Här kommer en bok om kärlek som jag läst i tre olika länder, på vissa flygplatser och över en och annan måltid. Kärlekens väg av Alain de Botton.
Boken handlar om Rabih, en trettioettårig ung man som längtar efter den stora kärleken. En dag träffar han Kirsten på jobbet. Han jobbar på en stadsplaneringsbyrå och hon leder projektteamet på kundsidan. Han faller för hennes lugna, trygga sätt, hennes intelligens, mod och fräkniga kinder.
Ja, sen börjar den där kärlekshistorien som vi är uppväxta och uppfostrade med att längta efter. En tvåsamhet, ett bröllop, ett barn eller två, någon att leva bredvid.
Kärlekens väg handlar om Rabih och Kirstens liv tillsammans kombinerat med författarens filosofiska betraktelser kring deras relation. Vad är det egentligen vi kräver av ett förhållande?
Hur kommer det sig att så många förväntar sig att en enda person ska fylla alla ens tomma luckor och obesvarade frågor? Varför glorifieras förälskelsens första faser så till den milda grad att nästan alla förhållanden till slut når någon slags besvikelse? Är det ens värt det? Mår vi kanske bättre utan alltihop egentligen?
Jag tyckte mycket om boken. Den fick mig att känna mycket och tänka mycket. Även om jag nog hade uppskattat lite mer ur Kirsten perspektiv och stundtals ett tajtare genusperspektiv är Alains teorier intelligenta och intressanta, säkert extra så för någon som är gift och har barn.
Det var ganska komplicerat och psykiskt dränerande att läsa en bok om kärlek och relationer på ett filosofiskt plan när man själv för tillfället förlorat respekten på sin egen intuitiva förmåga.
För det är väl tyvärr så det fungerar med jobbiga break-up.
Och det är ju sällan den i förhållandet som faktiskt var ansvarig för de felaktiga handlingarna som måste stå ut med de kvarlämnade svallvågorna av sorg – det blir istället den som stod bredvid och valde att blunda för det. Man tillät sig att bli så blind att man intygade sig själv att det bara satt i ens huvud. Man blev till och med intygad av den man levde med att det var så.
Jag slås dagligen av skammen över att jag inte var mer intelligent än så. Att jag inte fattade.
Att man aldrig kanske kommer se det sedan heller för att man aldrig vill. Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha. För mig är den nästan orimlig att bära, jag paketerar den fint i någon låda och tänker på annat.
Och precis som karaktärerna i Kärlekens väg kommer vi göra säkert samma misstag om och om igen tills vi dör. Så är kärleken, fett flyktig och så förbannat skör.
Jag vet att du vet att du inte borde känna någon skam inför det där. Så jag kom bara hit för att säga att jag också känner skam, despite my better judgement. Det går över tänker jag.
Jag tycker inte att du ska skämmas alls. Det är ingens uppgift att luska ut eller gissa sig till vad den andra personen känner, tänker eller gör när du inte är där. Det är ju något som ligger helt på den andres bord! Ingen är väl telepatisk? Det är alldeles orimligt att begäras vara. Jag var i en relation med någon som slutade älska mig, det tog honom över ett år att faktiskt yttra de orden. Som han ändå inte lyckades säga rakt ut. Men jag kan inte gå runt och skämmas över att jag inte visste. Det är ju inte mitt fel att han inte kunde kommunicera sina känslor! (Han sa att han älskade mig dagligen, därtill..) Jag tror att man bara kan ansvara för sina egna handlingar och försöka förstå sina känslor. Men man kan aldrig förväntas vara allvetande.
Nu är jag i en ”ny” relation, sedan två år. Det där uppbrottet tog jättehårt på mig för hur kan man någonsin lita på någon igen när det enda som man minns är en illusion? Sen tänkte jag: jag kan ju inte leva varje dag med en oro, med en rädsla och oförmåga att låta någon nära mig igen. Jag är större än den som ljög för mig, jag kan älska och jag kan leva mitt liv utan att ärren från förr ska behöva göra sig påminda var dag. (Ungefär så)
Tycker också boken du just läst är bra 🙂 Ger många tankeställare, men också, blev väldigt trött på grund av typ män. Hu! Nästan ett år sedan jag läste, men kände så vitt jag minns att Ralph kom undan med så mycket som inte alls var bra eller snällt, just för att ”boys will be boys” ungefär. Och det hade varit intressant att se om Kirsten gjorde några felsteg och vad hon kände och tyckte. Precis som du skrivit här ovan 🙂 Tyckte väldigt mycket om de filosofiska och analyserande styckena, fördjupade ämnet mycket! 🙂
All kärlek Sandra. Du är bäst.
Åh vad fint, läste Chloé och kärleken så intensivt när det kändes som att jag inte förstod någonting mitt i hjärtesorgen och letade febrilt efter svar och den hade inget. Lite som det är i Kärlekens väg också, men han skriver så fint och det är skönt att veta om att en inte är ensam i sin bergochdalbana av kärlek och känslor.
Det är helt fruktansvärt vidrigt att sitta på den sidan där man är personen som inte längre älskar, som inte längre vill, och i och med det kommer splittra en familj. Det är en så kvävande känsla att bära den vetskapen men ändå inte lyckas ta det där steget. Istället stampar man på stället för att känslan av att vara den personen, som bryter upp, som inte längre älskar på det sättet, är så jävla jobbig att identifiera sig med. Men till syvende och sist gynnar det ingen i längden att vandra omkring i ett vakuum, att bara leva på, utan att faktiskt leva och leva ihop, utan bara sida vid sida. En dag snart kommer jag ta det där steget och säga att jag inte längre vill det här – och jag fruktar den reaktion jag kommer få.
Men inte idag, för jag är så jävulskt feg.
Åh, blev riktigt taggad på att läsa den boken!
Inlägget fick mig också att tänka på ett citat från ”Våra kemiska hjärtan” som jag läste nyligen:
”Jag ska inte ljuga. Att stå inför en annan människa, erbjuda henne din själ och få nej är något av det värsta du kan uppleva, det går inte att påstå något annat. Under dagar och veckor och månader och år efteråt kommer du att undra vad som var så fel med dig, vad var det som var så skevt eller fult att du inte kunde bli älskad tillbaka? Du kommer att leta inombords efter anledningen till att du inte var önskad, och du kommer att hitta miljoner.”
Men man får komma ihåg att vi som utsätter oss för det där, som erbjuder vår kärlek gång på gång och inte ger upp, vi är rätt fantastiska!
Tack för tipset! Läser Ett litet liv nu och är brutalt uttråkad.
Alltså fy fan vad starka de där utdragen var. Fick mig att tänka till rätt rejält angående ett crush på en fd klasskompis som jag haft i över ett år. Eller egentligen avtog det nog efter att vi tog studenten för lite mindre än ett år sedan, men sen. Sen hånglade vi på nyår, efter över tre år som kompisar, och jag vet inte. Antingen var det bara jag som övertolkade allt, eller så är både han och jag sämst i universum på att uttrycka våra känslor och kommunicera. I alla fall, i dagsläget känner jag stress varenda gång jag snapar eller smsar honom, stress för att han inte ska svara. Att jag ska verka klängig. Vilket egentligen är bisarrt, eftersom vi inte ens pratat om det som hände för nästan fyra månader sedan. Knappt träffats heller för den delen. Så i dagsläget har jag i princip förlorat min typ bästa vän, samt mår dåligt för att mitt crush inte verkar känna som jag. Vilket jag innerst inne tror att han gör, bland annat på smskonversationer tidigare, t.ex när han hånglat med en annan tjej på studentfesten. För att han var full, tydligen. Medan jag satt brevid. Just det där får mig dessutom att tänka på att vi ju var rejält fulla på nyår, jag är antagligen bara ännu en tjej han hånglar med på fyllan. Fan, hör ju när jag skriver det här att jag egentligen bara borde försöka gå vidare. Och egentligen ska ju inte hångel betyda så jäkla mycket, men när man gör det med den man tycker så mycket om känns det ju så jäkla bra? Ska faktiskt till Canada ett år i Augusti, tänker att allt blir bättre då. Hoppas det. För som jag känner just nu vill jag inte känna. Sjukt oklar kommentar, vet egentligen inte varför jag publicerar den. Men i alla fall: tack för texten om att en kärlekshistoria inte börjar när vi fruktar att någon inte vill träffa oss igen. Det gav mig lite insikt i vad det faktiskt är som händer här borta i min hjärna. Kram.
hallå!! denna kommentar har inget med inlägget ovan att göra utan är en efterlysning!
var kan jag hitta de där fina sweaters (sweaters:en?? hur fan böjer man ordet? TRÖJORNA) där en kunde trycka eget tryck som jag är bombis på att sandra tipsat om? eller var det en annan blogg? *vacklar*
hjälp hjälp och tack tack!
josefin dahlbergs blogg!
Är det society6? Låter inte helt som det men hoppas!
Kärleksrelationer och tvåsamhet kan vi nog klarar oss utan, men kärlek/bekräftelse från familj eller vänner tror jag är livsnödvändigt. Och i slutändan räcker det ganska långt, kanske till och med hela vägen. <3
kram
Emma
+1!!!!!!
Den verkar superintressant. Funderar själv mkt på vad kärlek är egentligen.
Stundtals känner jag det just nu som om jag är den som står bredvid och inte vill acceptera. Grät lite av den här texten.
Hej! Jag vill bara säga att den där skammen, den går över den också. Den gör verkligen det. Så länge som jag avskydde mig själv och skämdes och var arg på hela mitt väsen för att jag stannade kvar. Men det gick över. Nu vet jag inte bara logiskt utan känner också att det inte var mitt fel. Jag älskade bara. Frågan är inte varför jag stannade, frågan är varför han behandlade mig så. Kram!
Alltså! <3 Kram!
Så fint skrivet av dig. Och väl valda citat… Det känns så sant. Jag önskar alla och mig själv att aldrig igen hänga upp sig på det där sättet. Det är konstigt att kärlek, som ska vara nåt bra väl(?), kan äta upp en inifrån. De där känslorna när kärleken är något nytt, fruktan att den andra bara ska dra helt plötsligt gör ju att allt blir på dens villkor. Plötsligt ser man sig själv som mindre viktig och knappt klarar att vara själv? Och sen att man skulle vara en sämre person pga någon tröttnat på en.. Det är så märkligt att någon man delat sitt liv med kan stå ut med att såra en så, och inte bry sig om vad som händer med en efteråt på grund av det där.
Måste bara säga, för en som har jättesvårt med tillit överhuvudtaget, är det fint att se att den ändå finns. Tycker inte du ska skämmas över att du har förmågan. Kram
så fint med en bokrecension der du reflekterer masse om temaet! du er så klok og bra. <3
Jag tycker att nyförälskelsestadiet är mest jobbigt och inte särskilt vackert. Det är ju inte så svårt att välja nån som man är askåt på och som är askåt tillbaka. Däremot när min pappa kramar min mamma, lite för länge, medan de lagar mat, trots att de levt ihop i 45 år (räknade precis, och kände bara whaaaat?!), det är så vackert att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Att välja varann om och om igen, trots alla frestelser som finns i världen, det är kärlek för mig. Men det gör sig nog inte så bra i bok/film, pga noll drama, hehe.
Men vad fint skrivet 🙂
Mina föräldrar har varit tillsammans i 30 år och är mina förebilder för hur kärlek kan vara. De väljer också varandra om och om igen <3
så bra kommentar detta va! <3
Usch det där gick rätt in. Kanske måste läsa den boken men kanske dör då. Min man som jag varit med i tio år kom nyligen hem och sa att han gjorde slut. Utan förvarning, utan att velat prata om det innan trots att jag försökt nå fram. Och jag lallade runt och tänkte ”det är bara sån han är, ingen fara”. Känner mig så dum.
<3 <3 <3
Alltså,
detta var det bästa du någonsin skrivit om kärlek (även om jag älskar dina pirriga oxh smärtsamma krönikor också då de väcker minnen till liv). Jag tycker att det är så sjukt bara att så många lever i tron att förälskelsen är det enda och att den på ngt sätt är evig om man hittat RÄTT. Att magkänslan alltid har rätt, Disney Disney. Det är kanske få förunnat, att vissa få har det så..men jag tror inte det är fallet med alla och jag tror att vi blir bättre människor av att fortsätta älska trots att vi möter inre motstånd ibland. Med det INTE sagt att vi inte ska lita på magkänslan om det är så att man utsätts för psykiskt/fysiskt våld eller är tillsammans med en tråkig person som inte tillför en ngt men jag TROR ändå att det ibland är en kamp att fortsätta älska ÅR EFTER ÅR ibland men att man väljer att föra den kampen trots inre motstånd eftersom man just ÄLSKAR den människan. Det är inte förrän jag kommit på detta som jag slutat att hoppa från förhållande till förhållande (slut efter att magkänslan säger att jag ska göra slut, dvs precis efter att förälskelsen lagt sig, ibland över en natt liksom) och kunnat få uppleva ett liksom djupare plan av kärlek som jag ämnar att hedra livet ut, men får la se hure går ;). JAG klarar mig SJÄLV men jag VÄLJER att vara med den här människan just idag. Sen får jag väl se vad sattyg/kärlekstyg han kan hinna hitta på under den tiden jag och han väljer att fortsätta leva tillsammans hehehehe ;P
Håller med. Det är ju som med alla andra svårigheter i livet också. Vad de nu kan vara, återkommande depressioner, annat skit som händer en eller går emot en. Allt det svåra gör en också vackrare och starkare även om man hellre skulle vara utan det. Så måste man tänka för att överleva, och man måste komma ihåg att man faktiskt överlever och blir bättre på att hantera situationerna. Det hemska vill man ju helst ha bort men något måste ju hända i livet också…
Har inte läst just denna bok men rekommenderar de Bottons bibliografi i övrigt. Han har bland annat skrivit en essäbok om kärlek och tvåsamhetsrelationer som heter ”Kärlek: en betraktelse”. Boken ”Om konsten att resa” golvade mig som ressugen gymnasiestudent.
Och ändå så är kärlek till vänner så mycket enklare. För man har mindre krav. Tänker på det ibland. Tur ändå man kan bli kär och känna kärlek. Finns en del som bara älskar sej själv. Dom kan man bli jäkligt olyckliga av. Och ingen idé o att försöka ändra på det. Lär dej livets stora gåta älska glömma och förlåta. Det första o älska här jag lätt för men o glömma. Nej det är svårt och tar tid. Man blir försiktigare och det kan nog vara bra. Men är inte lika roligt kram.