Sandra Beijer

Idag för precis ett år sedan åkte jag ensam till Tokyo i fem veckor. En present till mig själv för att jag skrivit klart en hel bok till. Jag hyrde en lägenhet – som visade sig vara betydligt mindre än vad jag trodde – vid Megurofloden. Den hade inte ens ett kök, bara en mikro och en vattenkokare. Kände mig ganska ensam till en början för att Tokyo var stort, jag kunde inte språket, kände inte direkt någon och saknade min pojkvän. Fick sura kommentarer på bloggen när jag skrev om mina ensamhetskänslor att jag var ”otacksam”.
Ha. Folk.

Men ganska fort blev det bättre, när jetlaggen gått över, när jag upptäckte de kletiga risbollarna i mataffären med bönfyllning; onigiri. När jag fick en kompis och sedan en till. När jag upptäckte att jag bodde nära ett mysigt café med snabbt wi-fi och gott hotto koffi, när Shibuyas skyskrapor fick det att suga till i magen av förväntan.

Jag bestämde mig för att lära mig strukturen och avstånden i Tokyos västra del och skrev in en ny plats i Google Maps varje dag och promenerade dit. Upptäckte så mycket fint! Shimokitazawas vintage, Daikanyamas bokaffärer, Shibuyas ramenhak, Nakanos barstråk, Ikejiri Ohashis caféer, Harajukus shoppinggator, Nakameguros körsbärsalléer, Shinjukus karaokebarer.
Och så vidare.

Provade saker jag aldrig ätit innan och blev dagligen amazed över Japans matkultur.
Frikkin varje dag, varje måltid!

Och så kom våren med körsbärsblommorna, hanami, uteserveringar och det var som staden plötsligt fylldes på med dubbelt så mycket människor och längs med floden jag bodde vid började folk promenera omkring med vinglas mitt på blanka dagen.
Och jag fick ännu fler kompisar, lärde mig dom olika namnen och smakerna på ramen, köpte märkliga ansiktsmasker och blev bjuden på fest och middagar och upptåg.
Åkte långt bort med tunnelbanan och kom ut någonstans där skyskraporna var lika höga.

Och fem veckor senare åkte jag hem med en resväska full till bristningsgränsen med allt från maid costumes och peruker till femhundrasjuttioelva ansiktsmasker och skönhetsprylar.

Tokyo jag saknar dig!

Translation. Exactly one year ago today I traveled to Tokyo for five weeks.

I måndags var det ljudboksgala och jag såg ut såhär. Minus skorna. Det var askallt ute så jag bytte till Dr Martens.

Kände mig som en blandning av nån Marie Antoinette-person + kickers. Bra mix ändå.

Oops, ser nu att jag hade lite väl ljust puder. Men no stress för det var kväll när jag gick iväg och då syns inget ✌?

Både tröja och kjolen (som har små shorts inbyggda under) är från Zara. Scarfen har jag ingen aning var den är ifrån, hittade den i en låda hemma. Halsbandet med ett S är från Syster P.

Klackarna i sammet är från Prada.

HEJDÅ GLAD ONSDAG

Translation. Monday outfit. Skort and blouse from Zara, platforms from Prada.

picture sources here.

I lördags vaknade jag upp och var så him-e-lans trött efter att ha varit på klubb till tre natten innan. Bästa botemedlet är förstås frukosttacos! Alltså, jag bara steker ett ägg, hackar lite grönsaker och lägger i en tortilla med lime och habanerosås. SÅ gott.

Sedan gjorde jag mig så lördagsfin som jag kunde.

Vid femton kom Emelie förbi, hon har köpt min stol!

Vi bestämde oss för att tacka av stolen med en kaffe och ett glas rödvin på min kvartersbar Vina. Kanske kände stolen att hen var i stolshimlen där och då.

Emelie har så mycket fina grejer i sitt öra btw. Vill också.

Vid halv fem kom Viktor hem till mig och hjälpte mig att sätta upp krokar! Så himla snällt, det blev jättefint.

Efteråt var vi som:
– Hmm vad ska vi göra nu då?
– Vina?
– Ok.
Så då gick jag således dit en andra gång. Personen som hade bokat bordet till åtta hade så roligt namn.

Min lillebror Jack kom förbi också!

Vid klockan nio gick vi ett litet gäng till Bar Central för att äta middag. LITTLE DID I KNOW att jag hade en restaurang som serverar langos såååå nära från där jag bor. Åt denna ”havslangos” med vit fisk och löjrom orkar ej va gott

Efter middagen:
– Vad ska vi göra nu då?
– Vina?
– Ok.
Så då blev det ett tredje besök för dagen.

Dom stängde men vi fick stanna kvar och dricka öl ändå. Perks med att vara stammis ^^

Sedan blev de nog lite trötta på oss för vi ville verkligen spela Les Miserables men det ville inte dom så det slutade med att vi spelade från våra mobiler och sjöng med. Dom sa till slut lite försiktigt till oss att kvällen nu var över.

Då åkte vi på hemmafest och dansade till Les Miserables i ett vardagsrum till typ tre på natten istället.

Senare i vår kommer min pocket ut till Allt som blir kvar. Himla peppigt för då hamnar den ju liksom i pocketaffärer och på flygplatser etc. Jag och min förläggare kom fram till att vi ville att den skulle matcha Det handlar om digs pocketomslag. Så att de liksom står fint bredvid varandra i bokhyllorna.

Och såhär blev det! Den har alltså inte gått i tryck än så vi får njuta tills vidare av en PDF. 🙂
Det är Sara Acedo som formgivit det, hon formgav även Det handlar om digs pocket. Denna i en favoritfärgkombination: grå och rosa (som bloggen!).

Och här har vi både fram och baksida.

Och såhär ser det ut inuti, alltså åt andra hållet liksom (gud så dålig på att förklara?).

Det är något speciellt med pocket tycker jag, romantiskt på något vis för att den blir så portabel och använd, har alltid själv en pocket i väskan.
Kommer ut den 5 april för den som undrar.

Translation. The paperback cover of my second novel. Coming out in a month.