett annat sätt att röra sig i sömnen, en kort anekdot från ett möte, en ny fräkne. Är detta ett (socialt obs ej biologiskt) kvinnligt drag funderade jag på. Det är som att maktbalansen omstruktureras efter några år, och kanske är detta mitt relationsproblem. Kanske. Förjäkligt isåfall. Jag är så trött på män.

Gud. Svamlar jag nu. Ibland känns det som att jag långsamt håller på att bli sjuk i huvudet för att jag tänker så jävla mycket att jag knappt längre vet vad jag hittat på och inte.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Jättebra bok, väldigt mörk, men det är också det fina med den.

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
29kommentarer
  • För 7 månader sedan gick jag och min kille skilda vägar. Och det har varit ett helvete för mig att överleva ända sen dess. Nu har jag träffat en kille som är så jävla bra. Vi har fantastiskt sex. Bra kemi. Pratar långt in på nätterna. Ömt och fint. Men. Jag är så tom. Jag kramar honom och pussar honom och vi håller handen, men ingenting händer. Och nu kanske man tänker att det är för tidigt. Att han inte är rätt för mig. Men han är egentligen det. Långt långt inne i mitt tomma hjärta så gillar jag honom. På riktigt. Han är egentligen så jävla rätt att jag istället känner ingenting. För att jag har blivit förstörd på något vis. Känns sorgligt.

    Fraser 2017-01-27 13:32:13
    Svara
  • Relaterar så mycket till ditt svammel och då har jag inte haft en pv sen 2012. Är så trött på dudes, och på alla andra lyckliga människor, och på att tänka, och på att analysera känslor. Kan inte någon, NÅGOT, ta mig med storm.

    Sofia 2017-01-27 01:32:06
    Svara
  • Kapar recensionstråden i hopp om att hitta likasinnade; ÄLSKADE t.ex. De polyglotta älskarna.

    Hej alla som – liksom jag – gillar böcker och vin och trivs i Stockholm men saknar bästisar på annan ort och känner sig lite ensamma. Finns det nån där ute som skulle vara intresserade av att vara med i en nystartad bokcirkel där man ses kanske nån gång i månaden och dricker vin och pratar relativt kravlöst om nån bok och så småningom även om annat viktigt. Du får gärna vara tjej, i 25/30-årsåldern, vara kul och vettig samt lova att dyka upp på träffarna. Maila gärna och berätta lite om dig själv i så fall, det blir kul! [email protected]

    Charlotte 2017-01-26 22:21:19
    Svara
  • sandra! jag uppskattar dina bokrecensioner SÅ mkt. de är så välskrivna! har också precis läst de polyglotta så extra kul att höra dina tankar.

    sara 2017-01-26 22:14:27 http://sar.as
    Svara
  • Alltså jag älskar ditt språk i bloggen nu, så transparent, realtids-feeling, nära, fint, viktigt. Stay strong, snart är det vår, då jävlar! Hihi. <3

    Mel 2017-01-26 20:52:08
    Svara
  • åh tyckte också om den så himla mycket! undrar vad du använder för app för att redigera bort orden på sidan som inte hör till citatet? eller använder du photoshop? obs tycker att du är så fruktansvärt grym! tack för att du är så ärlig och öppen med vad du känner kring ditt breakup, vet att du får många av oss att känna oss mindre ensamma <3

    k. 2017-01-26 19:08:42
    Svara
  • Enligt några studier som jag har läst så är kvinnor (oftare) otrogna för att deras hjärta faller för nån annan, en känslomässig otrohet alltså, medan män (oftare) är otrogna för att de vill ligga med nån annan. För att det är en så stor sexuell spänning i att ligga med en ny. OBS det här är bara mina observationer och slutsatser utifrån vad jag läst och erfarit men jag tror att den generella uppfattningen, att män kastar bort sina relationer, bygger på att deras anledning ofta är sexuell snarare än emotionell… jämfört med kvinnor. Och då kan man ju argumentera för att det faktiskt är ganska slösigt att sabba en relation bara för att man är kåt eller kanske framförallt spänningssökande jämfört med om man blir kär i en annan person.

    Julia 2017-01-26 17:42:33
    Svara
    • Svar på Julias kommentar.

      Här är en tanke eller tre. Om vi kör på detta med att det är ”socialt och inte biologiskt”. Hur mycket omöjligheter kräver man inte av en person att trots massiv kulturell indoktrinering i vissa roller och förväntningar, bete sig som om dom är det totalt motsatta? Att tro att detta på något sätt inte infiltrerat hela känslolivet och förhållningssättet? Alltså generellt. Jag blir också mer och mer fäst med tiden. Jag har alla incitament att göra det (sociokulturella OCH biologiska – även om feminister skiter i det senare). Mannen har det inte. Så kan vi sluta förvänta oss att dom ska bete sig som kvinnor? På riktigt. Vi är olika. Han kommer inte att känna på det sättet. Det är okej, för man måste inte känna på exakt samma sätt för att det ska vara viktigt eller genuint. Och han borde definitivt lära sig det också. Då kanske han inte förväntar sig omöjligheter.

      (inb4 men min kille—!)

      Azze 2017-01-28 19:59:23
      Svara
  • När mitt hjärta krossades för första gången år 2007 så trodde jag att jag skulle dö av all smärta. Det var helt fruktansvärt och jag var på vippen att bara avsluta allt. Men jag kom över det, kan man väl säga, upptäckte andra män, och sedan blev det standard för mig att få hjärtat krossat ibland och sedan gå vidare. Upptäckte efter ett tag att efter två år är för mig alla känslorna döda ändå… Känner igen det där ”slitochsläng” du beskriver och får en klump i magen… Sista året med ex-sambon var bara tråkiga, jag struntade i allt som rörde honom, tyckte han var bråkig och grå. Den fascination du beskriver var så död.
    En kursare berättade något för mig för två år sedan som jag nog aldrig glömmer. Hennes pojkvän hade friat och hon hade bett om betänketid, jag frågade varför (då jag visste att de hade det fint), och hon sa ”Jag älskar honom, men jag tror att man bara kan ge sig själv fullt ut en gång. Och det gjorde jag när jag fick hjärtat krossat för många år sedan. Nu finns inte hela jag kvar, och jag vet att jag kan klara mig själv – så hur kan jag då ge allt när jag inte har allt kvar?”. Det kände jag igen. Jag har ju alltid en B-plan! Jag älskar min nuvarande pojkvän så enormt, men… Jag vet ju att jag överlever, och nog träffar någon annan, om han gör slut. Då har jag inte gett allt? Jag är nog inte kapabel längre…
    Det jag längtar efter (eller kanske fasar inför?) är att det går 2-3 år av vårt förhållande. Så jag kan få se om jag kan tycka om någon, älska någon, vara fascinerad av någon längre tid än så… Vill ju att det ska gå. Är nog skadad och förstörd om det inte går för mig? Finns inget värre än att äcklas av sin killes beröring – vill aldrig hamna där mer… Gud vad jag är sjuk.

    C 2017-01-26 13:58:59
    Svara
    • Svar på Cs kommentar.

      Kände också så efter att jag och mitt ex gjorde slut för några år sen. Kände också så, att jag gett honom mitt allt och han avvisade mig. MEN man utvecklas heeela tiden vare sig du märker det eller inte. Så jag gav honom den jag var då, men nu är jag någon annan och tbh någon bättre. Nästa kille jag väljer att ge mig själv till (haha så konstigt det låter men du fattar) kommer få en new and improved version av mig. Och om det inte funkar kommer killen efter det lära känna ett annat jag. Vet inte om det hjälper dig men så känner jag iaf, ta hand om dig. <3

      Elin 2017-01-26 20:42:54
      Svara
    • Svar på Cs kommentar.

      du är inte sjuk. du måste bara våga släppa in igen. då kommer komma dit en dag, jag lovar.

      sandrabeijer 2017-01-26 14:03:59
      Svara
  • Sandra, när du gjorde slut med din första pojkvän, var det likadant då att du slutade vara kär? Undrar om det var likadant som ned L och M fast omvänt. Eller helt annorlunda pga att ni var unga och lätt att man växer ifrån. Jag blev dumpad på samma sätt som du efter en fyra år lång och självklar ”elsaochpontus relation” (alltså som verkar perfekt självklar och trygg) och nu tänker jag mycket på dig och på hur jävla jobbigt det är för oss nu och att jag absolut inte tror på en enda relation.ingen sitter säkert så för mig är det fan inte värt det att bygga upp något med någon. Hoppas jag blir tokkär och glömmer min pessimism. Btw ett rebound hjälper mot panikledsenhet.men var ärlig med hen/dem och ta inte en bara för att utan någon som det på riktigt finns kemi med. Men det där vet ni redan 🙂 puss

    J 2017-01-26 13:04:46
    Svara
  • Denne har jeg lyst til å lese. Kanskje høre på lydbok siden den er på svensk.

    Luisa - La Mar 2017-01-26 12:37:40 http://la-mar.no
    Svara
  • Hej Sandra!

    Det är första gången jag kommenterar här, och nu när jag väl gör det är det inte ens för att berätta att jag har läst din blogg sen typ alltid, utan helt av egoistiska skäl. Det är nämligen så att jag precis har flyttat till Hongkong för ungefär ett halvår (dels för att jobba, dels för att fly från livet ett tag), men jag känner nada människor här. Vill träffa nån härlig att hänga med!!! Så jag tänkte om det kanske inte är dags för ett sånt här inlägg snart, när man kan söka brevvänner, eller vänner eller bokklubbar eller Hongkong-vänner och så?? Det hade varit dejligt.

    Sofi 2017-01-26 12:13:27
    Svara
  • Jag håller också på att bli sjuk i huvudet. Jag har satt ut två mediciner och börjat med en helt ny och har det lite tungt. Men det är viktigt att ge sig själv tid att läka. Att få chansen att göra det. Jag ska inte läsa Polyglotta, inte nu iaf. Men kanske Argonauterna som jag har i väskan, om jag ids. Sköt om dig!

    Elin 2017-01-26 12:06:11
    Svara
  • Jag tror att allt grubblande och tänkande är precis rätt efter en händelse som vänder ut och in på livet. Ett sätt att lära känna sig själv och levla i sig själv. Ta några extra rundor i hjärnan för att försöka förstå sig på var man nu ska bli av. Det är en del av processen, tror jag! Tack för att du delar med dig! Kram

    sofia 2017-01-26 11:54:20
    Svara
  • Jag tänkte på att du tänker mycket på varför det tog slut, och om du väljer fel, och varför du väljer som du gör. Så tänkte jag att… Alltså 99% av alla relationer tar ju slut liksom? Okej att du blivit dumpad två gånger i rad, men det kan ju vara en slump också. För, nästan alla relationer tar ju slut. Antingen för att man inte passade från början, eller för att man inte passar längre, eller för att man bara oops råkar sluta vara kär i sin partner, vilket inte har med partnern att göra skulle jag säga (om den inte förändrats markant) utan en själv. Jag tänker att du kanske inte måste byta killtyp, eller leta på andra ställen än vanligt, men en dag kommer du att vara i en relation som håller, pga… vissa relationer håller liksom.

    Sen är det klart att man måste GÖRA saker för att relationen skall hålla, men i regel tror jag inte man behöver så mkt mer än:

    1. Vara kära eller älska varandra.
    2. Vara vänner
    3. Lyssna på varandra noga
    4. Bråka på samma sätt (oavsett hur man bråkar, se till att hitta någon som har samma bråkstil så den ena inte skriker besinningslöst och den andra ba ”pratar lugnt”.)
    5. Prata om sin relation och sina känslor ofta.
    6. Inte tycka det är äckligt eller jobbigt att sexa med personen.

    Men vem vet, min kille kanske dumpar mig trots att vi har alla de grejerna, pga slutar vara kär en dag liksom. Fy.

    Julia 2017-01-26 10:40:10
    Svara
  • Tack för ännu en fantastisk recension.

    Cykelkatten 2017-01-26 10:31:51 http://cykelkatten.cc
    Svara
  • Vilken bra recension, nästan din bästa hittills!? Måste ju läsa sen här nu.

    Cathis 2017-01-26 10:12:19
    Svara
  • Åh, tack för boktips.

    Jag tycker det låter som en utmärkt egenskap att du hittar nya fina saker hos en partner allteftersom tiden går, men jag tror inte alls att det är betingat till kön. Men förstår att du tänker så nu när det varit du som blivit lämnad och vill hitta mönster. Med ett ex jag hade försökte jag förstå i flera år varför det tog slut och hittade massa olika förklaringar. Men ingen förklaring hjälpte nog att komma över honom lättare egentligen tror jag, det var nog bara tiden som gjorde att det gick över till slut. Eller åtminstone gick över tillräckligt mycket, för kommer man verkligen över någon man varit jättekär i helt och hållet??? Jag gör nog inte det. Tänker att det är som du också nämnt någon gång tror jag, att ju längre man varit ihop desto längre tar det att komma över relationen. Min partner som jag har idag har jag varit ihop med snart 6 år så skulle kanske ta 3 år att komma över om vi gjorde slut nu. Skitlång tid men i det stora hela är det ju ändå värt det.. och lever man i 100 år är ju 3 år bara 3 små procent av livet.

    Ja, hur som helst. Ha en fin torsdag!

    Ellen 2017-01-26 09:42:06
    Svara
  • På tal om boktips: jobbar på ett bibliotek i Östergötland och då och då får man boktipsa på den gemensamma hemsidan för länet. Denna vecka var det min tur och då tog jag bland annat med din senaste bok som ett av mina tips 🙂

    M 2017-01-26 08:55:01
    Svara
  • Så fint skrivet Sandra! Och jag kände lite likadant när jag läste. Så sorgligt om det är så att kvinnan älskar mer och mer och blir allt mer beroende av kärleken medan mannen istället blir stark och självständig och kanske ser sig om efter nya kroppar, nya äventyr, nya fräknar. Så jävla skevt det här fucking patriarkatet är. Så jävla sorgligt att/om kärleken ska handla om makt. Varför kan aldrig romantik vara fri från ojämlikhet, det skulle vara så fint!

    Kajsa 2017-01-26 08:48:45
    Svara
  • Hallå! Du håller inte på att bli galen, bara lika galen som du/jag/hon/han/hen blir varje gång man blir lämnad. Menar att du varit igenom det förr, alltså kommer du inte tappa bort dej i tankarna helt denna gång heller, för hjärnan har nån slags överlevnadsinstinkt. Se det som att typ, så länge du orkar tänka och fundera på snåt, så är det ok med sin hjärna och det är nog snarare ett tecken på att du mår bättre än när man Inte känner sej galen efter nåt sånt här. (Alltså i det stadie när det är så mycket för mycket att man bah ”nä det var inge särskilt”)
    Du äger!

    L 2017-01-26 08:05:59
    Svara
  • ”Jag är så trött på män.”

    Relaterar. så. mycket.

    Just påbörjat den här boken, men gillar den också.

    Christina 2017-01-26 07:19:26
    Svara
  • Måste läsa denna!

    Något annat: såg dessa på H&M: http://m.hm.com/se/product/59521?article=59521-A
    Bra längd för en gångs skull!

    Malin 2017-01-26 07:16:30
    Svara
  • Ditt ”svammel” rörde något i mig. Starkt och ledsamt och jättefint formulerat.

    Frida 2017-01-26 06:32:16
    Svara
  • Hej. Jag osams med min pappa o då tänker jag för mycket på det. Men det kommer gå över. Om jag blir kär jag tröttnar inte utan omtäcker mer o mer små bra egenskaper hos en man. inte alltid men om det är bra. Annars är ju det bäst o dra sej ur om han typ inte snäll. Ja det betyder mycket att du delar med dej av dina känslor. Tack från hjärtat. Kram.

    Maria 2017-01-26 06:29:30
    Svara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!