Hej.
Det är mars och dagsljus efter 17.00 och jag har köpt en ny soffa. Tre bra grejer.
Den här veckan händer en del:
Ikväll är det Stora Ljudboksgalan där jag har suttit i jury, på onsdag åker jag till Lerum och föreläser och dagen därefter föreläser jag i Solna. Utöver det ska jag hänga med kompisar, sjunga karaoke, kanske börja träna igen (lol vem lurar jag) och så har omslaget till min pocket blivit klart!
Visar senare.
Denna vecka har jag även varit singel i fyra månader och skulle nog vilja säga att jag har kommit över honom. På sätt och vis borde jag kanske nästan tacka honom över att det visade sig att han inte var den jag trodde, för man kan inte sakna någon man inte respekterar.
Och jag tänker heller inte sörja ett nästan fyraårigt förhållande och önska att det inte har hänt. Det blir för destruktivt för mitt eget mående och för obegripligt sorgligt. Man får tänka att livet bara är så: att bra och dåliga grejer sker och sedan lär man sig saker förhoppningsvis.
Dessutom har så himla mycket hänt i mitt liv som inte har med honom att göra under dom åren: som att jag gett ut två romaner till exempel. Eller köpt en lägenhet, tillbringat en vår i Paris, lärt känna massa nya människor, blivit frilans, gjort mig hemmastad i Stockholm igen etc.
Känner mig fortfarande arg, sårad och hög på adrenalin, men det är legitimt och inte konstigt. Kommer nog vara det ett tag och på många sätt är det en skön känsla att veta att prick ingen kan fucka med mig.
Jag bryr mig inte längre.
När jag läste ut I en klass för sig av Curtis Sittenfeld förra veckan så var det en mening på dom sista sidorna som jag fastnade för:
”Jag minns mig själv som olycklig,
och ändå var min olycka så skarp och förväntansfull;
sanningen att säga var den i sin energi,
inte helt olik lycka.”
