Detta krönikeuppdrag är helt klart något av det gulligaste och mysigaste jag fått. Tidningen KOKO riktar sig till barn mellan sju till tolv år och de frågade om jag ville skriva om den allra första kärleken och hur den känns. Klart jag ville.
Resultatet finns nu ute i deras senaste nummer!
Jag tyckte så mycket om att skriva till en liten person ♡
Jag minns tydligt hur det var att vara elva år och dödligt kär. Kärleken var så fylld av något slags skräckslaget: man ville inget hellre än att han skulle titta åt ens håll, men man skulle samtidigt gå under om han fick reda på hur man kände. Istället började jag samla på allt jag kunde hitta kring den här personen, egenheter och små spår han lämnat efter sig. Och skrev och skrev så att dagboken brann.
Kanske, om man samlat tillräckligt mycket, skulle det nästan kännas som att han var hos en.
Mer info om KOKO och var du kan köpa denna fina tidning HÄR!
Så väldigt fint. Hjärtskärande vackert.
Du skriver enformigt.
Samma gamla tricks varje gång.
Samma känslor.
Pulsen låg, pulsen svinhög och så ner till lågt igen. Inga mellanskikt endast samma tappra försök till reaktion hos läsaren.
Blev helt paff av denna otrevliga kommentar. Vem skriver så ens? I vilket syfte? Ibland blir jag så förvånad över vilka människor det finns och vad internet gör med oss. Snälla, behandla andra som du själv vill bli behandlad och har man ingenting snällt att säga kan man lika gärna vara tyst. Det man fick lära sig som liten men som tycks vara så svårt att komma ihåg som vuxen.
Lisa, du verkar inte vara en så värst snäll person, vad tråkigt för dig. Undrar hur många böcker du skrivit? Hoppas du blir gladare snart så du slipper känna att du måste skriva sådana här meningslösa och elaka kommentarer på någons blogg 🙂 hitta något kul och meningsfullt att göra i ditt liv istället! Vilken tur att du kan välja själv vad du vill läsa dessutom, eller hur?! 😉
Du skriver fantastiskt tycker jag.
Åh, vilket mysigt uppdrag att få skriva den krönikan!
Åh måste köpa Koko till min lillebror som är 11! Så fin ju! 😀
näääääää jag dör vad fint
Men vilken mysig tidning det verkar vara. Aldrig hört talas om. Kanske vore nått för min son… kram
Oj hjälp, låter absolut inte som något mina barn ska få läsa innan de är 12-13. Det där är ju vuxna saker, Sandra. Hur tänkte de/du när du satte åldersgränsen? Fläckiga läppar, dansa tryckare, ”hur han luktar”, ”hans andetag”, sitta inlåst på toaletten… Det där börjar man eventuellt tänka på högstadiet, INTE på låg-/mellanstadiet. Vuxet språk, vuxnare kärlek. Hade du inte skrivit att det är till barn (från SJU år?!) , hade jag trott att detta är ett utdrag ur någon av dina (underbara) ungdomsböcker.
Ursäkta, jag är 25 och minns exakt hur det kändes att äntligen få dansa tryckare med den jag var kär i som 11åring. Även jag satt på toa med gråten i halsen under skoldanser.
Kanske är det helt enkelt så att vi har olika romantiska upplevelser som barn?
Ja? Och? Jag skrev ju att texten är till for 12-13 åringar, 11-åringar kan eventuellt (dock absolut inte alla!) känna igen sig i någon del av den också. Vad jag reagerade på är att Sandra skrev att tidningen är till for barn från SJU år till TOLV. Sådana texter är snarare till for barn over tolv. Att 7-10 åringar ska få läsa det får mig att må dåligt. 🙁 Inte sådant man ska läsa i den åldern. Min personliga åsikt i alla fall.
Men tidningen handlar ju om hur det känns att vara kär. Det är oerhört svårt att skriva en text om kärkänslor som funkar för både en sjuåring och en tolvåring, och jag tycker Sandra lyckas hålla sig inom gränsen. Det är ju väldigt oskyldigt ändå? Min sjuåring berättar ibland om kompisar som är ”ihop”, men det är inget för henne säger hon. Barn vet så mycket mer än vad vi tror.
Jag minns iallafall dessa känslor från andra klass och tror inte dagens kids skiljer sig så mycket i det avseendet 😉
Men jag förstår inte riktigt, tror du inte att även yngre barn kan känna igen sig i det? Jag minns som igår när jag gick i ettan (var alltså runt 7) och tog lång tid på mig framför pennvässaren nära hans bänk bara för att få känna hans doft, haha.
Det är ju bara min erfarenhet men jag tror absolut att tusentals andra känner igen sig. Barn kan ha otroligt starka känslor.
Håller med! Detta med dofter minns jag tydligt från alla skoldiscon, det började ju tidigt…
Jag minns också hur det kändes när en kille jag var intresserad av pratade med mig som var en blygis. Blev alldeles varm och röd i ansiktet på ett sätt som jag inte blivit tidigare (Sandra skriver om en kall rysning, det hade jag hellre fått ;)).
Håller med alla andra här, jag minns tydligt hur kär jag var när jag var ca fyra år gammal (vet det eftersom vi bodde i England då och flyttade tillbaka till Sverige strax innan jag fyllde fem) i en kille som hette Steven på förskolan. Han hade så fina ögon och jag tyckte han var såååå söt. Minns hur jag brukade smygtitta på honom då han lekte med andra och jag ville vara i närheten av honom. Sandras text var fin tycker jag och kan nog få många barn att förstå att det är normalt att känna så för andra och kan säkert skapa intressanta och lärorika samtal hemma med föräldrar.
Håller med samtliga talar ovanför som är positivt inställda till krönikan. Det är normalt med kär-känslor i alla möjliga åldrar och de kan te sig väldigt olika. Jag blev aldrig kär i någon förrän mycket sent i livet men har vänner som stirrat upp i taket hemma och suckat djupt över någon pojke/tjej på förskolan, redan som 5-åring.
Inget i krönikan är över gränsen anser jag, tycker snarare Sandra håller en impeccable balans mellan att skriva så att det håller sig intressant för en läsare som är barn utan att förminska, oavsett ålder, men ändå smakfullt och inte alls som hennes ungdomsböcker med råhångel, nackar, öl, cigg och megaångest. Bara ett barn som upptäcker känslor för andra människor.
Sist men inte minst tycker jag det är viktigt att inte vara överbeskyddande och avskärma våra barn alltför mycket, tror annars tonåren, puberteten och vuxenlivet kommer som en jäkla chock då. Intresse för känslor, mogna känslor och ett försök att förstå hur allt ligger ihop med relationer (både vänner och romantiska) börjar väldigt tidigt – om än försiktigt. Det är en del av vår utveckling, anser jag, och den går olika fort och ser ut på olika sätt för alla. Tror det är viktigt att då som förälder inte vara för konservativ och anta att alla barn är likadana och bara vill spela tv-spel till dagen de får mens eller fjun på läppen.
Åh sött… Fick en intuitiv känsla direkt när jag läste det här att du borde ha ett program på barnkanalen om kärlek?! Du skulle vara perfekt för det. Tänker på kärleksprogrammen (hette ”hångel” någonting) som fanns för typ 15 år sen som jag såg då, så mysiga.
Åh vad gulligt!
Knäckebröd med örtsalt! Oh my vilken flash back jag fick. Det var ju det alla tuffa åt när det var blodpudding eller bruna bönor
Så hjärtskärande <3
Vilken gullig tidning, och så fint beskrivet med första kärleken 🙂
Men åh, vilken söt tidning! ”Världens bästa kompis” – fin idé. Och roligt uppdrag förstås 🙂
Men Sandra! Så otroligt fint!
Så otroligt fint! Jag blev rörd.
Vilken fantastisk text, känner igen mig så väl! <3
Minns att jag tyckte skateboard-killar var de snyggaste som fanns när jag var i den åldern. Idag tycker jag skateboard-killar suger. Men det kanske låg lite i tiden då, jag vet inte… ^^
haha + 1