En gång för länge sedan – det var tiden utan smartphones – så åkte jag rulltrappan upp från Gärdets tunnelbana. Det var kväll och det var ingen annan där utom jag och jag lyssnade på musik i hörlurar. Plötsligt kände jag hur ryggsäckens tyngd lättade och när jag vände mig om stod det en man precis bakom mig. Han var lång och bred och höll i min mobil som han hade plockat ut från ryggsäckens ytterfack. Min första reaktion var att instinktivt ta tag i hans arm och bända upp mobilen ur hans hand. Jag skrek vad håller du på med? och han blev så paff att han sprang uppför rulltrapporna ifrån mig och skrek förlååååt.
En liknande grej hände vid Slussen förra året. Två killar smög upp på mig, en bakifrån och en framifrån och började tafsa. Jag slog händerna rakt ut som en trafikpolis och skrek FLYTTA och de fick kaninblickar och backade därifrån.
Jag har tänkt då och då på de här scenerna och en del andra liknande den senaste veckan. På att jag kanske måste ha någon slags inneboende styrka jag annars inte är medveten om.
Och precis så känns det nu, hela tiden. Jag tar stora steg på gatorna med nävarna knutna och jag vaknar med hög puls och jag går och lägger mig med hög puls. Jag känner adrenalinet ticka genom ådrorna oavbrutet. Jag känner mig två meter lång. Som att blodet är svart, som att ingenting spelar någon roll.
Det är en intressant känsla.
Igår jobbade jag kväll och kom in på stationen med tåget strax efter 23:00. Bor i Hässleholm, så det är inte en käft ute på vardagskvällarna. Det finns en inglasad bro över spåren som jag gick genom, och där var det en kille som följde efter mig, en bit efter mig, hela tiden ropandes mjuka ”hallååå”:n och ”ursääääkta”:n. Inte på ”ursäkta, du tappade något/när går tåget?”-sättet, utan på ”stanna lite”-sättet. Vet inte, svårt att förklara, men jag tror ni fattar. Jag vågade fan inte ens sakta in och vända mig om, jag bara borrade ner blicken i marken och gick på. Var så rädd att han skulle bli arg och börja skrika efter mig och/eller börja springa efter mig, slita tag i mig. Det hände aldrig, jag kom ut och där väntade min sambo med bilen (tack jävla gud för att han redan var där). Jag VILL tro gott om människor. Jag VILL tro att han bara ville fråga något. Men jag blir samtidigt arg, liksom jag är en ensam tjej på en helt öde tågstation vid 23 på kvällen, FATTAR du inte att du gör mig rädd? FATTAR du verkligen inte att du skrämmer mig när du följer efter mig sådär?! FATTAR DU VERKLIGEN INTE DET ELLER BRYR DU DIG BARA INTE?! Jag blir så jävla arg. Och så ledsen att han fick mig att bli så rädd. Oavsett vad han ville. 🙁
Åh vad jag önskar att jag kunde känna igen mig i detta. Istället har jag varken fått fright eller flight, utan blir bara paralyserad i oväntade/läskiga situationer. Måste öva ”nejnejnej” i spegeln och låtsas-slåss medan jag tvättar, hoppas det funkar om det behövs… Hatar att vara så vek.
Du är inte vek! Det är en helt naturlig och automatisk respons till skrämmande situationer.
Menade fight & flight hehe
Jag fick höra vad han gjorde.. Helt jäkla sjukt, häng ut honom! Svartlista honom i hela Stockholm! Vilket jävla as.
Men snälla skriv vad som hänt nu då på Flashback eller något. Det kommer ändå komma ut förr eller senare. Jag är dödsnyfiken 🙂
Vill också va en sån där dryg en och fråga om du inte kan tala om det i ett annat forum? Kan inte låta bli att vara så himla nyfiken 🙁 Och han verkar ju minst sagt förtjäna att bli uthängd. Sen fattar man ju att Sandra inte vill vara den som outar vad han gjort, men borde ju inte göra något om det kommer fram på annat vis, eller? Man vill ju respektera Sandras känslor samtidigt som man (eller jag i alla fall) så jädra gärna vill veta vad tusan svinet gjort.
Men åhh berätta!! Nån annanstans typ flashback eller nåt!
SANDRA!!!!!! DU ÄR BÄST BÄST BÄST. ALWAYS AND FOREVER. Även om du känner dig svag nu för att livet fucking sparkar på dig så är du ELDEN. du är exakt lika färgstark, viktig och glödande som alltid i våra ögon. ÅÅ tror faktiskt jag älskar dig!
Du är grym, Sandra!
Tror jag får såna ögonblick när mina kompisar är i fara och jag är i närheten. Jag blir som en gåsmamma. Tänker på en gång då en full, äldre man tog tag i min vän och vägrade släppa taget om henne trots att hon skrek släpp. Jag gick upp till honom, gav honom en höger (jag var sexton och tänkte inte efter), och bände henne ur hans armar. Sen skrek jag till honom att aldrig röra henne igen och han var för paff för att ens svara.
Och senast var på juldagen då jag och samma kompis, plus en till, blev förföljda av en kille på vägen hem. När jag fått nog tog jag upp min nyckel ur min ficka, vände mig om och puttade mina vänner bakom min rygg. Sen frågade jag vad fan han höll på med och höll upp nyckeln mot hans ansikte. Han ljög och sa att han kände en av våra kompisar som han skulle på efterfest med. Jag skrek åt honom att dra, och han blev rädd och gjorde just det.
Berättade det här för min terapeut förra veckan, och hon sa att jag var modig. Och då kom jag på att ja, jag är nog det. Fin egenskap att ha.
Jag älskart! Heja dig! Jag har lyssnat på fredagslistan hela dagen, som en protest mot att det är måndag. Som ett litet fuck you helt enkelt.
BAM! wow.
Blev trakasserad på en spårvagn en gång (de envisades med att pilla mig i håret), och när jag sagt ifrån högt två gånger utan att de slutade så åkte den ene till slut på en propp. Eftersom jag skrikit tidigare så hade jag redan hela vagnens uppmärksamhet, och dem i ryggen när jag till slut försvarade mig. ”Det är bra tjejen!!” ropade de, och jag kände mig så stark! Jag var tokig när jag gick av på nästa hållplats. Det kändes som att jag skulle kunna slagits hela natten, som att jag skulle brinna upp av vrede! Är så glad att jag gav dem en match, och inte bara klev av vagnen och pep iväg hemåt och grät.
Älskar detta
Det här var så himla fint!
Alltså BAM sån rysningar, pang på bara. Så cool är du Sandra.
Jag mådde också så efter en olycka (förorsakad av en osedvanligt svinig man) jag var med om. Det var en ganska läskig känsla och sen kraschade jag. Det blev bra sen med terapi och en sjukskrivning. Ta hand om dig Sandra. Kom ihåg att de flesta killar och människor faktiskt inte är så outhärdligt sviniga så man behöver må så. Kram
Allt blir möjligt i dina ord och du får orden att gå som elektriska stötar genom kroppen på en. Känner alltid saker som jag inte ens trodde att jag kunde känna. Jag har läst inlägget om igen fem gånger under dagen och det finns sparat bland mina mobilanteckningar. Sista stycket ska bli mantrat för 2017 när jag fanimig kommer att äga Stockholms gator.
Yaaay!! Hejja hejja <3
Blir så jäkla glad av att läsa det här, så glad så att jag växte flera meter själv.
Tack Sandra, du är värd allt gott!
Så bra innlegg! Og så bra at du slår i fra deg.
Jeg vil ikke være en som rains on your parade, men blir kanskje det likevel; er ikke Charles Saatchie eksmannen til Nigella Lawson? Han kjipe fyren som tok kvelertak på henne (choked her) på restaurant for noen år siden? Jeg synes tittelnavnet på boka var awesome, men fikk en bismak i munnen da jeg tror det er han som er forfatteren. :/
oopps, kan tydeligvis ikke stave navnet rett: Saatchi, var det.
Jo:( inte så lätt att veta vem han är osv men han hade misshandlat nigella under en längre tid och en gång fick paparazzi det hela på bild.
Stod i kön till en klubb i Oxford i helgen och ett snobbigt killgäng från någon respekterad herrförening/medlemsklubb med frack försökte tränga sig för mig och mitt sällskap. Trots att jag är 160 och dom var alla två meter vände jag mig om och skrek något i stil med ”What the fuck do you think you’re doing?!” och dom blev så paffa att dom slutade. Alla borde få gå omkring med lite jälva anamma i fickan
<3!!!
Jag har upptäckt att jag nog också har en liknande stryka inom mig. Som plötsligt gör att jag säger ifrån och står upp för mig själv åtminstone lite mer. Det är så skönt! Dels att göra det, dels att veta att det finns där inne.
GYUUU vad fint skrivet!! Detta ska bli mitt mantra. Ska knyta nävarna i mina fickor och inte ta NÅGON JÄVLA SKIT
Efter jag läste inlägget tänkte jag ”WOW. Sån power!!” Sen blev jag ledsen, för man borde aldrig behövas utsättas för sånt här. Djävla samhälle.
Fly eller fightas. Det är exakt vad kroppen förbereder sig för när den möter en fara och antingen ska slåss eller springa. Något jag lyssnade till i morse i ljudboken av Therese Lindgrens ”ibland mår jag inte så bra”.
Och ja, det låter inte jättetrevligt 🙁 Kram Sandra!
Fly, fightas eller frysa. Nämner det inte för att jag vill rätta dig på något vis, men bara för att frysa är också ett himla vanligt reaktionsbeteende. Framförallt vid sexuella angrepp. Och trots att det är så vanligt så känner så många skuld för att de inte reagerade med att fly eller fightas, fastän det är en helt normal självbevarelsedrift det med. Så för dem bara! 🙂
Har känt mig såhär sen jag läste FOXFIRE av Joyce Carol Oates (handlar om ett girl gang på 50-talet). Behöver nu bara ett tjejgäng som går runt med matchande jackor och sjalar samt six inch switch-blades ♡
åh tack för intressant boktips!! <3
TIPS: finns jättebra film utifrån den boken!! Från 2012, såg att det fanns en med Angelina Jolie från 1996 också men den har jag tyvärr inte sätt.
Fina kommentarer ger en blogg ben. Starka ben att springa fort och långt på. Går in på samma blogginlagg flera gånger här, bara för att läsa de nya kommentarerna. Fick mig att minnas ett annat blogginlägg, med så fina kommentarer: http://cupofjo.com/2015/07/whats-the-most-beautiful-thing-youve-ever-read/
Att folk samlas, för att dela fina saker. Precis som här.
Såg den där jäveln på tunnelbanestationen idag. Gick längst perrongen, lite framåtböjd, såg så jävla liten ut och jag tror jag rent instinktivt bröstade upp mig lite när jag gick förbi som om jag var en full snubbe som skulle spöa på honom. Tänk att du har en förklädd armé mobiliserad över hela stan, över hela Sverige. Det är han som ska vara rädd för att gå på våra gator, inte du. We’ve got your back.
<3 alltså sandra måste vara så lycklig som har såna fina läsare som du, anna.
haha! älskar dig.
Sandra! Du MÅSTE lyssna på Mother Protect med Niki & The Dove när du går runt och känner såhär på gatorna, så bra arg-fast-samtidigt-pepp soundtrack <3 Ps. gick förbi dig på Katarina Bangata i förrgår, du var så fin men jag ville (eller kanske vågade) inte störa och säga hej
eller ”mother” med florence and the machine. Blev lite mothertema nu men fan så mäktig låt!!
Gud Sandra, den här ilskan ger dina texter en sån jävla nerv. De bultar rakt in i kroppen.
I lördags dansade jag på Köpenhamnsk klubb. Det var mycket folk, och när det är trångt råkar man ju ibland krocka lite eller pressas emot andra dansglada, och det normala då är ju att de inblandade bara flyttar sig lite så att alla får plats. Under kvällen hamnade jag dock bredvid en stor muskelkille som vägrade flytta på sig, han bara stod där mitt på dansgolvet utan att dansa och pressade sig hårt emot mig, trots att jag flera gånger demonstrativt pressade tillbaka. Min första implus var att gå därifrån, men så bestämde jag helt enkelt att det är han som ska gå, inte jag. Så jag knackade honom på axeln och frågade ”tänker du bara stå här? det är jävligt ohyfsat beteende, du förstör för oss som vill dansa.” Först försökte han ignorera mig, skrattade och spelade oförstående, men jag flyttade inte på mig utan stod helt tryckt mot honom och hans killgäng, tills han till slut klev undan med en irriterad, övertydlig”golvet-är-ditt-gest”. Tack, sa jag, och tog platsen.
Det här en så futtig liten grej, att be nån flytta på sig, men faktum är att jag kände mig rädd för att han helt uppenbart blev förargad över att jag sa till. Han menade säkert inte att vara hotfull, han var väl en vanlig, lite douchig kille som hade druckit en för mycket, men det är tendenserna hos mig själv, att på en gång känna mig tvungen att ge vika i nån form av självbevarelsedrift, att jag blir rädd när någon större än mig visar tecken på aggression – det är tecken på någonting större. Jag bär hela kvinnohistorien i min kropp, i mitt reaktionsmönster. Och jag vet inte ens om det är någon bra idé att gå emot dessa instinktiva reaktioner egentligen; det är ju ingen nyhet att kvinnor dagligen utsätts för våld av helt vanliga, lite douchiga killar.
wooow…. ”jag bär hela kvinnohistorien i min kropp, i mitt reaktionsmönster”. FYFAN vad jag önskar att jag skrivit den meningen själv, SATAN vad bra <3 <3
episkt.
”Jag bär hela kvinnohistorien i min kropp, i mitt reaktionsmönster” – så sant!!!! Du satte verkligen ord på nåt jag har tänkt så mycket på men inte kunnat definiera. High five och pepp till dig för att du inte flyttade på dig!
Fy fan va bäst. Whocarestour 2017@jinder.
Jag brukar ofta tänka när jag går hem ensam om kvällarna att om det kom någon idiot och försökte nåt nu så skulle jag nog kunna ta ner honom. Och så går jag och känner mig stark och full av kraft. Det kanske är korkat att tänka så, jag kanske inte skulle ha nån chans. Men jag tänker att vi kvinnor alltid fått lära oss att vi är svaga och försvarslösa gentemot män, fast egentligen är vi kanske starkare än vi tror. Och kan slå tillbaka, försvara oss själva.
Jag brukar tänka att jag ska spela galen och läskig så hen blir rädd och springer iväg. Typ att man börjar grymta som en Björn eller kraxa som en kråka
Jag brukar tänka att jag har en fågelflock ovanför mig som direkt skulle attackera och hacka ut ögonen (förlåt för äckligt) på den som skulle försöka något mot mig. Ger sån himla power i stegen, vilket jag tror är en väldigt bra grej! Är aldrig rädd när jag går ensam för att jag tänker denna sjuka tanke eller som du ”jag skulle kunna ta vem som helst!” fast jag antagligen inte skulle kunna ta någon man… Kanske dumt på ett sätt fast samtidigt, vad hjälper det att gå runt och vara rädd?
Du overlever, du står opp for deg selv, du kjemper og VINNER!!! Adrenalinet og pulsen er fordi du mestrer, dette fins det mye faglitteratur på! SANDRA BEIJER, DU ER I FERD MED Å TA TILBAKE DEG SELV, OG DU MESTRER! ?Dyrk den kraften, selv når du tviler! Jeg peppar og blir peppad av å lese dette, heja!!!
Det är så skönt att få kontakt med sitt inre jävlar anamma ibland. Att veta att det finns där och går att plocka fram när det behövs gör att jag känner mig tryggare i mig själv. Så jag fattar exakt vad du menar.
Usch! Hemskt verkligen!
När jag var nitton och bott i Falun där jag bor nu i någon vecka var jag på väg hemåt från bio en vårkväll. Jag och min vän hade sett på film, skrattat och haft det trevligt. Jag började gå hemåt och hör hur någon går bakom mig. När jag saknar in, saktar personen bakom in, börjar jag gå snabbare går den personen snabbare. Jag började småspringa och hör hur personen bakom gör detsamma. Jag borde vara så jävla rädd här egentligen men istället var det som något tog över inom mig. Helt plötsligt kommer personen ikapp mig och drar in mig i en liten gränd. JAG knyter nävarna och skriker ”SLÄPP MIG ANNARS SLÅR JAG NER DIG”. Jag var 19 år, hade aneroxia och var långt ifrån vältränad. Men jag visste att skulle idioten försöka sig på något skulle jag inte ge mig utan strid. Personen som (gissa könet… SÅ klart MAN) släpper mig och säger ”Förlåt, förlåt jag ville bara hälsa”. Jag skriker ”SLÄPP mig och bara gå! LÄMNA MIN NU”. Han gick, jag gick också argt hemåt, för att sedan bli skiträdd väl hemma. Jävla karlar alltså!
Ah gosh känner precis samma. Går igenom liknande som du, detta är ju rage stadiet. Alltså jag är så lack på snubben så jag lackar på allt i min omgivning. Inte så att jag är mer otrevlig mot de i min närhet, men just när jag går själv på stan, upp för rulltrappan, in i tunnelbanan eller whatever så går jag med så bestämda steg så att om någon skulle råka gå in i mig skulle de ramla omkull och bryta alla ben och inte jag. Känner mig ständigt som en fbi agent som är på uppdrag. Gillar det samtidigt som det är lite störande, vill få bort honom från huvudet. Om bey har rätt så är nästa stadie ”apathy”. Inte känna alls. Vill gå igenom alla stadier fort. Orkar inte att han ska vara filtret i mina glasögon så att säga. Bort me rej.
Älskade det här inlägget! Precis så har jag också. Jag är en lugn tystlåten person, men rätt vad det är kan jag bli SÅ ARG att blodet bara rusar. En gång var det några tonårskillar som spottade tuggummi på mig på en tom tågstation och då hände det. Jag blev helt rasande, såg svart och skrek åt dem att skräpa sig. Det gick inte så bra, de var många. En av dem hoppade på mig. Men jag klarade mig därifrån på nästa tåg, och allt gick bra. Även om det såklart var väldigt obehagligt så var jag ändå så glad att jag hade sagt ifrån. Att jag hade stått upp för mig själv. Var så chockad att det liksom låg en sån latent styrka i mig som bara välde ut när jag behövde den.
I japan kan man visst avreagera sej o kasta porslin på någon bar hihi jag skulle åka direkt om det fanns här som sagt hatar o vara arg vi samlar ihop ett gäng o av reagerar oss på något vis vad skönt det skulle vara.
Jag har blivit utsatt för ofredande o hatar att må så där dåligt att man är på sin vakt. Urjobbig känsla. Vill verkligen bli av med den. Det är anmält men känslan sitter kvar. Jäkla svin en del karlar är. Larm har jag skaffat så det känns lite tryggare. Kram.
Men snubbar alltså… vad är det för fel på dem?
YAAASSSSS!!
(tack för tipset om Broad City, tycker att fler borde se denna fantastiska och flippade serie!)
Såg i morse att the ex boyfriend, aka svinet hade blivit förlovad. Vi är inte ens vänner på FB men nu får man se vad ”friends of friends” har för sig. Kändes märkligt i ett par minuter, hade verkligen klassificerat honom som ”kommer att dö ensam och olycklig” bland mina filer i huvudet och gått vidare.
❤❤❤
Rimliga känslor! Shit vad bra texter du levererar!
tror det kallas GIRL POWER !!!! <3
Hög igenkänningsfaktor. ❤
Alltså JA. Arg>ledsen alla gånger.
Så jävla fint. Helt rätt! Fortsätt! <3
Du ÄR stark! <3
Den känslan är så SKÖN.
när mitt sviniga ex gjorde slut med mig vart jag skitledsen först. Sen blev jag bara så jävla arg. Gick runt och var arg och kände att jag skulle kunna DÖDA om någon bråkade med mig. Mycket härligare med det där arga än det ledsna tycker jag.
O jag tycker tvärtom. Så jobbigt o vara arg. Hellre ledsen o gråter ut det.
Skrek ”I LOVE YOU SANDRA BEIJER” och väckte min roomie efter att ha läst detta
Bra där!!<3
Av nån konstig anledning var jag också extremt aggro när jag bodde i Stockholm… kunde liksom inte slappna av nånstans bland alla konstiga människor. :/
Nu är man dock lugn som en filbunke efter att ha flyttat därifrån!
kram
Emma
Upplevde detta efter att jag sett suffragette! Blev helt livsfarlig.
Annan grej: när jag gick i gruppsamtal för några år sen berättade ledaren att hon i sin egen gruppterapi hade fått åka buss till skogen i Hälsingland. Alla hade fått ett varsitt brännbollsträ och order om att slå på stubbar. Det var den eftermiddagen. Summan av kardemumman är att funkar det så funkar det. BRA ATT MINNAS!
AAAAAA BÄSTA !!!
Fortsätt äga Sandra!!
Och du, även om vi ju alla visste det redan måste jag lyfta igen: fan vad grym du är på att skriva. Älskar att du använder ditt mående till att skriva kickass texter. Du är så bra!
<33333333333333333
Jag känner också igen detta. Det är en underbar känsla. Inte inte direkt ilska för det inte är inte irritation utan det är mer bara NATURKRAFT och man skiter i vad folk tycker man är kraftfull och bulldozrar allt. You are IT girl!!!!
Ursäkta men hur många ”inte” tryckte jag in i denna kommentar!?!?!? Ursäkta mig.
Så jävla fint skrivet. Det drabbade mig hårt. Svarta känslor kan vara otroligt mäktiga!
Underbart att höra!!!! Knyt nävarna bara!!
BARA KÖR BRUDEN!!!
Bästa. Jävla. Inlägget. Nånsin.
<3 <3 <3. Shit. Du är så stark. Och välformulerad. Och originell.
Wow!
Heja Sandra! Bra egenskap! Jag är likadan och tacksam för det. För länge sen dansade jag på klubb utomlands och känner hur nån tar mig på rumpan. Vänder på mig men ser bara ett myller av folk. Killen närmast ser ut att bara just passera, men instinktivt tänker jag ändå att det är han, grabbar tag hårt i hans arm och skriker åt honom att han är en idiot, fuck off etc. Han säger att han inte gjort något, pekar på en tjej längre bort och säger att det är hans flickvän (som att det skulle göra honom oskyldig). Sen går han. Efter 5 min kommer han tillbaka och säger sorry. Är så glad att jag vågade lita på min instinkt OCH be honom dra åt helvete.
Så jäkla skönt att höra! Du är stark! Jag tror att många av oss, men inte alla, har den där inneboende styrkan och om man har den överlever man allt.
<3
Det finns en kraft i oss alla som man inte vet om att man har förrän man behöver använda den.
Fan det är exakt så det känns
Överlevnadsinstinkten! att först vara ledsen, sen arg, sen jävligt arg, sen okänslig, såsmåningom hittar adrenalinet balans, man kan vara glad och känna andra känslor igen PLUS man är en överlevare!
Kände också liknande känslor efter ett breakup. Kunde gå runt och inte se mig för när jag gick över övergångsställen, blev sur på kommentarer som jag inte blev tidigare, blev mer kaxig. Hamnade i en kris och då var man inte sig själv helt och hållet. Terapi och nytt jobb hjälpte mig en massa. Kram!
Låter ju strålande! ??
Så jäääävla fint skrivet <3 Så jävla rätt.